Part 23

Han gick fram och tillbaka på sitt rum, av och an, som ett lejon i en bur. Det rasade inom honom. Hans bröst var som ett världshav, där stormen piskade upp skyhöga vågor.

-- Ett år, ett år, ett helt långt år -- -- --

Om det bara hade funnits något gift, så att man kunde domna bort, till dess någon kom och väckte en och sade: -- Här är frackkostymen, här är skorna -- -- -- lycka till -- -- --

Eller om han kunde tillbringa dessa tolv helvetiska månader med att kyssa Rose, med att ligga i hennes armar, krama henne, till dess armarna domnade, en tolv månaders Morgondröm -- -- --

Ett år, ett helt långt år -- -- --

Han gick fram och tillbaka, av och an. Till slut såg han på klockan. Hon var redan halv tio. Han hade ej sett på läxorna. De hade latin på morgonen; Virgilius. Han slog upp boken, kastade en blick i den och slängde den med ett uttryck av obeskrivligt äckel från sig på golvet.

-- Jag ger fan i den!

Han började åter gå av och an.

-- Och för resten är det väl troligt att vi får fritt från latinet i morron. Smygaren ska väl ha studenterna -- -- -- Alltid _en_ tröst!

* * * * *

Smygaren uppträdde verkligen nästa morgon i frack. Men studentexamen skulle ej börja förrän klockan åtta. Sjundenedristerna fingo alltså endast fritt den sista morgontimmen.

Svordomar! Förbannelser!

Stellan var den förste, som fick frågan. Till en början trodde han, att det berodde på en alldeles särskilt satanisk otur. Han haltade sig genom skanderingen.

-- Det där går inte vad man kallar precis lysande, Petréus.

Stellan svarade ej.

-- Har du inte skanderat genom det hemma?

-- Jo.

-- Nå, översätt då!

Stellan stammade fram någonting. Plötsligen gav han upp varje försök att rädda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: -- Fan också, när han ser att jag inte kan! Vad bråkar han för? Alltid ska man behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen mänska.

-- Du har inte läst på?

-- Nej.

Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren:

-- Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, _varför_ du inte läst på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig!

Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var. Hela klassen satt och log över detta oväntade frispektakel. Han såg på Smygaren. Också han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende.

Plötsligen stod Stellan raklång i bänken:

-- Det har lektorn inte rätt att säga!

Också Smygaren blev blodröd. Han bet sig ett slag i mustascherna och sade med en mycket mjuk, leende röst:

-- Vad är det jag inte har rätt att säga, Petréus?

-- Lektorn har ingenting och göra med, om jag kurtiserar flickor eller vad jag gör om eftermiddagarna.

-- Nå, då kan jag upplysa Petréus om, att han kommer att få se, hur mycket jag har att göra med det, när betyget kommer.

-- Det är en annan sak. Det hör inte hit. Lektorn kan få ge mig vilket betyg som helst, men lektorn har inte rätt att göra mig och mina känslor till ett åtlöje för klassen. Så handlar inte en gentleman.

Nu hoppade Smygaren jämfota flera gånger:

-- Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!!

Han pekade på dörren med en hand, som skälvde.

Stellan gick långsamt och värdigt mot dörren, medan han med ett segermättat leende lät blicken glida över sina kamrater.

I den långa, öde korridoren blev han stående vid ett av de höga fönstren och såg ned.

Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom med en befriande förnimmelse av egen kraft. Vad Rose än hade att anmärka på honom, hans brist på konstnärlighet och färgsinne, hans barnsligheter och dumheter: när det verkligen gällde, när det var frågan om att visa, vad man innerst inne var, då svek han inte, då handlade han som en man, utan att fegt och småaktigt tänka på följderna.

Han hade gett Smygaren en läxa, han _aldrig_ skulle glömma. Han skulle nog hädanefter akta sig för att rota i andras känslor och privatliv! Trodde Smygaren att han kunde behandla sjundenedrister som barnrumpor, så visste han i alla fall _nu_, att det fanns _en_, som visat, att det inte gick för sig!

Där nere började de blivande studenterna samlas i frack, vit halsduk och nya vårrockar.

Ett helt långt evigt år kvar -- -- --

Plötsligen ryckte han till. Det hördes steg i stentrapporna. Det var rektorns röst.

Han tog skyndsamt upp en näsduk och höll den för näsan och munnen.

Nu kom rektorn upp i korridoren i sällskap med vaktmästaren.

-- Vem är det, som står där, ropade han.

Stellan vände sig om.

-- Vad gör du där, Petréus?

-- Näsblod -- -- --

-- Gå då ner till pumpen och stå inte här och skräpa, när censorerna kommer.

* * * * *

Uppträdet mellan Stellan och Smygaren hade ej fått den relief, som under normala förhållanden skulle ha kommit det till del. Dagens stora evenemang, studentexamen, fördunklade allt annat, till och med en händelse av uppträdets proportioner. Man diskuterade det endast helt flyktigt i klassen under rasterna, lämnade det så att säga likt en efterrätt att tagas fram efter de stora festligheterna. På sin höjd betraktade man Stellans uppträdande som en onödig dumhet, när han kunnat skylla från sig med en så enkel förklaring som att han hört sägas, att latinet blivit inställt på grund av examen. Stellan förfäktade emellertid sin egen uppfattning och ej utan framgång. Särskilt fick han en oväntad bundsförvant i Percy Anderzén, som funderade på att bli officer på artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzén ansåg det ridderligt och gentlemannamässigt handlat av Stellan.

Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en känsla av osäkerhet. Han började allt mer och mer att ge den allmänna meningen i klassen rätt. Han var visserligen ännu fullkomligt övertygad om att han handlat i överensstämmelse med hederns bud. I alla händelser hade hans uppträdande varit rätt. Att stämpla det som en dumhet ansåg han alltför starkt. Men kanske han burit sig en smula olämpligt åt. Han hade varit en smula onödigt utmanande. Han började också undra över, vad följden skulle bli och det var stunder, då han tröstade sig med att tack vare studentexamen och censorsmiddagen hela saken skulle glömmas bort.

Han träffade Rose på skolplanen, där halva staden väntade på att de nybakade studenterna skulle komma ut. De växlade bara ett par ord. Hon föreföll ovänlig, och då han frågade om orsaken, svarade hon med ett kort: -- Det ska du få veta sen! Möt mig i bulevarden klockan fem.

Olyckligtvis var han försenad. Han hade följt Josef hem, blivit presenterad för hans föräldrar och bjudits på ett glas vin av fru Johanson. Man hade druckit Josef Nihléns skål, man hade hurrat för laudaturstudenten, som i sin ordning tackat vid ett andra glas. Och så hade det dragit ut på tiden.

* * * * *

Rose såg bister ut och redan vid åsynen av henne stack det till inom Stellan: hon var en black om foten på honom; helst skulle han ha velat sitta och dricka madeira inne hos Josef och drömma, att det var han själv, som blivit student, att det var han, som äntligen sluppit lös -- -- -- Det blev också för mycket med dessa dagliga promenader. Det stod med ens för honom som alldeles nödvändigt, att han måste sköta sig i latin de återstående timmarna. Det var alldeles nödvändigt, annars kunde det gå åt skogen. Han var säker på att Smygaren skulle klämma åt honom alldeles förbaskat och söka pressa ner hans AB i latin till ett slätstruket godkänt.

Rose var mycket purken.

-- Jag har gått här i tjugu minuter.

Han bad om ursäkt för sitt dröjsmål. Men resultatet var dåligt. Plötsligen sade hon:

-- För resten bär du dig alltid dumt åt. Vad är det du sagt om mig i skolan?

Han såg på henne:

-- Ja -- -- -- ag -- -- -- sa -- -- -- agt om dig?

-- Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick höra det på skolplanen av en av flickorna och hon hade hört det av sin bror, den där Pelle Stenberg, som går i samma avdelning som du. Du hade sagt något till lektorn i latin om dina känslor för mig.

Och hon tillade skarpt:

-- Sådant där undanber jag mig, ska jag säga dig. Jag vill inte gå som ett åtlöje i den här lilla brackhålan.

Han såg på henne i stum och gapande förvåning. Med ens kände han ej endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst inne var _rädd_ för henne, att han fruktade henne som man fruktar en högre auktoritet, en far, en målsman.

Han försökte förklara för henne, hur det _verkligen_ gått till, hur han gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma. Han sökte visa henne, hur _absolut_ rätt och gentlemannamässigt han handlat, hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla belackare.

Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare kom hennes svar:

-- Asch, du bär dig så dumt åt. Varför kunde du inte helt enkelt ha sagt, att du inte läst på läxan i stället för att komma dragande med dina känslor. Nu ska man behöva gå här som ett åtlöje hela sitt liv. Varför kunde du inte åtminstone ha tänkt på _mig_! Är du så dum så du inte förstår, att mänskor ska skratta åt mig. Och om historien kommer fram till pappa och mamma, så blir det just trevligt. Pappa och mamma, som är så stränga i sådana saker. Du ska inte tro, att bättre judefamiljer är som vanliga kristna, som låter sina flickor löpa på gatorna. Det kan mycke väl hända, att pappa till och med piskar mig, om han får höra, att jag är en visa i hela stan. Varför tänkte du inte på det?

Han gick med böjt huvud. Han hade ingenting att svara.

-- Och för resten! Du kommer alltid med att du är en gentleman. Det _är_ du inte! _Det_ ska jag bara säga dig! För en gentlemans första plikt är att skydda en kvinnas heder och inte göra henne till en visa bland mänskor. Man behöver inte ha läst Ibsen och Nietzsche för det. Det kan du läsa i vilken engelsk missroman som helst.

Han gick tyst vid sidan om henne bulevarden fram med blicken ned på gruset.

Plötsligen stötte hon honom i sidan:

-- Se opp!

Han såg på henne:

-- Vad är det?

Men det var redan för sent. Han hörde någon vid sidan om sig ropa:

-- _Petréus!_

Han vände sig om. Några steg ifrån stod Smygaren. Stellan förstod ej med samma.

-- Hör du inte! Jag vill tala med dig.

Han gick långsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp för honom. Smygaren hade gått förbi dem och han hade inte sett -- -- --

-- Varför hälsar du inte?

-- Jag ber om ursäkt, men jag såg inte.

-- Nå, då får väl rektor och kollegiet lära dig att se upp.

Smygaren, som fortfarande var i frack och på väg till censorsmiddag, snurrade om på klacken och gick.

Stellan blev stående länge kvar. Det surrade i hans hjärna. Det susade i hans öron.

Slutligen vände han sig om för att hinna upp Rose. Han såg henne ej i bulevarden. Hon hade gått. Han sökte henne med en stirrande blick.

Plötsligen fick han syn på henne. Hon sneddade över gatan och försvann in i en tvärgata.

Och hon vände sig om och såg på honom, ett snabbt, skyggt ögonkast över axeln, som om hon vore rädd att han skulle följa efter ... att han skulle hinna upp henne...

* * * * *

Hans far var som vanligt ej hemma den kvällen. Stellan åt sin kvällsvard ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut.

Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en annan sutto officerarna. Vid småborden i trädgården höll borgerskapet till. Regementsmusiken spelade studentsånger, marscher och operetter. Det sjöngs och applåderades, hölls tal och hurrades.

Men Stellan kände sig stå utanför allt detta. Han drev omkring i parkens utkanter, där den ljusa majnatten låg som silver på de grusade gångarna. Han var Varg i Veum, ensam och övergiven. Han hade burit sig "onödigt dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja, han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och kollegium. Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han velat skydda lika mycket som sitt eget -- -- -- hon hade smitit från honom -- -- --

Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme. Sådan var världens dom: nedsatt sedebetyg, kanske relegering!

