Part 6

Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta, skulle hon säkert lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon därtill vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst, såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck... då skulle hon intill döden ångrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg heller icke, huru den jättestarke mannen satt där, blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade av hans feberheta hand.

Det var därför någonting underligt, att Sven, när mor Kerstin slutat att tala och med ökad iver rörde i sin gryta -- att, säga vi, Sven då steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga ton:

- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och ändå är jag så oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går kväll varit nere vid masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här. Icke vill jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvärtom önskar jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis. Och vad det där kivet beträffar, så känner jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå över, och alltihop bli gott och väl igen... Ja mor, nog var det lite besynnerligt av far att avslå patronens anbud, och det bara för min skuld! Jag har ändå njutit så mycket gott här i huset, att jag aldrig kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras av främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var är nyckeln till skåpet?

- Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du mat, innan du går tillbaka till masugnen.

- Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest, samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär, som var hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade:

- Adjö, mor!

- Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven.

- Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset på bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu.

Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid. Flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon, då Sven visade sig i dörren.

- Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in för att se dig en gång till, innan jag begiver mig av. Jag har ett ärende att uträtta långt norrut, och vi få kanske icke träffa varandra på länge. Adjö med dig!

Ingrid frågade, vad det var för slags ärende, men väntade ej på svar, innan hon med en blick på Sven utbrast:

- Vad du ser besynnerlig och blek ut, käraste Sven! Vad kommer åt dig?

- Det är ingenting, Ingrid... Hör du, då du träffar Johanna och far, så hälsa dem mycket... mycket ifrån mig.

Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga steg. Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående.

Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.

Det hände sig så, att mor Kerstin just nu såg ut genom fönstret, och hennes och Svens blickar möttes. Hon varseblev med förvåning, att fostersonen hade tårar i ögonen, och det blev nu plötsligt klart för henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade bränt henne in i själen; hela den ömhet, hon i sitt hjärta hyste för honom, vaknade med ny styrka.

- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut för att kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han undanskymdes av den täta furudungen, som befann sig bakom båtviken.

Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla ben förmådde, ned mot sjön och ropade med flämtande röst:

- Sven, Sven, kom tillbaka!

Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han lyssnat till, huru detta rop tonade av ömhet, ångest och rörelse, skulle han kanske återvänt.

Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan.

- Mor, mor, vad är det? frågade flickan förskräckt.

- Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit över vårt hus, och det är jag, som nedkallat den.

_________________________________________________________________

Värvaren.

Sven fördjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till vad mål, men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna delarne av skogen, vandrade framåt genom vildmarker, där inga stigar voro banade, om icke av de flitiga myrorna, som här levde i sina gamla samhällen eller stiftade nya, utan att någon historieskrivare vet att berätta om dessa samhällens öden, fast de kanske i sig hava samma märkvärdighet som de gamla myrstackarne Aten, Korint och Tebe och deras nybyggen kring Medelhavet. Svens tankar och känslor voro likasom dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler. Det enda han hade klart för sig själv var, att om han råkade ut för sina förföljare, skulle han ej låta sig fångas, utan försvara sig till sista blodsdroppen; därför hade han också laddat sitt gevär med grova varghagel, noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut. Medan han sålunda strövade omkring, kom han i grannskapet av masugnen, vid vilken han så länge arbetat, och när han hörde slagen av dess maskin och bruset av skogsströmmen, stannade han för första gången, och djupt vemod intog honom åter. Han tyckte sig i detta buller höra en avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna. Men då han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd framför sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut från hyttan, och bland vilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full uniform med sabel vid sidan, länsmansskrivaren, betjänten Svalgren och några fjärdingsmän. Utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter Sven. Sedan de nu en stund samtalat med varandra, såg han dem inslå vägen, som förde till korporalens torp. Sven ansåg rådligast avstå från det tillämnade besöket, vände masugnen ryggen och fördjupade sig åter i skogen. Sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd i nordlig riktning och solen redan uppnått middagshöjden, kände han sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila. Skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av lands- och häradsvägar, dels av upprödjade, odlade och bebyggda sträckor, och dessa hade passerats av Sven med stor brådska, emedan han ej ville bli sedd av någon människa. Nu såg han även en väg stryka förbi helt nära den plats, där han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta från Trevnadslösas område, tyckte han sig ej behöva iakttaga samma försiktighet som förut.

