Part 8

_"Den_ är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en givmild fruktan för ens egen ovärdighet."

Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel. Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång.

Saken var den, att -- -- --

Men det är en lång historia.

* * * * *

Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:

-- Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör.

Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens, som om han blivit mycket större.

-- Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad, fastän den skälvde av nyfikenhet.

-- Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs.

Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett slag ha skjutit i vädret. En lång stund kunde han ingenting säga. Men till slut fick han fram några enkla ord:

-- Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat _länge_.

-- Men du blir _mycke_ rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson i Göteborg.

-- Han ä i första kammaren också.

Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne. Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han _kände_ det. Det var inte längre bara ödet, som smitt dem samman. Nu fanns det också någonting annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; _och hon visste det_.

Han tyckte sig växa i pausen, som uppstått. Och som om han under detta ständiga skjutande i vädret ej helt och hållet ville växa från henne, sade han:

-- Du blir rik, du också.

-- Naturligtvis!

Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var som mörkast, viskade han till sig själv:

-- Jag blir rik. Ich liebe dich.

Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där hemma.

Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin:

-- Säg, Kerstin, ä dä sant, att ja blir rik, när morfar dör?

Kerstin lyfte på glasögonen:

-- Vem har sagt honom de? De ä väl några dumma ungar, som tutat de i örona på'n?

-- Dä ä dä visst inte. Ä dä sant?

-- Ja, gunås så visst. Å fördöljas kan de ju inte i evighet heller för att de ä rättfånget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte springa omkring å bli högfärdig.

-- Dä ä väl ingenting och va högfärdig över.

-- Hin tro't. Han ska komma ihåg vad Biblen säger.

-- Va säger den då?

-- Den säger, att det är lättare för en kamel å gå genom ett nålsöga än för en rik å komma in i himmelriket.

Stellan svarade ingenting. Han tackade för upplysningen och gick upp till sitt. Där blev han sittande över skolböckerna. Han tänkte på vad Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog.

Och så tänkte han på Rose. Han mumlade:

-- Ich liebe dich.

Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att man skulle bli rik.

* * * * *

Några lektioner efter sade Rose:

-- Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan. Varför gör du inte de?

Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med kanoner och kanske komma ut i krig.

-- För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då kunde ja få dina dubbletter.

Och hon tillade efter en stund:

-- Och du kunde få några av mina.

Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade någonting om att: jo visst, det skulle -- -- --

Under hela lektionen funderade han emellertid över vad hon sagt. Hennes förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han älskade Rose.

Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena.

Och så -- med ens -- visste han vad han ville. Han gick Västra Storgatan fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma besittningsbegär. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av att ingenting bör förfaras.

Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där -- -- -- alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100 sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500 sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre.

I samma ögonblick han såg dem, visste han, att de legat där länge och att hans spanande öga ofta flugit över dem. Men han hade ej fäst sig vid dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegär.

Men nu stirrade han på dem. Och medan han stod så, med blicken hängande fast vid dem, sprang en fullfärdig tanke ur hans hjärna: Han ville ge Rose frimärken...

* * * * *

Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång, allvarlig och smärtsam process.

På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina handlingar.

Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt och omedelbart kunde tillfredsställas.

I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att _känna_ skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han sig själv en njutning. I det andra -- -- -- Ja, det var frågan. Vad väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls -- -- --

Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.

Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som Lya, när hon tiggde vid bordet.

Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster.

Skulle han säga till sin pappa: -- Säg, snälla pappa, får jag trettifem öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem till Rose. Något sådant _gjorde_ man helt enkelt inte. Om man gav Rose frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet till det sista.

* * * * *

Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de hundra sorterade frimärkena.

Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser.

Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.

Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin.

-- Säg, Kerstin, kan ja få tie öre?

-- Va ska han me dem?

-- Ja ska köpa frimärken.

-- Får han inte frimärken av sin far?

-- Jo, men inte såna. De här ä gamla.

-- Va ska han med gamla frimärken och göra?

Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var _alldeles_ nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles säkert någon annan som köpte dem.

Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på nytt steg upp inom honom.

Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp, som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett slag förändrat hela hans liv.

Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet:

-- Ä pappa hemma?

-- Ja.

Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst nere i en byrålåda.

* * * * *

Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av spänning.

Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.

Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen skulle se det i trängseln och viskade:

-- Ta det! Kvickt!

-- Vilket?

-- Kvickt!

Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren...

Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst:

-- Stellan, Stellan!

Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig inte mot henne.

-- Tack ska du ha, Stellan.

Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av att ge, bara ge...

Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. _Och dem hade han gett henne_...

Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem.

* * * * *

Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose:

-- Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens, hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet.

-- Vad ska ja med de. _Jag_ samlar inte frimärken.

Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon lutade sig in mot honom och viskade i hans öra:

-- Du ä väl inte ond på mig, Stellan?

Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.

Hon viskade på nytt:

-- För ja kan ju inte hjälpa att ja hade alla frimärkena. De va snällt av dig i alla fall.

Hon tog försiktigt hans hand. Han blev blodröd i ansiktet och kastade en snabb blick omkring sig för att komma underfund med, om någon märkte det. Men när han ej kunde upptäcka någon, kramade han hennes hand tillbaka.

En stund efter, i dansens virvlar, viskade han:

-- Ich liebe dich.

Och hon svarade:

-- Je vous aime.

Det ödesdigra ordet var uttalat.

* * * * *

Nästa tisdag sade Rose:

-- Men _om_ du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit.

Det var inte utan, att Stellan -- med en viss känsla av plågsam plikt -- de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes begäran, ehuru utan någon speciell glädje.

-- Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke _varenda_ gång.

Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men ännu så länge -- -- --

-- Ja menade bara någon gång.

-- Ja, svarade han, iblann -- -- -- jo -- -- --

Men nu blev hon stött:

-- Ja _tigger_ dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill. Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du iblann -- -- --

Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något frimärke. Han svarade:

-- Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha.

-- De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig.

-- Har Antonia Persson dom då?

-- Asch, Antonia Persson, hon har väl inga _riktiga_ frimärken. Hon har bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde klassen. Känner du honom?

Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig. Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom.

-- Jo, ja känner honom.

-- Han säljer _riktiga_ frimärken. Vill du de? Bara iblann?

Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också detta medförde förpliktelser.

* * * * *

De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik.

Han kom också till Stellan:

-- Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny.

Ebenezars far var frireligiös och Ebenezar passade fördenskull på att svära ut under terminerna.

Han plockade fram en Åbergare ur ett gömställe under västen och byxlinningen:

-- Här ska du få se. Nästan alldeles ny. Inte en enda sida borta.

Stellan skakade på huvudet.

-- Ah, du ä en skit. Ska du ha frimärken då?

Stellan drog på det. Ebenezar kom ögonblickligen ett steg närmare, drog ur sin innerficka fram _en gul plånbok_ med gummiband kring och sade:

-- Säg ifrån vilka du ska ha, så ska ja se efter, om ja har dom.

Stellan såg på plånboken med stigande respekt.

-- Ja har inte listan med mig på frimärkena.

-- Ta den med dig i morron då.

-- Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll.

-- Ja, men glöm den inte till freda då!

-- Nä.

-- Va hetter du?

-- Stellan Petréus.

Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula plånboken.

-- Glöm inte listan på freda!

-- Nä!

* * * * *

Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan. Den var lika lång som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort tonfall i rösten:

-- Ska du ha _allesamman_?

-- Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så stilit.

Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan.

Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena. Han kunde ha gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller. Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne en bakelse. _Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv!_ Varför hade han inte tänkt på det förut!

Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson hade hans namn i den gula plånboken.

* * * * *

Nästa morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom:

-- Har du listan med dig?

Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat på att söka smita undan genom att glömma den, men av en eller annan anledning vågade han inte. Men nu sade han i alla fall:

-- Ja har glömt den.

-- _Glömt den!_ Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar.

Men nu blev Stellan förnärmad:

-- Har ja inte pengar, va! Ja ä rik.

Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade:

-- Va ä din far?

-- Han ä löjtnant.

-- Vid artillriet?

-- Ja.

Ebenezar nickade:

-- Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten.

Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare:

-- Ja har listan på mig.

-- Varför sa du då att du glömt den?

-- Å, de va bara som ja ville skoja.

-- Nå, ta fram den då!

Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plånbok och jämförde:

-- Här ä tre som ja har. Hur många ska du ha?

-- Ett.

-- Bara ett.

-- Ja.

-- Vilket?

-- De vet ja inte.

-- Här ä ett. Ska du ha dä?

Stellan såg på det. Det var avlångt och blått med palmer och en sjö. Han tyckte det var vackert.

-- Ska du ha dä?

-- Ja.

-- Dä kostar sexti öre.

Stellan stirrade på honom med vidöppen mun:

-- Sexti -- -- -- ö -- -- --

Ebenezar såg på honom.

-- Du har inga pengar?

Stellan skakade på huvudet. Ebenezar funderade en stund.

-- Nå, du kan ta dä på kredit.

Stellan stirrade på honom.

-- Vet du inte va kredit ä?

-- Nä.

-- Jo, dä betyder att du inte behöver betala mä samma. Din far ä ju löjtnant vid artillriet?

Stellan nickade.

-- Jo, ja kan skriva upp dä så länge.

-- Men när ska ja betala?

-- En vecka innan skolan slutar.

Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt.

Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var. Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en skolbok och sade:

-- Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus.

Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var saken en helt annan. _Här skrev han upp på sig själv_. Nej, det var inte rätt. Det var syndigt.

Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det, talar man inte om det.

Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor, så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå -- -- -- Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna -- -- --

Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om och hörde kamraten viska:

-- Du har frågan, dumsnut.

Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över honom:

-- Hör du inte! Sitter du och sover? Översätt!

Stellan visste inte, var han skulle börja. Han fick en rungande örfil:

-- Nästa gång det händer får du anmärkning och nedsatt sedebetyg.

Rasten efter kom Ebenezar åter fram till honom:

-- Nå, ska du ha frimärket.

Stellan nickade.

-- Å dä ä riktigt sant, att din far ä löjtnant vid artillriet.

-- Ja.

Han tog frimärket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan Ebenezar antecknade hans namn bland gäldenärerna i sin stora gula plånbok.

Stellan lämnade honom med en känsla av häpnad och glädje. _Han hade inte behövt betala ett enda öre med samma_. Ebenezar hade ingenting begärt av honom.

Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det system, som heter krediten.

* * * * *

Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort bekantskap med: det _ömsesidiga_ behovet av att giva.

Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose:

-- Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på bakelser efteråt.

Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare samman.

Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute på gatan.

Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose:

-- Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma skulle se mig. De skulle bli onda.

Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också komma förbi och se dem.

Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en bakelse:

-- Va så god och ge mig den.

Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.

Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet, när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han företog sig: _han gick ensam på konditori med en flicka_. Det var som att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt alldeles stel och åt sin bakelse.

-- Tycker du om din bakelse? frågade Rose.

Han nickade svagt gillande.

-- Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon.