# Dagdrömmar En man utan humor I

## Part 20

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/dagdrommar-en-man-utan-humor-i-15959/index.md

Det blev tyst. Kalle såg sig omkring, upptäckte de många böckerna och log. Till sist reste han sig:

-- För fan! Jag får ge mig i väg! Min syster kommer med eftermiddagståget. Tjenis! Kom upp och hälsa på!

Ögonblicket efter var Kalle försvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var det hans tur att le. Kalle hade gett sig i väg precis som han brukat i gamla tider. Och så ansåg han sig förändrad! Stellan log på nytt... Det var något fel med mänskorna. Axel trodde, att han en gång skulle bli en Ibsen. Kalle ansåg sig förändrad. Voro mänskorna i grund och botten galna?...

Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste redan vad han skulle bli. Och han själv, Stellan, vad skulle det bli av honom, mera än det att han skulle brottas med höga och vanskliga uppgifter, livets gåta och mening? Han hade redan en bitter känsla av att sysslandet med mänskotankens högsta problem ej enbart skänker glädje. Nietzsche hade blivit vansinnig på kuppen. Fröding satt redan på hospital. Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade varnande tillagt: -- Så går det, när man inte håller sig till rent vetenskapliga fakta.

Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön. Men det var också det enda ovissa i hans liv...

Juldagarna voro också så tysta och trista. Hans far och han sutto mest ensamma. Ej ens julklapparna gjorde något intryck på Stellan. Allt som oftast hörde han pianospel uppe hos bankdirektörens. Ibland sjöng man också och dansade kring julgranen. _Så_ firades julen hos dem, som valt den tryggare och säkrare vägen, hos dem, som visste vad de skulle bli.

-- Ska du inte bjuda några kamrater till dig en kväll? frågade hans far.

-- Nej tack! Vilka skulle det för resten va? Och va skulle vi göra?

Men nu blev kapten Petréus ond:

-- Känner du ingen kristen själ i hela stan?

-- Jo, det gör jag visserligen -- -- -- men -- -- --

-- Nå, prata inte smörja då! Du går omkring och ser ut som om du gjort i byxorna. Spotta upp dig, gamle man! När jag var vid dina år, skulle jag inte låta tigga mig två gånger, om jag varit erbjuden att bjuda hem kamrater.

Stellan vände plågad sin far ryggen. Han svalde en grimas. Alltid detsamma: när jag var ung, den lyckliga tiden -- -- -- Högt sade han:

-- Men om jag nu inte _vill_ bjuda någon -- -- --

-- Jag ger sjutton i vad du gör. _Men du ska se glad ut!_

Stellan log bittert. Att man aldrig skulle bli förstådd...

* * * * *

Annandag jul kom Kalle åter på visit.

-- Jo, hör du, sade han, utan att sätta sig ner, mamma och pappa frågar, om du inte vill komma till oss klockan sex i kväll, om du inte har nåt annat för dig?

-- Tack, sade Stellan, men jag tror inte jag ä i det humöret. Jag känner mig inte glad och jag kommer bara att förstöra glädjen för andra...

Kalle såg på honom ett slag, skyggt och snabbt:

-- Va fan står på med dig?

-- Jag vet inte. Det ä ingenting. Jag känner mig bara inte glad.

Kalle blev stående en stund och såg åter igen på böckerna.

-- Ä du kär? frågade han till sist.

Stellan rätade upp sig inför förolämpningen:

-- _Kär!_ Vem skulle jag va kär i?

-- Inte vet jag! Men jag bara trodde det. Och då skulle jag ha gett dig ett råd. _Skit i det!_ Det finns andra flickor än i den här lilla hålan!

Stellan skakade på huvudet:

-- Nej, jag ä inte kär.

Kalle gick. Stellan började gå av och an på sitt rum. Helst skulle han ha velat gråta över det tunga öde, som vilade på honom. Han tänkte på sin mor. Om hon hade levat?... Men han skakade på huvudet. Hur skulle det ha kunnat förändra något? Hur skulle den omständigheten att hans mor ännu var i livet kunnat hindra honom från att viga sitt liv åt de allra högsta problemen? Nej, han insåg det nu. Han var till och med tacksam mot försynen, som låtit henne gå bort. Hur skulle hon inte ha sörjt över att se honom så här melankolisk och sorgsen! Och hur förtvivlad skulle hon inte ha blivit över att känna sig inte kunna trösta honom, över att se sig stå alldeles hjälplös inför det öde, som vilade på honom. Nej, det var bättre att hon vilade i sin grav! Tusenfalt bättre!

Det knackade igen på dörren. Det var Kalle Möller, som kom tillbaka:

-- Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten själv talat med din pappa.

Stellan blev blodröd i ansiktet. I samma ögonblick visade sig också kapten Petréus i dörren, medan Kalle gjorde stramt ställningssteg:

-- Den unge sjömannen här säger att hans föräldrar bjudit dig upp till sig och att du inte vill gå? _Nu går du!_ Har du förstått!

-- Nå! Laga dig i ordning då!

Kapten Petréus och kadetten Möller drogo sig tillbaka under samspråk som mellan två militärer. Det skar Stellan i hjärtat. Aldrig talade hans far med _honom_ som med en vuxen. Men en idiot som Kalle, en fosterbror, som svikit sina löften, som i grund och botten var en feg filur, honom behandlade fadern på ett annat sätt, bara därför att han bar uniform. Vilka mänskor! Hur ytliga de voro!

Han gjorde i alla fall en omsorgsfull toalett, prydde sig med alla de presenter han fått i konfirmationsgåva: klocka, kedja, medaljong med sin mors porträtt, guldknappar till manschetter och skjortbröst och en kråsnål med pärlor.

Han hällde också rikligt med Eau de Portugal i håret.

Och så följde han Kalle Möller uppför trappan.

-- Din pappa ä en djäkla stilig karl, sade Kalle.

Stellan svarade ej.

När han bakom sin värd trädde in i salongen, föll hans blick först av alla på -- Rose.

Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adjö till honom på Västra Storgatan.

* * * * *

Det hände ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens födelsedagskalas hade vid fjortonårsåldern tagit ett abrupt slut, som om minnesdagen ej längre var värd att firas. Hemma var det sällan några gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna.

Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Särskilt fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut, lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två pärlor.

Också Kalles far och direktör och fru Davidson togo honom hjärtligt och hemlighetsfullt deltagande i hand. Han förstod, att han omedvetet använt en synnerligen verksam taktik genom att första gången avböja Kalles inbjudan genom att hänvisa till sin bristande glättighet. Och Rose nära nog strömmade över av välvilja: -- Nej, se god da, Stellan, ja, vi behöver inte presenteras för varandra! God jul!

Han såg på hennes bröst. De hade vuxit. Och så hade hon fått uppsatt hår.

Det blev emellertid en underbar kväll. När han kommit tillbaka ned på sitt rum blev han sittande länge och sökte klargöra kvällens alla intryck. Han kunde knappast föreställa sig att endast ett golv skilde dessa två världar, bankdirektör Möllers och hans egen.

Först var det rummen: den av sidenlampskärmar dämpade belysningen, kuddarna och överdragen, tavlorna på väggarna, statyerna på hyllorna och på piedestaler, nakna kvinnofigurer... De voro så nakna, att han till en början knappast vågade se på dem, kastade endast då och då en snabb och skygg blick på dem, samtidigt som han rodnade.

Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel, konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna dämpat rösterna. Han visste ej att man var slö och trött efter allt julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön tystnad. Så var det någon som sade:

-- Rose, spela något!

-- Vad ska jag spela?

-- Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles syster.

Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och chevalereskt tände de skärmprydda ljusen.

Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. _Hon spelade utan noter_. Rose, som han med en blandning av förakt och skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull -- -- -- nu satt hon här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv inom honom något, han inte kunde förklara. Det var, som om han vaggats fram och tillbaka med rytmen som av vågor vid stranden i Särö. Efter en stund brydde han sig ej längre om att försöka komma underfund med vad det hon spelade skulle föreställa. Han följde endast detta svall av en dunkel längtan, som vaggade honom.

När hon slutade blev det tyst en lång stund. Han var alldeles torr i strupen. Bankdirektören applåderade diskret. Fru Möller sade till fru Davidson:

-- Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt.

Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu också inom honom: mera, mera...

Och så spelade hon igen, precis som om hon hört Stellans stumma viskning.

Han blygdes över sig själv, över att han gått och tänkt på Rose så som han gjort: för hennes brösts skull. Nu beundrade han henne. Han kände sig med ens så liten i jämförelse med henne. Hon hade visserligen ingen världsåskådning som han. Men hon kunde spela, spela utan noter och göra det så, att han kände sig, som om han låg och vaggade på vågorna; hon kunde spela så, att det väckte all möjlig längtan till liv inom honom, en oförklarlig blandning av glädje och melankoli. Det var visserligen icke detsamma som att ha en världsåskådning, att känna livets underbara vägar från cell till mänska, att veta skillnaden mellan individualism och socialism. Men det var i alla fall _något_. Och detta något var vackert.

Och för resten: kunde hon hjälpa, att hon hade bröst som på en vuxen! Med den kännedom han numera ägde om alltings uppkomst måste han säga sig att hon fått dem i arv efter sin mamma: fru Davidsons byst var så obeskrivligt stor. Och varför var det något opassande med bröst? Var det inte vetenskapligt sett rent naturligt! Och vidare: där, mitt över salongssoffan, hängde en stor tavla, som föreställde en kvinna liggande naken vid en strand med en slöja över midjan. Och hon hade bröst minst lika stora som Roses. Och där i hörnet, på en piedestal, stod en naken kvinna, och också hon hade bröst, visserligen inte så stora som han föreställde sig Roses, men i alla fall. Och allt detta var konst, skön konst.

Han blygdes över sina sinnliga och orena tankar, över sin smutsiga fantasi. Han satt och såg förstulet på dessa nakna kvinnokroppar och det slog honom med ens att alla kvinnor, inte bara Rose, voro nakna under kläderna. Han hade aldrig tänkt på det förr, åtminstone inte på detta slående estetiska sätt. Rose, Kalle Möllers syster, hans mor och fru Davidson, nej, inte fru Davidson, men de andra tre -- -- -- de voro nakna under kläderna, sköna som statyen och kvinnan vid stranden. Att han aldrig tänkt på detta förut! Hur kom det sig, att då han i fantasien tänkt sig en kvinna utan kläder han alltid tänkt på henne så fult, så simpelt, gett hennes kroppsdelar de allra fulaste och vidrigaste namn? Var han själv så smutsig? Eller var det därför att det hemma hos honom -- han tänkte sig sitt eget hem så underligt långt borta -- ej fanns några statyer eller tavlor med nakna kvinnor, utan bara hästar, kopparstick med slagfält och färgtryck med jaktscener? Det steg upp inom honom en plötslig motvilja mot fadern: varför hade de inte gula sidenskärmar för lamporna, vackra kuddar och överdrag som direktör Möllers? Varför hade de inte allt detta, som var skön konst? Pengarna fattades ju inte? Och hans morfar, som var så rik: varför hade han bara landskap och hav och strandpartier på väggarna och inga nakna kvinnor?

-- Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose.

Kalles syster reste sig från kuddarna framför den slocknade brasan. Hon stod i denna mystiska konstnärliga belysning från de gula lampskärmarna på pianot. Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika, blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig med ens sorgsen över att ha sett henne. Han kunde ej låta bli att jämföra henne med Rose. Hon var skönare. Hon var som en staty. Och hon var ljus. Han hade aldrig tyckt riktigt om mörkt hår på kvinnor. Det var inte svenskt. Varför hade han sett henne? Det var henne och inte Rose han älskade. Han visste det nu...

Det blev supé. Vid bordet talades det om operor, teatrar, musik. Nu, liksom då han de första dagarna suttit lutad över Verdandis småskrifter, var det åter nya namn, han aldrig förr hört, namn, som förmodligen också innefattade var för sig en värld, fastän på konstens och inte på världsåskådningens område. Och Rose deltog i diskussionen som en vuxen. Stellan tyckte ej om det. Alltid skulle hon ta munnen full. Nej, han var inte kär i henne. Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. Och plötsligen sade hon:

-- Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog!

Nej, hon var omöjlig, Rose.

Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade:

-- Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den gången du fick klasstryk?

-- Jo!

-- Det måste ni berätta, sade fru Davidson.

Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna.

-- Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig stiligare åt än du.

Stellan rodnade. Alla sågo på honom. Äntligen kom upprättelsen.

-- Jag tycker han var dum, svarade Kalle. Men minns du, när vi ga Köttlund ricinolja i ölflaskan?

-- Vad för slag, skrek fru Davidson. Ricinolja i ölflaska?

-- Ja, det gjorde vi visst!

-- Berätta, berätta!

Kalle berättade om hur han och Stellan kommit överens att ställa till med en försoningsscen med Köttlund. De skulle bjuda honom på en halva öl som ett tecken på att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och så hällde de för tio öre ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den.

-- Och han drack, skrek fru Davidson.

-- Visst drack han och morronen efter -- -- --

Men nu grep fru Möller in:

-- Nej, vet du, Karl, nu får det va slut på den historien.

-- Ja, men mamma, jag tänkte bara berätta, att när Stellan skulle gå i skolan morronen efter, så sto Köttlund i porten och fick tag i nacken på Stellan och klådde honom och sa: djävla häraskrivare, jag har sprungit hela natt -- -- --

-- Nu ä det tillräckligt med detaljer.

Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson så att hennes byst hoppade. Och samtidigt suckade hon:

-- Sådana rackerunger! Sådana rackerunger!

Hon var infödd tyska och hennes uttal slog slint, när hon greps av en häftig sinnesrörelse.

Plötsligen, i tystnaden efter skrattet, hörde Stellan Rose säga:

-- Aldrig kunde jag tänka mig, att _du_, Stellan, var med om sådant!

Hon gav honom en lång, mörk, eldigt beundrande blick, en blick som en _svart_ blixt. Han blev alldeles blodröd. Han såg på sina händer:

-- Åjo -- -- -- jag -- -- --

De äldre gåvo varandra leende ögonkast.

-- Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson.

Stellan satt och vred sig på stolen.

Men nu kom fru Möller, som var värdinna, till hjälp:

-- Karl säger, att Stellan har så många böcker, ett helt bibliotek.

Han såg skyggt på henne:

-- Jag har några stycken.

-- Några stycken! Det ska du säga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle som talade. Det ser ut hos honom som hos en professor.

-- Nej, det var roligt, ropade Kalles syster. Då kan jag få låna av er. Jag stannar hemma i vår. Vad ä det för böcker ni har?

-- Å, det ä Strindberg och Ibsen och Ellen Key och Darwin och Fröding och Heidenstam, lite utav varje -- -- --

-- Jo, jag tackar jag, sade direktör Davidson. Det är att följa med sin tid.

Stellan hade återfått sitt mod. Nu ryckte han på axlarna:

-- Man gör så gott man kan för att följa med det, som rör sig ute i världen och livet.

-- Naturligtvis, naturligtvis, instämde direktör Davidson.

Stellan hade allas blickar riktade mot sig. Han hade en känsla av att Kalle satt och vred sig. Och det gladde honom. Här hade han suttit i sin kadettjacka och skrutit över barndomssynderna, som om han ensam utfört bravaderna. Nu var det _hans_ tur.

Och plötsligen reste sig Kalle upp och gick.

-- Vart ska du gå, Karl?

-- Jag kommer tillbaks om en halvtimme, för nu vet jag att Greta börjar tala böcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och spela en vals!

Rose reste sig lydigt och följde honom. Men Stellan erfor ej det minsta sting av svartsjuka. Greta Möller hade börjat tala om böcker. Och plötsligen ropade hon:

-- Tyst med klinket där inne! Nu ska vi be Stellan Petréus läsa en dikt.

Han blev blodröd i ansiktet och mumlade någonting till svar.

-- Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvällen! Vi har alla gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har berättat sina rövarhistorier. Nu är det er tur!

Och plötsligen fick Stellan mod. Han visste ej, varifrån det kom. Men han kände det fylla sitt bröst som någonting rent fysiskt. Hans hjärta klappade. Det susade för hans öron. Här hade han känslan av att kunna tala fritt, här, där konsten hade sitt hemvist. Han tänkte på vad han skulle läsa. Och med ens -- med ett leende -- slog det honom, att han skulle visa fru Davidson, att så oskuldsfull, som hon föreställde sig ungdomen, var den _inte_, åtminstone inte _han_. Nu skulle de få veta, vad han bar inom sig, han, som suttit så tyst -- -- --

Han reste sig upp, stod med darrande knän och höll sig i stolens ryggstöd. Nu visste han, vad han skulle läsa! Han skulle deklamera den dikt, han under höstterminen velat läsa upp i skolan, men som förbjudits. Lokes smädelser -- -- -- Den skulle han -- -- --

Han började:

-- Gudakärngar, Gudagubbar -- -- --

Hans röst blev säkrare. Han slungade ut Strindbergs förbannelser. Här bland dessa mänskor, som _förstodo_, bland dessa naket sköna statyer och tavlor sade han öppet och med rungande stämma ifrån, vad han tänkte om världen, om lärarna, om sin far, om alla dessa mänskor, som aldrig förstått honom...

Hans panna var våt, när han slutade. Han visste ej riktigt, hur han kommit tillbaka på stolen. Det var, som om den lyfts upp under honom, och åter sakta sänkts ned på golvet. Han hade bara förnimmelsen av att han genom ett underverk satt på den.

Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han såg ej upp. Med näsduken torkade han sig länge över pannan. Slutligen var det någon som harklade sig. En stund efter sade direktör Möller: -- Skål! Man drack. Det blev åter tyst, ända till dess direktör Davidson frågade:

-- Ja, apropå det! Hur står Anderbergs affärer egentligen. Är det sant som jag har hört sägas -- -- --

Rose började åter spela en vals.

Men när Stellan samtidigt med Davidsons tog farväl, sade fru Möller:

-- Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu så ofta Stellan har lust. Stellan är lika välkommen objuden som bjuden. Och de där smädelserna försvinner nog, när man inte sitter så mycke ensam.

Men nu rätade Stellan upp sig. För första gången under kvällen sårade honom fru Möllers leende. Tog hon honom inte på allvar? Och för att övertyga henne om att hon misstagit sig, svarade han:

-- Smäda hoppas jag jag alltid kommer att göra.

-- Nå, då kan det inte hjälpas. Men Stellan är välkommen i alla fall. Glöm inte det!

Han bugade och gick.

* * * * *

Från och med denna kväll var hans liv kluvet i två delar. Här nere, i hans hem, existerade det i all sin materiella riklighet karga vardagslivet. Och en våning högre upp, hos Möllers, låg skönhetsvärlden, dess konstrika draperier och kuddar, dess dämpade belysning och nakna kvinnor på väggar och piedestaler.

Han gick dit upp varje eftermiddag. Han tog som förevändning att lämna Greta en bok eller gå ut med Kalle. Men när det kom till det verkliga avgörandet om, vart man skulle gå, lyckades han på ett eller annat sätt ställa det så, att man stannade där man var. För det mesta höll man till i Gretas rum. Det var det konstnärligaste.

Rose kom också som oftast.

Man låg på kuddar framför brasan och lät den ensam lysa upp rummet. Man levde i en ständig klärobskyr. Långa stunder sade man ingenting. Man satt och såg in i lågorna, som slickade veden, med ansiktena då och då flammande till. Och så, minuten efter, var det som om de åter igen plånats ut, då lågorna sjönko och tynade: ansiktena förvandlades till någonting otydligt, matt lysande, kropparna blevo till skuggor. Och då var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra.

Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade:

-- Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett slag på Storgatan.

Stellan svarade ej. Han höll sig tyst som en hund, som inte vill höra på lystringsordet.

-- Asch, ska ni nu sitta och prata om böcker igen. Nå, du, Rose! Du gör mig sällskap?

Och det gjorde Rose.

Stellan kände det som en lättnad, när Rose reste sig från braskudden och följde Kalle. Först när han hört dem slå tamburdörren igen bakom sig, blev det på allvar högtidligt inne i Gretas rum.

-- Tycker ni om att sitta så här och drömma framför brasan? frågade hon.

-- Ja, viskade han.

Och så blev det åter tyst.

Han tyckte sig aldrig ha levat, levat _riktigt_, förrän nu, sedan han mött Greta. Till och med så höga uppgifter som en världsåskådning föreföllo honom intetsägande och torra i jämförelse med denna estetiska tillvaro, denna klärobskyr av tankar och känslor. Framför allt känslor. Han älskade Greta, älskade henne med hela sin själ. Det var visserligen en hopplös kärlek: hon var tjugu år och hemligt förlovad med en skulptör, ett riktigt geni, som nu låg i Paris och skulle bli världsberömd. Det var han, som gjort alla de nakna kvinnofigurerna i våningen.

Men hopplösheten i hans känslor gjorde hans kärlek endast dubbelt skön. Han var ej svartsjuk på skulptören. Hur kunde man vara svartsjuk på en konstnär, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni!