Part 19

När han kom upp på sitt rum, blev han länge sittande vid skrivbordet med händerna på skrivalmanackan och stirrade framför sig. Han var upprörd. Och på samma gång kände han sig fullständigt hjälplös. Josef hade rätt. Men vad kunde han själv göra? Skulle han avsäga sig sin morfars pengar, när de en gång blevo hans? Skulle han inte köpa några böcker, därför att Josef inte hade råd till det? Han förstod, hur orättvist det var fördelat här i världen, när han kunde skaffa sig böcker och Josef måste vara utan.

Han såg på häftena, bläddrade i dem, läste en rad här och där. Men han gjorde det utan glädje, utan den heta iver, den guldgrävarentusiasm, han känt inne i boklådan och på vägen hem. Det var som om han stulit sig till denna skatt.

Han nämnde inte heller någonting till sin far om sitt nya förvärv. Han stoppade häftena ned i en skrivbordslåda för att de ej skulle synas och tog fram ett i sänder, med lådan öppen, så att han fort skulle kunna gömma dem, när han hörde någon komma.

* * * * *

Tre dagar efter -- han satt då och läste om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen -- spratt han till. Nere från Josefs fönster hördes préférencesignalen. Han blev sittande orörlig en stund för att förvissa sig om att han inte hört fel.

Nu visslade Josef en gång till.

Stellan reste sig upp och såg ned över gården. Där, i fönstret stod Josef och vinkade åt honom att komma.

Han lydde ögonblickligen.

När han stängt dörren om sig sade Josef:

-- Du har inte kommit.

-- Nej. Jag -- -- --

-- Du blev väl inte förbannad heller för va jag sa sist?

-- Nej.

-- För det förstår du väl, att det inte var dig personligen jag skällde ut utan det va systemet. Du förstår. Man måste lära sig skilja på person och sak. Annars kan man inte diskutera. Och det va saken och inte personen, jag blev så förbannad på.

-- Jag förstår.

-- Nå, då drar vi väl en liten spader?

Stellan kände sig rörd och tacksam och under spelets gång formade sig någonting inom honom till ett förslag.

Innan han gick, sade han:

-- Hör du, Josef, om det ä nån bok, du vill ha, så säg till, så ska jag köpa den på kredit.

Josef teg en stund. Till slut sade han:

-- _Ha_ dom vill jag inte. Men du kan ju köpa dom, så får jag låna dom.

Stellan nickade.

-- Om du bara säger till, så -- -- --

-- Djävlit hygglit å dig. Som du förstår, jag va bara förbannad på systemet, inte på dig.

Stellan nickade flera gånger och med lättare hjärta grep han sig an med sin stora uppgift: förvärvandet av en världsåskådning.

* * * * *

Aldrig förr hade en termin flugit fram såsom denna. För varje vecka tyckte sig Stellan genomgå en förändring så stor, att när han såg sig tillbaka, det föreföll honom, som om han ej längre kände igen sig själv. Var det verkligen han, den gamle Stellan Petréus! Han såg sig omkring i rummet, där hela hans liv förflutit -- -- -- Där, på byrån, hade den Underbara Hästen stått! Där funnos också hans barndoms amuletter mot mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här på soffan hade han legat och under tårar bett till en Gud -- -- -- Där nere på gården hade han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med varje ny bok, med varje nytt blad, han vände -- -- --

Det föreföll otroligt att han kunde vara densamme. Så stark, så genomgripande tycktes honom förändringen, att han endast kunde likna den vid förvandlingen från larv till fjäril. Han var någonting _alldeles_ nytt, utan förbindelser med det förgångna.

Den värld, han nu levde och rörde sig i, också den var fullkomligt ny, fullständigt förvandlad. Ord, som blott för några månader sedan saknat mening och betydelse för honom, visade sig med ens gömma på oändliga krafter. Namn, som hittills aldrig nått hans öron, stodo plötsligen fram som bärare av eviga sanningar, av idéer, som revolutionerade mänskornas tänkesätt, av upptäckter och uppfinningar, som förändrade deras dagliga liv, av tankar så djupa, att de först långa, långa tider efter skulle bli förstådda av den stora hopen.

Och dessa mänskor, vilkas namn han först nu lärde känna, voro endast döda sedan några år tillbaka eller de levde ännu, ej som sagogestalter eller historiens krigare och statsmän, de levde _nu_, i detta nuet, medan han satt och läste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche, Ibsen, Strindberg, Fröding, Heidenstam. De åto som han, bodde i hus som han, gingo på gatorna som han... Det var förunderligt. Det var trots allt som en saga, fastän ännu underbarare än en saga. Han hade aldrig förr ägnat några funderingar åt, hur världen styrdes, eller över de personer, i vilkas hjärnor de tankar uppstodo, efter vilka den regerades. Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu levde och buro samtid och framtid inom sig, som _bestämde_, vad han och andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin -- -- -- inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen. Han undrade, hur det skulle kännas, att en gång möta en sådan mänska, som bar världen inom sig, en av dem, som tänkte de tankar, han och alla andra om någon tid skulle tänka. Han tyckte, att han rent fysiskt skulle kunna känna deras närhet på en gata, att även om han ej kände igen dem från porträtt, han skulle förnimma deras närvaro som en klarhet, ett mera strålande ljus, en snabbare puls. Togo mänskorna av sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det vore gudlöst, om så inte vore fallet.

Och han själv?

Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat hundratusentals års utveckling: från cell till mänska. Och långt, långt tillbaka i tiden hade hans stamföräldrar varit gorillor i Afrikas urskogar.

Det var förunderligt, överväldigande.

Men i all sin överväldigande förunderlighet föreföll det honom så enkelt, så påtagligt, så klart, att det ibland tycktes honom besynnerligt, att man först nu börjat tänka sådana tankar. Men denna känsla ingav honom ingen förtvivlan över den något genanta långsamhet, med vilken mänskor lösa till och med de enklaste och påtagligaste problem. Tvärt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en källa till ständigt ny och frisk glädje. _Nu_ hade i alla händelser upptäckten skett! Det var en _ny_ tid, han levde i, alldeles olik alla andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all vantro skingrats! Nu skulle det ej vara långt borta till den stunden kom, då mänskligheten trädde in i det tusenåriga riket!

Och själv hade han förunnats att leva just nu, mitt i denna underbara tid! Själv skulle han få vara med om det tusenåriga rikets tillkomst. Själv skulle han räknas bland en av dem, som hjälpte till att skapa det. I vad slags kapacitet hade han ännu ej bestämt sig. Ibland funderade han starkt på att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina rikedomar understödde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle utbilda sig till en av världens välgörare.

* * * * *

Ställningen som mecenat kunde visserligen tyckas tämligen blygsam vid sidan om den, en Josef Nilson en gång i tiden skulle nå. Men Stellan insåg, att också denna uppgift, om den togs på det rätta sättet, ej var så lätt, som den för ett ytligt betraktelsesätt kunde förefalla. Han ville bli en _framstående_ mecenat. Han ville förstå _allt_. Han helt enkelt _måste_ förstå allt för att veta, _vem_ han skulle understödja och uppmuntra. Låg det ej genialitet också i detta, att kunna avgöra, om en sak var värd understöd eller inte -- -- --

Det var en lycklig tid...

Endast då och då förmörkades den strålande rymd, under vilken han levde, av ett svart och hotande strömoln: tanken på nyåret, då bokhandelsräkningen skulle komma. Han vågade inte ens tänka på, för hur mycket pengar han på Josefs inrådan tagit böcker på kredit. Han vågade inte ens ha böckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Själv lånade han en volym i taget och gömde den i sin skrivbordslåda.

Det blev heller ingen fridfull jul nere i det långa vita huset vid Svanegatan i Lund. Plötsligen kunde han spritta till vid tanken på att det där hemma i brevlådan låg ett kuvert med en bokhandelsräkning. Han blev het över hela kroppen. Och uppe på det lilla gavelrummet om kvällarna, då bokhandelsräkningen hindrade honom från att sova, anställde han betraktelser över sitt liv, som väckte ångesten inom honom upp från de döda. Han hade genomlevat detta en gång förr, för länge sedan hade han känt samma hjärtpressande ångest... Då hade det gällt frimärken. Nu var det fråga om böcker. Då hade det funnits en farbror Ekenström. Nu fanns det ingen...

Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt honom, lovat sig själv, att han _aldrig_ skulle göra så mera?

Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden? _Blev_ man aldrig förändrad? Bar man sig alltid lika dumt åt, lika tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens mångsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhörda perspektiv intet som helst inflytande på en, så att man åtminstone ej begick samma dumheter som man begått i andra?

På alla dessa avgrundssvarta frågor hade han intet svar att ge. Men den ångestfyllda tanken att han trots allt _aldrig_ skulle förändras, kallade fram en annan skugga från det förflutna: farbror Ekenström...

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle detta oförklarliga, som drev honom att begå dumheter och brott, till sist också driva honom i döden, nu när han ingenting högre önskade än att få leva, att se det tusenåriga riket förverkligas?... Skulle han ... just nu...

* * * * *

Bokhandelsräkningen hade ännu ej kommit, då hans far och han vände tillbaka hem.

Dag följde dag. Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad, frågade han ängsligt:

-- Ä pappa hemma?

-- Nä.

Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka bokhandlarens. Men den dröjde. Det var som om denna ångest aldrig skulle taga slut.

Till sist en dag, då han kom hem från skolan till frukosten, sade hans far:

-- Hör du, där har kommit en räkning från bokhandeln.

Han blev blodröd i ansiktet. Svetten bröt fram på pannan. Han kände sig plötsligen så trött, att det föreföll som om benen ej skulle kunna bära honom.

-- Ja, sade han lågt.

-- Det var bra många böcker det där.

-- Ja -- -- --

-- Var har du dom?

-- Nere hos Josef Nilson.

-- Varför har du dom inte på ditt rum?

-- Josef ville gärna läsa dom.

Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor.

-- Har du läst allt det här?

-- Ja.

-- Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key?

-- Ja.

-- Läser du inte Kata Dalström också?

-- Nä, inte ännu.

-- Förstår du vad du läser?

-- Ja.

-- Det var fan! Det må jag säga: det var fan! Och så ser jag att du köpt en bok som heter Stänk och Flikar utav Fröding? Är det den, som det skrivits om i tidningarna och som det talas så mycke om?

-- Ja.

-- Är det den, som konfiskerats?

-- Ja.

-- Har du läst den också?

-- Ja.

-- Har du förstått den med?

-- Ja.

-- Det var fan! Hur kom det sig att du köpte den?

-- Josef Nilson talade om -- -- --

-- Den där Josef Nilson tycks vara en försigkommen herre.

-- Ja.

Det blev en lång och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna för att dölja ett roat leende. Till sist sade han:

-- Du ska ta och flytta upp böckerna på ditt rum. Josef kan komma till dig och låna, om han vill.

-- Ja.

-- I kväll ska böckerna vara på ditt rum. Har du förstått?

-- Ja.

Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. På kvällen gjorde hans far ett inspektionsbesök. Han gick genom volymerna, en efter en, och behöll slutligen Frödings Stänk och Flikar.

-- Den här behåller _jag_!

-- Var så go!

Stellan återsåg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskåp. I själva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och damer.

* * * * *

Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck på Stellan.

Sedan kapten Petréus gått, blev han stående kvar vid bordet länge. Det kom ett lodrätt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter grimas. Det fyllde honom med äckel och harm att fadern tagit just denna bok. Med rätt eller orätt tyckte han sig förstå, att för denna boks skull förlät honom fadern att ha köpt alla de andra. Han tyckte sig i ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen...

Det var vidrigt! Hans egen far!

Om han bara förstått det _sköna_ i dikten! Men hur skulle han kunna! En gammal man!

Stellan kände det, som om han aldrig mera skulle kunna högakta sin far.

Han gick i sjunde nedre.

Åter kröp tiden fram med snigelgång. Ännu hade han två långa år kvar. Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gång få uppleva den dag, då han för alltid lämnade detta enahanda helvete bakom sig, då han skulle få störta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebränd, slita gymnasistmössan i stycken och kasta den ifrån sig som en boja, man brutit?

Det sprängde i hans bröst vid blotta tanken.

Hur hade gamla mänskor kommit till den föreställningen, att barndomen och ungdomen varit deras lyckligaste år? Kanske förhållandena varit annorlunda förr i tiden! Hur hade de kunnat finna någon glädje i skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit, sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det kallas glädje att ständigt gå och vänta, att längta sitt hjärta sjukt till den stund, då man skulle släppas ur fängelset? Kunde det kallas lycka?

Hade de vuxna glömt sin egen barndom och ungdom? Eller sökte de proppa en full med lögner för att man ej skulle göra revolt? Eller var det ett ännu större helvete att vara vuxen???

* * * * *

Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid. Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda alternativen hade skäl för sig.

Å ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig bli så framstående män som deras studentbetyg gett anledning att hoppas. Å andra sidan kunde man ej helt och hållet undertrycka en naturlig längtan efter att äga ett för alla tydligt och påtagligt bevis på ens egen överlägsenhet. Svårigheten låg i att söka förena dessa båda synpunkter. Om man _visste_ med sig, att man med en smula ansträngning kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det då ej sägas ligga något av hålen i filosofens mantel att _medvetet_ sträva däremot? Och dessutom: fanns det ej i historien exempel på att också laudaturstudenter blivit högst framstående män?

Med andra ord: Josef beslöt sig för att bli primus och läsa överkurser. Han ville därför störas så litet som möjligt. Och för att bereda honom allt det lugn, hans uppgift krävde, brukade Axel hålla till uppe hos Stellan om eftermiddagarna. De läste läxor, rökte cigarretter och mätte tidens snigelgång.

Det hade, som förut nämnt, alltid existerat en känsla av spänning mellan de två, en odefinierbar rivalitet. Någon på fullt objektiva och ofrånkomliga fakta baserad rangskala hade tyvärr ej kunnat upprättas mellan dem. Stellan visste ej vad Axel i grund och botten tänkte om honom. Ansåg han honom i grund och botten vara en skit? Eller vad? Utsikterna att hemligheten någon gång skulle blottas föreföll också ytterst ringa, åtminstone för åtskilliga år framåt, eftersom de ännu ej börjat använda sig av alkoholstarka drycker.

Resultatet av denna spänning visade sig framför allt däri, att ingen vågade blotta sig för den andre. Man läste all nyutkommen litteratur. Men man diskuterade den ej. Man vågade ej öppet säga, vad man tänkte om den bok, man nyss slukat. Man var rädd...

Situationen var så mycket ömtåligare som man ännu ej uppdelat världen sinsemellan. Också på denna synnerligen viktiga punkt svävade man i okunnighet om varandras innersta tankar: ingen ville komma direkt ut med vad han tänkte bli. Möjligheten fanns att man här strävade mot samma mål, ett förhållande som endast kunde skärpa känslan av rivalitet.

Axel hade visserligen anförtrott Stellan, att han skulle bli skald. Men Stellan fäste sig mycket litet vid sådana förflugna och högtflygande planer. Innerst inne skrattade han åt dem. Axel Ahlberg skald! Hur fan skulle han kunna bli det! Det var visserligen sant, att han skrev vers. Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel Ahlberg. Inte var han något geni! Hans panna hade inte den nödvändiga volymen. Då var Stellans betydligt högre! Alltså kunde _han_ själv med ännu större rätt hysa förhoppningar om att bli skald. Och för resten: var Axel så förbannat dum, så att han trodde, att någon, _han_, Stellan, kände, skulle kunna bli en stor skald? Trodde verkligen inte Axel att om han varit en Strindberg eller en Fröding eller en Nietzsche, Stellan skulle ha märkt det med samma...?

Varje gång Axel visade honom några vers han skrivit och läste upp dem, rodnade Stellan å hans vägnar. Han hade den obehagliga känslan av att hans vän hade en skruv lös.

Och dessutom: när talet föll på vad yrke man skulle välja, svarade Axel alltid:

-- Jag ska bli apotekare.

Stellan skrattade invärtes, så att han kunde kikna. Hade man nånsin hört på något mera dårhusmässigt! Här var en kurre, som trodde sig skola bli en stor skald. Och så tänkte han bli apotekare! Stellan kunde ej förstå sammanhanget mellan dessa båda yrken, förrän Axel en dag i vredesmod utbrast:

-- Se på Ibsen!

Stellan stirrade på sin vän:

-- Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att göra?

Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lång stund, ironiskt, överlägset. Till sist sade han:

-- Du ä så djävla okunnig. _Vet_ du inte, att Ibsen till en början va apotekare?

Stellan stirrade med ännu mera vidöppna ögon på Axel:

-- Du menar -- -- --?

Axel rodnade. Till slut sade han:

-- Och för resten! Du, som går och inbillar dig att du ska bli en djävla slags Mecenas, som förstår allt. Det ä så man kan spy...

De båda vännerna sågo varandra stelt i ögonen utan att växla ett ord. Två minuter efter hade Axel gått...

Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade för sig själv:

-- En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen! Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna!

Axel kom ej mera tillbaka...

* * * * *

Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle majoren samlats till sina grevliga fäder. Och den första oktober flyttade bankdirektör Möller in i våningen över kapten Petréus.

Stellan mötte då och då sin gamle fosterbrors föräldrar i trapporna. Kalle Möllers båda yngre bröder hade övertagit Storegård, där han en gång härskat suveränt. De hade upptäckt majorens stall, som numera stod tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på gården.

Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster. Och med ett visst vemodsfullt förakt konstaterade han, hur tiden förändrats, sedan han en gång själv var barn, hur fantasilösa och oridderliga pojkarna Möllers lekar voro jämfört med hans egna. Vilken glans det legat över _dem_! Kaniner -- -- -- Vad kunde det vara för nöje att leka med sådana dumma djur?

Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Några dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma.

Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom. Kalle skildes från sin familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och sade:

-- God da, god da, Stellan, här går du fortfarande och traskar.

-- Ja, sade Stellan. Farmor ä sjuk, så det blev ingen resa till Lund.

-- Ja, det va inte på det viset jag menade det. Jag menar, att här går du ännu och traskar.

Stellan nickade. Kalle hade rätt! Han kände sig med ens så överbliven, mossbelupen, möglig. Ja, här gick han fortfarande. Och här skulle han gå ännu ett och ett halvt år. Men ögonblicket efter blev han ond. Han tänkte säga med ett hånleende: -- Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men nu var det för sent. Kalle hade redan gått tillbaka till de sina. Stellan vände sig om och såg på honom. Stickerten dinglade vid hans vänstra sida. Stellan kände det, som om den riktats rakt mot hans hjärta. Och samtidigt började det klappa hårdare, som om det velat ut, bort, långt bort.

Han blev stående på gatan en lång stund. Han visste plötsligen inte vad han skulle taga sig till. Vart skulle han gå? Vad var det han skulle göra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan än den att gå ett par slag på Västra Storgatan.

Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort?

Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan olusten grävde i hans bröst.

På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej sett varandra på ett par år. Om somrarna hade Kalle varit till sjöss och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De båda fosterbröderna visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berättade om gamla kamrater, som Kalle låtsade sig ha glömt och som han plötsligen föregav sig minnas med ett: -- Jaså den, jaså han, ja, nu kommer jag ihåg -- -- -- Kalle å sin sida ville helst tala om sjökrigsskolan.

Till slut sade Stellan:

-- Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist?

Kalle Möller såg på honom förvånad:

-- Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden.

Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom. Och på samma gång fylldes han av ett överlägset medlidande med sin förre fosterbroder. Hur litet han förstod av det som _verkligen_ händer, av den djupa förändringen...

-- Men, sade Kalle, den, som förändrat sig, det ä _jag_! Du har ingen aning om vad militärlivet sätter sprätt på en! Men det får du nog se själv, när du blir volontär en gång i tiden.

Stellan log:

-- Jag ska inte bli officer.

Kalle såg på honom med stora, runda ögon:

-- Varför inte det? Ä det något fel med dig?

-- Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på huvudet:

-- Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset _du_ tror.