Part 18

Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet. Men så småningom samlade sig hans tankar kring någonting annat hos henne. Han blev het i kinderna. Hon hade redan bröst... Det på samma gång lockade och stötte honom bort. Han hade en förnimmelse av att denna rundning över bysten var opassande och att hon på något sätt, med ett eller annat medel, borde söka dölja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla fall lockade och hetsade.

Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna stängdes. Men utan resultat.

Hon hade redan rest... Han tog hennes försvinnande som ett gott omen. Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar på avvägar från det stora målet: världsåskådningen.

* * * * *

Det hade varit upprop. Man stod nere på skolplanen, klassvis och i smågrupper och diskuterade schemat och lärarna. Nu skulle man ha rektorn i historia och svenska. Fy fan! Han var sträng. Stellan undrade, om han ännu kom ihåg att han en gång gett honom klasstryk. Och klassföreståndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och fisförnäm.

-- Du får nog medhåll hos honom, Stellan, var det någon som sade.

-- Varför tror du det?

-- Därför att din far ä kapten. Han fjantar för knektarna.

-- Men såg ni den där lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye!

-- Ä det den, vi ska ha i latin?

-- Den där som ser ut som han släppt en smygare och försökte skylla ifrån sig?

-- Visst! Visst fan! _Det_ ska han hetta! Smygaren! Djävla bra namn! Smygaren!

Ett par av klungan detacherade sig ögonblickligen för att sprida nyheten i vidare kretsar.

Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt liv.

Stellan drog sig så småningom hemåt.

Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför sig. Han ropade på honom:

-- Bor du på den här gatan?

-- Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård.

-- Ja, men där bor ju jag också!

Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade:

-- Det hindrar väl inte, att _jag_ kan bo där också?

-- Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde.

-- Hos änkefru Johanson.

-- Ack, ja visst. Det var livat!

-- Man får röka där, svarade Axel kort.

Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan:

-- Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång?

-- Det kan jag väl göra.

Någon bakom dem ropade: -- Axel!

De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron.

-- Bor han också där?

Axel stannade och nickade. Också Stellan blev stående och väntade på Josef, som närmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med klumpfot. Han nickade kort och avmätt åt Stellan utan att bevärdiga honom med ett ord.

Alla tre gingo i sällskap in genom porten till Storegård.

-- Bor du också här? frågade Josef.

Stellan pekade upp på sitt fönster:

-- Där har jag mitt rum. Kom upp och hälsa på mig.

Josef värdigades ej ens svara.

Stellan kände sig förlägen och för att något säga kastade han fram:

-- Ja, på den här gamla gården har man haft mycke roligt i sina dar.

Men så fort han sagt det, ångrade han sig och blev ännu osäkrare. Det lät så dumt.

Josef gav honom också ett leende, som ögonblickligen reducerade honom till hans enklare beståndsdelar och gick in i den lilla förstugan, som ledde till fru Johansons bostad.

Axel Ahlberg följde efter som ett eko.

Stellan gick sakta över gården uppför trappan till sitt rum. Det stack till inom honom. Varför hade de varit så ovänliga? Han kunde förstå Josef. Han var en klass över Stellan. Men Axel? De hade varit klasskamrater ända sedan fjärde klass. Stellan hade aldrig haft något otalt med honom. De hade visserligen aldrig heller varit närmare vänner. Men Stellan hade alltid hyst en alldeles särskild respekt för Ahlberg, en respekt så stor, att han under en kort period av sitt liv ansett honom vara en av de få verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden var det denna respekt som hindrat Stellan från att söka närma sig honom. Instinkten förbjöd honom. Han var _rädd_ för Axel Ahlberg, rädd att han själv vid närmare bekantskap skulle nödgas erkänna sin egen underlägsenhet. Men nu var denna känsla helt och hållet försvunnen. Han hade känt sig uppriktigt glad över att bli granne med Axel. Han skulle gärna vilja vara hans vän. De två och så Pelle Stenberg voro i alla fall de tre bästa i klassen, inte i kunskaper, men på något sätt han _kände_, utan att närmare kunna förklara känslan. De voro de bästa, var och en på sitt sätt.

Han blev stående länge vid fönstret till sitt rum och såg ned i fru Johansons bostad. Han tyckte sig kunna se Josef och Axel röra sig där inne som skuggor.

Han kände sig djupt och orättmätigt sårad. Och han blev blodröd i ansiktet vid tanken på att han sagt det där om hur roligt han haft på den gamla gården.

Hur hade han kunnat säga något så idiotiskt! Kanske sutto de just nu och skrattade åt honom där nere... Han hade känslan av att redan ha blottat sig inför Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det _var_ han inte. Det var bara hans förlägenhet som gjort att han släppt dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta.

Sutto de och skrattade åt honom...?

Han blev het över hela kroppen.

* * * * *

Axel Ahlberg kom ej upp och hälsade på Stellan. Ibland hade de sällskap till eller från skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och då höll sig Stellan försynt undan.

Han stod emellertid ofta om eftermiddagarna och såg ned på deras fönster med en underlig känsla, som ej riktigt ville forma sig inom honom. En blandning av bitterhet och besvikenhet, av begär att hämnas och behov av vänlighet. Närmast kände han sig som Lya måste ha gjort, då hon kommit emot honom viftande med svansen, fått en spark i stället och dragit sig tillbaka med en djupt sorgsen blick och med svansen fortfarande i en vänlig viftning. Det var närmast så han kände sig, då han från sitt rum stod och såg ned på deras fönster.

För resten drev han om eftermiddagarna en timme på Storgatan med andra, världsliga kamrater, han i grunden föraktade. Barndomsdrömmen, löjtnantsdrömmen, som han för alltid bjudit farväl terminen innan, började åter vakna. Den gjorde sig särskilt påmind de eftermiddagar, man haft lektioner i fäktning. Då gick han och andra världsliga klasskamrater längre än vanligt på Storgatan med floretterna instuckna under ärmen.

Han började längta efter en sabel...

Det gick allt mer och mer åt skogen med hans världsåskådning. Till en början kände han det som ett brott mot plikten. Men efter några dagar slog han bort samvetskvalen med frågan: Vad ska man med en världsåskådning? Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag inte tiden framför mig?

Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose. Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt.

* * * * *

En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade på Axel Ahlberg. Han ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han aldrig mera besvära dem.

Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks teologi.

Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som han smusslade under ett skrivunderlägg, då Stellan visade sig i dörren. Josef Nilson låg i ett rökmoln på en soffa.

De bjödo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut på visiten med en massa frågor.

Josef Nilson reste sig upp och började gå av och an på golvet med sina rytmiska, koketta steg. Han strök sig i sin stora rödlockiga man. Han liknade ett lejon, som legat och dåsat i sin bur och väckts av ett pladdrande barn.

Josef gick, som redan nämnt, i sjunde nedre och var för övrigt två år äldre än Stellan. Men ej nog härmed: i sin egenskap av son till en folkskollärare var han utpräglat demokratisk med ett särskilt förakt för krigsmakten.

-- Du ska naturligtvis bli knekt? kom det efter en stund ur rökmolnet.

-- Nä!

-- Då ska du bli jurist!

-- Nä.

-- Det va väl fan också. Va ska en sån som du bli då?

-- Det vet jag ännu inte.

Det blev en stunds tystnad, innan Josef med särskilt eftertryck på rösten sade:

-- Nå, du har ju tiden på dig.

Det blev åter en lång paus. Samtalsämnet tycktes, vad Josef beträffade, redan vara uttömt.

Men Stellan gav sig ej. Han frågade:

-- Va ska du bli?

