Part 1

DEN ÄKTA GENTLEMANNEN,

ELLER

GRUNDSATSER OCH REGLOR

för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden.

En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet,

AF Professor J. G. Wenzel.

ÖFVERSÄTTNING EFTER TIONDE FÖRBÄTTRADE UPPLAGAN.

GÖTHEBORG, 1845. D. F. BONNIERS FÖRLAG.

GÖTHEBORG, 1845. C. M. EKBOHRNS OFFICIN.

Hos de fleste Bokhandlare i Riket säljas följande Böcker:

LES MYSTÈRES DE L’AMOUR, Kärlekens hemligheter; en gåfva för Älskande och Nygifta. Hjelpreda i sådana fall, der blygsamheten förbjuder att muntligen förfråga sig. 24 sk.

KÄRLEKENS TOLK, eller: Blomster-, Färg- och Teckenspråk för Älskande. Efter en orientalisk handskrift. 12 sk.

TOLF GYLLENE REGLOR för Cigarr-Rökare. 8 sk.

MINIATYR-VISBOK för Damer och Herrar, innehållande de nyaste Opera-Sångstycken, samt flere andra Sånger. Elegant cartonnerad. 1 R:dr.

EN BLIK BAKOM KULISSERNA. Etthundrade Theater-Anekdoter till nöje och tidsfördrif. 16 sk.

MUNTERGÖKEN i förtroliga kretsar. En Julklapp till skämtets och nöjets vänner. 16 sk.

NY SVENSK BREF- OCH FORMULÄRBOK, innehållande en fullständig anvisning till författande af alla slags Bref, vare sig familj- eller affärsbref, samt mönster för alla andra slags uppsatser, som kunna behöfvas i det enskildta som i affärslifvet; af _L. U. Almqvist_. 32 sk.

DEN LILLA KÖPMANNEN, eller kortfattad anvisning att uppsätta de flesta vanliga i handeln förekommande bref, requisitioner, anvisningar, vexlar m. m. En liten Handbok för unga män, som egna sig åt handeln. 12 sk.

KÖPENHAMN OCH DESS OMGIFNINGAR. Handledning för Resande. Med Vy och Plankarta. 20 sk.

GÖTHEBORG OCH DESS OMGIFNINGAR, jemte en Utflygt till Trollhättan. Med 4 Vyer; cartonnerad. 32 sk.

PLAN OCH PANORAMA AF GÖTHEBORG, ritad efter Naturen af L. Björkfeldt, graverad af C. Otto. Folio. 1 R:dr 16 sk.

PORTRÄTT AF JENNY LIND, ritad i Berlin 1845; med åtföljande Biografi på Svenska. 32 sk.

MARIEBLOMMAN. Bijou-Calender för 1845, inneh. Noveller och Poëmer af Orvar Odd, Nybom, Malmström m. fl., Porträtt af H. K. H. Kronprins CARL, samt en stålgravyr. I elegant förgyldt omslag. 44 sk.

SVEA. Folkkalender för 1845. Med Porträtter af DD. MM. Konungen och Drottningen samt 12 andra plancher. 44 sk.

EN BRÄNVIN-SUPARES LEFNAD OCH DÖD. Sann händelse, tecknad af C. A. Wetterbergh (_Onkel Adam_). 8 sk.

INGEN TANDVÄRK OCH INGEN ELAK ANDEDRÄGT MER! I sammandrag efter Taveau, Maury och Saunders. 4 sk.

NY TABELL FÖR LUNAR-DISTANSERS CORRIGERANDE, af J. J. Åstrand. 8 sk.

Allt Banco.

DEN ÄKTA GENTLEMANNEN.

Förord.

_Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att göra unge män vid inträdet i verlden bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i _nio_ betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den _tionde_, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn._

FÖRRA AFDELNINGEN.

Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af sällskapslifvet.

I.

KROPPENS SKÖNHET.

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi _utan_ kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.

Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om _den_ skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.

Sanningen: _Man bör sörja för sin helsa, och man sörjer derigenom för sin skönhet_, kan icke ofta nog inskärpas. Förgäfves skall man anlita skönhetsmedel, om förderfvade safter flyta i kroppens kanaler; om man genom felaktig diet gör, att skarpa och orenliga vätskor stockas i huden, att dess kärl tilltäppas och att naturen störes i sina finare förrättningar; om vi sjelfva äro vållande till ett sjukligt och jemnt opassligt tillstånd, eller om någon kroppslem bringas utur sitt förhållande till de öfriga lemmarne, eller göres oduglig för sin bestämmelse. I samma mån kroppen försvagas, försvinna äfven, mer eller mindre, förr eller sednare, kroppens krafter och fägring.

