Part 2

Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd.

Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen.

De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det gladde honom.

Hans far sade:

-- Här vilar -- -- --

Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände hur hans hand darrade.

Hans farmor grät.

Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började:

-- Men säg, pappa -- -- -- Men säg, farmor -- -- --

Ingen av dem svarade.

Då började också han själv gråta.

Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu mera.

Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt. Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade honom på något sätt.

* * * * *

Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att komma. När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och pojkar, som lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda dagarna hade gjort Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han:

-- Vem var det som kom och vad hade de mä sig?

Kerstin svarade:

-- En räkning.

-- Till mig?

-- Nej, inte till honom.

Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första outplånliga känslan han hade av _livet självt_, någonting högtidligt och festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten. Och så -- i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt vävt in däri -- någonting oförklarligt, kallt, skrämmande -- -- --

Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta på morgonen satt han i sängen och ropade:

-- Kerstin! Kerrrstinnn! _Får_ ja inte kaffe snart!

Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste, innan det var för sent.

-- Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade och bytte om på honom.

Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen.

Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med stora tassar och en lång kropp.

Hans far påstod, att det skulle bli en tax.

Men det allra märkligaste med den var, att den var Stellans.

-- Ja, men ä den riktigt, _riktigt_ min, pappa?

-- Ja.

-- Ja, men ä den alldeles, _alldeles_ riktigt, _riktigt_ min?

-- Du hör ju vad jag har sagt.

-- Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill?

-- Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den.

-- Ja, pappa.

Han satt med den i knät långa, långa stunder. Han var nära att kväva den i täcket, han stoppade om den för att den ej skulle frysa. Han släpade den med våld fram till mjölktallriken för att den ej skulle hungra eller törsta ihjäl. Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang och gömde sig, så fort han närmade sig.

Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, _riktigt_ hans. Och ändå kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom.

Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande väsen. Här hjälpte det ej att tigga eller gråta sig till att få sin vilja fram. Aga endast förvärrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom hela våningen. Han lockade på den i alla tonarter, medan hela hans väsen knöt sig i en förgrymmad känsla av äganderätt: _Du är min!_

Förhållandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde vara. Man misstrodde varandra...

* * * * *

Utom Lya fick Stellan vid denna tid också något annat, som mycket upptog hans tankar: han fick en religion. Det var en gåva, som bragtes varje kväll med Mörkret, all religiös känslas stora stammoder. Hans religion fyllde honom med skräckinjagande syner, som kom honom att bäva, gråta och till sist skrika högt på hjälp.

Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin påstod, att det inte fanns någon mänska på jorden, som var utan, inte ens hedningarna. Och för resten var det för sent att välja: han hade redan fått en.

Ingen kunde heller utlägga och förtydliga denna religion så som Kerstin. När skymningen föll på och han ätit sina två smörgåsar och druckit sitt glas mjölk, framkallade hon en stund Mörkrets alla makter.

Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som ett baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat begravet under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om vintermornarna, och om eldslågan, som en gång följt hennes far, alldeles över hans mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att hämta unghästarna i ängen bakom Furet.

Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och viskade:

-- Mera! Berätta mera!

Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han fanns i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått till sängs och läste aftonbönen. Det var Gud Fader, som under natten skulle skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan, som följt Kerstins far till ängen bakom Furet.

Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan och de voro där...

Då var Kerstin ett bättre skydd. Han behövde bara gråta. Då steg hon upp, tände lampan, satt vid hans säng ett slag och Mörkrets makter försvunno.

-- Ja, men ä det alldeles säkert att de inte kommer tillbaka i natt?

-- Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!

Men ibland kunde det hända, att Kerstin inte hörde honom, när han grät. Hon hade inte gått och lagt sig utan var ännu ute i köket och sysslade med något. Då låg han stel av skräck. Skelettet steg upp ur golvet och ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett sådant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidöppen mun och var klätt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun sökte det sluka honom.

Han låg och skakade i sängen. Han kunde inte skrika. Det var, som om strupen snörts samman på honom.

Detta spöke infann sig ofta och han fruktade det mer än alla andra. Han frågade gamla Kerstin, om hon nånsin sett det, hon som sett allt. Hon förklarade, att hon själv aldrig haft att göra med det. Men det kunde nog finnas i alla fall: det fanns så många olika spöken.

För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.

* * * * *

För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom. Han kunde ej göra en något ont.

Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom. Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.

Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll lät honom läsa en, som lydde:

"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av spis få."

Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.

Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad riktigt ordentligt.

Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid började betrakta bakugnen som sin privata egendom.

Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola, kom han tre veckor för sent.

Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars på Särö och just som de gett sig in till Göteborg för att resa hem, blev Kerstin sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till Skåne och så fick han vänta, till dess Kerstin kom på benen igen och kunde uthärda resans strapatser.

Och det tog tre veckor.

Tanken på skolan hade förmörkat sista delen av sommaren. Han både kände och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad nu detta var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:

-- Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna.

För resten sökte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de underrättelser, han kunde inhämta av sina Göteborgskusiner. Av Oscar, som var tretton år, hade han fått veta, att skolan var ett helsike.

-- Dom klår en på fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.

Oscar talade också om att man inte fick ha några leksaker med sig i fickorna eller i blusen. Då blev det också stryk med rottingen. Ibland fick man också lägga fram fingrarna på bordet och visa att man tvättat dem. Annars blev det stryk.

Det var, vad Oscar sade.

Stellan frågade också sina två yngre kusiner, Alice och Jane, om det var sant. Först svarade de, att det var lögn alltsammans. Men sedan Oscar tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att dela sin uppfattning.

-- Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. Å om man inte kan läxorna får man sitta efter.

Det var svårt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt, att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var konsul och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen.

Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som längtade efter skolan. Han hade en bestämd förkänsla av att ett nytt skede skulle börja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han skulle genomgå en förändring, synbar för alla, begåvas med en ny värdighet, ingen kunde ifrågasätta. Inte ens Ida i köket, hans bittraste motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle längre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, när han väl en gång kom i skolan.

Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur de sågo ut, och framför allt undrade han, vad de skulle säga om honom. Han gick i fantasien genom, hur han första dagen skulle möta dem. Visste de, vem han var? Visste de, att det var _han_?

Inför allt detta försonade han sig med tanken på att sötebrödsdagarna voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att med en ny värdighet följer nya förpliktelser, sådana som att ej ha någonting med sig i fickorna och hålla händerna rena. Huvudsaken låg däri, att någonting var slut, att man för alltid lämnade någonting bakom sig, att man hade påtagliga tecken på att växa.

Det var väl ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var deras innehåll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han _aldrig_ skulle lämna bakom sig: den, under vilken man längtar att i en ny skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett enda slag förändrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej längre en följd av julaftnar, födelse- och namnsdagar att längta till. Framtiden -- -- -- ja, den var något annat, ett växande till något ständigt större, till en högre lycka, en högre makt, en större frihet.

Redan dagen innan han skulle börja, sade hans far vid frukostbordet:

-- Ja, nu får du hålla dig hemma i eftermiddag, för då ska du och jag gå och köpa en skolväska.

Stellan såg på honom.

-- Du vet väl, vad en skolväska är för något.

-- Ja, de ä en sån som man har på ryggen.

Hans far nickade:

-- Ja, och en sådan ska du ha. Och i den ska du ha böckerna.

Han kände redan hur han växte.

Han var tidigt uppe dagen efter, då husföreståndarinnan skulle följa honom till mamsellerna Beckström. Han sökte noga genom sina fickor för att vara riktigt säker på att inga leksaker lämnats kvar. Han skurade också händerna länge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gång på gång upprepade han för sig själv:

-- Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant.

Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var.

Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna sammanknäppta över magen och suckade:

-- Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja!

Stellan var mycket tyst, högtidligt allvarlig.

Mamsellerna Beckströms skola låg vid Östra bulevarden. Andra sidan den fanns fattighusträdgården och andra sidan trädgården kanalen, i vilken Bäckahästen höll till för att locka alla barnen med sig i kanalen under rasterna. Barnen i mamsellerna Beckströms skola kallades av denna anledning bäckahästarna.

Då Stellan och hans tant denna morgon från Södra kaserngatan svängde in i bulevarden, såg han redan på avstånd barnen. Det fanns en hel klunga av dem under kastanjerna. Han hörde dem väsnas och skrika. Hans allvarliga stämning steg, allt eftersom han närmade sig klungan. Hans hjärta började klappa våldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya kamrater. Han höll sig rak i ryggen och såg rätt framför sig.

Då hände det märkliga: plötsligen slutade bäckahästarna upp att leka. De bara stirrade på honom. Stellan gjorde sig ännu stelare. Ja, här kommer jag! Han var belåten över den uppmärksamhet, han väckt. Det var precis som han tänkt sig.

Men lika plötsligt försvann all hans säkerhet. Han kände igen flera av dem. Han hade träffat dem på barnbjudningar och i parken, där han brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett träd. _Och han var redan fiende med flera av dem_. Han hade slitit leksaker ur händerna på dem eller de på honom. Där stod en, som han brutit sönder en vagn för. Och där stod en annan, som han förra våren tagit en glaskula från, som var värd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och sagt, att han inte visste, vart den tagit vägen.

_Och nu stodo de alla här!_

Han blev blodröd i ansiktet.

Till sist spratt han till, då hans tant ryckte honom i armen och sade:

-- Hör du inte, vad jag säger! Hälsa nu vackert god dag på dina nya kamrater.

Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning.

-- God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio stenkulor.

Men ingen svarade. De bara stirrade på honom.

Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg på den, han brutit sönder en vagn för... Han _ville_ inte se på just dessa två. Men han _måste_.

Då hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om halsen på varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne -- -- --

Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som skydd. Märta Gyllencrantz' far var också löjtnant och hos henne hade han varit på julgransplundring, och när de plundrat julgranen, hade Märtas mamma lagt konfekten i högar, och så var det en, som skulle vända ryggen mot högarna och en annan, som skulle peka på en hög och fråga: -- Vem ska ha _den_? Det var en hög, Stellan önskade sig. Men han fick den inte. Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade måst ta honom in i ett annat rum och sagt: Fy skäm ut sig, han skulle blygas ögonen ur sig! och när han kom in igen till de andra barnen var det ingen, som ville tala med honom...

Och nu stod Märta Gyllencrantz och talade om allt detta för en annan flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv...

Stellan förstod ögonblickligen: _I en sådan skola kunde han inte gå!_ Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom, kunde han inte vara tillsammans. Han _ville_ inte.

-- Ja, nu ska vi gå upp och anmäla dig för fröknarna, sade hans tant.

De gingo tvärs över gatan in genom en hög port. Han vände sig om och kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. Bäckahästarna hade samlat sig i grupper, de viskade med varandra och sågo på honom.

En klocka ringde någonstans. Han hörde bäckahästarna komma rusande över gatan fram mot porten och han sprang så fort han kunde in i närmaste trappuppgång, medan hans tant ropade:

-- Inte så bråttom, följ med snällt!

Några av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men när de sågo Stellan och hans tant, tystnade de och stannade.

* * * * *

Han stod inne i en liten salong, som luktade något han många år efteråt fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasögon, lång näsa och svart spetsmössa på det vita håret.

-- Jaså, du kom i alla fall till sist.

Hon frågade honom inte vad han hette. _Hon visste alltså, vem han var_. En plötslig och ohygglig tanke slog honom med ens; då visste hon nog också det där med vagnen och glaskulan och Märta Gyllencrantz' julgransplundring.

Nej, i en sådan skola _kunde_ han inte gå. Han ville inte, inte, inte...

Mamsell Beckström klappade honom på huvudet. Han försökte väja undan för slaget.

-- Men min lille gosse, du är väl inte _rädd_ för mig? Det får du inte vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie.

-- Ja.

-- Är du rädd för mig?

Han sneglade upp mot henne ett slag:

-- Nä-ää -- -- --

Hans tant talade ännu en stund med tant Emilie. Och så sade hon adjö och gick.

_Nu var han alldeles ensam_. Han förstod, att vad som än hände, skulle han inte kunna ropa på hjälp. Gamla Kerstin kunde inte höra honom, inte hans pappa heller. _Ingen!_

Mamsell Beckström gick fram till ett skrivbord, öppnade en stor bok och skrev något i den.

-- Det var ju Stellan du heter?

-- Per Stellan Severin Petréus och min far är löjtnant.

Han såg på henne. Nu skrev hon upp det där om glaskulan och vagnen och Märta Gyllencrantz. Han kastade en snabb blick tillbaka mot dörren...

Men nu slog hon samman boken:

-- Följ med mig nu!

Hon öppnade en dörr -- där inne sutto alla bäckahästarna med händerna på ryggen. De vände sig om och bara stirrade.

Han ryggade ett steg tillbaka...

-- Kom med mig nu, sade tant Emilie.

Han följde efter henne fram till ett bord, som stod på en upphöjning med en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant Emilie. Men hon hade en lång, gul käpp i ena handen. Oscar hade alltså haft rätt! Det var rottingen.

-- Buga dig nu, Stellan, för tant Augusta.

Stellan bugade.

-- Hälsa nu på dina kamrater.

Hon snurrade honom runt på klacken, så att han åter stod ansikte mot ansikte med pojken med glaskulan och den med vagnen och Märta Gyllencrantz.

Han bugade på nytt.

Men ingen svarade.

Då slog tant Augusta den gula käppen i bordet, så att Stellan hoppade till.

-- Nå, svara, barn! Säg god dag, Stellan!

Då skreko alla barnen: -- God dag, Stellan, så att han hoppade till igen. Och somliga av dem skrattade åt honom.

Stellan placerades allra längst nere i klassen. Han stoppade ögonblickligen händerna bakom ryggen utan att ha blivit tillsagd.

-- Nej, se det var en riktigt snäll gosse, sade tant Augusta. Ser ni det, barn, honom behöver man inte säga till, hur han ska sitta.

Alla vände sig om och sågo på honom.

Då -- -- -- ja, då hände det värsta av allt. Märta Gyllencrantz reste sig till hälften i bänken och viftade med handen:

-- Tant, tant!

-- Ja, vad är det?

-- Jo, han ä inte snäll _alls_!

-- Hur vet Märta det?

Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken.

-- Jo, han var på julgransplundring hos oss och då bar han sig så dumt åt.

Det hade blivit en våldsam rörelse och spänning i salen.

Men tant Augusta slog åter den gula käppen i bordet:

-- Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde på julgransplundringen. Nu ska ni sitta alldeles stilla och uppmärksamma.

Stellan vågade ej ens vända på huvudet. Men i stället rullade han med ögonen för att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen sutto för att komma underfund med om också de viftade med händerna.

Han satt så styv och stel, att det började värka i hans kropp, och när klockan till sist ringde var han så trött, att han skulle ha velat gå hem till Kerstin.

Men det blev ingen vila av. Då rasten började sade tant Augusta:

-- Nu ska Stellan gå med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och Stellan får på _inga villkor_ gå in på gården för där är det ett garveri och man kan falla ner i karen. Det är ingen lekplats för barn. Och inte ner i fattighusträdgården heller. Kom nu ihåg det!

-- Ja.

Stellan följde de andra bäckahästarna ut i bulevarden. En hel klunga ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med glaskulan.

Plötsligen var det någon som sade:

-- Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för honom.

Han svarade ej. Han hade aldrig _stulit_ glaskulan. Han hade helt enkelt stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort.

Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över sina läppar. Han rullade med ögonen, som om han väntade anfall bakifrån. Och utan att han själv visste det, började han göra grimaser -- likt en apa, när den ser sig anfallen, i känslan av sin vanmakt, i ett instinktivt försök att göra sig så fruktansvärd och skräckinjagande som möjligt.

-- Usch, såna fula gubbar han gör, sade en flicka.

-- Han bär sig alltid dumt åt, svarade Märta Gyllencrantz. Och så tjuter han till på. Vi ska inte bry oss om honom, flickor.

Hon vandrade bort, flankerad av två väninnor.

I samma ögonblick kom en full buse raglande upp från fattighusträdgården. Han måste ha legat där nere och sovit ruset av sig bland potatisblasten. Det satt jordkokor på hans kläder. Han svor, grymtade, svängde med armarna och slog från sig, som om någon velat anfalla honom.

Flickorna gåvo till ett gällt skri och skingrades likt höns, som söka samla sig.

Pojkarna bildade en rörlig halvcirkel kring den druckne.

Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta huvudet åt höger. Vägen var fri -- -- -- Där, långt borta, låg hans gata. Han kunde se grenarna från kasernträdgården hänga ut över trottoaren. Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel den fulla busen. Ingen lade märke till honom.