Part 12

Men nu, för att kunna tänka bättre, så låt oss säga att jag alls inte skriver, utan talar. Men då behöver jag en åhörare, en man som hör på, då går det lättare, låt oss säga en ung man, litet närsynt och lagom lärd, och torr utanpå. Låt oss således antaga att den där träbocken, som står vid spiseln, att den där träbocken är en kandidat, filosofie kandidat. Det är eget att han just skall vara en sådan, en fix idé av mig att det skall vara en som kan, som är fylld av all sådan fåfänglighet varav man känner sig andligen balanserad, som Hartman säger. Han kan sin logik alltså, den där träbocken, och sin filosofiska propedevtik. Möjligen om han läst Kant litet, det syns då inte. Men glasögon, glasögon har han. Och famför allt: han är stormsäker i grekiska och latin. Med en sådan kan man umgås, fast man är obildad själv, han liksom räcker för två. Kanske jag önskar honom så därför att jag är så okunnig i dessa saker själv, men nej, egentligen är det inte alls därför, vid djävulen om jag vet varför, men en kandidat måste han vara. Trettio år, inte doktor, ty då kanske han känner sig för solidarisk med samhället för att höra på mig, och inte lärare, för då har han ett eget sätt, alltid sitta och undervisa i stället för att höra på. Och nu är det fråga om allvarliga ting, liv och död, herr kandidat, låt oss genast lägga bort titlarna! Du heter alltså Larsson, Träbock Larsson, i vissa ögonblick har du drag som påminner om Hartman, ni är väl inte släkt? Alltså: där sitter du och röker, Larsson, och känner dig överlägsen för att du är vad du är, och här sitter jag och känner mig viktig för att jag inte är som du är.

Tror du, att detta onda samvete jag nu känner över mitt förhållande till Ziri, för exempel, tror du att det är fruktan för Gud? Vet du vad jag tror: det är en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rädsla för helvetet. Med helvetet menar jag då allt slags straff, både här på jorden och efter döden, som skall drabba oss enligt kristendomens lära. Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson!

Men stopp litet, låt oss undersöka om inte helvetesfruktan sitter som botten under själva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad säger dom uppe i ditt samhälle, Larsson, om det? Jag har hört sägas att man är rädd för att om nationen avkristnas, så tilltar osedligheten. Jo jo, du! Ursäkta mig, jag skojar bara, du är ju modern och frigjord från kristendomen och helvetet och ändå sitter du här och röker och är inte ute för att begå lustmord på Skabb-Sara, som bor en bit härifrån, utan du är ganska sedlig, Larsson, och har bara några få fästmör, av vilka du väl så småningom gifter dig med en, och nån annan kandidat med de andra. Men nu återgår jag till saken. Jag har alltså ont samvete för mina felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte bli kvitt, och det är därför jag inte kan bli kvitt det där om syndernas förlåtelse. Tycker du det skorrar i öronen så säg ändå ingenting, du är möjligen för ung ännu -- -- -- Nu skall du få frågan: tror du på syndernas förlåtelse? Skratta inte, det är någonting i det, ändå? Mitt behov därav är åtminstone verkligt, du erkänner det? Då finns det hopp för dig. Med mig är det så, att jag känner mig nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande och fylld av skrämsel för det tillkommande. Jag tycker ej att jag kan leva mer utan en genomgripande förändring. Och nu är frågan: vilketdera är klokast, självmord eller syndernas förlåtelse?

Låt oss först tala om självmordet. Detta är möjligt endast med förutsättning att man förkastar alldeles läran om en individuell tillvaro efter döden, om vedergällning i en annan värld för felsteg i denna. Alltså kan icke en på något sätt eller till någon del troende begå självmord under fullt förstånd. Men nu är jag just en sådan där på något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag, och ändå ej bringa mig denna sorg. Självmordet är ej för mig.

Återstår syndernas förlåtelse, men det är mycket svårt, ty jag är ju bara en sådan där på något sätt troende, och så fort det gäller, inställa sig tvivlen. Du har väl läst din teologi, så att du vet nådens ordning? Kallelsen, bättringen, omvändelsen etc? Du vet att man till sist, även om man går mycket gent till väga, måste tro att synderna är borta, annars är de kvar. Vilket är logiskt betingat och klart. Ty syndasmärtan består i känslan av att de äro kvar. Så fort man tror fullt och fast att Kristus tagit dem på sig, då har man dem ju inte mer? Men det är just detta jag inte alls kan tro.

Men vänta litet, låt oss nu undersöka saken, jag har liksom en liten bekännelse att göra, och jag bekänner för dig, fastän du i grund och botten bara är en träbock, kanske just därför, det går lättare, och kanske du nu begriper varför du just skulle vara en sådan där vanlig kandidat. Ditt förstånd är klart nog att du skall kunna uppfatta det jag säger, men inte genomträngande nog för att jag skall behöva skämmas för dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det är förtjänsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens förtvivlan, om du tilllåter uttrycket, och så är du inte känslig. Jag har alltså en bekännelse.

Det är nämligen inte alldeles säkert att jag vill ha syndernas förlåtelse. Vet du varför? För att jag ännu inte riktigt kunnat släppa Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller släppa henne. Jag tänker ofta på henne, och om jag börjar med att längta så där själsligt efter henne så slutar det med att jag längtar kroppsligt. Du har väl haft flammor, Larsson, så du vet hur det är, sådant begriper du åtminstone. Och du förstår att jag inte kan bli en kristen så länge jag har en brottslig förbindelse med en annans hustru? Jag tycker du nickar därborta, alltså är du med på saken. Nu, kan du hjälpa mig att bli kvitt min lidelse för Ziri? Kan någon annan mänska göra det? Nej. Kan Gud göra det? Ja, men först fordras det att jag tror så mycket på Gud att jag kan bedja, men det kan jag inte. Inte till den där guden som förlåter synder, men jag tror på en annan, en som Hartman mötte på Jakobsgatan, och nu är frågan den: förlåter även han synder? Men det är ännu värre, jag kan inte alltid ens tro på Hartmans gud, och för resten saknar han personlig karaktär, han är filosofens gud, men ingen fader att stödja sig till. Rent ut sagt: det är min faders gud jag vill göra upp med. Och han finns nog inte, eller vad tror du? När jag alltså varken kan tro eller ge upp att tro, varken kan vara utan Ziri eller syndernas förlåtelse, vad återstår, när jag inte heller kan begå självmord? Men om jag trodde att döden vore döden, och att intet vore där bakom, att allt vore slut därmed, då dödade jag mina föräldrar och mig själv och Ziri. Men jag gör det inte för jag fruktar att det rymmes någonting bortom detta jordiska vara. För mig kan detta jordiska således få bara ett namn: lidande, och det där bortom: helvetet. Och detta är således vad som återstår mig ifall jag ej kan få syndernas förlåtelse. Och nu skall jag strax hålla ett litet tal om detta.

_Om helvetet_

Jag ser på dig att du tycker jag är vidskeplig, men det är inte så farligt. Min enda stora vidskepelse är att jag absolut antager en individens fortvaro efter döden, emedan jag känner på mig att det är så. Filosofiskt har kanske detta antagande inget värde, men jag är ingen filosof, utan bara en syndare. Låt mig alltså ha den vidskepelsen att jag tror att själen överlever denna min jordiska kropp! Nu frågar jag: får jag vara i fred när jag är död, får jag vandra kring här i skogarna som ett litet moln bland blommorna, har jag levat så att jag är värd en så dräglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och får jag välja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern? Kan jag få nåden att gå omkring häruppe under långa julmånader, när snön gnistrar som miljoner diamanter och dessa nu grönskande berg står som rasade borgmurar kring en osedd sagostad, bakom tingen? Får jag det, så vill jag den gamla himmelen ingenting, ty Gud skall vara vittne hur jag älskar denna jord! Jag är trött på människorna, och jag älskar jorden! Men i mitt hittillsvarande liv har jag mest älskat somrarna, därför att jag alltid varit så dåligt klädd på vintern och frusit så. Slipper jag frysa bara, så skall jag be min faders gud att han låter mig stanna här uppe i ödemarken, vinter och sommar, höst och vår. Jag skall gå omkring överallt, på de gamla älskade ställena, och vara smekt av blomdoften om sommaren och den isiga vinden på vintern. Men helst vill jag vara ungefär som en människa, fast utan denna frysande, smärtfyllda, ständigt matkrävande kropp, och jag skall vara en vildmarkens skyddsande, utan sorg, utan bekymmer, låt oss säga i tusen år, så att jag får vila mig, finna ro. Ser du, det är min salighet.

Det var himmelen. Men tror du jag kan få komma dit, har jag gjort mig förtjänt av sådan nåd, jag som tagit min broders hustru, som hädat, stulit, ljugit och vittnat falskt om min nästa? Jag som är så högfärdig att jag väljer umgänge, jag som haft så många kvinnors kärlek och själv givit intet, jag som -- som gjort allting? I min barndom började min lastbarhet, små små hemliga, naggande synder åt på mig redan då. Har du reda på det största eländet, den abnormt tidiga erotikens helvete? Vänta du, jag skall berätta dig om helvetet, men låt oss ta det från början, från början, min kära välmående kandidat!

Föreställ dig då några stycken små gårdar spridda kring några av dessa berg, många många mil härifrån. Föreställ dig en stuga, gammal och grå, med krusbär och vinbär och äppelträd kring knutarna. Därinne bor en predikant, en finnmarksmissionär Mattson, en jätte till karl, mycket from och mycket sträng mot sin hustru och sina barn, men också mycket kärleksfull, jag bara tycker han är litet för sträng ibland. Han har tre gossar i åldern fem, åtta och tio år, livliga, utrustade med snabb fattningsförmåga och fantasi, litet bångstyriga som pojkar bör vara. Fadern håller dem absolut isolerade från andra barn, han har i sin ungdom varit en stor syndare och känner världen och vill rädda sina barn från det onda, från alla frestelserna. Han bevakar dem kväll och morgon, natt och dag, han ser till att icke ett av deras steg ej kan övervakas. Och han tror att han lyckas. De är i alla fall tre stycken, de har varandras sällskap, och mer behöver de inte, tycker han. Och somrarna och vintrarna går. De är som sagt, fem, åtta och tio år. En dag händer det något.

Vad tror du Larsson, det är som händer? Jo, två av de små, de äldre av dem, gör odygd, försvarar sig med lögner och får stryk, förfärligt med stryk, men inte på det viset att det skadar deras kroppar. Fadern piskar dem med ris på nakna kroppen, på det vanliga stället, och då, under det slagen haglar och lille Fredrik gråter och tjuter, blandas plötsligt en besynnerlig känsla med smärtan av riset. Fadern vet ingenting om detta, han slår dem för Guds skull och i Jesu namn på det lögnen må utrotas ur deras unga hjärtan. Han begriper inte, han hör inte, att lille Fredriks tjut blivit så besynnerligt dämpat, och just nu, när faderns hand tröttas och han släpper den lille, så ser han inte att den lilles skam och förskräckelse blandats med ytterlig förvåning. Hans glödande kinder brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad det är som hänt honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp och känts så oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på samma gång. Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och somnar.

Dagen därpå berättar han saken för Erik, som känt detsamma förr en gång. Och utan att veta varför sitter de timme efter timme och talar bara om kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en ständig njutning att låta fantasin leka med riset och den nakna kroppsdelen. De förstår ingenting, de endast erfar.

I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta, varligt börjar det, ty det gör så ont. Men snart blir vällusten större än smärtan, slagen faller tätare, armen slår tills den domnar och befrielsen kommer! Förkrossade, medvetna om en förfärlig synd, ligger de där och gråter, tills solen går ner.

Sedan känner de den stora misstanken av att vara annorlunda inrättade an andra barn. Och detta förmörkar deras liv i ett år, varunder de då och då faller offer för frestelsen igen. Då händer ännu något.

Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant, och en dag hälsar han på i gossarnas hem. Han har en tioårig flicka med sig, en robust varelse med irrande ögon och korpsvart hår. Även hon uppfostras för sig själv, långt borta från synden och frestelserna. Och Erik och Elsa sitter på trappan och solen skiner och där inne i det dunkla helgdagsrummet sitter de båda gudstjänarna i ett fromt samtal, trygga och förvissade om att de alltjämt håller sin älskade barn borta från alla frestelser. Då säger Elsa plötsligt med en skamsen rodnad och lysande ögon:

-- Säj, har du fått ris nån gång?

Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå retande och eggande elände. -- Har du fått? -- Och du? -- Ja, då. -- Och -- hur kändes det? -- Ä, så du frågar, du vet väl -- -- Har du varit naken nån gång när du fått ris, jag menar? -- Ja, visst! -- Har du sitt på när nån flicka fått ris? -- Nej -- klär dom av flickor också då? -- Ja, visst!

Med dunkla ögon och skamliga kinder sitter de där och viskar till varandra, talar om hemligheter för varandra. Och de går nästa dag långt in i skogen och lär varandra -- Det är egentligen varandras kroppar de söker, men det förstår de ännu inte, de vet bara att detta inte är det riktiga, att de gör synd. Och lille Eriks samvete arbetar och plågas med detta under år som kommer, tills han lär sig att ha flickor. Men innan dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, med titel: Pilar mot den förfärliga och hemliga självbefläckelselasten eller Ungdomens vän. Och han lär sig i den boken att han varit på väg mot kroppsliga sjukdomar och ett evigt helvete.

Ser du, käre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkörsporten till det jordiska helvetet, de våldsamma passionernas helvete för dig. Och jag befinner mig för närvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt nog är mitt huvud kallare och mitt lugn större just nu än det varit på många år. Kanske det är den annalkande döden som ger mig detta lugn, och måhända är det endast skenbart. Jag säger dig, jag behöver ej någon himmel, annat än om det efter döden tillätes mig att vara fri från alla dessa passioner och att få vara här i min gamla ödemark och utan att hungra eller frysa få se årstidernas festliga marsch genom hedmarker, över gröna ängar, näckrosfyllda sjöar och gula kärr. Men jag vet ej om dessa våra nyssnämnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du förstår vart jag är kommen, när du fattat den inledning till livet jag nyss beskrev. Ty när detta hände i barndomen, vad tror du ej då har hänt i ungdomen! Alltså, jag skall väl efter döden få lov att sällskapa med de skamlösa, de plågade och lastbara? Jag har ingen rättighet, jag lastbare, att få vila och ro för min frigjorda själ här i dessa granna ödemarker. De moderna människorna säger att jag skall fortsätta mitt liv i någon form till dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gått igenom skärseld. Ja, jag blir gärna teosof -- giv mig bara den enfald som behövs!

Jag skall öppna fönstret -- nej, dörren, se ut där! Titta, har du sett något liknande i alla dina böcker? Ser du Roussannas himmelshöga ås och de becksvarta furustammarna som står skarpt och dystert mot den röda kvällshimlen? Ser du hur natten bereder sig att gå stilla över kärret med sina ångor av någonting friskt ruttet, om du tillåter uttrycket? Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet, när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre! Det är mitt paradis, dit vill jag komma efter döden -- men jag är så lastbar, ser du, jag får nog lov att stiga ned i avgrunden först, eftersom jag tycks alldeles stå utanför syndernas förlåtelse. Och denna avgrund är full av hundra tusen sådana som jag.

Vet du, jag är rädd. Allt detta är min stora feghet, och jag har så starka anfall av fruktan inför det okända att jag ibland tror att jag kommer att dö av skrämsel. Och dock är jag ingen feg varelse bland människorna, och jag har ingen fruktan för döden i vanlig mening.

Och så en sak till: du har hört historien om Alexanders hammare? Ser du, hammaren finns här, jag har den. Det är också en utväg, jag kanske slipper dö, om jag i rätt tid tar fatt på denna hammare. Du förstår: vansinnet. Nu hör också detta till mitt helvete, därför att jag inte alls vet hur det är att vara vansinnig, jag funderar över arten av sinnesförvirring jag då skall undergå. Och det är som kände jag mig redan dömd till endera döden eller detta. Jag hade en dröm en gång, vari en vithårig präst spådde mig döden inom ett år. Det var bara en dröm. Och hör mig i alla fall: här på stället svär jag vid alla himlens invånare och vid jorden jag står på, att jag aldrig tar upp arvet från mina förfäder: Alexanders hammare. Aldrig någonsin. Jag har släktens blod i mig, jag kan göra blodssynd kanske, jag kan dö i kampen för mitt förstånd, men knackar aldrig sten!

Och nu, sedan jag sagt detta med så hög röst, känner jag mig plötsligt svag och rädd, ty vad förmår min vilja mot hans, som Hartman en gång talade med i anden? Jag bävar, jag är omåttligt rädd, och jag vet ej vad jag fruktar. Allt det jag talat om fruktar jag, och dessutom mig själv. Ty detta helvete, som jag beskrivit, det är endast jag själv. Men är det därför mindre fruktansvärt?

Och nu har jag inget bruk för dig mer, herr kandidat Larsson. Jag vill vara ensam och tyst, mycket tyst. Och du är numera återigen bara en träbock som jag kan sätta en sotig gryta på när jag vill. Tack för i kväll!"

16. Spökguden

Med örat har jag hört Dig, men nu har mitt öga sett Dig. _Job_

Han förvånades över sitt eget lugn, men det föll honom ej in att detta lugn kunde vara en sjuklig trötthet som stegrats till ett slags själslig stillhet. Hans inre liknade nu en massa, ännu strax före sjudningen, utan en märkbar rörelse ens på ytan. Nyfiket började han betrakta hammaren, under det han lät dörren stå öppen så att vårsolen föll in som om det tömdes hela ämbar med ljus över det svarta golvet. Detta var således Nilenius' sista hälsning till David, här höll han i händerna arvet från fäderna! Han strök sakta med fingrarna över den krossade, taggiga kanten av själva slaget på hammaren. Man kunde sätta ett nytt skaft på den, tänkte han, så kunde den användas igen. Sakta knackade han den mot spiselkanten och lyssnade, men då blev han plötsligt rädd, ställde undan hammaren i ett hörn och satte sig vid skrivbordet, där han mekaniskt, med nästan en sömngångares rörelser letade rätt på papper. Bläcket hade torkat ut, han måste skriva med blyerts. Då och då rätade han upp sig och mumlade:

-- Jag måste tvinga mig att vara hård och lugn och inte tänka på detta. Jag måste -- jag vill!

Käre vän Hartman, skrev han slutligen med litet darrande hand, jag skriver till dig därför att jag är ensam och inte vet om jag uthärdar. Om du kan låna mig ett hundra kronor så att jag får betala maten för den sista månaden hos mina föräldrar, vore du hygglig. Kanske jag aldrig kan betala dem -- men vad betyder det väl nu? Jag tycker det är som om allting höll på att sluta.

Din vän D. R.

Han tillslöt brevet, sedan han tillagt: skicka pengarna till mina föräldrar, adress -- -- -- Sedan gick han ut till landsvägen. Han hade ingen klocka, men av solen slöt han att gångpostbudet, som kom här fram varje lördag på väg till Morås, borde vara här snart. Men han fick vänta i två timmar vid vägen, varunder han satt på dikeskanten och rörde kroppen fram och tillbaka, slött stirrande på vattenspindlarna och grodorna nere i pölen, ty det var kärrmark. När han slutligen såg mannen komma, reste han sig och gick emot honom. Gubben hälsade och språkade om vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av dem på tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och så försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg dö bort i gruset medan han återvände uppåt åsen.

Han gick ej in utan strövade ända till källan i skogen, satt långa stunder vid en sjöstrand och stirrade ut över vattnet och de vilda stränderna. Det fanns massor av slätslipade, flata stenflisor vid vattenbrynet, som han lekte med, och i bäckinloppet såg han musslor. Han öppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tänkte han, så kunde det ej finnas lämpligare ställe än här. Där långt ute fanns en stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa från stenen. Var det förenat med någon smärta att dö i vattnet? Han var knappast så rädd för själva döden som för dödskampen. Nu tog han fram den browning han alltid bar i fickan, mest i tanke på självförsvar, och såg på den. Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en sån stackare en människa kan vara? Och så -- det dugde inte, far och mor skulle aldrig överleva det. Men om han ställde till så att de trodde honom omkommen genom olyckshändelse, då mildrades väl deras börda en smula? Och varför satt han då grubblande så envist på det som han ej skulle ha mod att utföra? Ty ville han verkligen dö? Bedrog han ej sig själv, satt och lekte med självmordstanken för att ha något att fördriva tiden med? Han log bittert för sig själv, det var tid på att gå härifrån, solen sjönk på andra sidan bergen och sjön och en ensam trast spelade i en gran ute på Hällandsudden. Annars var det så tyst, så tyst, bara en och annan liten blyg våg plaskade mot land och sländorna for av och an och kom nära och tittade på honom. Sakta steg han upp och gick emot stugan.

Det första han såg när han kom in var hammaren, och med en svordom tog han den och kastade den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta på golvet, men saknade mod att lägga sig, tände lampan, fast det ännu var ganska ljust, och försökte läsa. Han tog Mäster Eckharts predikningar och stavade sig långsamt fram, det var på ett främmande språk som han klent behärskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade dörren noga, täckte för fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade rummet och ryste. Var han då mörkrädd? Så tog han den gamla luntan igen och läste halvhögt: