Part 3

Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel mot etiketten och ceremonielet m. m.

Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton; ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig. -- Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse. Hans blickar uttrycka med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt, högmod, hån, misstroende eller lömskhet; -- dessa blickar såra starkare, än ord och handlingar.

_Höflighetens språk_ är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.

Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar. När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje närvarande gerna gillar det.

Den _ställning_, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet: kortligen han beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss bevis på sin aktning.

Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed; han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka honom derför. -- För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan behaglig för den andra.

Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.

Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl röja blygsamhet, men icke fruktan. -- Ögonens ständiga nedslående, sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap. -- I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet, än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes billiga förakt.

Deremot kan äfven den högt uppsatte, -- när han ser för sig en person med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad, icke förgäter sitt eget menniskovärde -- icke annat än skänka honom sin aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som blott i det yttre skiljer oss från honom.

VI.

DET BILDADE SPRÅKET OCH DEN BILDADE TONEN.

I afseende på det förra synes mig följande reglor vigtiga:

1. Man tale _grammatikaliskt rätt_! Språkriktigheten försummas tyvärr alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik, men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks reglor och derföre utan tvekan begå misstag och fel deremot. Ofta har detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål rent och rigtigt.

2. _Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka sig på modersmålet!_ Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga fremmande uttryck.

3. _Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma, äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck!_ Man faller som yngling lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap, der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här bryter man således i _ett_ andedrag mot flera reglor för ett godt lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende genom _uttryck_; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas. Endast den i själsodling långt framskridne _mannen_ kan det tillåtas, att i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.

I fråga om uttalet och den egentliga _tonen_ meddelar jag läsaren följande reglor:

1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande, stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller galande, men ej heller doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid förbättras.

2. _Tonen_ bör vara möjligast _ren_, d. v. s. vara klar och skär. Man läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan, om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.

Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t. ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt, som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut, tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda, utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.

3. Tonen bör ega nödig _fyllighet_, d. v. s. icke vara matt, gäll, barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare tonerna.

4. Man bör utbilda tonen till _fasthet_; ty en osäker, bäfvande, rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda instrumenter, bidraga härtill.

5. Man bemöde sig om tonens _modulation_, eller _omvexling_ och mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna, hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.

Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt _modulerad_. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton och beräknande eftertryck.

Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de ej åtminstone halft deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster bidraga härtill.

I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar sig, vid uppläsningen besinnas.

Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.

6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt _tonvigt_ på allt, hvad man yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper, som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för, att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten, det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad. En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet oförmärkt på det, som säges.

7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar man ofta mer, än med de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet, uppriktighet och öppenhet.

8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens, stolthetens och skrytets ton.

9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse; andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.

En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl, alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.

Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning under tillsyn af vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.

VII.

SÅNG OCH DANS.

Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt _sång_ och _dans_.

Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres öfverallt aktning och kärlek. -- Vid sången kan man på ett långt mer tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor, affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta ordens språk. -- Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet, värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin skönaste egendomlighet.

För att _sjunga uttrycksfullt_ och _skönt_, måste man helt och hållet tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt förstå och känna det man sjunger.

_Tydligheten_ i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma toner, utan göras bekanta med textens innehåll.

Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga rörelser med kroppen. -- Andra åter försumma naturen helt och hållet, samt vilja blott _vara konst_, derigenom nödvändigt de känslor, sången bör väcka hos åhörarne, måste störas.

Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara lagar. De vigtigaste deribland äro:

1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.

2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.

3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes, omdöme skall här afgöra.

4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar hvarken rörelse eller välbehag.

Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den måste göra det starkaste intrycket, är för svag.

* * * * *

Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått, rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser -- dessa äro de stora fördelar vi erhålla af _dansen_, och dem vi för hela lifvet bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god och skön dans bör hafva följande egenskaper:

1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta, sparsamma och angenäma.

2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.

3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.

4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.

5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.

6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.

7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet, att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.

8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande uppträden.

VIII.

BUGNINGAR.

Dessa indelas vanligen i den _gående_, _stående_ och _sittande_.

Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.

I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.

2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.

3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.

4. Vid den _gående_ bugningen, som göres, då man går förbi flera personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och tilltaga med kroppens böjning och lyftning.

5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare. Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.

6. Vid den _stående_ bugningen, som sker, när någon, som står tätt framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt, är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten, eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter hvarandra.

7. Den _sittande_ bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars besök vi sittande mottaga.

8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med _hufvudet_ och _handen_. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare, med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och minen blir mer vänlig och leende.

Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom, och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet; den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt är dervid nödig, för att undgå förseelser.

Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla andras bekostnad.

Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste högaktning.

9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.

I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte öfverrocken, kappan, o. s. v.

10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.

IX.

KLÄDSELN.

Till menniskans _yttre_ räknas billigt äfven dess _klädsel_. Den låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.

De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla oss i verldens aktning, äro _renlighet_, _ordning_, _smak_, _öfverensstämmelse_, _enkelhet_, _nätthet_, _tillbörlighet_.