Part 4

-- Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i skamvrån bums.

Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången _såg_ han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade.

Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med Göran. Nu var det slut med Edgar.

Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt hemligheten från sig: _Göran ville se hans häst!_ Vad skulle han svara? Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig åt?

Han kände sig plötsligen trött på _allt_! Tanken på att vara borta, alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan började forma sig inom honom -- -- --

Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom följde andra pojkar.

Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?

-- Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, _aldrig_ ska säga att pappa -- -- --

Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej stå alldeles svarslös:

-- Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du _visst_ de!

Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig åt?

Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och viskade i hans öra:

-- Kom mä mig, så går vi för oss själva.

Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och sågo på.

Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran:

-- Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja _svär_, att ja aldrig ska säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.

Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder.

-- Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.

Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för Stellan.

-- Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta!

Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände sig bort från honom och bara grät.

Och så ringde klockan på nytt...

Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar. Hur skulle det sluta?

Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant Emilie slog med pekpinnen i bordet:

-- Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån _bums_! Marsch!

Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och ställde sig i skamvrån.

-- Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut!

Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen.

-- Vad är det nu med Göran? Jag har aldrig sett såna ungar som ni är i dag!

Göran viftade ännu ivrigare.

-- Vad _är_ det då?

-- Jo, tant, Stellan han gråter för att ja vill se hans häst och för att ja har sagt att pappa kan sätta hans pappa i arresten.

Tant Emilie slog pekpinnen i katedern:

-- Göran ska vara tyst! _Ögonblickligen!_

-- Ja, men -- -- --

-- Nu går Göran ut!

Göran försvann långsamt.

Spänningen i salen var oerhörd. Man vred och vände på sig.

-- Stilla, stilla, barn!

Äntligen kom lektionen åter i gång.

Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta, försvunnen -- -- --

Och klockan ringde till nästa rast.

Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen:

-- Du _ser_ ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara _ja_! Ingen å di andra. Bara ja, förstår du.

Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet.

Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en sådan häst. Han var _alldeles_ säker på, att om han bad riktigt vackert, skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran, att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst en gång varit, då han var i Göteborg.

Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske han i alla fall skulle kunna klara sig -- -- --

Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen.

Men han svarade:

-- Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte.

De följde honom ända till hans egen port.

Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något -- -- -- Han hade förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran Och velocipedhästen som ingenting.

Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att leka med -- -- --?

Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta.

Han tyckte, att om bara Göran kunde _förstå_ detta, om han bara kunde _förklara_ för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå -- -- -- Om han bara _förstod_, _riktigt_ förstod, skulle han kunna ta honom med sig hem och visa hästen.

Om han bara kunde tala _riktigt_ med Göran -- -- --

I detta ögonblick föreföll det honom så enkelt. Han skulle säga: -- Ser du, du förstår, att till en början sto Edgar där uppe på byrån och om nätterna där på bordet vid sängen. Och så slog Ida sönder den och jag fick den -- -- -- Den var _riktigt_ min. Förstår du inte -- -- --?

Skulle inte Göran kunna förstå detta -- -- --? Det var ju så enkelt -- -- -- Och så slapp han att ljuga med det där om velocipedhästen eller be sin far om den. Nu var han säker på att hans far _aldrig_ skulle ge honom en sådan häst. Om nu bara Göran kunde förstå -- -- -- Och så kunde de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Göran kunde få komma hem varenda dag, om han ville...

Men nästa morgon stod Göran och väntade på honom i bulevarden utanför skolan. När han fått syn på Stellan, sprang han mot honom, men på några meters avstånd stannade han. Också Stellan stannade. En lång stund blevo de stående och sågo på varandra likt två homeriska hjältar ögonblicket innan de, före sammandrabbningen, börja utslunga okvädinsord mot varandra.

-- Ja har frågat mamma om din häst.

-- Ja, dä kan du göra, om du vill. Va bryr ja mig om dä?

-- Dä gör du _visst_ det!

-- Nå, vad sa hon då?

De stodo tysta en lång stund och mätte varandra med blickarna.

-- Nå, vad sa hon då?

-- Du sa ju, att du inte brydde dig om va mamma sa?

-- Nä, dä gör ja _visst_ inte.

-- Jo, hon sa, att du bara skojar liksom din pappa.

-- Va säger du! _Skojar min pappa!_ Han som ä så ond så! Nä du, han skojar _aldrig_!

Göran teg. Stellan fortsatte sin väg, förbi Göran, i en halvcirkel.

Åter igen visste inte Göran, vad han skulle tro. Han sprang efter Stellan:

-- Säg du, Stellan, du ska få tre karameller _två_ lördagar å ra och den här kniven om ja får se din häst?

Han tog åter igen ur blusens innandöme fram kniven med det halva bladet.

Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han låtsades. Han förstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gällde det, om han skulle kunna få Göran _att förstå_ -- -- -- Han lämnade kniven tillbaka, tog Göran om halsen och förde honom avsides.

Och så började han -- -- --

Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med velocipedhästen. Det var _den_, han ville veta mera om. Det var den han ville se. Edgar intresserade honom inte alls.

Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips. Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns. Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips.

Och så ringde klockan.

Två minuter efter det alla kommit på sina platser, inträffade katastrofen.

Göran sträckte upp handen:

-- Tant, tant, får ja lov å fråga om gips ä dyrt?

-- Nej, det är det inte.

-- Ja, men Stellan säger, att dä ä dä dyraste, som finns och han har en häst som ä å gips och den ä dä märkvärdigaste som -- -- --

-- Är det nu fråga om Stellans häst igen. Vi får väl klara upp saken. Stellan, vad är det för märkvärdigt med din häst?

Men Göran var idel iver. Han reste sig upp i bänken och svarade i stället:

-- Ja och så säger han att den äter havre och ligger på halm precis som riktiga hästar å att ingen har en sådan häst.

-- Tyst nu, Göran! Nu vill jag höra, vad Stellan har att säga om saken. Kom fram Stellan!

Stellan gick fram till katedern. Han var blodröd i ansiktet.

-- Nå, tala om nu, vad det är för en häst.

-- Den ä å gips.

-- Men då äter den väl inte havre?

-- Nä, men den sto på byrån, men så slog Ida sönder den och så har den inga ben -- -- --

-- Nu ska Stellan gå och sätta sig och inte inbilla de andra barnen en massa smörja. Det är väl inte något märkvärdigt med en häst av gips, som inte har några ben.

Göran viftade på nytt med handen:

-- Ja, men tant, han säger också, att han har en häst som ä hälften velsoped.

-- Har du det, Stellan?

-- Nej, men Jane å Alice i Göteborg -- -- --

-- Vem är Jane och Alice?

-- Dä ä mina kusiner.

-- Men då är den ju inte din.

Stellan skakade på huvudet.

-- Varför säger du då att den är din?

-- Jo, Edgar -- -- --

-- Vem är Edgar?

-- Dä ä gipshästen, som Ida slog sönder -- -- --

-- Vad har den med velocipedhästen att göra?

-- Jo, men -- -- --

-- Är velocipedhästen din då?

-- Nä. .

-- Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning?

-- Jo, men -- -- --

-- Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån!

Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad på kinderna.

Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt.

* * * * *

När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen, golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor.

Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen...

Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.

Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid förlorade anseendet bland sina kamrater.

De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man ljuger _utåt_, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och omskapar man _i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd_ vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man ljuger icke _inåt_: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt.

Och det hade Stellan gjort.

I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt. Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han obarmhärtigt ned av opinionen med orden:

-- Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen.

I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv -- en smula vagt -- formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom.

Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser att umgås med.

Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare. Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet.

Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött.

* * * * *

Det var då, en dag, historien om Josef och hans bröder plötsligen slog ned i hans hjärta och som i ett blixtljus förklarade för honom hans egen ställning och dess djupa mening.

Det var en torsdag, den sista lektionen för dagen. Han hade rasten innan återigen obarmhärtigt klubbats ned under ett ödmjukt försök att komma i kontakt med tillvaron sådan den en gång, före historien med Edgar, gestaltat sig. Det hade varit fråga om vem som var starkast: Jonne eller Axel. I stället för att på ett praktiskt sätt slita tvisten hade saken efter en hel del gräl de tvistande emellan hänskjutits till de församlade. Stellan, som ej ännu tillfrågats, sade plötsligen: -- Jonne kan lägga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta för att göra sig god vän med Jonne, som för tillfället var en populär person. Han förvånade sig inte över att Axel kastade honom beskyllningen för lögnaktighet i ansiktet. Men det oväntade skedde: till och med Jonne sade:

-- Vem bryr sig om va du säger, du som ljuger så.

Och så ringde klockan.

Han satt och kände sig ännu mera ensam och övergiven, medan tant Augusta läste ur bibliska berättelserna en historia om Josef och hans bröder.

Plötsligen spratt han till. Plötsligen förstod han. Han var Josef. Han var den yngste -- vilket på sätt och vis var sant, eftersom han kommit tre veckor senare till skolan. Han var den förskjutne, den föraktade. Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han aldrig förut hört.

Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var Josef.

Då han kom hem från skolan tog han ögonblickligen fast i Kerstin.

-- Finns det en historia som hetter Josef å hans bröder?

-- Ja, de finns de visst de. Och de ä dagsens sanning för de står i Guds ord.

-- Och den yngste ska bli upphöjd?

-- Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för, om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd.

-- Kan Kerstin den om Josef å hans bröder?

-- Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln.

-- Vill Kerstin läsa den för mig?

-- Inte nu. Ja ska skala potatisen.

-- Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig?

-- Ja, de ska ja göra.

Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse. Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och denna rörelse hos dem tillfredsställde honom.

Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla -- -- --

* * * * *

Och den dagen kom förrän han själv väntat sig.

Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll frågade honom hans far:

-- Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan?

Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot mig?

Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort firar minnet av sin födelse.

Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både tacksamhet, respekt och avund.

Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset. Han mottog ansökningar från höger och vänster: -- Säg, du, får ja bli bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för, innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte riktigt.

Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.

Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides, Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det slutliga urvalet.

Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort streck över alla hans planer. Han förklarade, att _alla_ barnen skulle bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.

Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den därför med den första svårigheten:

-- Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?

-- Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.

Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och för resten var det ju _han_, som gjorde en ära i att bjuda -- -- --

-- Ja men, pappa -- -- --

-- Har du förstått!

När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.

-- Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna också, både pojkar och flickor.

-- Ja men, pappa -- -- --

-- Har du förstått!

-- Ja, pappa!

Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far haft.

Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om. _Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket_. Något sådant hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: -- Tack, Stellan!

Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.

Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till honom och tackade -- -- --

Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han _älskade_ alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola, där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han älskade alla dem, som varit stygga mot honom -- -- --

-- Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och _gråter_?

Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt ansikte.

Han snyftade i näsduken:

-- Ja behöver -- -- -- ja -- -- --

-- Ja, spring ut då och skynda dig.

Han sprang mot dörren så fort han kunde...

Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett källsprång lossnat inom honom.

Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och Kalle och Göran -- -- -- alla, alla -- -- --

* * * * *

Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. _Och de bugade_. Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna. Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:

-- Välkommen!

Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:

-- Var så god!

* * * * *