Part 6

Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de skulle tro.

Stellan talade upp sig:

-- Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar.

Men det var det ingen som ville.

Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal, förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd. Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på -- som en riktig löjtnant på kaserngården.

Han var fullt lycklig.

Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var och en av dem. Och så sade de:

-- Får vi nu se din?

Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes.

Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade:

-- Va den ä liten!

Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade indignerat med varandra och ropade till slut i korus:

-- Vi ska tala om det för mor.

Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna:

-- Ingenting.

Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade...

* * * * *

Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han hade kängor -- -- -- inte fan kunde han -- -- -- han var inte rapp nog i vändningarna -- -- -- det skulle gå mä en sju djävra vänster -- -- -- nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården, då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin. Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om _han_ skulle vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund.

Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.

Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han _ensam_ skulle äckla Köttlund.

-- Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä en sju djävra vänster.

-- Jo, dä kan ja _visst_ dä!

En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust rusande från smalgatan in på Lillegård och sade:

-- Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu?

-- Hur vet du han ä full?

-- Ja så honom på gatan. Han kommer in på Storegård nu.

Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust gav honom några sista råd och upplysningar:

-- Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster.

Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej med. De hade inte förtroende för honom.

Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög. Stellan lyssnade in mot stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna bulta i sitt huvud.

-- Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu!

Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och började sparka.

Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena handen.

Stellan rörde sig ej. Han kunde _inte_. Han stod alldeles stilla och bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch.

Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan hörde Idas röst:

-- Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver. Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en bara!

Nu var Köttlund alldeles inpå honom:

-- Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan! Ja har unrat å unrat -- -- -- Jaså, din lilla söta guds ängel!

Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att jämra sig.

I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig den blå fracken med de gula knapparna.

-- Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han löjtnantens gosse!

Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård.

Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade på dörren.

-- Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och vältrat sig i dyngan heller?

Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta sig på soffan.

-- Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma.

Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde dem sedan på ett streck till vädring.

Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och såg ned på Lillegård.

Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster, och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och det gjorde han.

Det var Agust som förde rabulisternas talan:

-- Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va? Dä där ska gå med en sju djävra vänster.

Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det på nytt och svarade:

-- Ja, men ja vågade i alla fall.

Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida.

-- Va sa hon?

-- Hon sa, att han inte fått nog.

-- Men hon sladdrar inte?

-- Nä.

-- Ja, men ä dä riktigt säkert?

-- Hör han inte vad jag säger!

Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv.

Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan, som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde alltid med samma stående argument. Stellan sade:

-- Ja, men ja vågade i alla fall.

Varpå Agust svarade:

-- Ja, men du gjorde dä inte.

Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant.

Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola. Det hade kommit en befallande ton i hans röst, som ingen kunde misstaga sig på, ej ens Göran. En gång, då han åter igen hotade Stellan med att hans far kunde sätta Stellans far i arresten, fick han till svar:

-- Va tror du inte ja skiter i det!

Ett sådant språk kunde ej undgå att medföra respekt.

* * * * *

Det året inföll den första maj på en onsdag.

Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker. Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan. Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota.

Så hängdes tvätten upp på klädstrecken. Hela gården var full av skjortor, kalsonger, byxor, särkar och strumpor. Somligt var lappat. Annat var det hål i. Tvätten fick hänga i flera dagar. Rätt som det var kom en aprilskur. Då blev det väsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo rusande ned på gården och sökte rädda kläderna. Men skurarna kommo så häftigt, att varje gång mer än hälften blev hängande kvar.

Det var ett elände.

Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste krypa under den för att komma fram.

Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit så viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de.

Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna talade, inte om något annat än demonstrationen.

-- På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli demstration.

Stellan såg på honom.

-- Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver!

Stellan kände sig stött och samtidigt ängslades han: här höll makten på att glida honom ur händerna.

-- Vet du inte att på onsdag ä dä första maj?

Men nu rätade Stellan upp sig:

-- Dä vet ja visst dä.

-- Sån djäver, han ljuger. Dä visste du inte.

-- Dä visste ja visst dä.

-- Men du visste inte att dä ska bli demstration.

-- Dä visste javisst dä.

-- Men dä visste du inte häromdan.

-- Dä visste ja visst dä.

-- Ja, men dä visste du inte förra gången dä va första maj.

-- Dä visste ja visst dä.

Men nu kastade Agust sin mössa i luften och skrattade, så han skrek, medan han dansade runt av glädje:

-- Sån djäver som han lögnar.

Och så gick Agust ända in på livet på Stellan och sade:

-- För sista gången dä va första maj va dä ingen demstration! Dä här ä den första i stan. Förstår du, lögnhals.

Stellan svängde runt på klacken för att hämta sig. När helomvändningen var fullbordad, sade han:

-- Dä visste ja visst dä!

-- Va visste du? Att dä va demstration?

-- Nä du, där ljuger du. Ja visste att dä _inte_ va demstration.

-- Men varför sa du då att du visste att dä va demstration?

-- Dä sa ja bara för att skojas.

Agust stötte sin granne i armbågen:

-- Sån djäver!

Och så blev det tyst en stund. Det låg fientlighet i luften. Man betraktade varandra med snabba snedblickar.

Till slut sade Agust:

-- Men vet du va en demstration ä?

-- Dä vet ja visst dä.

-- Säg dä då?

-- Dä vill ja visst inte.

Nu började rabulisterna känna sig en smula osäkra. Kanske han i alla fall visste det? Agust försökte lura ut, hur långt hans kunskap sträckte sig:

-- Visste du att dä ska bli fanor?

-- Dä visste ja visst dä.

-- Ja, men visste du att dä skulle bli tal på excisfältet för oss sossalister?

-- Dä visste ja visst dä.

-- Ja, men visste du att dä skulle bli musik?

-- Dä visste ja visst dä. Dä ska bli regementsmusik.

Rabulisterna sågo på varandra.

-- Vem har sagt dä?

-- Dä har pappa sagt.

Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje. Han följdes av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra upp och ner i luften.

När Agust hämtat sig gick, han åter fram till Stellan och sade:

-- En sån djäver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik säger den lögnhalsen! Regementsmusik! Nä du! Dä ska bli sossalistmusik.

Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett äckelblandat förakt. De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de alla högtidligt ut på smalgatan.

Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han kände sig som en avsatt hövding.

Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins trappuppgång. Hon satt i vävstolen.

-- Kerstin? frågade han.

Men hon hörde inte.

-- Kerrrstinnn, hör hon inte!

Kerstin höll in skytteln:

-- Va ä de han vill?

-- Va ä demstration?

-- De får han, fråga sin pappa om.

-- Ja, men pojkarna säger dä ska bli demstration.

-- Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade på huvudet.

-- Ä dä sant?

-- De ä väl de, Gud nåde oss.

-- Ja, men va ä dä för något?

-- Ja, inte vet ja. De fanns inte på min tid. På min tid fruktade mänskorna Gud och höll hans bud.

-- Ja, men de säger dä ska bli musik också?

-- De ska väl de, de ska väl de. På min tid gick man i kyrkan och hörde orgeln spela.

Stellan gjorde ej flera frågor. Han kröp upp i soffhörnet och satt alldeles tyst. Men hans hjärna arbetade.

På kvällen, då han gick in till sin far för att säga god natt, frågade han:

-- Säg, pappa -- -- --

-- Tja, vad är det?

-- Säg pappa, va ä demstration?

-- Demonstration? Var har du fått det ifrån?

-- Från pojkarna?

-- Vilka pojkar?

-- I skolan. Men säg pappa, va ä dä?

-- Demonstration. Vad det är? Jo, det ska jag säga dig. Det är idioti och uppror och skulle förbjudas.

Stellan nickade.

-- Men ska dä bli fanor och musik också?

-- Tja, det ska det nog bli.

-- Ska dä bli regementsmusik?

-- Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det?

-- Ja trodde dä.

-- Du tror så mycke.

-- Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa!

* * * * *

Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De knappast hälsade på honom.

-- Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frågade han ödmjukt.

Agust placerade händerna på ryggen och svarade med ett kort:

-- Nä.

Också Stellan lade händerna på ryggen och såg upp i luften, som om han betraktat molnen.

Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom slutligen tillbaka. Så sade han mycket högtidligt:

-- _Vi ska va mä på demstrationen_.

Stellan såg på honom, bara stirrade.

Agust var tydligen inte nöjd med effekten eller också missförstod han denna gapande tystnad. Han vände sig till de andra:

-- Ä de inte sant va ja säger?

-- Jo då!

-- Å vi ska ha röa bann på oss också. Demstrationsmärken.

Stellan bara stirrade.

-- Tror du inte va ja säger?

Stellan var alltför överväldigad för att vare sig kunna tala eller jakande nicka på huvudet.

Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin hand hade han något rött.

-- Tror du mig nu då?

Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och högtidliga. Ej heller de sade något.

Det arbetade våldsamt i Stellans bröst. Helst skulle han ha velat gråta, skrika, rulla sig på stenläggningen i känslan av sin egen maktlöshet. Han _måste_ tro det. Det var ofattligt. De skulle gå med i demstrationen. Och där skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de skulle få marschera med.

Och _han_ skulle inte få vara med. Han som marscherade mycke bättre än rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man skulle hålla handen vid mösskärmen, när man hälsade... _Han_ skulle inte få lov att vara med.

Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han.

Han tänkte på Kerstin. Det stod plötsligen för honom, att kanske hon kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne:

-- Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen.

Kerstin såg på honom över sina glasögon:

-- Ä han från vettet. De ä inte för såna som han.

Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i golvet:

-- Ja, men ja vill. _Ja vill!_

Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom:

-- Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu?

Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade:

-- Håll käft, käring!

Därmed stängde han dörren.

Lillegård var tom. Han gick hem till sig, kröp upp i soffhörnet i barnkammaren och grät. Men det var ej heller någon riktig gråt. Det var långa djupa snyftningar, som skakade hans kropp. Han skulle inte få lov att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven...

* * * * *

Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik liksom rabulisterna?

Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be rabulistpojkarna. När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att som de andra sakta resa sig upp och buga.

Han fick till straff sitta kvar fem minuter.

Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. Men han hade ingen ro. Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om inte rabulisterna syntes.

Till slut kommo de, hela raden.

Han sprang emot dem.

Redan på långt håll ropade han:

-- Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen?

De sågo på honom.

Till slut svarade Agust:

-- Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä sossalister.

De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter.

Plötsligen ryckte Agusts yngre bror Agust i rockärmen. De drogo sig in på trottoaren med ryggen åt gatan och viskade. De tre andra rabulisterna ville också deltaga i konferensen, men avmotades.

Stellan stod ensam mitt på gatan. De båda hemlighetsfulla förhandlade med varandra med huvudena ända in mot väggen.

Till slut nickade Agust. Konferensen var slut. Agust gick långsamt fram till Stellan. Han sade:

-- Bjuder du på karameller och wienerbröd då?

Stellan nickade ivrigt.

-- Men då ska dä va ett wienerbröd och två karameller var?

Stellan nickade.

-- Men dä ska va _ett_ wienerbröd och _tre_ karameller var?

Stellan nickade flera gånger.

-- Får ja va mä på demstrationen då?

-- Dä vet ja inte, svarade Agust, men ja ska fråga.

-- Ja, men ä de riktigt säkert?

-- Ja. Men det ska va _ett_ wienerbröd och _tre_ karameller.

-- Ja.

Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade, satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han var mycket ödmjuk, då han kom in. Han blev stående vid dörren en stund och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till slut sade hon:

-- Vad ä de han vill?

-- Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om förlåtelse för att -- -- --

Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade:

-- Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och så ber han mig hålla käft. Och här har ja burit honom på mina armar.

Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu när han höll på att få vara med, så skulle han inte... Han stod vid dörren och tårarna strömmade ur honom.

Då steg Kerstin ur vävstolen och kom fram till honom:

-- Se så, gossen, kom nu å sätt sig här i soffan hos mig.

Han följde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om hans salig mor, hur snäll och gudfruktig hon varit.

-- Å nu ska ja förlåta honom för denna gången å så ska han inte gråta mera.

Men Stellan fortfor att gråta. Han tänkte på tjugufemöringen.

-- Men va gråter han nu för? Nu har ja ju sagt att ja förlåter honom.

-- Jo-oo-o, snälla, rara Kerstin, ja -- -- -- får ja -- -- -- ja -- -- -- skulle ha tjugu -- -- -- fem öre -- -- --

-- Va skulle han me dom å göra?

-- Jo-oo-oo, ja skulle -- -- -- ja skulle ge Agust och di andra wie -- -- -- ner -- -- -- bröd.

Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes ärm:

-- Ja skulle inte ha -- -- -- dä för mig själv -- -- -- ja -- -- --

-- Jaså, han har börjat och tänka på andra. Ja, de ä Gud nåde mig tid han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin -- -- --

Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig.

Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade honom på trottoaren utanför porten. Han visade dem silverslanten och sedan de alla noga betraktat den, tågade de i väg till konditoriet.

Rabulisterna väntade utanför, medan Stellan gick in för att köpa de fem wienerbröden och femton karamellerna. De stodo med näsorna mot fönsterrutan för att se att allt gick, som det skulle.

Stellan kom ut med en påse wienerbröd och en liten strut karameller. Så tågade man i procession tillbaka till Lillegård och in i vedboden. Där öppnades påsen och struten och bytet delades.

Det visade sig att Stellan glömt att köpa något åt sig själv. Han fick sitta och se på, medan de andra tuggade och sögo.

* * * * *

Och så kom den stora dagen.

Det var en onsdag, då man endast hade lektioner mellan nio och tolv. Demonstrationen skulle starta från Fisktorget klockan ett.

Innan Stellan gick till skolan hade han träffat sin far vid frukosten. Han var vid ett förfärligt humör. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och var som sådan ansvarig för ordningen bland artilleristerna. Redan dagen förut vid orderutdelningen på Högvakten hade regementschefen gett befallning om att inga artillerister fingo visa sig ute i stan, och utom, den vanliga vaktmanskapsstyrkan skulle särskilda reserver ligga till hands i kasernerna i händelse någonting inträffade. Det var första gången socialisterna demonstrerade i staden. Man var väl inte precis rädd. Men man saknade erfarenhet och beredde sig på det värsta.

Löjtnant Petréus svor sig genom frukosten. Hans första maj var förstörd. Han satt och talade om, hur den firats förr i världen på regementet. Då hade musikkåren spelat klockan fem på morgonen utanför chefens och regementsofficerarnas fönster och klockan tolv hade hela officerskåren ridit i parad genom gatorna med musiken i täten, och på kvällen hade det varit stor middag med bal på Stora hotellet.

Och nu skulle ett par hundra sådana där förbannade verkstadsarbetare med en lappskräddare i spetsen tåga genom gatorna i stället för officerskåren och hålla möte på själva exercisfältet.

Att borgmästaren var en civil kruka, det kunde han förstå. Men att regementschefen gett dem tillåtelse att prata smörja ute på exercisfältet, _det_ var ett brott mot den ed, han svurit konungen. Chefen skyllde visserligen på borgmästaren, som så fort som möjligt ville ha uppviglarna utom stadens hank och stör. Men vad bevisade det annat än att man var ena förbannade krukor, som inte kommenderade manskap till Fisktorget med detsamma och skingrade packet.