Part 7

Stellan hade inte hört sin far så mångordig så länge han kunde minnas. Han bara tänkte på, hur lyckligt det var, att hans far hade "brickan": då skulle han inte vara hemma på hela dagen och Stellan kunde smita ut och komma hem som han ville. Och alla faderns svordomar kom det att spränga ännu våldsammare i hans bröst. _Allt detta skulle han få vara med om_...

Innan han sprang till skolan gjorde han en hastig titt in på Lillegård. Den låg tom. Men i rabulisternas bostäder stodo fönsterna öppna, och han kunde se Agusts och de andras fäder stå inne i köken med nakna överkroppar och tvållödder i öronen.

Han kunde inte hålla sig stilla under lektionerna, och det var först när han hotats med att få sitta efter en hel kvart, som han gjorde våld på sig, spände alla sina muskler till stelkrampsstyvhet.

Tre och en halv minut över tolv stod han inne på Lillegård. Så fort hade han ej sprungit från skolan sedan den första dagen, då han rymt. Lillegård låg tom, övergiven, öde, död. Inte en röst, inte ett knäpp från rabulisternas fönster. Det var som om pesten gått fram över gården och Lillehus. Till och med råttorna hade vågat sig ut från sina hål. Det satt två vid pumpen.

Han blev stående mitt på gården och kunde höra sitt hjärta slå i denna ödsliga tystnad. Det var som om han lämnats alldeles ensam i en obebodd värld. Bitterheten, som bröt fram ur honom, tycktes så överväldigande att den på samma gång upplöste och förlamade honom. Det var som om han samtidigt flutit bort och stelnat. Han kände sig så trött, att han skulle ha kunnat sjunka till jorden för att aldrig mera resa sig. De hade lurat honom... De hade smitit... Han var inte ens mäktig några hämndkänslor. Han gav sig ej själv några heliga löften att han aldrig, aldrig skulle ha med dem att göra mera, eller att han skulle straffa dem med helvetets eld och svavel. För allt detta var hans känsla av bitterhet och övergivenhet för stor.

Hän såg upp på raden av stängda och livlösa rabulistfönster: lurad, de hade lurat honom, de hade smitit, fastän han hade gett dem wienerbröd och karameller.

Plötsligen började han känna sig hemsk till mods i denna övergivna ensamhet. Det var som om det vita spöket med den gapande munnen kunde ha visat sig när som helst. Med en isande känsla mellan skulderbladen stack hän ut på smalgatan. Också den låg öde. Endast långt borta kom en gammal gumma gående med en torgkorg på armen. Det var Kerstin. Han dök in på sin egen gata. Vaktposten stod ensam borta vid kaserngrindarna i parad och med plym i képin... I kasernen hängde artillerister i skjortärmarna med halva kroppen utom fönsterna och visslade till en piga, som kom från torget, också hon med en korg på armen.

Så fick han en idé. Folkskolan! Kanske de funnos där! Han störtade dit och träffade på vägen några brackor.

-- Demstrationen? flämtade han, demstrationen, var -- -- --

-- Va fan bryr vi oss om demstrationen.

-- Men var, var -- -- --

-- Norrevall, hörde han någon svara.

Han vände helt om och sprang genom hela staden till Norrevall.

Och där stodo de. Han såg en hel klunga av dem. De stodo uppställda på två led...

De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlöpare. Äntligen... Han flämtade... Där stod en stor pojke framför leden. Han tyckte sig aldrig ha sett en så stor pojke förr. Och där... Nu upptäckte han Agust. Han såg så liten ut, mindre än han nånsin gjort, bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn på Stellan... Han blev röd i ansiktet och såg bort.

Stellan blev stående några meter från demonstrationen, utan att någon tycktes uppmärksamma honom. Han tog ett steg närmare. Samma resultat. Ett steg till -- -- --

Då, plötsligt, sade den förfärligt store pojken, som var löjtnant:

-- Va fan står du å glor för?

Stellan rätade upp sig, gjorde ställningssteg med klackarna och sin vackraste honnör:

-- Ja skulle va mä på demstrationen.

Den förfärligt store pojken såg på honom från topp till tå.

-- Vem har sagt, att du ska va mä?

-- Dä har Agust.

-- Vem fan ä Agust?

Stellan pekade på Agust.

-- Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va mä?

Men nu bröt indignationen fram ur Agust:

-- Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du _skulle_ få va mä, men ja sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va?

Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som nickade bekräftande.

-- Ja, men fick du inte ett wienerbröd och tre karameller å fick inte de andra dä också va?

