Part 22

När han efter en sådan kväll kom ned på sitt rum skrev han så ordagrant han kunde ned allt, vad han sagt och sände det till Rose. Och när han stoppade brevet i lådan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket ironiskt öde! Vilket underligt liv!

Om han inte haft Greta visste han ej, hur han skulle kunnat släpa sig genom terminen. Hemma hade en olycka hänt. Hans far hade blivit förbigången till major. Hans liv var förfelat, meningslöst. Han var utom räkningen, hörde till de levande döda, som släpa fram sina återstående tjänsteår i en enda oavbruten missräkning. Nästa höst skulle han bli tygofficer, en reträttplats för de förbigångna och nedtrampade, där de sluppo att dag ut och dag in gå och lyda under en segerviss major, som var yngre än de. På familjen Petréus gjorde slaget ett outplånligt intryck. Lyxfågeln hade berövats sina vackraste fjädrar. Det kom brev, många brev. Och en dag, då Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka på dörren, såg han honom ligga framstupa på soffan med huvudet inborrat i kuddarna.

Han drog sig förskräckt tillbaka. En lång stund blev han stående utanför den stängda dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes där inifrån. Stellan kände det plötsligen, som om hans hjärta stannat. Kanske hans far gjort sig illa? Kanske hans far gjort som farbror Ekenström? Han öppnade försiktigt dörren. Fadern rörde sig ej. Stellan smög sig fram med snabba steg.

-- Pappa, pappa, viskade han.

-- Pappa, pappa, ropade han -- -- --

Då ryckte hans far till och såg upp. Stellan ryggade flera steg tillbaka. Han förstod, att hans far var berusad...

Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar.

Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose vid sin sida...

Greta var hans sol. Han dyrkade henne...

* * * * *

En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör Möllers, svarade jungfrun:

-- Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte -- -- -- jag ska fråga -- -- --

Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv ut.

-- Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk.

I flera dagar var Greta sjuk. Och så -- en eftermiddag, då han kom hem från skolan -- låg ett brev på hans skrivbord. Han kände inte igen stilen. Det fanns ej heller något frimärke på kuvertet. Han slet upp det och läste:

"Kära Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. _Jag tackar dig för allt! Jag skall aldrig glömma dig_. Jag är så gränslöst olycklig. Jag önskar jag vore död. Dick har -- -- -- han har brutit -- -- -- han lever med en modell -- -- -- hon har fått -- -- -- ska få -- -- -- Vad du än gör: _krossa inte en kvinnas hjärta!_ Var värdig din Rose -- -- -- Farväl!

_Greta_.

* * * * *

Hans första och naturligaste impuls var att skriva till Greta. Han skulle öppna sitt hjärta för henne, tillstå, vilken komedi han spelat dessa månader och som ersättning för hennes gränslösa sorg erbjuda henne sin gränslösa, allt annat uppslukande kärlek. Han var visserligen en tre år yngre än hon. Men hade åldersskillnaden i grund och botten någon betydelse?

Hade hans äldsta farbror, som nu var biskop i Kalmar, inte gift sig med hans faster, som var tio år äldre? Och voro inte de lyckliga? Hon var visserligen en gammal gumma nu, men skillnaden i år hade aldrig märkts på dem så mycket, därför att hans farbror alltid haft helskägg. Också han själv kunde lägga sig till med skägg, om det skulle behövas. Huvudsaken var att man älskade varandra.

Men medan han satt och sökte ge form åt dessa tankar, insåg han allt tydligare, att det var omöjligt. Hon skulle inte förstå honom. Hon skulle inte kunna tro honom. Till och med själva förklaringen, hans allt annat uppslukande kärlek till henne, skulle ögonblickligen visa, vilken lögnare han var. Och de sista raderna i hennes brev, detta brev, han läst så ofta och så länge burit i sin ficka, att det började bli slitet i kanterna, hade inte dessa sista ord varit en bön till honom att aldrig krossa en kvinnas hjärta...

Vilket sällsamt öde, som ledde hans liv. Nu var _hon_ fri. Men själv var han bunden på annat håll, bunden av några kyssar, av en massa kärleksbrev, som voro ämnade åt henne, oupplösligt bunden av sitt ord som gentleman.

Men kanske det låg någon mening också i detta, hur ironiskt meningslöst det än kunde förefalla. Han hade ännu ej fått ögonen öppna för det irrationella i livet; ej nog med att hans verdandistiska världsåskådning tvingade honom att se det lagbundna i tillvaron: det strängt logiska, den obevekliga Ananke -- som för övrigt var hans valspråk för tillfället och som tjänstgjorde som ex libris i alla hans böcker -- tilltalade hans brist på erfarenhet, hans ungdomliga krav på enkelhet, överskådlighet, stora linjer.

Och detta, att vara bunden vid Rose, var _hans_ Ananke. Och mot ödet strida till och med gudarna förgäves. Trots all dess påtagliga meningslöshet _måste_ det ligga någon mening i detta ironiska spel, där han uppbar huvudrollen. Varför skulle det annars just vara Rose, han bundits vid? Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett brott, hon, som han _aldrig_ älskat. Nu var det åter igen hon, som grep in i hans liv, som _bestämde_ det. Sannerligen: detta kunde ej vara en tillfällighet. Det _måste_ vara ödet, hans Ananke.

Och vem visste om inte detta hänt just nu, därför att ödet ville pröva honom, komma underfund med vad slags mänska han i grunden var: en lögnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behöva oroa sig! Han skulle inte svika! Han skulle leva och dö som en gentleman. Sedan fick det gå med allt annat, som det kunde: framtidsdrömmar om mecenatskap eller vad det nu än skulle bli. Han måste förbli en gentleman.

Och för resten: vem visste om inte ödet till sist bara ville _låtsas_ pröva honom, fresta honom, för att till sist, när han visat sig ståndaktig, som belöning skänka honom -- Greta! Kanske i alla fall, en gång, långt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bästa, en lång omväg liksom i en roman, för att de så mycket klarare skulle förstå, hur gränslöst de älskade varandra?

Ja, vem kunde veta -- -- --?

Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta, dess källa sinad. Han visste ej mera, vad han skulle säga annat än: "Jag älskar dig!" "Du ska inte tro, att jag är en sådan skurk som skulptören. Jag avskyr det slagets mänskor." "Jag är en _gentleman_!"

Rose kunde ej undgå att märka skillnaden. Hon var i grunden en precieuse med starkt krav på formen när den gällde andra, hon älskade broderierna, när andra utförde dem. Och i ett av sina brev kunde hon ej underlåta att påpeka förändringen:

"Hör du, Stellan, dina brev ha varit de stiligaste kärleksbrev jag läst, men nu börjar de bli prosaiska tycker jag. Du är väl inte ute och går på Storgatan om eftermiddagarna, nu sen Greta rest, för då kommer jag att lugga dig, när vi träffas. Kom ihåg det! Och du behöver inte stryka under med _tre_ streck att du är en gentleman. Det _vet_ jag!"

Stellan harmades över dessa anmärkningar. Helst skulle han ha velat svara henne, att de brev, hon ansåg så stiliga, inte voro avsedda för henne. Hon var helt enkelt inte värd så stiliga brev. Men han var en gentleman och skrinlade planen. Ett par dagar var han också starkt betänkt på att ge svar på tal genom att hänvisa till _hennes_ brev och jämföra dem med hans egna, som skrivits sedan inspirationskällan sinat. Också _då_ måste hon erkänna, att hennes voro betydligt underlägsna. Vad handlade hennes brev om? Voro inte de prosaiska, så det räckte till? Hon skrev ju aldrig om något annat än att vad hon hittat på under veckan...

Men också denna plan förkastade han. Det var hans skyldighet att leva i jämnhöjd med sitt anseende. Han bemödade sig om att skriva så, som han skrivit förr. Men det lyckades ej. Breven vållade honom allt större ansträngning och det fanns stunder, då han önskat, att han haft en avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta ännu var kvar...

* * * * *

Och så kom våren.

Den kom över honom såsom den aldrig kommit förr. Det var som om en stormflod vällt upp inom honom och ryckt honom med sig.

Studentskrivningarna voro redan förbi. Alla hade klarat sig. Stellan stod om kvällarna vid sitt fönster långa stunder, innan han gick till sängs, och såg ned på Josefs och Axels rum. Där nere lyste lampan vid Josefs bord. Några veckor till och han var fri, fri, fri!

Det sprängde i bröstet på Stellan. Hans hjärta slog som om pulsen varit hammarslag. Ett helt år till, ett helt, långt, evigt år till -- -- --

Hur skulle han kunna uthärda! Fanns det inte något sätt att förkorta det! Kunde man inte ta något gift, som gjorde att man somnade in och blev liggande i dvala till nästa vår? Tolv långa, eviga månader! Hur skulle han orka! Vilket helvete! Vilket olidligt helvete! Det var som om allt inom honom belagts med bojor, pressats in i en tvångströja. Hans tankar snurrade kring i hjärnan som en ekorre i sitt hjul. Bröstkorgen låg tung och tryckande över hans hjärta. Satan, vilket liv, vilket meningslöst år, som väntade! Kunde han inte bli fri, fri, fri -- -- --

Han låg och drömde om mornarna att han var student. Han var fri. Ingen skola mera, ingen morgonbön, inga läxor -- -- --

Och så vaknade han. Över honom stod jungfrun, yrvaken, rufsig i håret, halvklädd:

-- Klockan ä fem minuter över sex! Choklan står på bordet.

Han satte sig upp i sängen med den underbara drömmen ännu som ett eko i själen. Han såg sig omkring. På bordet stod chokladen och rök. Han skulle aldrig i sitt liv mera dricka choklad.

Och med en förbannelse hasade han sig långsamt ur bädden -- -- --

* * * * *

Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka från Stockholm.

Till sin förvåning konstaterade han, att underrättelsen beredde honom varken glädje eller sorg. Han erfor snarare en slags lättnad. Nu skulle han inte behöva skriva kärleksbrev längre. Han hade också klart för sig att han skulle behandla henne gentlemannamässigt. Men han hade dessutom intalat sig själv, att om den roll, han nödgades spela, fästmannens och kavaljerens, blev alltför besvärlig, skulle han alltid kunna hålla sig undan genom att skylla på läxor och repetitioner nu så här i slutet av terminen. Och ett sådant skäl _borde_ hon förstå.

Det kom naturligtvis ej i fråga att han mötte henne vid stationen. Men i sitt sista brev hade hon stämt möte med honom på Västra Storgatan klockan halv fem.

Till sin ytterligare förvåning konstaterade han emellertid också, att han befann sig på Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte undgå att lägga märke till, hur hårt hans hjärta klappade. Han gick och undrade, hur hon skulle se ut, om hennes bröst blivit större, hur hon var klädd och vad hon skulle säga. Kanske när allt kom omkring att det ej skulle visa sig så svårt att behandla henne som en fästman och kavaljer anstår? Kanske han till och med älskade henne, på ett särskilt sätt, inte som han älskade Greta, men på ett lägre, mera osedligt sätt. Han kände sig med ens het, när han tänkte på att han om en halvtimme skulle kyssa henne. Framför honom låg ett perspektiv av hetsande, lockande dagar, ända till dess han själv skulle resa till Särö: varje eftermiddag skulle han kyssa en kvinna -- -- --

Tjugu minuter över fyra kom hon! Han såg henne på långt håll på motsatta trottoaren. Han blev allt rödare i ansiktet, allt svagare i benen. Det var som om all kraft runnit bort från honom. Han kunde inte säga, hur hon var klädd mera än att hon hade en vit stråhatt på de svarta burriga lockarna och han hade en angenäm allmänkänsla av att hon var vackrare och stiligare klädd än alla andra flickor i stan. Han tyckte sig också, så här på långt håll, ha en förnimmelse av att hennes bröst ej vuxit, men att hon själv blivit nämnvärt större. Hon såg ut som om hon vore fullvuxen.

Ett ögonblick befann han sig i en ytterst pinsam situation. Han visste ej, hur han skulle bära sig åt för att träffa henne. Att gå rakt fram till henne, tvärs över gatan, föreföll honom olämpligt. Alla skulle lägga märke till det ögonblickligen. Alla skulle genast förstå, att de voro förlovade. Han saknade mod att så här den första dagen ge deras hemlighet till pris åt offentligheten. Å andra sidan närmade de sig varandra från motsatt håll. På så sätt skulle de aldrig träffas, åtminstone inte om de fortsatte att gå på olika trottoarer. Han gick och funderade på ett sätt att övervinna denna olyckliga tillfällighet: han kunde till exempel gå _mycket_ sakta, stanna framför butikfönsterna långa stunder, till dess hon, efter ett par slag fram och tillbaka på gatan, till sist skulle hinna upp honom. Och då kunde de träffas som man borde, av en slump, av en den allra naturligaste tillfällighet...

Nu var han mitt emot henne och tog av sig mössan. Hon stannade och såg på honom. Också han stannade. Han _kunde_ inte fortsätta och låta henne stå där, på motsatta trottoaren, och se på honom.

Förvirringen drev blodet till hans ansikte.

-- _God da, Stellan,_ ropade hon med en klingande röst, som hördes över hela gatan. Kommer du inte och hälsar på mig.

Han gick sakta över gatan, fram till henne:

-- God da, sade han.

-- Ja, det är så dags nu! _Såg_ du mig inte?

-- Jo, jag såg dig på långt håll.

-- Varför kom du inte och hälsade då?

Han viskade:

-- Låt oss gå! Jag ska berätta det sedan. Låt oss gå.

-- Vart ska vi gå?

-- Utåt landet som vanligt.

Hon gav honom en granskande blick:

-- Är du rädd för att gå här? Har du flirtat med andra, sen Greta reste?

-- Jag har inte flirtat med Greta.

-- Det sa jag väl inte heller. Jag sa: sen Greta reste.

Nu såg han henne i ögonen:

-- Nej, det har jag _inte_. Vem skulle jag ha flirtat med?

-- Du bär dig alltid så besynnerligt åt. Inte komma över gatan och hälsa, när vi i alla fall stämt möte! Ja, låt oss gå då.

Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare kallt bitter. Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle _aldrig_ någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte bara det: hon ställde sig att gräla på honom... Kunde detta kallas kärlek? Det var åtminstone inte vad han menade med kärlek, varken den rena eller orena.

De hade kommit utom staden och gingo på en väg, skyddad på ena sidan av en hög järnvägsbank, på den andra av ett sankt albuskkärr.

-- Ska vi gå så här och tiga länge? frågade hon.

-- Nä-ää -- -- --

-- Är du inte glad över att jag kommit?

-- Jo.

-- Varför kysser du mig inte?

-- Jo.

-- Ja, du behöver inte tro, att jag _tigger_ dig!

-- Det har jag väl aldrig sagt!

-- Nå, kyss mig då!

De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig. Hans armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig undan henne med ett vacklande steg.

De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i ett vatten:

-- Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte alltid va stilig?

Han såg sig åter omkring och stannade:

-- Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte stannade.

Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle träffas och han skulle kyssa henne...

Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, litet fuktiga läpparna.

Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var inte något bedrägeri.

-- Tror du mig inte? frågade han.

-- Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara så dum och barnslig ibland.

Och de kysstes igen...

* * * * *

Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne drömt om.

Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och då kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett gräl stredo ej endast mot hans dröm om kärleken, även den orena kärleken: de stredo också mot hans allra innersta _principer_. Det hjälpte ej att hon skrattade åt honom och förklarade, att man mycket väl kunde kyssas efter ett gräl och att man strängt taget _måste_ göra det. Han hade icke desto mindre en instinktiv känsla av att dessa kyssar voro på ett eller annat oförklarligt sätt fördärvliga.

Det vill säga: det var mest Rose, som grälade. Själv svarade han nästan aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg. Ibland var det någon småsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken till exempel. Den passade inte. Till en grå kostym skulle han inte ha en grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så okonstnärlig?

Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen tillbakadragen.

Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i kläderna, som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han inte få ha sin mössa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam i hela gymnasiet gick han med mössan på nacken och såg ut som en sjöbuse. Och dagen efter, när de möttes, skrattade hon:

-- Du är så dum! Varför skulle du bråka i går, när jag ville du skulle ha mössan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall så.

Han såg på henne förnärmad:

-- _Bråkade_ jag -- -- -- Jag sa ju inte ett enda ord.

Hon skrattade på nytt:

-- Tror du inte jag har ögon att se med?

Deras allvarligaste och långvarigaste dispyt gällde emellertid hans levnadsbana. En dag nämnde hon något om, hur stiligt det skulle bli, när han fick uniform på sig.

Han svarade lågt och saktmodigt:

-- Ja, men jag ska inte bli officer.

Hon stannade och såg på honom:

-- Vad säger du! _Ska du inte bli officer?_

-- Nä, det ska jag inte -- -- --

-- Jo, det ska du visst!

De fortsatte en stund under tystnad. Till sist gav hon honom ett snabbt Ögonkast:

-- Vad ska du då bli?

-- Jag ska till Lund och studera filosofi och estetik.

Nu tvärstannade hon:

-- Nä, hör du, håll i mig! Varför ska du studera filosofi?

-- Därför att jag vill det.

-- Du tänker väl inte bli skolfux heller? För då vill jag bara säga ifrån att -- -- --

Han ryckte på axlarna. Hennes brist på _verklig_ bildning plågade honom:

-- Vem har sagt, att jag skulle bli skolfux? Kan man inte studera filosofi utan att man ska behöva bli lärare?

-- Men vad ska du då med filosofin och göra?

-- Jag ska bli mecenat.

Hon stirrade på honom. Han log:

-- Du har kanske inte reda på vad en mecenat vill säga.

Hon skrattade, ett högt, hånfullt skratt.

-- Ja, det kan du inbilla dig! Jag som har flera släktingar i Stockholm, som är mecenater och som ger statyer till Nationalmuseum och till alla möjliga inrättningar.

Han teg. Efter en lång tystnad frågade hon:

-- Och var ska du få pengarna till att bli mecenat för?

-- Min morfar -- -- -- när han dör -- -- --

-- Nä, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? För att bli mecenat måste man förtjäna _millioner_. Du kan väl inte leva på att bara ge bort din morfars pengar? Då har du ju ingenting själv. Ska du _ge bort pengar_ till Nationalmuseum, så måste du ju förtjäna åtminstone tio gånger så mycke. Tror du mina släktingar som är mecenater ger bort vartenda öre till museer och inte har något själv.

Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla:

-- Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum.

Hon ryckte på axlarna:

-- Asch, du ska bli officer.

Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han _måste_ bli officer, hon _ville_ se honom i uniform, annars så -- -- --

Till sist svarade han med ett: -- Vi får väl se -- -- --

-- Det får vi visst inte! Vi _ska_ se!

Och så kysstes de. Det kunde inte hjälpas: dessa kyssar försonade mycket, ehuru de stodo i fullständig strid med både hans dröm om kärleken och hans principer. Så småningom började han tycka, att de voro underbarare än de kyssar, de växlade utan att ha grälat. Det fördärvbringande i dem gav dem en särskild bouquet. Det låg över dem en särskild hets, den nakna, skamlösa njutningens hets. Han hade känslan av att de innehöllo ett långsamt dödande gift, att de så småningom skulle leda till förfallet, lidelsens och lustans hemskt sköna förfall. De kommo honom att tänka på Ludvig den femtonde och hans mätresser och också på löjtnant Ekenström. Och han förstod dem båda två, den franske kungen likaväl som den svenske löjtnanten. Han _kände_ den sällsamma lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig.

* * * * *

Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig.

Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara skyldig att avlägga detta besök. Det var på sätt och vis en avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen.

När Stellan knackat på dörren och släppts in, bröt han isen med att säga:

-- Jag ville bara komma ner och önska dig lycka, Josef.

Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt humör. På en krok i väggen hängde fracken. Under soffan stod ett par nya resårkängor. På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne.

-- Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och tillbaka på golvet:

-- Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef Nihlén. Det är under det namnet som -- -- -- Nå, det ska vi inte tala om _nu_. Sådant _talar_ man inte om. Sådant _visar_ man i handling.

Han strök med händerna över det röda, nyklippta håret. Och så lät han dem fortsätta i en gest upp mot himlen:

-- Tänk att det verkligen är slut! Det är min själ som en dröm! Jag ska säga dig, att jag ibland måste gå fram och _hålla_ i de där paltorna (han pekade på frackkostymen), för att jag ska tro, att det är riktigt sant, att det inte är en Morgondröm, jag menar inte en Frödingsk morgondröm utan en annan, en, som är fan så mycket skönare och betydelsefullare.

Han sträckte ännu en gång armarna i en darrande, entusiastisk lovsång mot höjden; och samtidigt log han, ett leende, som om han framför sig skymtat en syn av övermänsklig skönhet:

-- Kors i Jesu namn! Att tänka sig, att det är slut! Slut för alltid! Och ni, era stackars djävlar, ni har ett helt år framför er. Jag ska säga er en hemlighet, mina ärade herrar, det året ni har framför er är det längsta i en mänskas liv. _Jag vet det!_

En stund satt Stellan tyst och lyssnade. Men plötsligen reste han sig upp och rusade ut på gården. Han kände det som om han skulle kvävas.