Part 4

Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på _renlighet_ i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.

Särdeles bör man vara mån om _rent linne_. Derförutan blir äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.

Lika vigtig är _ordning_ i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. -- Härtill fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet och anständighet.

Till _smak_ i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.

_Öfverensstämmelse_ består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden, helsan o. d.

_Enkelheten_ i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt, brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt m. m.

Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.

_Nättheten_ bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen i dess rörelser eller dölja en vacker vext.

Det _tillbörliga_ består deruti, att klädseln ej är beräknad på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.

Undvikas bör i klädseln allt _sällsamt_ och _besynnerligt_, allt _theatraliskt_ och _fantastiskt_. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har någonting bättre att uppvisa.

Det _besynnerliga_ i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet, dels deri, att man klär sig som _fremling_ i landet och alldeles emot den rådande drägten.

_Sällsam_ och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastade veck.

_Fantastiskt_ klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär sig likt en yngling o. d.

Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.

Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter personen.

I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.

Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.

Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot och förhöja bäst dess drag.

Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste blygas derföre.

Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.

X.

MÖBLERING.

Ett godt lefnadssätt skönjes äfven i möbleringen af våra rum. Allting bör här förråda en renad smak samt kännedom af verlden och tidehvarfvet. Målningar, husgeråd, prydnader måste göra för den besökande åskådligt, att han befinner sig i ett hus, der förstånd, smak och fina seder hafva sin bostad.

Olikheten i stånd, förmögenhet och yrke gör äfven skiljaktighet i rummens möblering nödig. Vare det nog, att här meddela några reglor, huruledes rummen hos en man af medelståndet, utan att vara präktiga och lysande, ändock böra vara smakfullt inredda.

_Möblering af ett visitrum._ Detta rum, bestämdt till främmandes mottagning, bör äfven hafva en derefter lämpad inredning, således få hvarken skåp, skänkar, mat- eller skrifbord, kommoder, toilettspeglar eller sängar här synas. Ljuskronor, eller lampor, spelbord, ottomaner, divan, soffa, kanape, en s. k. studsare, o. d., äro de ting, som höra till ett visitrum. De böra vara gjorda i den mest omtyckta och goda, men blott efter en enda smak. Målning och tapeter måste ega en lifvande anblick, utan att vara brokiga eller mångfärgade. Väggbeklädnadens färg bör instämma med fönstergardinernas (så framt ej den hvita färgen är föreskrifven af modet) samt med öfverdraget på stolar och soffa. Väl polerade bord, stolar af mahogny, ebenholz eller goda inhemska trädslag och i modern form, göra ett förmånligt intryck.

Mycket beror vidare derpå, att ifrågavarande rum ej är öfverlastadt, utan att i allt råder jemnmått och harmoni. Soffan står vid den bredaste väggen; på hvarje sida dörren och något längre fram i rummet en armstol eller fåtölj; vid den öfriga fria väggen några stolar, lika långt från hvarandra och soffan, samt i rak linea från väggen. Man må ej kalla detta för småsaker; en man af smak och ordningskärlek märker genast den minsta anstöt mot ordning och jemnmått. Äro flera breda väggar i rummet, som icke afbrytas genom dörrar, så är nödigt, att mellan stolarne sätta passande bord, med en vas, ett ur, en vacker alabasterfigur o. d. Att pryda borden i visitrummet med glas, porselän och öfverhufvud med saker, bestämda till dagligt bruk, är en låg smak, så ofta den än varit på modet.

Vill man upphänga taflor eller kopparstick i visitrummet, så böra de vara af mästarhand och passa till sitt ämne. Nakna figurer äro oanständiga, vore de än af den störste mästares hand. Familjeporträtter, heldst af de närvarande egarne, passa ej heller i visitrummet. Man bör icke öfverallt vilja anbringa sitt kära jag. Att ändtligen den största snygghet och frihet från damm bör råda i dylika rum, förstås af sig sjelf.

_Möblering af boningsrummen._ Dessa behöfva mindre glans. De fordra renlighet, ordning, ändamålsenlighet, smak, enkelhet. Möblerna kunna här vara af vanligt träd. En ljus grundfärg på väggarne gör rummet ljust och gladt, hvilket i boningsrum är en hufvudfordran. Till dess möbler höra kommod, skrifbyrå, fortepiano, soffa, stolar, små sidobord, runda småbord, en stor spegel. Stora skåp passa äfven icke här. Att ställa porselän, silfver o. d. på kommoder, skåp, eller bord, äfven i boningsrummet, strider mot den nyare och bättre smaken. På kommoden kan en blomstervas, en enkel grupp af marmor eller alabaster, på skrifbyrån ett antikt hufvud ställas. Äfven här fordras jemnmått att hvarje vägg har en enda hufvudmöbel.

Om rummets beskaffenhet medgifver, sätter man soffan icke långt från kakelugnen, men aldrig en skrifbyrå (chiffonnier) eller kommod nära soffan. Ett litet sidobord står i dess närhet på sitt rätta ställe, och gör att denna lilla plats vid kakelugnen synes mer förtrolig och beqväm.

_Möblering af en Sängkammare._ En vacker grå färg, med gröna gardiner och förhängen, är rätta färgen i en smakfull sängkammare. Det gröna omhänget ger en angenäm skugga och i ett sådant rum träder det stilla lugnets bild den inkommande liksom till mötes.

Måste flera sängar stå i detta rum, så är bäst ställa dem så, att de vetta med örngottet mot hufvudväggen. Mellan två sängar är ett rundt, ända till golfvet öfvertäckt bord, på behörigt ställe. Derpå kan stå en toilettspegel eller en studsare. Några bilder och familjeporträtter pryda rummet.

Öfverhufvud bör allting här vara i ytterst enkel smak, och af mörk, icke skärande färg.

Låter det sig göra, så vilja smak och helsa, att sängkammaren ej är för liten, att den har ren luft och solsken, med utsigt åt trädgården.

_Studerkammaren_ är grön samt bäst prydd med antika byster, porträtter af lärde och konstnärer, jord- och himmelsglober m. m. Borden äro öfverdragna med grön eller brun vaxduk. En pendyl afbryter med sina slag den högtidliga tystnaden i sånggudinnornas tempel.

_Tjenstfolkets rum_ äro hvitmenade, ytterst enkelt möblerade, rena och ljusa.

SEDNARE AFDELNINGEN.

Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af sällskapslifvet.

XI.

FÖRHÅLLNINGSREGLOR VID FRUKOSTEN.

Det gifves fall, då man antingen sjelf anställer en frukost, eller dertill bjudes på ett främmande ställe. I båda fallen föreskrifver ett godt lefnadssätt lagar, dem jag omöjligt kan förbigå med tystnad. Jag sammansätter dem i följande punkter:

1. Man mottager gästerna icke i full statsdrägt, men ej heller i blott huslig klädnad. Man är nätt och fint klädd, dock alltid så, att man ser det vara en morgondrägt.

2. Frun i huset, eller äldsta dottren, eller, der dessa felas, något derom anmodadt fruntimmer, åtager sig att servera gästerna. Hon kringbär dock ej kopparne sjelf. Hon fyller dem med morgondrycken och låter dem kringbjudas af domestiker.

3. Bordet är fint och modernt dukadt; kopparne &c. valda med den mest bildade smak.

4. Består sällskapet blott af karlar, så slå dessa antingen sjelfve uti, eller ock sker detta af någon betjent vid ett bord afsides.

5. Äro damer tillstädes, så taga karlarne, om uppassarne icke gifva akt derpå, de tömda kopparne ur deras händer, och ställa dem undan.

6. Fruntimren sitta; karlarne stå vanligen. Först efter frukosten sätta sig äfven dessa, och underhålla sällskapsron.

7. Då frukosten är mindre omständlig, än middagsmåltiden, så strider det ej här mot goda tonen att gå fram och tillbaka, helst om man frukosterar i trädgården, eller i en trädgårdssalong.

8. Bjudes man till frukost, så infinner man sig i en nätt morgondrägt, passande för årstiden.

9. Så mycket man än må älska kaffe, chokolad, thé, glödgadt vin, m. m., fordrar dock höfligheten att man iakttager måtta, och ej dricker mer än två koppar.

10. Det är oanständigt att taga för sig mycket hvetbröd och bakelser, eller doppa och förtära stora stycken, fylla kopparne eller munnen dermed, och sålunda egentligen mer äta än dricka.

11. Koppen får icke sättas på det dukade bordet, eller på en dertill icke bestämd plats. Man håller kopp och fat i händerna tills man druckit ut. Bäst är, när man låter koppen stå på fatet, tages detta i venstra handen, medan den högra fattar grepen, och småningom gång efter annan för koppen till munnen. På många ställen förbjuder modet att hälla drycken, den må vara af hvad slag som helst, på fatet, för att svalas; i fråga om chokolad och dylika stadigare drycker sker detta tillochmed aldrig.

12. Man dricke ej ut alltsammans intill sista droppan, eller begagne skeden för att renskafva bräddarne.

13. Försigtighet är nödig, för att ej slamra med kopp och sked, eller tillochmed släppa dem. Skulle sådant ske, så beder man anständigt om ursäkt, utan att råka i förvirring.

14. Är fråga om porselänet och silfret, så prisar man blygsamt egarens smak; men beundrar intet med högljudd förtjusning. Egaren sjelf talar aldrig om servisens skönhet eller värde.

15. Frukosttiden får icke länge räcka. Förmiddagens göromål äro vanligen de förnämsta: den tillbörliga tiden får dem således ej betagas.

XII.

UPPFÖRANDE VID BORDET.

Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:

1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid, likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett sällskap.

2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar härigenom sin aktning för de närvarande.

3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats. Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.

Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit sin plats.

4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.

5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det är nog, om vi öfverlemne åt båda de oss närmast sittande damerna äran att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig blygsamhet och opassande.

6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes domestikers renlighet.

7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar tills någon af grannarne begynt.

8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.

9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad af mannen.

10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till, att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på tallricken.

11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.

12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot min närmsta granne.

13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett. Man äte och dricke med måtta, tage aldrig munnen för full, gnage aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. -- Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att man plågas af hunger och törst.

14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.

15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor. Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.

16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra, särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.

17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken. Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.

18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.

19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har synnerligt värde.

20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta njutit densamma.

21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser, salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.

22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.

23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga för sig.

24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.

25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre personer tagit för sig deraf. -- Vid en måltid, der ingen uppassare är till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den person, till hvilken man vänder sig.

26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln &c. af den, som bör få, eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.

27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och uppstiger ännu mindre sjelf.

28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten, som ömsar tallrickarne.

29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.

30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten; man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej vara om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.

31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.

32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid. Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.

33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen. Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet. -- Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern, och dricker sedan för sällskapets välgång allena.

Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen, hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.

34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man skyndsamt anskaffar vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt bjuder honom deraf.

35. Man vare högst uppmärksam på allt, som man med anständighet och godt skick kan göra och förbättra. Man bjuder åt en dame, som senare än vi skulle få en tallrick, sin egen. Dock bör man deremot ej vara besvärlig med dylika uppmärksamheter. Har t. ex. damen en eller två gånger tackat för en sådan artighet, så måste man icke ånyo göra försöket dermed.

36. Det är oartigt, att under ätandet gifva sig något att syssla med håret och klädseln, att nysa eller hosta så, att det märkes, luta hufvudet öfver en annans tallrick, smula något i soppan, aftorka tallricken, liksom spadet stänkt, sticka bakelser i fickan, språka förtroligt med okända grannar, o. d. m.

37. Det är ett stort oskick att nyttja gaffeln som tandpetare. Äfven att nyttja desse sistnämnda, ser icke väl ut. Vore det rentaf nödigt, så måste man skynda sig dermed och skickligt dölja det.

38. En hyfsad person tillsluter vid tuggningen munnen, sörplar ej soppan hörbart, samt talar och dricker ej så länge han ännu har mat i munnen.

39. Kärnor af plommon och körsbär samt små ben o. a. d. läggas på brädden af tallricken, icke på duken.

40. Man säger icke sin mening om matens beskaffenhet, så framt icke värdfolket har den svagheten att höra rätterna eller vinet gerna berömmas. Formligt tillspord derom, håller man sig till sanningen, på den sidan der den helst höres.

41. En glad och vänlig min måste åtfölja oss till bordet. Man vare språksam, utan talträngdhet, och söke att gifva åt det man säger ett allmänt intresse.

42. Man fälle vid bordet aldrig yttranden, som, om äfven blott aflägset, kunna häntydas på någon. Man kan härutinnan icke vara nog försigtig, helst ens utlåtelser vanligen höras af alla gästerna.

43. Såsom värd är man förpligtad att mottaga sina gäster. En person af betydande rang går man tillmötes ned på trappan; mindre höga personer mottager man i förmaket; gäster af lägre rang vid dörren till rummet.

44. Har man en för sällskapet obekant gäst, så bör man presentera honom. Man uppgifver hans rang och namn, och är han slägting, så nämnes äfven detta.

45. Man vare såsom värd fryntlig och förekommande samt uppföre sig så, att man ser, det sällskapet är oss angenämt.

46. Hvilka de _första platserna_ äro vid bordet, derom råda i olika länder skiljaktiga meningar. I förnäma hus äro de ostridigt der, hvarest värden och värdinnan sitta. Enligt andra plägseder anses de medlersta mot hvarann befintliga platserna vid bordet såsom de förnämsta. Stundom intager värden, stundom värdinnan den förnämare platsen; stundom måste denna inrymmas åt den förnämsta gästen. Här afgör vanan på stället.