Part 3

Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma och sträckte sig upp för att nå ringklockan. Han ringde, som om han slagit brandalarm, andfådd av språngmarschen och spänningen. Hans hjärta slog ända upp i halsen på honom.

Inne i tamburen sjönk han ned i dess mörkaste vrå, på galoschhyllan.

-- Stäng, stäng, flämtade han till Kerstin, innan di kommer -- -- --

* * * * *

Gamla Kerstin sökte trösta honom.

-- Har di vatt stygga mot gossen?

Nu började Stellan gråta, av upplöst spänning, av medlidande med sig själv och så småningom också därför att han kände sig kunna ha fördel av att gråta.

-- Ja-aa-aa, di har vatt så stygga, _så_ styggg -- -- --

-- Va har di gjort me en?

-- Di har vatt _så_ stygg -- -- -- hick -- -- -- ggga så-ååå!

Han pressade huvudet in i hennes mellangärde och snyftade ännu högre, för den slutliga effektens skull:

-- Ja vill inte gå i den skolan. Di ä så stygga -- -- --

Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för att göra intryck.

-- Ja, det får han fråga löjtnanten om.

-- Ja, men Kerstin _hör_ ju, att di ä så stygga!

Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet inte hon.

-- Du har smitit från skolan?

-- Pappa, jag har inte _smitit_. Jag bara sprang.

-- Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då?

-- Di var stygga mot mig.

-- Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna?

-- Kamraterna. Di var så stygga mot mig.

-- På vad sätt var de stygga?

Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han:

-- Kerstin vet att di var stygga mot mig.

-- Hur vet hon det?

-- Jag talade om det för henne.

Nu höjde hans far rösten:

-- Hör du, min unga herre, nu svänger du dig inte mera. Svara på frågan: på vad sätt var de stygga mot dig? Har de slagit dig?

-- Nä-ä-ää -- -- --

-- Vad har de gjort då?

-- Di tittade på mig _så-åå_ -- -- --

-- Tål du inte att titta på?

-- Jo-o, men -- -- -- och så sa Märta Gyllencrantz, att ja alltid bar mig dumt åt.

-- Och så smet du?

-- Ja smet inte, pappa, ja bara sprang.

Nu lät hans fars röst mycket allvarlig:

-- Gunstig herrn menar alltså, att därför att Märta Gyllencrantz säger något som inte passar herrns små öron, så smiter man? Är det det, som är meningen?

Stellan svarade ej.

-- Kom hit! Kom närmare!

Stellan närmade sig långsamt.

-- _Kvickt, pojke!_

Nu röt hans far precis som på kaserngården. Stellan raskade på. Och samtidigt började han snyfta.

-- Är det det du menar, att när du hör någonting, som inte passar dig, så smiter du. Ja eller nej!

Nu grät han:

-- Ja, men pappa, pap -- -- --

-- Ja eller nej!

-- Ja-a -- men pap -- -- --

Hans fars röst blev ännu grötigare. Han var röd i ansiktet. Han talade som om han talat till en vuxen:

-- Jag har väl aldrig hört på maken. Du är så förbannat bortskämd, att det inte är någon måtta på det. Här går du hemma som en liten kronprins och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag känner till dina skavanker! Knäpp ner byxorna! Nu ska du ha smörj!

Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan: Kerstin hade lagt sig emellan. Han såg ett slag bort mot dörren, som om han hoppats, att hon i sista ögonblicket skulle uppträda som en räddande ängel.

-- Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna!

Han lydde order med darrande, fumliga fingrar.

-- Kalsongerna också!

Han storgrät:

-- Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden.

-- Kom får jag se!

Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä.

Han skrek hela tiden:

-- Lilla, älskad -- -- -- de -- -- -- pap -- -- -- pap -- -- --

När det hela var undanstökat, sade hans far:

-- Vill du gå i skolan nu?

-- Ja.

-- Är det riktigt säkert?

-- Ja, snälla pappa -- -- --

-- Då kan du gå in i barnkammaren och tvätta dig i ansiktet.

Han var alldeles våt om kinderna. Med byxor och kalsonger släpande kring benen hasade han sig så gott han kunde in i barnkammaren.

Där inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohusländskt bonde- och fiskarblod i hennes ådror. _Löjtnanten hade slagit gossen! Löjtnanten hade slagit salig fruns gosse!_ Det skulle hon hämnas för. Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog få ett tillfälle. Men vad hon skulle göra den dag som i dag, var att gå ut på kyrkogården och _berätta allt på salig fruns grav_.

Hon fick Stellan på sitt knä, klappade och beklagade honom.

Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet. Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting inom honom, som _hårdnat_.

Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö -- -- --

* * * * *

Det dröjde ej heller så värst länge, innan han lärde sig, att man kan undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Märta Gyllencrantz, genom att i sin ordning göra sig vän med dem, som _också_ voro deras fiender.

Efter denna princip valde han sina vänner. Urvalet skedde ingalunda medvetet. Det föll sig helt naturligt. Och därför kröntes det också med framgång i detta frondörernas eldorado, som heter barnavärlden.

En annan och betydligt svårare fråga är den: Hur skall man bära sig åt, när man gjort sig ovän också med dem, som äro fiender till dem, som äro ens fiender? Vad skall man göra, när man fått hela världen mot sig?

Skall man visa sig ödmjuk? Eller självsäker och trotsande? Eller helt enkelt likgiltig? Eller skall man -- -- --? Ty det finns ett fjärde alternativ.

Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med historien om den Underbara Hästen.

* * * * *

En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktkänslan hos Stellan vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet.

Då kom gamla Kerstin in:

-- Jo, löjtnanten, där ä en sån där svarting, di kallar italenare i köket. Han vill sälja såna där byråprydnader.

Innan hans far ännu hunnit svara, hade Stellan störtat ut i köket. Där, vid dörren, stod italienaren. Han var förfärligt svart och smutsig och såg farlig ut. Men på magen hade han en stor korg och i den fanns det gubbar och gummor och så fanns det -- -- -- Ja, det fanns en _häst_!!! Den var alldeles vit och så stor att den måste räcka Stellan ända upp till knäna. Den hade en lång, kråmande hals, som stack upp ur korgen.

Något så vackert hade Stellan aldrig förut sett. Av en eller annan anledning väckte gipshästen för första gången till våldsam hjärtklappning inom honom känslan för det sköna. Kanske var det färgen. Vitt är barnens älsklingsfärg: med den förbinder sig känslan av söndag och högtid och sommar. Och så berodde det också på, att detta vita föremål just var en häst. Det var det slags levande väsen, han älskade högst: med hästen förband sig ryttarinstinktens känsla av makt över något, som egentligen är mäktigare och starkare än en själv, någonting på samma gång jättelikt och underkuvat.

Han stod stum och såg på den en lång stund, medan hans hjärta bultade av den första estetiska hänförelsens tillbedjan. Han kände det, som om han skulle brista i gråt.

-- Vänta, vänta, italenare, sade han och rusade in till sin far.

-- Pappa, pappa, där ä en häst!

-- Var är den hästen?

-- I köket, pappa, skynda sig, skynda sig, innan han går sin väg!

-- Vad pratar du för slag? En häst i köket!

-- Ja, pappa, italenaren han -- -- -- där ä -- -- -- i korgen, pappa -- -- -- en häst -- -- -- den ä _vit_, pappa, skynda sig -- -- --

Orden snubblade fram över varandra.

Hans far såg på honom en stund och reste sig upp ur länstolen.

-- Nå, vi får väl gå ut och se på'n då!

-- Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gått!

Stellan rusade före sin far ut i köket.

-- Vänta, vänta, italenare, pappa kommer -- -- --

Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan... Och så _köpte han den_!

Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade:

-- Tack, snälla, älskade pappa -- -- --

-- Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den?

Det bröt ut ur honom i ett enda, flämtande andetag:

-- I barnkammaren, pappa!

-- Vi får väl se, om den kan stå där inne.

De gingo båda dit. Hans far placerade gipshästen på byrån.

-- Tycker du den passar där?

Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gånger.

-- Nå, då får den väl stå där! Men du ska vara rädd om den.

Stellan nickade ännu mera, medan hans far gick in till sitt. Han kröp upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den.

Han suckade flera gånger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit förändrat, nu sedan hästen stod på hans byrå. Inte bara det, att det var som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med porslinsgrisen, kaninen och sparbössan underordnat sig den vita hästen, krympt samman inför den. Han tyckte också att det var, som om han själv hädanefter alltid skulle kunna vara snäll och lydig, som om han skulle med större lätthet kunna göra allt Kerstin bad honom om, nu, när han hade hästen. Tack vare den hade hela hans liv förändrats, fyllts av en glädje, han aldrig förut känt, tack vare den skulle allting hädanefter gå så mycket lättare...

Och han kallade hästen Edgar, därför att det på hans fars batteri fanns en trumpetarhäst med detta vackra namn.

Men utom det att vara vit och skön visade sig Edgar besitta en annan alldeles oväntad egenskap: den att skydda för spöken, att jaga bort kvinnan med den vidöppna munnen, i betydligt högre grad än dockan, kaninen och grisen, som han fortfarande, kanske mest av gammal vana, tog med sig i sängen och vilkas makt över mörkrets andar på den sista tiden i avsevärd mån förminskats.

Men redan första kvällen Edgar stod på byrån, kände sig Stellan lugnare, och sedan han av sin far fått tillåtelse att om nätterna ha den stående på bordet vid sängen med den långa, kråmande halsen och det lilla fina huvudet vakande nästan alldeles över hans eget kände han sig lugn.

Det låg något symboliskt i detta: skönheten, som förjagar mörkrets makter, en symbolik, som dock undgick honom eller som han i varje fall ej gjorde sig reda för.

* * * * *

Den omflyttning, för vilken Edgar på detta sätt två gånger om dagen var utsatt för, visade sig emellertid ej vara nyttig.

En dag, då Stellan kom hem från skolan, fanns hästen varken på byrån eller på bordet vid sängen.

Han märkte det ögonblickligen han kom in i barnkammaren. Det var någonting, som fattades. Rummet hade liksom blivit mörkare. Någonting vitt, som hittills lyst upp det, hade försvunnit.

Han såg sig omkring. Det var Edgar. Edgar var borta.

Han störtade ut i köket till Kerstin.

-- Var är Edgar? frågade han flämtande.

-- Den har Ida slagit sönder, när hon flyttade den i da morse.

Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar.

Till slut fick han fram:

-- Var är Ida?

-- Hon ä på torget mä fröken.

Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala. Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev det endast till stamningar.

Efter en lång stund brast det ur honom:

-- Var ä Edgar?

-- Den ligger i fönstret i serveringsrummet.

Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel. Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull.

-- Var ä benen? skrek han ut i köket.

-- I soptunnan. Di ä alldeles förstörda.

Stellan såg länge på Edgar, innan han tog den i sin famn och bar den tillbaka in i barnkammaren.

Då hörde han sin pappa komma. Han störtade ut i tamburen:

-- Pappa, pappa -- -- -- Hon har -- -- -- Edgar -- -- -- Hon har slagit -- -- --

-- Vilken hon?

-- _Ida_!!! Hon har slagit sönder Edgar!

-- Ja, det var ju tråkigt det.

Han såg på sin far med blicken hos en åklagare inför rätta:

-- Ska pappa inte ge henne stryk?

-- För att hon slagit sönder Edgar? Det tjänar ingenting till. Det hör till hennes yrke.

Stellan skakade på huvudet. Detta var inte rätt. Han skulle själv klå Ida, när hon kom hem från torget.

-- Var är Edgar?

-- Den ligger i soffan i barnkammaren. Kom själv och se, så ska pappa få se. De finns inga ben och benen ligger i soptunnan nere på gården och Kerstin säger, att di ä alldeles förstörda.

Han talade i ett sträck för att göra Idas sak så graverande som möjligt och på så sätt beveka sin far att ge henne stryk.

-- Se nu själv, så får pappa se.

De stodo båda och betraktade den sönderslagna gipshästen i soffan.

Stellan pekade och stammade:

-- Se, pappa, se -- -- -- Va kan vi göra ve Edgar nu?

-- Ja, säg det? Vad tycker du själv?

Stellan skakade på huvudet.

I samma ögonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad.

-- Ä Ida kommen också?

-- Nej, hon kommer efter med matkorgen.

Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar.

Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt. Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i ansiktet. Om han kunde få Edgar -- -- -- Om den kunde bli hans, _riktigt_ hans -- -- -- så att han kunde säga om den: _Edgar är min_. Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens gränser. _Edgar hans!_ Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa! Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa, Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga -- -- --? Nej, det gick inte. Han skulle aldrig få Edgar -- -- --

Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.

Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet. Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han -- -- -- Vågade han -- -- -- Nej, inte nu, inte ännu -- -- -- han ville inte fråga _just nu_, och få nej -- -- -- Det var _skönt_ att kunna tro, att kanske, _kanske_ Edgar _kunde_ bli hans. Han måste vänta och fråga.

Plötsligen stannade han mitt på golvet.

-- Pappa, sade han, snälla pappa -- -- --

-- Ja, vad är det du vill, kom det från tidningen.

Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och såg ned. Hans fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjärta klappade hårt. Nej, han vågade inte. Inte ännu.

-- Ska du inte snart knalla dig av i skolan?

-- Jo-oo -- -- --

Han började åter gå av och an på golvet och stannade på nytt. Nej, nu _måste_ han.

-- Säg, pappa, snälla pappa -- -- --

Nu såg hans far över tidningen:

-- Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk höna.

Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben.

-- Pappa, snälla pappa, viskade han.

-- Kläm ut med vad du har på hjärtat!

-- Pappa, säg, får jag -- -- --

-- Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.

Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett enda flämtande andetag kommo orden:

-- Får jag Edgar?

Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns guldrevärer.

-- Vad ska du göra med den?

Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.

-- Pappa, ja ska vara _så_ rädd om den. Ja ska leka med den _så_ vackert. Ja ska _aldrig_ tappa den i golvet. Ja lovar, pappa -- -- --

-- Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar.

Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg upp:

-- Ja _lovar_, att ja ska vara så snäll mot den -- -- --

-- Tja, ta den då!

Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad.

Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg. Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös gråt.

-- Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke?

-- Ja ä -- -- -- ja ä så -- -- --

Mera kunde han inte säga.

* * * * *

Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande.

Den blev den Underbara Hästen.

Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de tankar, han sände den från skolan.

Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en levande hästs behov och egenskaper. Den stod -- eller rättare sagt låg på sidan -- i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården.

Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan. Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en del frågor.

-- Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon och vagn. Duger inte de längre?

-- Ja, men pappa, _förstår_ inte pappa -- -- --

-- Förstår vad?

-- Jo, snälla pappa, _förstår_ pappa inte -- -- --

Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att förklara, han tvinnade fingrarna om varandra:

-- Ja, men _förstår_ pappa inte -- -- --

-- Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där.

Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan han hunnit få upp dörren, ropade han:

-- Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren.

-- Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar.

Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek:

-- Pappa har sagt -- -- --

-- Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika!

Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan, som var mjuk som gräs.

För den utomstående var hela hans förhållande till den stympade gipshästen en förvirrande blandning av den påtagligaste realism och den spindelvävstunnaste fantasi. Till och med hans far började bli intresserad av leken, av att följa dessa språng mellan de strängaste verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av matematiker sökte han komma underfund med lagarna för dessa förvandlingar. Men de förblevo honom outgrundliga.

* * * * *

Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hästen, till dess andra ting fångat hans intresse, om han ej anförtrott sig åt Göran.

Han hade blivit särskilt god vän med denne Göran, därför att Göran var en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Därmed är ej sagt, att förhållandet dem emellan alltid var det bästa. Olyckan låg däri, att Görans far var kapten, medan Stellans endast var löjtnant. Görans far kunde alltså sätta Stellans far i arresten. Detta var smärtsamt i och för sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som världens mäktigaste man. Och bitterheten ökades, ännu mera av den anledningen, att Göran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med följande hotelse:

-- Ja, men min pappa kan sätta din pappa i arresten.

På detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrånkomligt. Det fanns ingenting annat att göra än att ge Göran rätt. Han var den överlägsne -- -- --

Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat:

-- Ja, det är nog rätt, men när jag också blir kapten, kan Görans pappa inte sätta mig i arresten längre.

Detta hade Stellan inte tänkt på.

-- Hur länge dröjer de till dess?

-- Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs eller det blir krig.

Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad. Till slut sade Stellan:

-- Ja, där ser du själv.

Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade:

-- Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i arresten, för då ä din pappa bara kapten.

Stellan stannade:

-- Vem har sagt det?

-- Det har pappa själv sagt vid frukosten.

Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet?

Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han verkligen var.

Slutligen kastade han stenarna från sig, rätade upp sig och sade:

-- _Ja, men du skulle se min häst!_

Ögonblicket efter stod Göran vid sidan om honom:

-- Har du fått en ny häst?

Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rätade han upp sig till hela sin längd.

-- Ä de en gunghäst?

-- _En gunghäst!_ Va skulle ja mä en ny gunghäst, ja som redan har en, som ä så fin! _Nä du!_

-- Va ä de då för en häst då?

-- Den ä vit, _alldeles vit_.

-- Ja, men ä de -- -- --

-- En sådan häst har du _aldrig_ sett.

Men nu slog Göran från sig med båda händerna. Och så skrattade han skadeglatt:

-- Ah, du bara ljuger. Dä ä inte din. Dä ä din pappas.

-- Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den åt mig själv häromdan.

-- Var ä den?

-- Hemma.

-- I majorens stall?

-- I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va.

Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel:

-- Hör du, Stellan, får jag se på den?

Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen av triumfen:

-- Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska sätta min pappa i arresten.

-- Ja men, ja ska _aldrig_ säga dä mera. Ja _svär_ att ja _aldrig_ -- -- --

I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade eller svarade.

Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant Emilie pekpinnen i katedern och ropade:

-- Göran! _Vill_ du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för?

Göran räckte upp sin hand:

-- Tant, tant -- -- --

-- Vad är det?

-- Dä ä Stellan.

-- Vad är det med Stellan.

-- Jo, Stellan, han har en häst -- -- --