Han drog djupt efter andan och medan han gick gången framåt deklamerade han:

-- Gudakärngar, Gudagubbar!

Åter igen började musiken spela upp. Från studentverandan skrålades: Sjung om studentens lyckliga dar...

Stellan kunde ej längre uthärda all denna bekymmerslösa ytlighet. Vad visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?... Hade de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora sanningssägarnas arvedel?

Han andades åter djupt.

Och här gick han själv, ensam, övergiven, utan att veta, om han i morgon dag skulle relegeras från skolan eller vad som skulle hända honom. Han kände sig i släkt med hela denna långa rad av historiens store kättare och sanningssägare. Han var en av dem, en i den långa kedjan, den siste och den yngste...

Han hade lämnat parken och på måfå gått en gata fram, som ledde ut ur staden. Nu stod han på den långa järnbron och stirrade ned i den sammetssvarta strömfåran. Maderna till vänster lågo i vårnattens dimmor som lätta, vita moln. Men över ån var det klart. Stjärnorna speglade sig som ringlande guldband i det snabba förbiflytande vattnet. Han stod och såg ned på dessa gyllene band. En skjuts for i trav över bron och kom den att svikta och gunga. Borta från parkrestaurangen spelades en vals: Donauwellen.

Stellan såg sig omkring, på madernas lätta vårmolnsdimmor, på stjärnorna, som flöto i vattnet. Han kände gungningen i brons järnkonstruktion, hörde valsens toner borta från parken...

Och plötsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig ro och styrka över honom. Det var, som om han befunnit sig uppe i den gungande etern, med moln och stjärnor under sig, som om han hört sfärernas harmoni.

_Han såg livet!_ Han kände det med hela sin varelse. Hur smått var allt, Rose, Smygaren, katastroferna, inför detta: att se, att känna livet, inte som en mening eller som ett mål, inte ur världsåskådnings- eller mecenatsynpunkt, utan som _liv, liv, liv_ -- -- --

Han rös till av lycka. Hans kropp darrade, som om också den försatts i gungning av etern, svajat i rytmen från sfärernas harmoni. Liv, liv, liv, jag älskar dig! Jag känner dig! Jag ser dig!

Och så, plötsligen, sköt det som en blixt genom hans hjärna. Tanken formade sig ögonblickligen i ord, som han mumlade för sig själv:

-- _Vi är ej skapade av en Gud! Men vi skola bli Gudar!_

Det var vad Nietzsche menade med sin övermänska. Det var detta, han åsyftade med sitt poetiska språk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla oss och bli som Gudar.

Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt. Det var som om benen ej ville bära honom.

Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus! Uppenbarelsen!

Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han, Stellan Petréus, hade funnit -- -- -- Han hade fått en filosofi, en religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar -- -- --

* * * * *

Han gick sakta in mot staden, irrade ännu länge omkring på gatorna. Han log, hela hans ansikte lyste som förklarat! Rose, kärleken -- -- -- vad betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering -- -- -- hur meningslöst inför detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en Religion -- -- --

Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle han segra, i Livets och Sanningens tecken.

_In hoc signo vinceres!_

Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef!

In hoc signo vinceres.

Han såg upp mot stjärnorna. De tindrade som om det varit ögon som blinkat åt honom...

Det är Gudar vi skola bli.

Han blev stående på trappsteget till trappuppgången en stund och kastade en sista blick på himlavalvet.

Så vände han sig om och gick in i förstugan, tände en tändsticka och gick uppför trappan.

Plötsligen stannade han. Där i trappsvängen, satt hans far med näsan i knät och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan, fallit och blivit sittande...

Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom.

Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn.

Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen.

-- Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han.

Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han sökte höra sin far ute på trappan.

Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem? Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? _Någonting_ måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär i honom?...

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle han liksom fadern stanna på halva vägen, trots allt vad han genomgått, trots de krafter, han känt leva inom sig? Skulle han också en gång ratas, bli förbigången, trampas under andras hälar, därför att han inte var stark nog, när det gällde? -- -- --

I denna stund hade alla barndomens och ungdomens stora frågor förtätat sig i en enda, i ett enda stort tvivel: Var han olik alla andra? Voro de i grunden alla lika? Var det hela en inbillning, att man var för mera än andra?

Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. _Han_ trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare. Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv.

Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som skulle räcka några år och sedan försvinna. Man skulle bli student och några år efter skulle man ratas och förbigås som hans far...

Var det livet? Var det kanske därför de vuxna prisade barndomen och ungdomen som sina lyckligaste år; de hade trott på något, de hade drömt att bli märkesmänskor i en tid, då det tusenåriga riket skulle bli verklighet... Var det därför de ansågo sig ha varit så lyckliga?

Var detta livet...

Han satt och stirrade framför sig mot den blå rullgardinen. Det susade för hans trumhinnor, som om hela världen varit ett snäckskal vid hans öra, en oavbruten, monoton och sövande susning...

Han spratt till. Där ute i trappan hörde han sin far röra på sig, som om han försökte resa sig upp.

Några ögonblick blev Stellan stående med klappande hjärta. Så rätade han upp sig och gick ut.

Fadern såg på honom med en tung och slö blick.

-- Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit över sabeln. Det är så mörkt i trappan.

-- Tack ska du ha -- -- -- satans mörk -- -- --

Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle bli. Fadern sjönk ned i en länstol. Så sluddrade han:

-- Hör du, min pojke, med -- -- -- an du ä i fart -- -- -- en, ökkk -- -- -- a din god -- -- -- het mä att dra av mig ridsss -- -- -- tövlarna.

Stellan drog dem av honom.

-- Tackkk -- -- -- ska du ha -- -- -- Och så förrr -- -- -- låt mig -- -- --

Stellan böjde sig fram över honom:

-- Pappa, jag har något att be dig om förlåtelse för också.

-- Fadern spärrade upp ögonen och stirrade på honom:

-- Vva står på -- -- --

-- Jag blir kanske relegerad -- -- --

Faderns huvud sjönk åter ned mot kolettkragen:

-- Dä reder sig nog -- -- -- Alll -- -- -- ting red -- -- -- er sig här i värld -- -- -- en -- -- -- Misss-ter du en ssstår dig tusss -- -- -- ende åter -- -- -- Blir man sssparrr -- -- -- kad ur en skola ssså ssstår en tusss -- -- -- ende åter, mmman bbbara inte gör som din dddum -- -- -- bbbom till farbrorrr: rrrymmer -- -- --

Plötsligen sträckte han ut sin hand:

-- Rrrym inte fffrån mig, vad du än gggör. Dddu ä den ende, jag harrr att leva för! Lova mig det!

Stellan tog hans hand. Han kramade den hårt.

-- Och om du vissste, hur lllika vi ä varrr -- andra. Du serrr prrecis ut som jag, nnnär jag varrr ung! Vi ska hållll -- -- -- a sammannn -- -- -- du och ja -- -- -- ag! Men rrrymmm inte!

-- Nej, pappa!

-- Och tttala inttte om för fffarmor, när du kommmer till Lllund som ssstudent att jag sssuper lite för mmmycke -- -- -- Lllova det!

-- Ja, pappa!

-- God natt med dig dddå! När dddu blir äldre ffförssstår du dddet här bbbättre.

-- Ja, pappa.

-- Mmmen kkkom ihåg, inte ett ord till mmmamma -- -- --

Stellan gick in på sitt rum. Han blev stående mitt på golvet och stirrade framför sig. Och plötsligen log han, ett undrande, bittert leende. Hans far hade bett honom att inte sladdra, som om han varit ett barn... Underligt...

Blev man aldrig vuxen? Blev man alltid som ett barn?

Var det detta, som var hemligheten med livet -- -- --?

Och åter susade det för hans trumhinnor, samma monotona, sövande susning.