Part 4

Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget. Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma. Din tillgivne vän Alexander Nilenius."

När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress. Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop några böcker i ryggsäcken.

-- Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och en handduk, tänkte han. Men strunt i det -- jag måste bort, fort, fort. Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna av den nästan torra brodden som växte under fönstret. -- Få se hur det är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu -- och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att annars möta Nilenius.

När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag måste säga till honom detta -- han kan ej veta hur jag har det. En långdragen vissling hördes -- han måste skynda att lösa biljett. Han stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius' häst stod där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen -- om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från ilgodset. Aha -- brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så hungrig han var i alla fall!

II. Din broders hustru

4. Hos de sorglösa

När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon tidning med det lilla manuskript han tagit med -- ett utdrag ur den självbiografiska roman han försökt skriva -- och han beslöt sig för att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna, detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.

Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen. Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred så länge. Polisen -- razzia -- förstås, han skrattade för sig själv. Men han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren -- han erinrade sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade "stig in" och han klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak- och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar, manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock utan att resa sig. -- Var så god och sitt, sade han på bruten svenska. Varpå han spottade igen.

David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig, han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när en blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp från någon slags bädd i ett hörn bakom en hög tomlådor och presenterade sig som Martinus. Han kunde vara bortåt tjugufem år, hade ett något oregelbundet men mycket människovänligt ansikte, med hög panna och klara ögon med någonting ovanligt världsfrämmande och frånvarande i blicken. Draget kring munnen kom hans ansikte att göra intryck av någonting löst, okomponerat, och David trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade mellan förtvivlan och uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte bägge ateljéns invånare till och stirrade på varandra. -- Det är alltså inte dansken! sade Martinus lågt, som om han blivit missräknad.

Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han trott sig komma, brast Terje -- mannen i sängen -- ut i så hjärtligt och våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem minuter, varefter han bad David vara välkommen att ligga på golvet över natten om han ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse sidor letade Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en halvtömd brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack tillsammans lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och alltid brukat träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med ens borta från allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter maten, medan Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll händerna som en lur framför munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. -- Kan du stå för tolv snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla tidningar, en bunt tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i ordning en bädd på golvet nära värmeelementet.

Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte. När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag hos bägge två.

-- Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade omkull sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till värmeelementet. Han hade berusat sig för häftigt och var redan illamående.

-- Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare tar till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg redan i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick inte annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast och spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa. Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade.

David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden "Gubben Noak" med otaliga variationer.

När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut bara funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver:

_LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG_

Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv.

Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet täcke kvar. "Husfadern" hade kastat det över främlingen då han gick. David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne, ehuru helt flyktigt.

Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre kronor.

Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick ut fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga nyckeln "till vänster i soplåren i vese". Och det gjorde han. Han dansade nästan utför trapporna. -- Vid Gud, har jag inte fått ett nytt hem, tänkte han.

Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt överraskad. -- Tyvärr -- eller kanske inte tyvärr -- har jag främmande för tillfället -- en mycket intressant kvinna, du skall lära känna henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade Hartman, hennes mor har regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera någon gång i världen. Vill du ha en -- rekreation innan du stiger in, du är väl trött -- fru Ziri -- vi kallar henne så, det har blivit ett bruk, annars heter hon fru Ziri Stuart -- jag tror dom är skottar från början. Vad pratar jag -- stig in här -- han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst och förde David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och bibliotek -- jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att du kommer -- jag lämnade henne ensam vid pianot -- hon spelar som satan själv -- hör du? Den där menuetten sätter hon själ i --

Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej avgöra vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago. -- Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet -- han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en glasbricka. Men David avböjde. -- Jag mår väl för tillfället, och behöver inte, sade han. Hartman såg forskande på honom. -- Hur lyckligt att ej behöva! Men nu går vi in -- vi får vin sedan.

David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.

Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet.

Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David, som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer.

Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt tecknade ögonbryn -- och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens. Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman? Var detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna dyrka -- -- -- varför skulle nu det strax bära i väg på det här viset -- -- aha -- kanske Hartman haft någon mening med att vilja bjuda på haschisch innan David gick in? Fördömda Hartman! Och hör bara så han pratar!

-- Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge att det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt ögonkast och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när det blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett var hela läran om en andevärld bara materialism --

-- Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.

-- Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser -- --

-- Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört. Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. -- Vi ska tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för oss västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma -- för resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov till lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande, alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles förbannat och vi vill alltid vara -- här i västerlandet imponeras vi inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. Det är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni! I denna värld eller nästa -- vad sådant låter dumt, "denna" och "nästa" -- vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna jord. För mig är alltihop alldeles likgiltigt -- men jag vill inte ha teosofi och spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag inte ha, den handlar också bara om denna värld och en annan som liknar en biografföreställning av denna, fast bara för barn -- och hur vill ni göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er kristendom och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra -- men säj, ni tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror ni att även kattorna har själar? I min barndom var jag med om att långsamt pina ihjäl en katt -- det är mer än jag begriper, den där grymheten hos småpojkar -- och nu när ni förbättrat världen så att inga kattor plågas ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i läroverksfönsterna och inga metmaskar långsamt träs på stålkrokar och inga paddor kläms sönder av hemvändande skolgossar -- om då kattornas och flugornas och maskarnas och paddornas själar kommer och fordrar upprättelse av er, hur ska ni då bära er åt? Ty kattans själ säger inte: tack för att ni inte stenar isönder kattor mer här i landet! utan: det gjorde förfärligt ont en gång, alldeles oerhört led jag, och något ont satt i hjärtat, något rått och grymt satt i bröstet på era fäder och lät dem pina mig. Tag bort detta onda som då skedde, och jag skall förlåta er! Men hur fanden skall ni ta bort det? -- Men det är ju redan borta! protesterade fru Ziri. -- Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går med på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men det är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min hjärna arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det inte alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt borta i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall hänger fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin kan komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld, tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia? Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon inte gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga pucklar? Det finns dock bara _en_ varelse som klart kan iakttaga hur riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas däråt, och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den!

-- Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det humöret, avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna som njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar bort vördnaden och andakten -- --

-- Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kära du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där -- en vacker dag blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. -- Men tro något måste man, annars går man under. Jag tror inte att det är så mycket kostym som du påstår -- och vad helgonen beträffar så var "kostymen" i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken och bålet.

-- Ja, så stark var den _då_. Men det var bättre material i de människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka -- hos oss är det hjärtats stora feghet -- nervernas uppror -- men varför nu tvista om detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han satt nästan och darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten ur pannan.

-- Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan -- men finns det någon som i verkligheten gör det -- --

-- Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. Jag kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som människor utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte finge tro det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket ont, en hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan ej tro att det ej är en plan bakom allt detta.

-- Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just därför, svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som om han satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men predika då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla hinduernas sätt: när alla begripit att varat är ont, då utsläcks detta vara. Viljans kvietiv -- han nästan satt och mumlade. Troligen var han för starkt berusad för att vilja tala mer.

-- Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern, menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. -- Det är inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men -- men -- jag har kommit överens med mig själv att berätta en historia för er, tillade han litet livligare. Jag kan en -- och när jag gjort det, skall fru Ziri spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni får ta mig som jag är. Men här kommer vinet! Han serverade oss och småskrattade för sig själv. Jag känner just nu att jag kan berätta en historia -- en förfärlig historia...

Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst.

5. Den oändlige