Hungern är en ovälkommen gäst, då man ej vet, huru man skall kunna avspisa honom. Ja, denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent allvar att tveka i valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en god materiell anrättning, exempelvis skinka med potatis. Att detta förhållande även träffade in på Sven masmästare är därför icke underligt, helst han egentligen icke var svärmisk utav sig, utan rätt och slätt en ofördärvad naturmänniska. Medan han således tänkte på, huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och tagit farväl av Johanna och korporal Brant, och många andra bedrövliga tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade varandra i hans hjärna, funderade han också uppå, huru han skulle kunna stilla sin hunger. Hans enda utväg var att sälja sitt gevär; han beslöt därför att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att passera förbi. Sedan detta beslut var fattat, steg han upp för att fortsätta sin marsch, då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en man, som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade, då han i sin ordning varseblev Sven.

Mannen var klädd i grann militäruniform, olik de vanliga lantsoldaternas. Han bar sådana epåletter, som Sven sett, att Smålands ståtliga grenadjärer brukade, men bröststycket på hans frack var av rött kläde och uppslagen, kragen och ränderna på hans byxor vita. Vid hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, föga större än en förskärarekniv. Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Såsom vi nämnt, stannade han, då han fick öga på Sven masmästare, och betraktade honom från fotabjället upp till hjässan, likasom han i tumtal velat beräkna jättens längd. Därefter hälsade han militäriskt med handen förd till släpmössan -- alldeles som Sven sett korporalen göra, när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina forna krigskamrater -- och utbrast under livliga rörelser med armarne:

- Träd närmare, du värdige son av den högresta tallskogen! Såvida du ej är en skogsande, en gengångare från rimtussetiden, utan barn av en dödlig moder, så träd närmare!

- Vad vill ni mig? frågade Sven, som började tro, att mannen antingen var drucken eller rymt från hospitalet.

- Vad jag vill dig! Se och beundra skaparens verk, som, då han gjorde dig, helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår allernådigaste konung. Vad är ditt namn, du höge yngling, den ingen, utom tornväktaren, kan se över axeln?

- Jag heter Sven Stål, och vem är ni?

- Jag, min gosse, svarade mannen med en högtidlig åtbörd, jag är princeps prætorii, det vill med andra ord säga korporal vid konungens andra livgarde, och mitt namn är Montan. Sedan vi nu gjort varandras bekantskap, vill jag fråga dig, om du ej har samma väg som jag; vi kunna i sådant fall få njuta av varandras sällskap, ty jag bekänner uppriktigt, att jag är livligt intresserad av allt stort och högt här i världen, av allt, som höjer sig minst sex fot över jordens låga, föraktliga grus.

- Min väg går genom skogen, sade Sven.

- Men åt det hållet finnes ingen krog, anmärkte Montan. Följ mig, min vän, och jag bjuder dig på en middagsrisp.

- Nej, tack.

- Du är lika kort och tvär i dina ord, som du är lång till din kropp, min vän. Men jag släpper dig icke: torva leæna lupum sequitur, lupus ipse capellam... min själ har fäst sig vid dig, såsom humlen vid humlestången... Men varför gapar du på mig så där, du levande kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag är grann? Är jag icke?

- Jag är rädd för, att ni är litet vriden i huvudet, svarade Sven.

- Åhå, du tycker att jag pratar tok. Däri har du visserligen rätt, men ser du, en gardist är en så lycklig, översäll människa, att hela världen likasom leker för honom; i sin översvinneliga munterhet vet han knappt, på vilken fot han skall stå, mycket mindre att hålla sin tunga. Ja, jag säger dig, gosse, att gardisten är en avundsvärd varelse; den yngling, som kan få en plats i gardets leder, hans lycka är gjord. Tänk på det, min vän!

Under yttrande, att middagsvärmen var tryckande, och att landsvägsdammet väl behövde sköljas ned, slog sig därefter gardeskorporalen ned i gräset ett stycke från landsvägen, framtog en flaska och bjöd Sven att supa sig till. Då Sven avslog detta anbud, emedan han aldrig smakade brännvin, förklarade Montan sin missbelåtenhet därmed, att det fanns absolut nyktert folk i världen, emedan detta nödgade andra att, för den politiska jämviktens bibehållande, supa desto mera. Bland dessa andra, för den politiska jämvikten sig uppoffrande varelser tycktes Montan själv vara, ty han tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en. Därefter öppnade han sin resväska och uppdukade för Svens lystna ögon åtskilliga viktualier, bland vilka några kakor av finsiktad råg, rökt skinka, medvurst m. m. Han inbjöd Sven att deltaga i måltiden, och denne lät ej bedja sig tvenne gånger, såsom det annars hör till goda tonen bland allmogen, utan grep verket genast an.

Det skulle bliva alltför långtrådigt att återgiva de båda männens samtal; nog av, korporal Montan började tala som en ganska förståndig karl och visste snart att vinna sin långe gästs förtroende, så att denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande belägenhet. Montan frågade honom, om han ville låta värva sig till gardist, och började ånyo avmåla gardeskarlens lyckliga lott i de mest lysande färger.

- Först och sist, sade han, vill du bli gardist? Jag frågar det, därför att jag tycker om dig och vill dig väl. Grip lyckan i flykten, min gosse, annars vinner du henne aldrig. Till en början bjuder hon dig genom mig tio rdr i handpengar; sedan följer du mig till Stockholm och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla prinsarne. Vidare får du sådana här kläder, som ha den förunderliga verkan, att alla flickor skola löpa som galningar efter dig. Betänk, vilket härligt liv! Att marschera, att manövrera på Ladugårdsgärdet samt för konung och fosterland gå på post vid Karl den trettondes staty! Jag menar allvar, gosse; jag leker ej med dina känslor. Nej, jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför -- på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon.

- Ah, nu börjar korporal Montan prata galenskaper igen, genmälde Sven, jag är icke så enfaldig, att jag låter narra mig av en lockfågel. Jag vet nog, hurudant gardeslivet är...

- Hm, sade Montan något förlägen, min avsikt är icke att narra dig. Vad jag nyss yttrade, är en gammal läxa, som jag kan utantill, och varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken. Dig vill jag icke lura...

- Hör på, korporal, avbröt honom Sven, jag vill blott, att ni samvetsgrant skall svara på en enda fråga: har man såsom gardeskarl även tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extra förtjänster?

- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men sådana äro ej många; de flesta äro lättingar, eller supa de upp sina förtjänster. Du sade mig, att du förstår dig på smedsyrket; om så är, skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra, att du i Stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet och bälgen än någonsin här nere.

Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde under dagens lopp Montan till närmaste gästgivaregård, där denne granskade hans papper, lämnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknat. Trygg, åtminstone i sin egen tanke, under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från patron Brackanders sida, fortsatte Sven jämte hans nya bekantskap följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet. Montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten böjelse för melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat, likasom de sju grekiske vises, i form av tänkespråk, sådana som: "tag dagen, som han kommer" eller "man bör aldrig sörja värre, än att man med hjärtans lust kan dansa en slängpolska" o. s. v. Med dylika tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även, fastän förgäves, att muntra Sven.

- Kära du, sade han vid ett tillfälle, du ser precis ut som en, vilken sålt smöret och tappat penningarne. Jag hörde dig i natt prata något i sömnen om Johanna. Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne ur tankarne. Du må tro, att jag också...

- Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken... den är icke rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.

- Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han väldeliga svängde med den andra, jag skall aldrig mer tala därom, min gosse; men jag tillägger blott att,

Svante, din dårskap jag aldrig förlåter, klagan och suck för en kvinnas skull! Världen, tyvärr, är av kvinnor full: mister du en, stå dig tusende åter.

_________________________________________________________________

Djäknarne.

En månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser. Under denna tid hava Göran och Adolf, de båda Växjödjäknarne, strövat kors och tvärs i de småländska bygderna, besökt en mängd genom natur, minnesmärken, historiska tilldragelser eller industriella anläggningar märkvärdiga ställen, ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina mineralogiska samlingar med stuffer från olika gruvor o. s. v. De hava vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar, upplevat små äventyr, som ge dem ämne till lustiga historier för hela nästkommande termin, bevistat bondbröllop, upptecknat folksagor, med ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt. Adolf Sparrfält, som är en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål, som anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till landskapsstycken, allmoge i nationaldräkter, vackra flickansikten, löjliga bondgubbfysionomier, runstenar, ättehögar, kyrkor och komiska scener ur deras eget vandringsliv -- scener, i vilka Göran oftast är hjälten; så till exempel finner man på ett dylikt utkast, huruledes Göran under jakt efter en sällsynt kärrblomma nedsjunkit till bröstet i dyn, och huruledes Adolf, med bägge händerna fattande i Görans hår, stretar för att befria sin vän ur hans obehagliga ställning.

Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön. Nejden, på flera mils omkrets, ligger som en stor färglagd karta under deras fötter. De mörka, högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa legioner av grönklädda krigare, mellan vilkas leder här och där kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig, och mellan avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oräkneliga mindre bäckar i nyckfulla krökningar, glittrande i solljuset som långa linjer av kopplade gevär. Detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten; nedanför den återstående sidan, mellan dess nordliga sluttning och sjön Vättern, utbreder sig ett mera öppet landskap, mellan vars kullar man varsnar en skymt av staden Jönköping, badande sina husrader i trenne insjöar, av vilka den största vidgar sig till en ofantlig spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de romantiska höjder, som följa dess stränder, tills den längst i fjärran sammansmälter med himlaranden. Aftonsolen förgyller kullarne på den högra stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan den vänstra strandens branter framstå i en grå färgton och kasta allt längre skuggor utåt sjön, ju mer solen närmar sig de furuklädda bergen i väster. Ett och annat segel svävar över den matt silverglänsande vattenspegeln, på vilken den sköna, i sagan och historien ryktbara Visingsö skönjes som en blå strimma. Genom kikarne kunna djäknarne se de Braheska borgruinerna och öns kyrka, vars koppartak glimmar i solskenet.

Medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas de friska, av barrskogens vällukter mättade fläktar, som leka kring bergets hjässa, sätter inspektorn sitt medförda valthorn för munnen och blåser med mycken virtuositet "Drottning Hortenses romans". Bergets tusende ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt laviner bland branterna och skrämma de i klyftorna bosatta falkarne, som med hesa skri instämma i konserten. Men det är icke blott falkarne, som ackompanjera valthornet; man hör plötsligt en mänsklig röst, nästan lika hes som deras, uppstämma en sång, som så illa rimmar sig med romansen, att inspektorn halvt förargad sticker valthornet i fickan. Sångaren var ännu icke synlig, men man kunde höra, att han närmade sig stället på den branta och besvärliga väg, som på södra sidan slingrar sig upp till bergets topp. Sången var den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge:

"Den tolvte Karl i vintern kall, trallala, marscherade mot Fredrikshall, trallala, döden mötte honom där, ack, trallera, trallerallalallala, men hjältens död nu hämnad är, hej, trallerallalla."

- God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu plötsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns härliga toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkta, att jag blandar mig i herrarnes sällskap. Mitt namn är Montan, min karaktär korporal vid konungens andra livgarde, min resas mål Jönköping, där marknad i morgon skall hållas, och där jag hoppas träffa några unga friska viljor, hågade att inträda i krigarens ädla stånd... Angående den saken har jag något att säga er, min unge vän -- (Montan, som för tillfället var i betydlig mån vad man kallar rökig, vände sig härmed förtroligt till Göran) -- först som sist, vill ni taga värvning? Jag frågar, därför att jag tycker om er och vill göra er lycka, ty ni må tro, att gardisten lever ett avundsvärt liv, som själva de olympiske gudarne måste avundas honom ...

Göran försäkrade skrattande, att korporalens anbud var så begrundansvärt, att han (Göran) behövde hela sin livstid för att taga saken i övervägande, och att korporalen före denna tids slut ej kunde påräkna något avgörande svar.

- För tusan, utbrast nu Montan och såg något förlägen ut, jag märker, att jag fiskat i oriktigt vatten. Men saken är, att jag av den fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli.

- Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö.