Part 4

Mot fiender hundra ensam han stred, hans kung vardt blek. Han högg och han segrade, dignade ned, gladt som på lek. Och kungen höll in på segrande färd och med blick i brand. O! finge jag byta fast tusende svärd emot din hand! Hurra för fröjd och död!

KÖR Hurra för fröjd och död!

(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå). Hvart skall du, Daniel Hjort?

DANIEL HJORT. Hvad rör det er?

OLOF KLAESSON (håller kvar honom). Förrädare!--Se hur han bleknar vid det namnet, vänner!

DANIEL HJORT. Bort till murarne förr'n hertigen är här!

OLOF KLAESSON. Bekänn, din skurk!

DANIEL HJORT. Bevis! Emot min oskuld återstudsar uti er egen hals det namnet: skurk!

SIGRID (inkommer).

OLOF KLAESSON. Bevis?--Hvad gjorde du i mörka natten i amiralens läger?

DANIEL HJORT. Hvad jag gjorde?-- Säg, efter ni det.

OLOF KLAESSON. Aha! Så har du dock varit där.----Om jag ej upptäkt honom, han än förrådt...

OFFICERARNE (draga värjorna). Ned med förrädaren!

SIGRID (störtar sig emellan). Det är ej möjligt! Hören, hören honom!

DANIEL HJORT. Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!-- Javäl, jag er förrådt, förrädare!

SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).

DANIEL HJORT (fortsättande). Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft som blad förspridt; just jag är den, som bringat er uppå fall--och det min stolthet är!

FÖRSTE OFFICERN. Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer och försvarar sig).

OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand). Nej, bättre skall han straffas!

STÅLARM. Du, svarta otack--som jag så har trott. I lifvet blir det bittra aldrig slut. Med honom handla, Olof, som du vill, jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.

(Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson med Daniel Hjort).

Åttonde scenen.

Sigrid. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar). Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår! Och den föraktlige! Sof, evigt sof!--

(Nedlägger henne på soffan).

TABLÅ.

(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).

Nionde scenen.

DANIEL HJORT. Vid pelaren de nitat mig i kedjor i slottets kruthvalf här. Jag måste dö med dem i samma död, jag måste se, hur facklan väcker upp förstörelsen, som slumrar här kring mig och dödstyst hotar riksföreståndarn, folket, fosterlandet med undergång. 0, afgrundsmakt af hån! O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan för den förbannelse, jag slungar ut mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! Du håller kedja! Lumpna, usla järn, du är mer stark, mer evig än min ande! Ha, ha, ha, ha!--Hör, huru hvalfven skratta åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig, men rädda, rädda hertigen och folket!

Ej svar, ej tröst!--Blott som ur annan värld kanonen doft igenom hvalfven suckar. Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar. Frid, frid!

(Faller i vanmakt mot pelaren).

Tionde scenen.

Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm. (med en brinnande fackla)

STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! (Går).

Elfte scenen.

Daniel Hjort. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort). I vanmakt fallen! Naturn är altför god.

DANIEL HJORT (uppvaknar). (De fixera hvarandra med en lång, stum blick)

JOHAN FLEMING. Förmätne, djärfs du än uppå mig se!

DANIEL HJORT. Min blick dig följer som ett samvete.

JOHAN FLEMING. Be bort till Gud och gör din sista bön!

DANIEL HJORT. Din hand förvissne! Jag har bedt min bön.

JOHAN FLEMING. Fins ingen Gud, då så en usling dör.

DANIEL HJORT. Ej för ett sådant värf, du här utför.

JOHAN FLEMING. Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron!

DANIEL HJORT. Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton!

JOHAN FLEMING. Du fram den kallat och med den du dör.

DANIEL HJORT. Men er med mig i afgrunden jag för.

Tolfte scenen.

De förra. Sigrid.

SIGRID. Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen att oss fördärfva alla. Nej, han har, han har det icke gjort.

JOHAN FLEMING (kallt). Du, Sigrid, här? Hvad vill du här?

SIGRID. Få visshet och få dö.

JOHAN FLEMING. Olyckliga, vanära icke dig, ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!

SIGRID. Hvad är mig far och namn och alt mot honom, i lifvet falskt, i dödens stund ändå, engång, vill hjärtat fritt och öppet slå! Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort: o, säg du ej det hemska brottet gjort. Du det ej gjort? Ett svar!--Du tiger ... tiger?

DANIEL HJORT. Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm: jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.

SIGRID. Du har det gjort?

JOHAN FLEMING. Betviflar du det än?

SIGRID. Att dessa dystra hvalf snart remna finge och bort med dessa brustna hjärtan ginge! Gif, Johan, mig din arm.--(Till Daniel Hjort). Beklagansvärde! I denna stund du mig förakta lärde.

JOHAN FLEMING. Min klinga törstar, men den är för god att sölas i en fängslad uslings blod.

DANIEL HJORT. Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning; så hören ock den djupt föraktade-- den djupt föraktade, hvars fostran till en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar man trodde sig fullbordat och försäkrat. Man därför tog mig, därföre man kväfde min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, höll svärd på afstånd, nytjade min hand till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst. Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet man närde mig; och när försmådd, förbisedd, sa långt man fått mig, solade man stolt sin äras glans emot min ringhets natt.-- Då kom till mig en oförväntad gäst. Ni mins den gamla kvinnan på er fest: sin son hon sökte där, den siste af det folk, som gått igenom er i kvaf. Med henne vid sin faders graf han stått, och denna graf var en schavott. Hed eder har han gått i gyllne sal, när uti fängelsernas grymma kval hans bröder, gömde och förgätne, lidit, för det de för sin rätt, sin frihet stridit. Mot er i döden än sitt trots han bär, och denne son,--i kedjor står han här!

JOHAN FLEMING. Hör upp!

SIGRID. Du öde!

JOHAN FLEMING. Lögn!

SIGRID. Nej, honom hör!

DANIEL HJORT. Sitt hat hon lade till mitt hat mot er, sin hämnd till min förtviflan öfver er. Och det försmådda hjärtat, det fick ro, och tviflet flög och tanken fick en tro. Jag hade intet svärd, jag hade ord, jag hade ingen makt, jag hade list, och se, jag bragt er dock till fallets rand! Och fast ni bundit mig i kedjors band, I kunnen icke kedja sanningen; och fast mitt brott mig för i afgrunden, Guds dom i samma eld er rycka skall; och fast I bringen hertigen till fall, I kunnen ej förgöra lif och ljus. Ja, störta slottet, er och oss i grus!-- Ersättning en gång eftervärlden tar!

(Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgången. Svärdsgny och röster).

JOHAN FLEMING. Vårt svar!--Signaln det var--till domen far!--

RÖSTER I HVALFVET. Hell! Hertigens är segren!

DANIEL HJORT. Håll!

SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och kastar den blixtsnabt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter)

DANIEL HJORT. Min kedja lös!

Trettonde scenen.

De förra. En officer och knektar af hertigens parti (inrusa med facklor och dragna svärd).

JOHAN FLEMING (griper en fackla). Hit facklan!

DANIEL HJORT. Grip honom!

(Några af knektarne gripa Johan Fleming).

JOHAN FLEMING. Alt för sent!

DANIEL HJORT. Kom lös min kedja! (Knektarne befria honom från kedjorna). Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft! Luft! Frihet! (Störtar ut).

SIGRID (uppvaknande). O, min Gud, hvad har jag gjort!

(Faller ånyo i vanmakt).

Slut på fjärde akten.

FEMTE AKTEN.

(En fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till vänster ingången, till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning åt höger i fonden).

Första scenen.

Fångvaktaren (ensam).

När jag var ung i världen, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så kom där ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knapt skrek min första gosse i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef själf konung. Så fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra världen. Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gälde det kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls där icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast därvid. Från den tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af Sigismunds--och nu?--så går det, så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen:

Alt hvad vi på jorden äge, det är alt förgänglighet. Hvad vi timligt öfverväge, är ostadig stadighet.

om jag icke själf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min plikt och har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.

Andra scenen.

Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer förklädd från vänster).

FÅNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson?--Ni lefver?

OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror.

FÅNGVAKTAREN. Men'

OLOF KLAESSON Var lugn för din tjänst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.

FÅNGVAKTAREN. Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag är ett, liksom ni och ert svärd. Jag är en hård järndörr, bara en hård järndörr och sätter ingen in, ej häller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.

OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf i stället.

FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet!--Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er.

(Öppnar dörren till höger i fonden).

Tredje scenen.

De förre. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson). Min bror, du lefver, du är fri!

OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka). Håll Johan! Vår ära vi förtrodde i din hand.-- Hur har du fylt ditt värf?

JOHAN FLEMING. Anklaga mig! Mitt svar...

OLOF KLAESSON. Fort! För det svaret trotsar här jag döden nu. För den skull lös jag slet mig i går ännu en gång ur oväns hand med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves fullbordandet utaf ditt värf förbidde. Nåväl----

JOHAN FLEMING. Begär få tala med en annan; min sorg mitt ord förkväfver.

OLOF KLAESSON. Usla feghet! Och denne är min bror!

JOHAN FLEMING.

Du miste tar. Vid Gud! Jag var ej feg!

OLOF KLAESSON. Så svara mig. Jag önskar intet högre, än att du den tanken döda må.

JOHAN FLEMING. Nåväl, så hör! Om du, liksom de andra af de våra, ej lös dig slitit, skulle du ha sett min falska brud invid sin faders fötter, vansinnig öfver hvad hon gjort.

OLOF KLAESSON. Hvad då?

JOHAN FLEMING. Af brottslig kärlek till förrädaren...

OLOF KLAESSON. Ej möjligt!

JOHAN FLEMING. Slog hon facklan ur min hand. Signalen oss förrådde, hertigens soldater trängde in, jag mins ej mer.

OLOF KLAESSON. Så har då alt mot oss sig sammansvurit! Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.

JOHAN FLEMING. Såg henne du?

OLOF KLAESSON. Det måste varit hon. Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt, där muren högst sig reser upp ur fjärden. så luftig som en dimma vandra fram. På mörka lockar skeno gyllne smycken, tillsammanvirade som till en krona. Hon sjöng en sång till vågornas musik och gick som en sömngångerska så säker på murens sista, silfverglänsta rand.-- Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren. Hon var försvunnen, och när fram jag hann-- blott stjärnorna i vattnet dallrade----

JOHAN FLEMING. O, måtte hon det varit!--Såg du ej?...

FÅNGVAKTAREN (vid ingången) Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!

OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfästet, blickande åt ingången). Långt borta är han än. Hör Johan! Han ditt lif skall taga. Än han dig ej sett. Du är den siste grenen af vår ätt. Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. Du smyger bort.

JOHAN FLEMING. Nej aldrig, Olof, aldrig!

OLOF KLAESSON. Du måste. Mins vårt namn!

JOHAN FLEMING. Lef du för det!

(Går in i sitt fängelse).

FÅNGVAKTAREN. Vi äro dödens, om ni längre dröjer!-- Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor er ingen ser.

OLOF KLAESSON (gömmande sig). Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö!

Fjärde scenen.

Fångvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer.

HERTIGEN. Det är således här du låtit sätta in Daniel Hjort?

SCHEEL. Det var hans egen önskan. Så snart vi honom löst ur kedjorna, han störtade ur hvalfvet upp och ville, knapt hörande de ord jag lugnande till honom stälde, bort frän slottet fly, till dess han slutligen gick in uppå att hit i tysthet draga sig tillbaka. Uti det ljusaste af rummen här han väntar nu att få Ers Nåde se.

HERTIGEN. En sällsam sägen har du mig förtäljt om honom och dock sannolik. Den väcker stolt fröjd uti min själ, på samma gång jag borde förebrå dig, att du så beräknande begagnat denne yngling.

SCHEEL. Ers Nåde!

HERTIGEN. Nog, jag vet hvad du vill säga. Gif hit den ring, du emottog af honom och som jag fordom skall hans fader skänkt.

SCHEEL (ger hertigen ringen). Här är den.

HERTIGEN (emottager den). Ja, jag känner den igen. Alt tvifvel om hans sägens sanning flyr. Hvad minnen väcker denna ring ej opp! När den jag gaf, jag var ännu helt ung, och icke drömde då jag om den lott, jag var bestämd till. Djärfva tankar bodde dock redan då hos mig, varm kärlek till min faders stolta verk, vår svenska frihet, den friska plantan, knapt till knoppning hunnen, och ofta knöt jag maktlös vredes hand, då mina äldre bröders vankelmod och lejda präster och hersklysten adel det stora verket skakade till fall.-- Det kom min tid. Den kom som stormen kommer, och såsom stormen skall jag rensa norden från alt det kvalm, som ligger i dess luft, från alt det grus, som samlats på dess jord. Min segren är, och den skall så begagnas, att ingen arm skall mer mig den bestrida. Min domen är, och den skall fällas så, att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma. Mitt Sverige är, och kronan skall bli min, se'n jag med frid och välstånd landet krönt. (Vändande sig till Scheel). Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen uppsatt anklagelsen och domen re'n?

SCHEEL (räcker honom tvänne papper). Här äro båda.

HERTIGEN (ögnande i dem). Riksförrädare och dödsdom. (Återger honom skriften). Godt!--det vill säga rätt--och rätt skall ske!

EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till hertigen). Ett sändebud från Polen upp vi snappat, som hade detta bref till Arvid Stålarm.

HERTIGEN (emottager brefvet). Från Sigismund! Nu kan han gärna få det. (Officern går). Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm och gif åt honom detta. (Lämnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel). Kom, vi draga tillbaka oss.

(Drager sig tillbaka med Scheel afsides).

Femte scenen.

De förra. Arvid Stålarm (från dörren till vänster).

FÅNGVAKTAREN. Herr öfverste, kom ut. Jag har ett bref till er. (Lämnar det).

STÅLARM. Från Sigismund! Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm... Vi tacke dig för ... gärna ville vi ... har icke kunnat sända någon hjälp... Vi tvifle om ... mitt öga sömnlöst är för alt det blod, som fåfängt blifvit gjutit ... farväl, mitt Sverige!... Hällre håller jag den sanna läran och förlorar kronan ... förr'n för min skull norden sönderremnar ... jag i min oväns hand det lämnar ... må Gud omvända det ... kom hit till mig en tacksam kung i Polen väntar dig."... Det var det sista. Krossad såsom fader, med ära fläckad af mitt eget barn, besegrad, fången:--Detta måttet rågat.

(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar vacklande återgå till sitt fängelse).

HERTIGEN (med dödsdomen i handen). Här är en skrift, som också gäller er-- ej från en kung, men från er fosterjord.

STÅLARM. Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger, jag känner den, behöfver den ej se, och svarar detta blott: jag lydt min konung.

HERTIGEN. I sista ögonblicket har du stått mig efter lif och ära,--läs din död!

STÅLARM. Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut, ert Finland är och Sigismund oss lämnat. Då är det bäst, att jag till döden går. (Böjer ett knä). Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara, som återstår af dem, min fana följt. Min ordern var, men modet det var deras. Och om ni önskar fosterlandets väl, dess ädla söner för dess framtid spara.

HERTIGEN. Det var en gång jag gaf er nåd, då sade jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd, jag återkommer, och då fins ej skoning.-- Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!

STÅLARM. Dränk i vårt blod ert namn för eftervärlden: och, att den ingen misskund må er ge, dränk det också i Johan Flemings blod!

HERTIGEN. Du djärfve! Döden snart skall tysta dig! För honom in i fängelset tillbaka.--

STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset)

HERTIGEN. Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?

SCHEEL. Hvad jag om honom hört, besanna tycks att stränga män få milda, fromma söner. Ung, skuldlös, ädel kom han hit uti arfsangelägenheter ifrån Warschau och deltog nu i striden först. Ej han har som de andre, då de slottet stängde för oss, mot Eder brutit gamla löften.

HERTIGEN. Dock var det han som skulle minan tända.

SCHEEL. Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld--

HERTIGEN. Nåväl, för honom hit: jag pröfva vill hvad godt som kan en Fleming höra till.

Sjätte scenen.

Hertigen. Scheel. Fångvaktaren (för ut) Johan Fleming, (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden)

JOHAN FLEMING (for sig). Det är då han;--så mycket lik min konung, som äregirigheten liknar äran och våldet makten.

HERTIGEN (for sig). Detta sonen är då till Klaes Fleming, han den ende, som med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam och hård som jag,--min ovän bortom döden.

JOHAN FLEMING (för sig). I lyckans dag fann jag så lätt att dö. Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat, hur kan där hoppet ännu hviska: lef! Om åter till min dyre kung jag länder, det är ej den, som for, som återvänder.

HERTIGEN. Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är till domen mindre skyldig än de andra. Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad, vill ingå i min tjänst och öfvergifva er plats i Warschaus hof hos Sigismund, så tag på tillgift och försoning här min hand emot.

JOHAN FLEMING. Ers Fursteliga Nåde! Så högt jag skattar edert ädla anbud, så högt ni säkert ock den känsla skattar, som här vid dödens rand mitt svar dikterar. Jag har ej någon skälig orsak, hvarför jag skulle öfverge min käre konung och bryta otacksamt min tro mot honom. (Böjer ett knä) Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt begära här en fri och högsint nåd.

HERTIGEN (dystert leende). Och hvilka vilkor vill du föreskrifva, för att af dig, lifdömde domare, min nåd mot dig bedömas må som högsint?

JOHAN FLEMING. Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden; sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden. Det är mitt halfva lif, jag så er ger, men konung, tro och ära gälla mer.

HERTIGEN. Hvi vördar du mig ej med tvänne knän?

JOHAN FLEMING (stiger upp). Så har jag vördat ingen ann' än Gud och den, som han sin makt på jorden gifvit. Den hedern spar jag åt min Gud och konung.

HERTIGEN. Du nogsamt mig tillkännager, att du din fars natur och stora mod har ärft, och varnar oss för det, som utaf dig att vänta vore, om du lefva finge.

JOHAN FLEMING. Ers Nåd, jag svär...

HERTIGEN. Du svär med halfva själen, hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd du har försmått. Jag litar ej på löften. Invid schavotten råkas vi. Farväl!-- Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!

(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas af fångvaktaren).

JOHAN FLEMING. Således döden!--Blott en flyktig dröm min lefnad var, och intet spår på jorden jag lämnar efter mig. O, det är tungt, det är dock tungt att i sin ungdom dö!

Sjunde scenen.

Johan Fleming. Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer).

OLOF KLAESSON. Jag måste bort. Har något värf du kvar, som fullborda jag kan?

JOHAN FLEMING. Min moder hälsa och skaffa Sigrid en välsignad graf. Farväl!--

OLOF KLAESSON. Farväl!

FÅNGVAKTAREN. Om längre här ni dröjer, jag svarar icke för hvad sker.

JOHAN FLEMING. Farväl!

(Går in i sitt fängelse).

FÅNGVAKTAREN. Hör ni, de komma re'n!

OLOF KLAESSON. Var lugn!

(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig bakom den).

Åttonde scenen.

De förra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort. (Inträda genom den uppslagna dörren).

DANIEL HJORT. Hvad ämnar han ställa till med mig? Jag ser på honom, att han föraktar mig.

SCHEEL (till Daniel Hjort). Ni blir efter. Vill ni bli kvar!

DANIEL HJORT. Jag kommer.--Må de ämna mig hvad som hälst, jag trotsar dem och alt.

(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till vänster).

OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem) Än finnes jag, som följer edra spår, ett värf i lifvet än mig återstår!

(Går hastigt efter de andra).

TABLÅ.

(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden. Till höger en kulle).

Nionde scenen.

Ebba Fleming (ledd af) Ericus Erici. Hertig Karl (mötande dem).

HERTIGEN. Man får då ändtligen er se, herr bisp! (Med en blick på Ebba Fleming). Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte ej må mitt sinne vända till er fördel.

ERICUS ERICI. Ej därför häller är jag här. Mitt kall är sorgen trösta och de stolta varna.

HERTIGEN. Om ni det senare förut här gjort, det förra nu ni hade kunnat spara,-- då mindre blod, som mindre tårar nu erfordrats för att här jag skulle stå.

EBBA FLEMING. Och skulle aldrig här ers Nåde stått, om ej med svek I farit.

HERTIGEN. Rättvis hämnd, som ur er egen våldsmakt har växt upp.

EBBA FLEMING. En fördelaktig dikt för Eders Nåde.

(Klockringning).

HERTIGEN. I stolta fru, var nöjd att ni är kvinna! Er annars gälde dessa klockor ock. (Går).

EBBA FLEMING. Dödsringningen! Nåd!... Nej, han skall ej lägga till sin triumf en krossad moders tår.

ERICUS ERICI. Så gjut den då i skötet af den vän, som huru hårdt Han ock oss mänskor dömer, ett ödmjukt hjärtas bön dock aldrig glömmer.