Part 2

Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring, icke i hvarje sekund dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.

Lika nödvändig är också en _blygsam_ uppsyn och blick för en person med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla, tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.

Äfven _gladlynthet_ får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. _Sokrates_ led mycket, men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.

Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och angenäm _uppsyn_, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet, välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan min göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.

Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss densamma? Jag svarar:

Hjertats _förädling_ och:

de personers _efterliknande_, som hafva denna min.

Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande, menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla, renhet i tänkesätt, med ett ord: _dygd_, såsom grundsats och vana, måste hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.

Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar, olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till större delen, eller ofta, blifvit rönt.

Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.

Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte, deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln, till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget; om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda, afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva, oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds uttryck.

Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning, betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt och älskvärd sällskapsman.

III.

KULTUR AF KROPPENS STÄLLNING OCH RÖRELSER.

En _rak ställning_ är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt. Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten -- dessa alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin hållning i yngre år.

En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig. Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga, angenäma, raka hållning.

Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud, bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka -- allt bevis på förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.

Äfven _medlersta delen af kroppen_ bör äga en fri och otvungen ställning; anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.

_Händernas_ rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga, men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och löjligt böra följande oskick betecknas:

1. _I sidan stuckna armar._ En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk, utstyrd i en ny jacka.

2. _Händernas ständiga gnidning._ Det ges menniskor, som icke veta, hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar. Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit, gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.

3. _Rakt nedhängande armar._ Man ser ofta personer stå temligen länge i sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt; kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan, hvars armar räcka ända till knäna. Det ligger något vidrigt i denna ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.

4. _Tuggning på naglarne._ Vi torde blott behöfva nämna denna ovana, äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen:

5. _Vrickning_ med fingrarne.

6. _Tummandet_ eller snurrandet med dem.

7. _Fäktning i luften_ med händerna &c. -- för att visa oanständigheten af dem alla.

8. Snarlik med de nyssnämnda är ovanan att _slita_ och _rycka_, i bästa fallet att _trefva_ och _känna_ på kringstående personer. Herr N. N. berättar oss en händelse för dagen; men knappt är början gjord, så har han bläckhornet i handen, utan att veta det, och spiller en dryg portion derur. Nu tar han sin näsduk, slår knutar derpå, och fortfar dermed i sin berättelse, utan att låta störa sig. Nu rycker han mig i urkedjan, får tag i min rockknapp, och vrider knappen så länge omkring, tills han slutligen lossnar. Nu lagar han sig till, att bereda en annan knapp samma öde, och jag, så framt jag icke vill se min rock blottad på sina knappar, måste draga mig tillbaka och gör den sällsamme upptågsmakaren derigenom en stor fägnad. Men han vet genast råd: han griper efter en dame; hans hand invecklas oförmärkt i hennes hufvudbonad, och snart får man se lockarne, som pryda den sköna pannan, upplösta mellan hans fingrar och liksom utbjudna till salu.

9. Ovanan, att _alltför sorgfälligt dölja händerna_ i klädesplaggen.

10. Flera _löjliga sätt att hålla händerna och röra dem_. Hit hörer en öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.

Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande. Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den, som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med urkedjan.

Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta begås med händerna. Af det anförda skönjes, att det verkligen är en konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.

Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom. Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.

Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka uppmärksamhet.

Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den möda, de oss tillskyndat.

Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.

Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.

Gången kan också göra oss älskvärda, men äfven löjliga. Den bildades gång måste öfverhufvud hafva följande egenskaper:

1. Den är hvarken för hastig, eller för långsam.

2. Den är icke vaggande eller ojemn, utan stadig.

3. Den är likformig och utan buller.

4. Den är så beskaffad, att han ger kroppen en viss värdighet, ett visst anseende. Den har således ingenting _dansande_ eller _hoppande_, ingenting _tvunget_ och _tillgjordt_. Den måste vara naturlig, samt hvarken vanprydas genom rörelser med hufvudet eller med händerna. Man måste under gåendet hålla hufvudet rakt; man måste tänka derpå, att armar och händer icke behöfvas till gåendet. Dessa måste följa kroppen i naturlig ställning, och derjemte fullt öfverensstämma med kroppens gång och hållning.

I dansskolan borde åt ståendets och gångens vård minst egnas så mycken tid, som åt sjelfva dansen.

IV.

STADGA.

Den första frukt af menniskans inre och yttre kultur är ett _stadgadt uppförande_.

Man menar vanligen, att _stadga_ endast klär den mognare åldern, och att den egentligen blott är en prydnad för mankönet. Den är dock rätteligen en egenskap, som länder hvarje ålder och kön till heder och beröm. Man älskar ett _stadgadt väsende_ hos ynglingen och jungfrun; det behagar tillochmed redan hos gossen och flickan, om det framgår ur deras personlighet, och ej är följden af pedantiskt förtryck å föräldrars sida.

Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf. Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.

Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under ordet _stadga_. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning aldrig kunna oss betagas.

En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.

En följd af och ett kännetecken till _stadga_ är, att man i ord och gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas, än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar. En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.

Den _stadga_, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar henne blott föga spelrum.

I _stadgans_ karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att pratsjuka, barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en medmenniskas brister, ega för henne något intresse.

Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning. Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas. Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.

Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt; den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden kräfva.

Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande; man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och affekter; hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.

Den _stadgade_ menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera i handlingar, än i ord.

Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är bergfast.

I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger, skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för _nyfikenhet_. Vid otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och synes icke höra på sällskapet.

Motsatsen till stadga är _vekhet_. Många unga personer tro sig blifva omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel, det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.

Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att _förskona_ sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg, dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.

En _stadgad_ person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck, i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp, ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om vintern behöfver sin värma i öfverplagg.

Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet om _Grekerne_, att de lade synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett _gymnastik_ som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att _Romarne_, sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid deras anblick, att _mannens fägring_ består i en stark och vig kropp, som derjemte röjer värdighet och behag.

V.

BELEFVENHET OCH ARTIGHET.

Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem bör jemväl höflighet och artighet förbindas.

_Höfligheten_ eller _Belefvenheten_ är det synbara bemödandet, att så uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är _artighet_.

Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner, ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.

_Höflighetens blickar och miner_ måste fullt öfverensstämma med våra känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det, som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt öfvertygade om vårt deltagande.

Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga, att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess dårskaper.

Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet, kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem, och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och dela deras fåkunnighet. Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och omständigheter skyldig.

_Höfligheten_ ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och dylikt.