Josef stannade, gav honom en snabb och förvånad blick:

-- Va _jag_ ska bli! Naturvetenskapsman naturligtvis! Det finns ingenting annat som duger. Fakta! _Fakta!_ Det ä det, vår tid behöver. Det ä det, som gör susen. Åt helvete med alla fria fantasier.

Han strök sig över sin höga, välvda panna, där pannbenen lågo som järnband för att hindra suturerna från att sprängas. Och med samma handrörelse passade han på att skingra rökmolnen som samlats kring hans hjässa.

-- Naturvetenskap! _Och så demokrati!_ Det ä _det_, som behövs. Men det ena ä strängt taget bara ett korrolarium till det andra.

Stellan hade omärkligt glidit ned på en stol. Han satt alldeles stilla. Så hade han aldrig hört någon tala förr, inte ens farbror Nils, som var professor i Lund.

-- Om det sen ska bli parlamentarism eller socialism blir en senare fråga. Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en parodi på den, _det måste vi ha först_, om vi också ska slåss för den.

Han gav Stellan ett flyktigt ögonkast. Den beundran och andakt, som stod att läsa i Stellans ansikte, väckte Josefs inspiration ur den något vresiga halvdvala, den tack vare fridstörarens inträde befunnit sig.

Josef Nilson gick fram och tillbaka på golvet. Ibland var hans olympiska huvud insvept i tobaksmoln, ibland skingrades röken och hans rödlockiga hjässa stack fram som ett berg.

Han talade länge. Han berörde _allt_: vetenskap och religion, olika levnadsbanor, politiska åskådningar, mänskans ursprung, tillståndet i Frankrike före revolutionen, jorden och solsystemet, moralens utveckling, den svenska nykterhetsrörelsen, folkundervisningens anpassning till den moderna kulturen, industrin och kvinnofrågan...

Stellan satt alldeles förkrossad. Han tyckte sig känna, hur han gradvis krympte samman. Han blev så obeskrivligt liten. Han tänkte på dessa problem, Josef framkastade och förklarade. Han jämförde dem med de frågor, han själv sysslat med under konfirmationsläsningen. Hur betydelselöst, hur smått, hur löjligt det föreföll nu, det som han ängslats för, våndats under, rasat mot och hatat...

Men samtidigt som han kände sig så oändligt liten, som han aldrig förr gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamkänsla. Han fylldes av en djup och tacksam tillfredsställelse, så stark att han rent fysiskt kände den som en angenäm, nästan dövande kittling i nerverna. Nu visste han, att han trots allt skulle nå det mål, han föresatt sig. Tack vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en världsåskådning. Det var inte längre frågan om att _beundra_ Josef. Han erfor en glädje av ett alldeles nytt slag: glädjen över att en sådan man som Josef _existerade_, att han fått träffa honom, höra honom tala och förklara...

Till sist tystnade Josef. Han hade för tillfället ej mera att säga. Han strök sig för sista gången över pannan och sade:

-- Nä, det här duger inte. Här går man bara och pratar skit. Och jag har en engelsk stil till i morron.

Stellan reste sig upp. Han kände sig så underligt trött och lycklig. Och på samma gång var det åter som om någon med ett lillfinger kittlat hans hjärtspets. Han rös till i en sällsam lustkänsla, blandad med den tillfredsställda åtråns ljuvt tacksamma vanmakt.

Han satt senare på kvällen uppe vid sitt fönster i mörkret och betraktade den blå rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde.

Plötsligen slog tanken ned i honom: _Om jag aldrig träffat honom!_ Vad skulle ha skett då? Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom; han tyckte sig plötsligen se själva den punkt, där slumpen grep in i den långa, logiska kedjan av orsak och verkan. Hade inte majoren varit greve, skulle han aldrig haft en betjänt. Och om Swärd ej varit så gammal, skulle han inte ha flyttat. Och om greven inte funnits till -- -- --? Han kände det som om den gamla majorens existens endast tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang.

Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över Storegård. Aldrig hade han förstått de blinkande stjärnorna såsom i kväll. Det var som om han kommit dem närmare...

När han till slut tände lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej längre något tvivel om nödvändigheten av att skaffa sig en världsåskådning. Han till och med redan kände all den förborgade glädjen bakom den.

* * * * *

Också på Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst välgörande inflytande. Ytterst få mänskor äro helt och hållet okänsliga för en brinnande beundran. I alla händelser hörde Josef ej till dem. Det var ej nog med att han lärde sig tolerera Stellan, som nu så gott som varje eftermiddag gjorde visit. Han började till och med anse honom för en i grund och botten hygglig pojke, varken så högfärdig eller så oemottaglig för högre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde vara.

Men såsom Josef Nilson talat den första eftermiddagen, talade han till Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och definitiva ord. Vad som fanns att tillägga kunde på sin höjd endast bli ytterligare betonanden av vissa punkter och detaljer av de redan förut upplagda helhetsvyerna, framställda i en ny och ännu mera slående form, som till exempel: -- Vår tid är inte teologiens eller teleologiens utan vetenskapens. Eller: -- Vår tid stöder sig inte längre på pia desideria utan på fakta, fakta, fakta!

I stället för att närmare inviga Stellan i en vetenskaplig världsåskådnings hemligheter, blottade Josef för honom ett annat mysterium: préférencens. I likhet med de flesta andra temperament, som livnära sig av fakta, var Josef en lidelsefull spelare, passionerat hängiven hasardens alla nycker. Helst skulle han ha velat spela riktig hasard. Men hans verklighetssinne förbjöd honom att göra detta utan pengar på bordet. Och det hade varken han eller Axel Ahlberg råd till. Han nöjde sig därför med priffen och dess blandning av slump och metod, den metodiskt utnyttjade hasarden.

Tack vare Stellan kunde han på ett synnerligen bekvämt sätt få sig en träkarl ungefär när han ville. Det var bara att öppna fönstret och vissla en given signal ut på gården.

Och så kom Stellan.

Axel Ahlberg gick det också att efter vederbörlig stimulus driva fram till spelbordet. Av skäl, på vilka vi senare skola få en förklaring, hade Axel intet som helst sinne vare sig för hasard eller priffe. Men den respekt, han hyste för Josef, var i allmänhet tillräcklig att tvinga honom ned på stolen.

Stellan kände sig till en början en smula besviken över Josefs världsliga passion. Den var ej värdig en man som han. Men han trängde i alla fall beredvilligt in i spelets finesser så gott han kunde. Dels gav det honom en känsla av att vara fullt vuxen, dels visade sig priffespelandet ej fullt så ändamålslöst i fråga om anskaffandet av en världsåskådning, som man vid ett ytligt bedömande skulle kunna tro. Även det att spela kort med en person av Josefs andliga dimensioner är lärorikt och kan helt oväntat leda till utvikningar från det fastslagna programmet, som visa sig vara av den allra största betydelse.

En eftermiddag, då Josef för Stellan utrett maskandets subtila teori, sade denne:

-- Jag önskar jag visste vad du vet.

Josef, som var i färd med att ge, såg på honom ett ögonblick med det tunga, massiva huvudet på sned, för att röken ej skulle komma in i det vänstra ögat:

-- Det måtte väl för fan inte va någon konst att lära sig maska.

-- Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker.

Josef Nilson log. Och detta leende förkunnade tydligare än långa förklaringar, att därhän skulle Stellan _aldrig_ komma.

Stellan kände sig ej kränkt över leendet. Han var ödmjuk. Hans strävan sträckte sig ej längre än till en världsåskådning. Han begärde ingenting mera än att få veta livets mening. Han hade ingen som helst tanke på självständiga spekulationer.

-- För resten, sade Josef, om du är _verkligt_ intresserad av vetenskapliga frågor, kan du ta reda på rudimenten i Verdandis småskrifter.

Stellan såg på honom:

-- Står det där?

-- Fan va du ä barnslig i somliga saker. Där står inte _allt_! Jag sa _rudimenten_, om du vet va det betyder?

Stellan gjorde ej flera frågor. Men medan han ordnade sina kort, mumlade han för sig själv: Verdandis småskrifter, Verdandis småskrifter.

När spelet var över sade han stillsamt och som i förbigående:

-- Man kan få dom i bokhandeln, de där småskrifterna?

-- Visst fan! Ge nu och sitt inte och prata skit.

Stellan gav och under tiden erkände han tyst för sig själv att han ännu var en smula barnslig i vissa saker. Han hade ej vuxit upp bland böcker. För honom var ordet litteratur ännu ett svävande och på det hela taget intetsägande begrepp. Skolböckerna hade ej gett honom någon större kärlek till Gutenbergs berömda uppfinning. Topelius, J.O. Åberg och indianböckerna hörde till det förflutna. Singoalla, som de hade hemma i praktband på salongsbordet och i vars kvinnliga huvudfigur han sett Rose skymta fram, hade också upphört att tillfredsställa hans växande verklighetskrav. Den siste atenaren hade han läst, därför att han hört det skulle vara nyttigt för svenskan men utan intresse. Då hade Braun och Wadman, som fanns i faderns bokskåp, gjort ett starkare intryck på honom. Det fanns till och med dikter hos dessa båda skalder han en tid kunnat utantill. Det som hittills gripit honom mest var emellertid den del av Wallis världshistoria, som beskrev det sedliga fördärvet under Ludvigarna 14 och 15. När han läst om dem hade han tänkt på farbror Ekenström, och mätresserna hade kallat fram för honom bilden av majorskan Gyllencrantz. Och med en rysande beundran hade han otaliga gånger studerat skildringen av Ludvig den femtondes likfärd: han hade varit så upprutten av ett sedeslöst liv, att ingen velat följa honom till graven. Stellans hjärta klappade. Tänk att ha levat ett sådant liv! Hur hemskt skönt!

Av faderns övriga lilla bibliotek hade ingenting satt hans fantasi i rörelse. Det fanns ingenting, som hade tillämpning på honom själv.

Hos morfars fanns det också en del böcker. Men de voro alla så fint inbundna att de stodo inlåsta i skåp med blå rullgardiner fördragna i vardagslag. Och hos farmor funnos alla farfars böcker. Men det var mest teologi.

Stellan spelade sin omgång dåligt och vid dess slut reste han sig. Han skyllde på att han måste upp och läsa läxor, och inför denna force majeur böjde sig slutligen Josef, dock ej utan invändningar.

Stellan gick direkt till bokhandeln.

-- Jag ska be att få Verdandis småskrifter.

-- Jaha! Vilka får det lov att vara?

-- Alla.

Bokhandelsmedhjälparen såg på honom med ett älskvärt, ehuru alltför roat leende:

-- Det finns åtti utkomna.

Stellan rodnade:

-- Ja visst! Får jag se på dom.

-- Vi har en lista här.

Stellan fick den.

Hans blick for över förteckningen, medan hans hjärta bultade. Här fanns allt, det han sökte efter, _allt_! Mänskans ursprung, Istiden, Skolans ställning till religionsundervisningen i olika länder, Från mänsklighetens barndom, Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789, Voltaire i hans strid mot fördomarna i religion och samhälle, Jorden och solsystemet, Syndafloden, Socialdemokratien, Slumpen, Moralens utveckling, Socialismen, Socialism och individualism, Naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen, Bildning, Astronomi och Kultur -- -- -- allt, _allt_!

Det ryckte till i honom för varje ny titel han upptäckte. Han kände sig som en guldgrävare i de äventyrsböcker, han lämnat bakom sig: Se där, se där, ett fynd, se där ett nytt! -- -- --

Han blev het av iver. Han glömde allting omkring sig. Den där måste han ha! Och den också! Alldeles nödvändigt! Och den där!

Han gick genom listan på nytt och bestämde sig för tjugufem häften.

-- Var god och skriv opp dom på kapten Petréus.

-- Jaha: Det ska ske!

Stellan gick direkt till Josef och Axel. Han _måste_ visa dem. Han hade knappast tid att knacka på dörren. Han slet upp omslaget och mumlade:

-- Se här ska ni få se!

Axel kastade en blick på det översta häftet utan att säga ett ord och drog sig åter igen tillbaka inom sin slutenhet. Josef log och gav samtidigt sin rumskamrat en överlägsen blick. Men han gick genom häftena, långsamt, bläddrade i dem, lade då och då ett åt sidan, medan han mumlade:

-- _Det_ har jag haft! _Det_ har jag också... Det har jag inte -- -- -- _Det_ har jag läst -- -- --

Till slut sade han:

-- Har du köpt dom nu?

Stellan nickade:

-- Jag va och tog dom på kredit.

Josef gav åter Axel en lång blick. Så började han gå av och an på golvet. Till slut stannade han och stoppade sin pipa:

-- Kan du köpa så mycke böcker du vill?

-- Ja visst!

Josef slängde tändstickan mot kakelugnen, sträckte armarna mot skyn, gäspade och sade:

-- Jo, somliga har det bra!

Han gav Axel en sidoblick, bräddad av äckel över förmögenhetens ojämna fördelning i ett odemokratiskt samhälle.

Rytmen i Josefs gång fram och tillbaka i det lilla rummet blev allt hastigare. Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den röda, lockiga manen.

Stellan såg på honom oroligt. Han började förstå. Han blev stående alldeles orörlig vid bordet med de många häftena, som under granskningen kommit i oordning. Han kunde ej få för sig att lägga dem till rätta och slå in dem i omslagspapperet. Han skämdes. Han skulle inte ha visat dem.

Men nu kunde Josef ej gå fortare: rummet var för litet. Nu måste han säga sin mening rent ut. Han började tala, såsom han aldrig förr talat till Stellan. Hans lilla mun med det gulvita fjunet på överläppen var förvriden i ett bittert leende.

-- Ä det underligt, han vände sig till Axel Ahlberg, ä det underligt, att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man än ä, när man ser sådant här. Här ä nu den här ynglingen. För en halvtimme sen satt vi här och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om va Verdandis småskrifter vill säga. Han hade aldrig hört ett ord om dom. Och nu kommer han här och triumferar med ett helt vagnslass. Varför? Därför att hans far har pengar. Kan man inte bli socialist och anarkist och nihilist, när man ser sådant. Ä det inte ynkligt! Han har förstånd som en höna. Jag ger mig fan på att han inte förstår ett smack av vad han läser. Men böckerna har han! Det är han som har dom och inte vi! Och vi som förstår, vi som -- -- -- ä det inte så att man kan spy kattor! En sån där kan springa i boklådan och ta vilken bok han vill och här sitter vi och -- -- -- vi som förstår, vi som kan begripa va vi läser -- -- -- vi, vi kan inte springa i boklådan -- -- --

Han såg åter på Axel:

-- Ä det inte rätt, vad jag säger?

Axel nickade borta i sitt soffhörn.

Stellan stod fortfarande stilla med händerna på den oordnade högen. Han vågade ej se upp. Han kunde ingenting svara.

Till slut sade han, fortfarande utan att se upp, utan att röra sig:

-- Om det ä några du vill ha, så ska du -- -- --

-- Jag ger fan i dina böcker. Tror du jag tigger av dig. Ta du och samla ihop dem och gå hem till dig och bilda dig. Det behövs!

Stellan rafsade samman häftena, stoppade dem under armen och med nedslagna ögon och ett ödmjukt god kväll gick han mot dörren.

Ingen svarade.