_Man sörje alltså för helsans vård, och man har gjort, om icke allt, likväl det vigtigaste äfven för skönheten._ I denna grundsats ligga högst vigtiga lefnadsreglor. Men man bibehåller åt sig helsan, om man samvetsgrannt iakttager nedanstående föreskrifter:

1. Man lefve enkelt och måttligt. I mat och dryck, likasom i alla nöjen, vare detta vår första, vår orubbeliga lag. Enkelt lefnadssätt är i hvarje hänseende ett stort befordringsmedel för helsan; det uppehåller vår natur och underlättar dess naturliga verkningar. Ju enklare mat och dryck, desto mindre ha vi att befara sjukdom, orena och stockade vätskor, m. m. Ingen dryck öfverträffar det ädla, det i så hög grad förskönande vattnet, emedan det sköljer kärlen, förtunnar blodet, skyddar det mot svallning och hetta, samt i hvarje vrå af kärlen ingjuter balsam och lifskraft.

Ingenting är skadligare än starka drycker; de reta nerverne och kärlens hinnor, de orsaka jäsning i safterna och äro förklarade fiender till en varaktig skönhet. Röda, inflammerade ögon, gula och murkna tänder, utslag, fläckar, oren hy, vårtor i ungdomsåldern; detta och annat dylikt äro de följder, dessa drycker vanligen tillskynda.

Inhemska födoämnen böra alltid föredragas de utländska. Önskligt vore också, att man vande sig mer vid föda ur växtriket, än vid köttmat. Köttet har stor fallenhet för röta, samt gör vätskorna orena, tjocka och skarpa; vegetabilisk föda åter retar dem mindre, förtunnar safterna och gör blodet mildt. Åtminstone borde man aldrig äta kött utan föda ur växtriket. Krydder få endast sparsamt tillblandas i näringsmedlen. Ju konstigare öfverhufvud maten är, desto mindre hafva de anspråk på den tänkandes bifall. De äro ett slags gift, om än i välment afsigt.

2. Man bör lära att fullkomligt känna sin natur, vara uppmärksam på det, man kan tåla eller ej, på verkningarne af denna eller en annan dryck, denna eller en annan föda. Man uppsöke de svaga sidorna af vår konstitution; ty dessa får man minst träda för nära. Då skall man snart innehafva de nyttigaste helsoreglor, hvilka för öfrigt aldrig kunna i allmänhet eller fullständigt meddelas.

3. Man bör vara mån om en _ren_ och _blid luft_, d. ä. om en luft, som hvarken är för kall eller för varm, för torr eller för fuktig, der man utan besvär kan andas, och i hvilken man känner sig lätt och liflig.

Man undvike derföre ett långt vistande i luften på mycket heta sommardagar; man undvike luften af utdunstande träsk eller våta trakter, förruttnade kroppar, starkt luktande växter om natten och dagen, luften i täppta rum, hvalf, källare och fuktiga boningar m. m. Skadlig är också den luft, hvari många menniskor, ja äfven djur, andas, många ljus eller lampor brinna. Här alstras luftarter, som äro ett gift för helsan. Ingenting förderfvar i följd häraf skönhetens blomma på kinderna tidigare, än långvarigt vistande i dylika rum.

Den luft, vi upptaga i våra lungor, som skall stärka vår hud och äfven genom denna intränga i kroppen, bör ofta förnyas, ty vi förderfva den genom sjelfva det bruk, vi deraf göra.

4. Det är ett stort misstag, om man tror mycken sömn vara nyttig för helsan eller skönheten; förhållandet är tvärtom. Mycken sömn gör safterna tjocka, verkar stockningar, fullblodighet och elak andedrägt, samt kan derföre omöjligt befordra skönheten. Lika så litet främjas denna å andra sidan genom för ringa sömn, genom ihärdiga vakor, särdeles långt inpå natten, samt genom oftare afbrott af sömnen. Allt detta förtär krafterna, dödar den lifliga färgen på kinderna, betager ögat eld och glans, samt utplånar anletsdragens behagliga uttryck.

5. Helsa och skönhet skola fly, _om_ vi försumma nödig kroppsrörelse och föra en alltför stillasittande lefnad. Det förslappar allting hos oss; hyns skönhet går förlorad, huden blir torr och vissnad. Man ser detta tydligt hos studerande, som vid läsbordet, och hos fruntimmer, som vid sy- eller spelbordet, inspärrade mellan fyra väggar, tillbringa sitt lif. Ingenting är mer välgörande, än rörelse i fria luften, när denna är ren och sund. Den är en balsam för helsan, det yppersta smink för kinden.

6. Det samma gäller om _snyggheten_. Utan den blifva vi sjuka, men för skönheten gör den underverk. Den, som daglig tvättar alla sin kropps delar med friskt vatten, och ofta badar, skall icke blott vinna i kraft, styrka och fyllighet, utan jemväl i hyns finhet, glans och färg. Mycken försigtighet är dock nödig i val af vattnet och dess värmograd, helst vid badning; intet missförhållande får ega rum mellan kroppens, luftens och vattnets temperatur, icke engång mellan vissa ömtåliga lemmar, särdeles ögonen, och vattnets beskaffenhet.

Öfverflödigt anser jag att varna mot för _kalla bad_, då kroppen är upphettad, helst enhvar känner den lifsfara man derigenom äfventyrar. Äfven hufvudets tvagning eller begjutning med kallt vatten är icke nyttig för alla. Det har icke sällan medfört krampaktig hufvudvärk och gjort håret grått i förtid. Deremot kan jag ej underlåta att tillstyrka hufvudets, stundom äfven hela kroppens, borstning, eller, för äldre personer, hudens lindriga frottering med flanell såsom ett förträffligt medel, hvaraf huden renas, transspirationen befrämjas, och som sålunda med fördel ersätter badets rum.

7. Äfven _klädseln_ är i afseende på skönhet och helsa ett vigtigt föremål. Båda öfvergifva oss, om vi nyttja kläder, som antingen försvåra kroppens utdunstning, eller orsaka svett, eller hindra dennes fria utgång. Det förra sker genom för tunna och lätta, det sednare genom för täta, varma, tunga och tryckande kläder. Hvarje klädesplagg är skadligt, om det pressar någon lem af kroppen, men i synnerhet bröstet, halsen och underlifvet. Klädedrägten bör vara beqvämlig och lagom varm. Man bör ej i otid vänja sig och de sina vid lifstycken och maggördlar, helst de icke utan skada för helsan kunna afläggas. Fötterna böra vara sorgfälligast, hufvudet kan vara minst noga beklädt.

8. Att hålla kroppen mer sval, än varm, är i allmänhet ett godt förvaringsmedel i afseende på hälsa och skönt utseende. Således må varma rum, pelsar och förnämligast alltför varma sängkläder, hvilka frambringa förslappning, samt äro i fysiskt och moraliskt hänseende menliga, med skäl anses såsom verkliga fiender till sann trefnad och styrka. Väl den, som vant sig vid, att icke blott sofva under lätt vadderade täcken och på madrasser af tagel eller rörtopp, utan jemväl, att dagligen, äfven i obehagligt och kallt väder, utsätta sig en stund för fria luften och göra en promenad.

9. Laster, utsväfningar, lidelser, i synnerhet vällust, starka sinnesrörelser, vrede, afund, kärlekslöshet, göra hyn gul och gråblek, betaga ögat sin liflighet, utplåna tecknen till hälsa och ungdom på läppar och kinder, beröfva kroppen spänstighet, styrka och lust till verksamhet, försvaga lifskraften och medföra en tidig ålderdom. Hvem igenkänner icke vällustingen på den darrande, släpande gången, på den vissna handen, på den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem skådar ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat, i det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden, och huru förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur krampaktigt hoppressas icke panna, läppar och ögon!

10. Att efter stora kroppsmödor och starka måltider genast njuta en lång hvila, är ganska menligt för hälsan; det kan tillochmed åstadkomma förlamning och slag. Äfvenså stark upphettning och snar afkylning derefter. Naturen gör intet språng och låter sig ej heller tvingas dertill. Hon bestraffar den, som öfverträder hennes lagar, med sjukdom, opasslighet eller yttre fulhet.

Jag vill härvid bifoga några skönhetsmedel.

Bland allt smink är, såsom jag redan nämnt, det friska vattnet bäst. Man väljer vatten, som är lent samt minst blandadt med salpeter och jordpartiklar. Icke så godt är derföre brunnsvatten, som flod-, eller regn- och snövatten. Saknas detta, så kan det förra derigenom göras mildare och lenare, att man kokar och sedan låter det kallna i fria luften, helst i solskenet. Det blir ett förträffligt skönhetsvatten, om deri blandas några göpnar lindblad.

Man bör icke tvätta ansigtet genast efter uppstigandet ur sängen; sängvärmen bör först hafva lemnat oss. Lika så föga tjenligt är det att tvätta sig, då man ännu är svettig; svetten går i detta fall tillbaka, utdunstningen hämmas, och orenlighet, fläckar och bulnader uppkomma.

Man bör aldrig blottställa ansigte och händer varma för drag; huden blir deraf sträf och ojemn.

Likaså bör man akta sig att tvätta den mycket kallnade huden med mycket varmt vatten, eller sedan hastigt inträda i ett mycket varmt rum.

Vackra, hvita tänder äro ostridigt en sak af stor vigt. En mun behagar redan, när den talar behagligt; men ännu mer, när de öppnade läpparne visa en rad af emaljhvita tänder. Här följa några reglor för dylika tänders förvaring.

Man bör, så ofta ske kan, njuta vegetabilisk föda, eller äta bröd jemte köttet; ty detta fastnar eljest mellan tänderna, röter och angriper dem, om det förtäres allena.

Det gifves intet bättre tandpulver, än att tugga en bit torrt bröd; det är derföre en ganska loflig vana, att efter slutad måltid långsamt tugga en hård brödkant.

Man undvike att plötsligt afkyla tänderna sedan de varit varma, och tvärtom. Ty tändernes öfverdrag är glas- eller emaljagtigt, och kan vid hvarje plötslig öfvergång lätt få en spricka, deri sedan skadliga ämnen fastna, och så lägga grunden till sjelfva tandens första förfall. Bäst är derföre, att hvarken taga för kalla eller för varma saker i munnen; minst bör man under ätandet af något hett, t. ex. soppa, förtära kallt dricka eller öl.

Man bör ej tugga på något socker, och i allmänhet undvika konfekt och sötsaker. Sjelfva sockret skadar nemligen och förtär tänderna och konfekten är blandadt med limartade partiklar, som afsätta slem på tänderna. Så snart man märker den första anfrätta tanden, bör man uttaga henne, om det eljest går an, och om läkaren icke rent af tillstyrker motsatsen; ty fara är, att den sjuka tanden smittar den närmsta.

Man skölje tänderne hvarje morgon och efter hvarje måltid med ljumt vatten; detta borttager lemningarne af den förtärda födan och hindrar den att fastna mellan tänderna. Det bästa och sundaste munvatten, som derjemte åstadkommer en frisk andedrägt, är _skedörtsspiritus_.

Man tvätte sig äfven bakom tänderna. Här fastnar lättast orenlighet och fräter tänderna ihåliga. Bästa redskapet vid tändernas rengöring är en lagom mjuk tandborste. Men få veta att behörigt umgås dermed! Vanligen far man _horizontalt_ öfver tändernes yttre yta. Men följden häraf är, att tandköttet lossas från tänderna, så att dessa alltmer förlora sitt stöd, bli lösa och murkna. Det bör tvertemot ske _vertikalt_, de nedra gnidas uppåt, de öfra nedåt; derigenom skjutes tandköttet alltmer åt tandens spets, och man får, om konstitutionen i öfrigt är stark, små och stadiga tänder. Oxeltänderna få icke borstas blott på sidorna, utan hufvudsakligt på sin öfra yta eller krona.

Stundom hafva tänderne en egen fallenhet att sätta s. k. vin-sten, och då är ofta nödigt att begagna ett tandpulver. Man har uppfunnit många slags dylika pulver, men tyvärr duga icke de flesta, ja de äro tillochmed skadliga. Det enklaste och säkert jemväl oskyldigaste, är finstötta trädkol. Den berömde _Hufeland_, på hvilken man onekligt kan mer lita, än på hvarje tandläkare, tillstyrker följande: Ett lod rödt sandelträd och ett halft lod kina finstötas och sigtas. Derpå tillblandas sex droppar neglikolja och lika mycket bergamo-olja, hvarmed tänderna om morgonen gnidas. Är tandköttet svampigt, blödande, fallet för skörbjugg, så tillägges ett halft quintin alun.

Blott i yttersta nödfall bör tandpetaren anlitas. Dertill får man dock ingalunda välja nålar, knifspetsar eller gafflar. Allt detta är högst skadligt, och derjemte otillständigt. Helst tager man en vek trä-tandpetare, t. ex. af fläderträ. Men äfven dessa bör man ytterst sällan begagna. Man följe således icke de personers exempel, som, för att visa sitt vackra etui, hvarje stund ha något att bestyra med tandpetaren. Tänderna blifva derigenom alltmer skiljda åt, och maten fastnar lättare derimellan. Utom att tandköttet förderfvas af denna fula ovana, bidrager det icke synnerligt att öka de närvarandes aptit.

Ett synnerligt skönhetsmedel, emedan det ger en ganska ren och hvit hy, är enligt mångfaldiga rön, den så kallade bittra vårkrassen, hvilken dock andra, likaså nyttigt, hafva utbytt mot brunnskrasse. Man låter koka den i flodvatten och tvättar sig om aftnarne vårtiden med det kalla spadet. Om dagen utsätter man dervid ansigtet utan tvekan för vårluften, och ju mer detta sker, ju verksammare och sundare skall detta vatten vara.

Till hyns smidighet bidrager äfven i hög grad frisk vassla. Man har bemärkt, att tinningarnes och halsens oftare gnidning med kallt vatten ger ansigtet munterhet och blicken lif, äfvensom man vet af erfarenheten, att mycken sittning vid fönstret i solen ofta är skuld till fräknar, eller små fläckar.

Starbärsblomma, kokad i mjölk, och om aftonen nyttjad såsom kallt tvättvatten, har ofta med bästa framgång blifvit använd mot fräknar. Ansigtet, om vintern tvättadt med snö, förblifver ungt och lifligt; af varmt vatten blir det gammalt och skrynkligt, och af såpvatten hårigt.

Jag kommer nu till _händerna_. Dessas badning i kallt vatten har förträffliga följder. Skön bildning och en angenäm rörlighet göra fingrarne särdeles lätta och böjliga till spelning å piano och harpa. Mandelkli, eller ock blott inkråm af simla, renar händerna fullkomligast. Fruntimren kunna, för att få mjuka och fina händer, om afton och morgon tvätta sig med ägghvita, fortfara några veckor dermed och om natten bruka skinnhandskar.

Äfven naglarne förtjena all omvårdnad. Sammantryckas de ofta framtill vid spetsen, så få de en vacker form och hvälfning. Vid torkningen bör man laga så, att icke huden vid nagelroten lossas. Vid naglarnes skärning nyttje man alltid en skarp sax; man bör ej klippa djupt, så att köttet icke må utgå öfver nageln.

Ett vackert, tjockt och hos fruntimren långt _hår_ räknas med skäl till kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel känner jag intet, som tillförlitligen rekommenderas af läkare. Man nyttje alltså icke något dylikt, om ej en samvetsgrann läkare enligt erfarenheten sådant tillåter. Alltför ofta har man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af kroppen, att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt hår, och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting annat ersättas. Likväl är en mindre tät hårväxt icke nödvändigt ett tecken till tillfällig ohälsa. Här göra sig familj-egenheter gällande. Man vill tillochmed hafva anmärkt, att personer af mycken talent sällan ega en stark hårväxt.

Hårets bästa vård består i flitig men försigtig och långsam kamning, stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet sådant fördrager, i dess tvagning och lindriga frottering.

* * * * *

Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt naturen sjelf bidragit dertill, och såvidt menniskan är i stånd att genom uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja naturens milda gåfva. Men hvad, om naturen _icke_ danat efter skönhetens former? om hon kanske tillochmed vanskapat, eller om brist på tillsyn, om sjukdom vållat missbildningar?

Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade reglor förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage dem, så vidt möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt, hvad som möjligen låter sig vidmakthållas och förbättras. I utomordentliga fall af verklig fulhet och vanskaplighet, oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom hufvudregel tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa lyten för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt känna sig sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak, lära af andras fel, hvilka med oss äro i lika ställning, och se huru dylika personer vinna bifall i bildadt sällskap.

Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett stadgadt och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de vilja tränga sig fram, aldrig låtsa som om deras lyte ej vore synbart. Men aldraminst böra de skämta deröfver sjelfva. Ju mer man gör sig möda att bringa ofullkomligheten af sitt yttre i glömska genom företrädets och hjertats egenskaper, ju lättare skola de vinna bildade menniskors aktning, ju angenämare blir det utbyte af ideer, hvartill de uppmuntras, och ju bättre kunna de påräkna öfverseende af andra.

II.

BLICKENS OCH MINENS KULTUR.

Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att upptäcka deras goda egenskaper.

Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning och förhållanden, är _öppen_, men icke oförskämd. Det är en blick, som väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad. En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.