-- Ja, men inte för att du skulle va mä utan för att ja skulle fråga å så glömde ja å fråga. Fråga de andra, så får du höra.

Han vände sig åter vädjande till Lillegårds rabulister i bakre ledet, som på nytt bekräftade sanningen av det nyss sagda med en nick.

-- Får han va mä, Kalle? frågade Agust den förfärligt store pojken. Han bor i vår gård, fastän på Storegård. Men han får leka mä oss.

Den förfärligt store pojken mönstrade Stellan ännu en gång. Agusts rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck på honom. Med en fältherregest pekade han bort mot vänstra flygeln och sade:

-- Ställ dig på sladden då.

Stellan placerade sig på anvisad plats. Han stod alldeles rak och militärisk och såg stelt framför sig. Och nu först märkte han, att han mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngården. Innanför dess höga järnstaket stodo artillerister och sågo på. Han stramade upp sig ännu mera och såg om möjligt ännu högtidligare ut. Det här kunde han på sina fem fingrar och han skulle visa dem -- -- --

Den förfärligt store pojken såg på honom en stund. Så gick han fram till honom och sade:

-- Vad fan heter du?

-- Per Stellan Severin Petréus.

-- Djävla namn. Kan du sjunga Arbetets söner?

-- N -- -- -- j -- -- -- nä.

-- Då får du hålla käft.

-- Ja.

-- Giv akt, skrek den förfärligt store pojken. Hör nu på va ja säger. När som demstrationen har gått förbi oss mä musiken å alla fanorna, så följer vi efter precis som i gymnastiken.

Han tog några steg fram och tillbaka, kastade en snabb blick mot artilleristerna bakom det höga järnstaketet och sade:

-- På stället vila.

Långt borta ifrån, åt Östra bulevarden till, hördes de trasiga tonerna av en tillfällighetsorkester.

-- Giv akt, kommenderade den förfärligt store pojken. Kom nu ihåg att när demstrationen gått förbi så följer vi efter. På stället vila!

Musiken kom allt närmare.

Plötsligen tystnade den. Det var paus.

Då -- -- --

Artilleristerna bakom järnstaketet tvärs över gatan veko plötsligt under diskreta armbågsstötar i varandras sidor tillbaka. Det var som om en levande ridå dragits åt sidan -- -- -- Och mitt på den nu tomma scenen stod löjtnant Gunnar Petréus, i parad, med plym i képin och vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett blått, vattrat sidenband kring den vita attilakragen.

-- Vad står på här? frågade han en av artilleristerna, som gjorde honnör och svarade något.

Löjtnant Petréus lät sin barska blick fara längs pojkarna och -- -- -- Han ryckte till ett ögonblick och så skrek han:

-- Vad i helvete -- -- --! Vad innerst inne i det rena, rama, genomglödgade, heta helvetet -- -- --! Vad i -- -- --! _Vad gör du där!_

Stellan hade sjunkit till marken, såsom om kroppen trollats bort ur hans kläder och de fallit i en hög på stenläggningen.

-- Opp med dig! Ögonblickligen! Hör du vad jag säger, lymmel! Opp! Kvickt! Kvickt! Ännu fortare! På benen med dig! Hem med dig! Ögonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring!

Stellan kröp på alla fyra ur ledet, i samma ögonblick som demonstrationståget svängde in på gatan. Musikanterna torkade sig om munnen, satte bleckinstrumenten mot läpparna och löjtnant Petréus' vredgade kommandoröst drunknade i en framtidsmarsch.

* * * * *

Den kvällen höll löjtnant Petréus på att slå lemmarna ur led på sin son.

Vart tredje år på hösten kom balettmästare Lindquist till staden och öppnade dansskola. Strängt taget öppnade han två: en för skolungdomen och en för stadens butiksbiträden.

Det året, Stellan gick i 2:a, beslöts det att han skulle lära sig dansa.

Han mottog underrättelsen utan glädje. Han befann sig i en period av sitt liv, då man i allmänhet ej har någon användning för kvinnor. Dessutom satt minnet ännu kvar av all den smälek, han lidit efter historien med Svenska hjältar och riddersmän. Han hade tagit som regel att så mycket som möjligt undvika kvinnligt sällskap för att därigenom vara säkrare på att också undvika löjet.

När hans far därför framhöll för honom nyttan och nöjet av de lärdomar, som inhämtades i en dansskola, gjorde han visserligen inga invändningar. Men han gick in på sitt rum, stängde dörren och sade:

-- Fy fanken! Töser! Så fånigt!

Dansskolan visade sig emellertid vara betydligt fånigare än han föreställt sig. Det som i tankarna en smula försonat honom med förslaget var musiken. Och den fanns inte. Å andra sidan fanns det emellertid ej några flickor. Han visste att de skulle komma till senare. Men han tyckte det var skönt, så länge de höllo sig undan.

På det hela taget var det, som sagt, en fånig tillställning, ej så litet förnedrande för ens värdighet.

Mitt i den för sparsamhetens skull illa upplysta festsalen på Stadshotellet med dess flugsmutsade väggspeglar och ombundna kristallkronor stod balettmästare Lindquist. Han hade ett litet förtorkat ansikte med mustasch och pipskägg liksom Napoleon den tredje i Nordensvans Fransk-tyska kriget, som låg på salongsbordet i Stellans hem. Han hade dessutom ett kritvitt hår, som föll ända ned på kragen, lång svart bonjour, smala svarta byxor och resårkängor med mycket höga klackar. I ena handen bar han en svart käpp med silverkrycka. Han rörde sig sirligt och använde många franska ord, ty han hade lärt sig dansens konst i Paris.

Pojkarna stodo uppställda i en rad utefter ena långväggen från gymnasister ned till förstaklassare. De fingo göra tårna häv, höfter fäst och knäna böj, och långa stunder fingo de stå med fötterna så utåtvridna, att de bildade en rät linje.

De fingo också gå fram till Lindquist och lära sig buga, öppna och stänga en dörr utan att vända ryggen åt de församlade och en massa andra konster.

Balettmästare Lindquist förklarade av vilken oerhörd vikt det var att på ett fullständigt oklanderligt sätt träda in i och lämna en salong. Det sätt, på vilket man gjorde sin entré, var ofta bestämmande för det senare intryck man gjorde på de i salongen församlade, i synnerhet damerna. Och det sätt, på vilket man gjorde sin reverens och gick ur salongen var likaledes ofta bestämmande för det intryck, man lämnade efter sig: även den briljantaste kåsör hade med en klumpig och oartig sortie förstört det intryck, han med sin kvickhet och sin underhållande konversation lyckats förskaffa sig.

-- Alltså, mina herrar, när man träder in i en salong gör man så här!

Gubben försvann ut i kapprummet, medan de äldsta pojkarna fnittrade och de yngre räckte ut tungan. Så öppnade han dörren sakta, stängde den bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor, bugade till höger och vänster och log -- -- --

Det hela var idiotiskt. Småpojkarna voro alla övertygade om att gubben var fnoskig.

Till, sin förvåning märkte emellertid Stellan efter några dagar, att danslektionerna lämnade kvar hos honom en egendomlig känsla, en spänning, en förväntan på vad som skulle hända. Utan att han själv visste, hur det gått till, hade balettmästare Lindquist förändrat hans uppfattning om det andra könet. De voro inte längre töser, utan "damer" eller "moitiéer". Och det var en helt annan sak. Det hade omärkligt kommit över dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig förut varit omvärvda.

Han kände det, när han gick hem från lektionerna om kvällarna. Han hade kommit in i en annan värld, balettmästare Lindquists, som i sin ordning var det tredje, kejsardömets. Han var ej längre bara en skolpojke i 2:a. Han var dessutom någonting annat: kavaljer, som balettmästare Lindquist kallade pojkarna.

Spänningen, på vad som skulle komma, stegrades ytterligare, då man hunnit så långt, att man lärde sig de första vals- och polkastegen.

Under dessa övningar gjorde sig frånvaron av dam eller moitiée allt mera kännbar. Det stod plötsligen klart för honom att en moitiée var försedd med händer, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta förut. Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Händerna skulle han hålla i, kring midjan skulle han slå sin arm. Han undrade -- ej utan ängslan -- hur det skulle kännas.

* * * * *

Slutligen kom den stora dagen, då damer och kavaljerer skulle sammanföras.

Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien föregår till och med behovet av skydd mot väder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att någon visste om det, tog han på sig sin bästa kostym, och när ingen såg det, passade han på att smita in i sin fars sängkammare och hälla eau de Portugal i håret. Han granskade sig länge i spegeln, innan han gav sig i väg.

Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i två skilda grupper, med en lång rockhängare emellan sig. Man kunde bara se benen på varandra. Det var ovanligt högtidligt där ute. På båda sidor om rockhängaren talades det endast med låg röst.

Till slut slogos de höga, vita, med mörknade, snirklade guldlister prydda dörrarna upp till festsalen.

Balettmästare Lindquist stötte tre gånger med käppen i golvet:

-- Entrez! Damerna som vanligt i rad längs högra långväggen, kavaljererna längs den vänstra. Alltså: entrez!

Då de kommit på sina platser, stötte han åter tre gånger i golvet:

-- Kavaljererna _höger_ om, damerna _vänster_ om. Och hör nu uppmärksamt på!

Stellan ryckte till. Där, bland damerna, vid andra långväggen stod Märta Gyllencrantz -- -- -- och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna -- -- -- Han hade ej väntat sig att få se dem här. De voro i hans uppfattning inga damer eller moitiéer. Han kände dem alltför väl. Det var som om ett oblitt öde alltid fört dem i hans väg...

-- Kavaljererna framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där gör ni _vänster_ om och går längs golvets mitt fram, till dess den förste kommer till musikestraden. _Damerna_ -- hör noga upp -- framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där ni gör _höger_ om och möter kavaljererna. Alltså: framåt marsch!

Lindquist ledde själv processionen. När de båda raderna till slut gjort halt, stod Stellan med en dam, en moitiée, till höger om sig.

Och denna dam var -- Märta Gyllencrantz.

-- God da, Stellan.

Stellan svarade med ett kort: -- God da!

Balettmästare Lindquist stötte åter igen käppen i golvet:

-- All vår början är svår. (Han log självbelåtet över sin kvickhet.) Det är därför av vikt att till en början damer och kavaljerer är av ungefär samma längd. Nu ska vi se, hur lotteriet fallit ut.

Han gick granskande längs den dubbla raden, stannade, överlade med sig själv och gjorde ombyten. Nu stannade han vid sidan om Stellan.

-- Nej, här får vi också byta.

Stellan svalde en suck av djupaste lättnad.

-- Så där ja, sade Lindquist.

Stellan hade fått en ny dam. Men han vågade inte se på henne av fruktan att det kunde vara Anna Ekenstjerna eller Ebba Boman.

Lindquist gick ännu en gång längs raden och granskade sitt verk. Så stötte han på nytt i golvet:

-- Kavaljerer och damer vända sig mot varandra, göra reverangs och presentera sig för sina moitiéer. Ett, två, tre! Re-ve-raannngs!

De bugade sig och nego.

-- Presentation!

-- Per Stellan Severin Petréus.

Han hörde ej sin moitiées namn. Han hann emellertid uppfatta så mycket av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor.

Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om livet. Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på honom.

Plötsligen ryckte han till. _Hon hade talat!_

-- Va var de ni hette?

-- Stellan Petréus.

-- Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska.

Stellan sade ingenting. Men han hade ej kunnat undgå att lägga märke till, att hon ej talade som han eller de andra i stan. Och hon talade inte heller som kusinerna i Göteborg eller Malmö.

-- Men kanske ni inte läser franska? frågade hon.

-- Nä.

-- De gör _ja_.

Han var ohjälpligt slagen. En stund efter kom det för honom, att han kunde ha sagt: Ja, men ja läser tyska. Nu var det emellertid för sent. Hon frågade:

-- Spelar ni piano?

-- Nä.

-- De gör _ja_.

Det blev åter en paus. Så frågade hon:

-- Samlar ni frimärken?

-- Nä.

-- De gör _ja_.

Åter en paus. Och så:

-- Vad ä er pappa?

-- Löjtnant.

-- Min pappa ä direktör för den nya klädesfabriken.

Stellan svarade ej.

-- Har ni sett den nya klädesfabriken?

Men nu blev Stellan ond. Han såg henne ilsket i ögonen och sade:

-- Dä måtte ja väl ha gjort. Och för resten ä den inte färdig.

-- Men den blir snart.

Han hade inte sett hennes ansikte riktigt innan. Men han slog genast ned blicken. Sådana ögon hade han aldrig förut sett. De voro alldeles svarta och så stora så -- -- --

Balettmästare Lindquist kallade det första paret ut på golvet för att visa, hur man skulle hålla en dam om livet.

Stellan hade tillfälle att närmare betrakta sin moitiée utan att hon märkte det. Jo, håret var svart och väldigt lockigt, som ett enda svart burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit för näsan. En sådan näsa hade han bara sett på den gamle majoren och på Görans far. _Den var böjd_. Han kände försiktigt på sin egen. Den var trubbig. Han visste inte, vad han skulle tänka om hennes näsa...

Tre stötar i golvet:

-- Har ni nu sett, hur man håller sina moitiéer.

Stellan hade ingenting sett. Han lade, med försiktighet och på måfå, sin arm kring Roses liv.

Då hände något, han aldrig anat skulle kunna inträffa. Rose sade:

-- _Kom närmare!_

Och så fick hon tag i hans högra arm och lade den kring sin midja.

Stellan blev alldeles förvirrad och höll sin arm så lätt kring hennes liv att den började värka. Till slut hann balettmästare Lindquist fram till dem och inspekterade deras inbördes ställning. Han hade ingenting att anmärka. Stellan kunde stå ledig och placerade ögonblickligen sina händer på ryggen...

Han gick hem från lektionen i djupa funderingar. Han var på samma gång missbelåten och förvirrad. Han tyckte inte om att hon så där tagit hans arm och lagt den kring hans liv. Det skulle han ha gjort _själv_. Det var inte som det skulle vara. Han satte hennes tilltagsenhet i ett dunkelt samband med hennes utseende: den krökta näsan och det svarta, burriga håret. Och han sade sig själv: Hon har bestämt lekt pappa och mamma.

När han kom hem frågade han sin far:

-- Säg, pappa, den där klädesfabriken -- -- --

-- Ja, vad ä det med den?

-- Jo, säg, pappa, direktören vid klädesfabriken -- -- --

-- Ja, vad är det med honom?

-- Säg, ä dä fint å va direktör?

-- Det beror på.

-- Finare än å va officer?

Hans far var vid gott humör och svarade fördenskull:

-- _Är du alldeles förbannad!_ Varför frågar du det för resten?

-- För ingenting.

Han gjorde några slag fram och tillbaka på golvet. Slutligen frågade han:

-- Va hetter han?

-- Davidson. Han hör till judarna Davidson i Norrköping.

-- Jaså.

-- Varför frågar du det?

-- För ingenting.

Plötsligen började hans far vädra som en stövare:

-- Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de Portugal.

Stellan blev blodröd i ansiktet:

-- Ja, ja -- -- --

-- Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska _dränka_ dig i smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va i fred.

-- Ja, pappa.

Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum. Han strök med handen över håret och luktade på sin hand. Den var alldeles flottig.

Till slut blev han sittande vid fönstret. Jaså, Rose var judinna. Det var dom, som korsfäst Kristus. Han hade aldrig träffat någon förut. Det var väl därför han tyckte hon var så olik de andra.

Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en dam -- -- --

* * * * *

Nej: hon var inte som de andra. Men ödet hade i balettmästare Lindquists gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella...

Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn. Men han såg aldrig någon av de andra flickorna ta henne i armen, föra henne bort i ett hörn och _viska_ med henne. Ingenting bevisade bättre än detta att hon var ensam och övergiven. Kanske när allt kom omkring, att hon var en slags kvinnlig Josef. Och för resten, nu när han kom att tänka på det: _Var inte Josef också jude?_ Tanken slog eld inom honom och värmde hans medlidande till en känsla av hemligt samförstånd, av hemlig släktskap. Han skulle vilja göra något för henne, han visste inte riktigt vad, men så att hon skulle förstå, att _han_ i alla fall var hennes kavaljer och hon hans dam.

Men också detta visade sig omöjligt. _Hon behövde ingen hjälp_. När det plötsligt i hennes närhet började alltför ihärdigt talas om fläsk, svarade hon inte. Hon grät inte heller. Men hennes svarta ögon blixtrade så, att Stellan nästan blev rädd.

Hon kunde reda sig själv. Hon behövde ingen hjälp.

Han var naturligtvis övertygad om att han var mycket bättre än hon. Men på samma gång nödgades han ständigt för sig själv erkänna, att hon var honom överlägsen. Inte bara det, att hon läste franska och på detta språk kunde säga godda, adjö och vackert väder. Mot denna överlägsenhet ansåg han sig i början kunna uppställa sina kunskaper i tyska. Men också häri bedrog han sig. En dag var han oförsiktig nog att säga: -- Guten Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa på tyska så lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart genom öronen.

Rose triumferade:

-- Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. _Min mamma ä tyska_. Va ä din mamma?

-- Hon ä dö.

Då såg hon på honom en lång stund och sade:

-- De ä synd om dig.

Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara tvärt om.

Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig själv.

Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon sade:

-- Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö.

Och ändå var hon föraktad.

Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade klart för sig, om han skulle älska henne eller inte.

Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran svarade:

-- Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt blod.

Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek:

-- Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.

Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia":