Part 17

Stellan gick in och hämtade det. Han betraktade noga sin farmor medan hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern. Hon harmades inte, som han gjort! Där satt hon och läste detta skamliga hyckleri. _Och hon njöt av det!_ Hon tog inte brevet, skrynklade det samman och kastade det från sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade roligt. En sådan gammal satkäring! Han visste inte, vem han föraktade och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta ögonblick föreföll det honom, som om hans farmor i grunden var en sämre mänska än gumman i Göteborg.

Hans farmor räckte honom brevet:

-- Ja, det var ju riktigt vackert och känsligt skrivet.

Han tog brevet. Hans händer darrade och han skrynklade papperet samman.

-- Men pojke, vad gör du?

Han bet sig i underläppen.

-- Ingenting...

Hans farmor vågade ej se på honom. Hon böjde sig över sin stickstrumpa.

Efter en stund sade Stellan:

-- Säg, farmor, paketen, har den kommit?

-- Ja, det har den.

-- Var ä den?

-- Den har jag låst in. Din pappa och jag har resonerat om det. Och vi har kommit överens om att det allra bästa är, att du inte öppnar askarna, förrän vi kommer hem från konfirmationsförhöret i morron. Vi anser det bäst så. På en dag som den i morron, ska du inte låta dina tankar förirra sig bort på världsliga ting, bort från det enda viktiga. Förstår du, min gosse?

Han gjorde en tvär helomvändning utan att svara, gick in på sitt rum, slog igen dörren med en skräll och reglade den så hårt att det skulle höras in till hans farmor.

Han gick fram och tillbaka på golvet. Han rasade. Han knöt händerna. Sådana mänskor! Sådana satans, föraktliga, dumma mänskor! Fanns det ingenting annat än hycklare och bedragare här i världen. Sådana idioter! De ville inte, att hans tankar skulle förirra sig bort från det enda viktiga! Och så läto de honom gå här i ovisshet om vad som fanns i askarna, så att han inte skulle kunna tänka på _någonting_ annat än det! Voro mänskorna galna! Voro de alldeles från vettet, som gamla Kerstin brukade säga! Fy fan! Fy fan!

Det knackade på dörren. Hans farmor sade:

-- Kära barn, jag vill tala med dig!

Han stannade ett ögonblick och svarade kort:

-- Ja vill helst va ensam nu.

Han fortsatte att gå fram och tillbaka så länge, att hans ben kändes blytunga. Han sjönk ned vid bordet, utmattad av vrede och avsky, med händerna döljande ansiktet. Han var trött. Gud vad han var trött! Om bara allt detta var överståndet. Han längtade till nästa måndag, då han åter skulle gå till skolan, som till en helgdag, en lovdag... Om han bara kunde ta det, som förestod, liksom de andra: hyckla sig genom det, humbuga sig fram...

Och så, plötsligen, stod tanken på innehållet i askarna åter för honom. Var hade han mormors brev? Han sökte efter det och fann det i en ficka. Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor. Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha? Han satt och övervägde, höll fram handen och såg på ringfingret. Det skulle se stiligt ut. Och en kråsnål -- han tog med två fingrar om halsduken -- det skulle också se snobbigt ut -- -- --

Plötsligen rusade han upp, gick av och an på golvet och mumlade för sig själv:

-- Ja ä tosig! Ja ä alldeles tosig som tänker på detta nu! Hjälp mig, Gud! Hjälp mig, Kristus!!! Varför hjälper ni mig inte! Ser ni inte att ja lider!

* * * * *

Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna på en stol framför altaret. Han hade fått en fråga på salighetsläran och svarat rätt. Det förundrade honom själv, att han kunnat ge det rätta svaret. Det föreföll honom hela tiden, som om han vore på samma gång frånvarande och närvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe på läktaren och såg ned på det hela som ett skådespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom, inte den minsta detalj. Han såg på adjunkten Lundquist, som stod innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen. Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång rätade han till den. Han hade tydligen klämt nageln på högra långfingret dagen innan. Det var blått nere vid nagelroten. Han såg för resten äckligt farbroderlig och vänlig ut. Och så var det pojkarna. Han studerade deras kläder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han tyckte de sågo ovanligt dumma ut, där de sutto stela och raka i ryggen.

Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun:

-- Ja.

Vad stod på? Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela hans inre lysts upp av en blixt. _Han skulle inte svara!_ Han skulle inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? _Kunde någon tvinga honom att svara?_ Var det inte en sak mellan honom och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud? Var han inte ärligare, om han teg? Hade han inte räddat sin själ undan ett brott, om han teg?

Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv och vrår:

-- Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande; född av Jungfru Maria -- -- --

Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag -- -- --

* * * * *

Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till. Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det.

De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far.

-- Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med några blommor.

De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av dem sade något.

Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma snyftningar.

Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom. Han skulle aldrig, _aldrig_ glömma det. Så länge han levde skulle han handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte. _Alltid! Alltid!_

Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under skakande gråtattacker.

Med näsduken för ögonen sprang han från graven.

Hans far och farmor följde tysta efter.

* * * * *

Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum.

Det knackade på dörren; det var hans farmor:

-- Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat.

-- Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar.

Det var ett skrik som från en mänska i nöd -- -- --

Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan den väl en gång hörde till det förflutna. Percy Anderzén, som gick vid sidan om Stellan tillbaka från altaret, fällde endast den anmärkningen, att om han inte fått vinskvätten, hade den där oblaten eller vad de kallade det fastnat i gommen på honom.

Hemma nämndes ej heller någonting. Farmor reste åter tillbaka till det vita huset i Lund med en viss nervös iver vid tanken på vårrengöringen, och hans far andades åter i fulla drag friheten på officersmässen.

Men hos Stellan lämnade dessa två månader kvar en känsla av djup olust. Det var en rent fysisk olustkänsla, som om han förätit sig på sötsaker. Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var _han själv_, som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom honom. Kanske när allt kom omkring, att det var _han_, som burit sig åt som en humbug och inte de andra.

Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga gestalt. Men han _anade_ dess existens. Han liksom vädrade tillvaron av en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare, kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en -- -- --

Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila. Hjärtat hade fått sitt lystmäte och mer än det. Nu ville han ha ro. Själva den sunda livsinstinkten hos honom sköt problemet åt sidan, ställde det på framtiden.

För att emellertid ge ett rent yttre tecken på att han för alltid lämnat en period av sitt liv bakom sig ändrade han sin hårfrisyr. Han lade bort officersbenan mitt i pannan. I stället strök han håret rakt upp, som han sett blivit modet i de allra högsta klasserna.

Redan samma kväll, den nya hårfrisyren anlagts, lade hans far märke till den. Han kunde för övrigt ej med bästa vilja i världen undgå att märka förändringen. Han sade:

-- Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke. Vad ska den frisyren föreställa?

-- Jag ska ha uppstruket hår.

-- Kallar du det håret uppstruket?

Stellan svarade med ett ödmjukt leende:

-- Det kan väl bli.

-- Låt oss hoppas det.

Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemärkelse det mest utmärkande tecknet på att Stellan under konfirmationen blivit en annan. Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit studentexamen visste han ännu inte. Men _ett_ hade han klart för sig: officer skulle han aldrig bli. Det var ett fåfängt och världsligt yrke. Det förde endast till prål och ståt och prakt. Det ledde allt längre bort från det väsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han insåg, stödd på sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det billigaste och bekvämaste sättet att skaffa sig anseende. Man var löjtnant. Man hade ett visst slags kläder, som utmärkte en framför alla andra. Man hade rätt att befalla. Man _var_ någonting. Man var _någon_. Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla sätt -- genom att gå omkring i uniform -- han ville skaffa sig anseende och makt.

Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag, då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom -- han ansåg sig redan vara jämförelsevis stor -- hade rört sig kring detta enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet. Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände sig om och beundrade honom...

Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och -- vad som var det underbaraste -- han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen, lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna -- allt hade han lämnat bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta.

Han såg sig själv i spegeln -- på det uppstrukna håret, som ännu strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv:

-- Jo, du ä förändrad.

Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till dess han blev student, och så -- plötsligen -- förklara allt. Men han insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore att så småningom förbereda honom.

En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan och började gå av och an med händerna på ryggen.

-- Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna -- han hade känslan av att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han stannade:

-- Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?

-- Vad ska du bli då?

-- Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer.

-- Jaså, du känner det?

Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med honom. Han hånlog åt allt.

-- Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider.

Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet.

-- Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och tanklös. Den kan till och med vara bra ända till majorsfebern kommer. Men sen -- -- -- Det är inte roligt, ska jag säga dig, min vän, att vid fyrtifem års ålder bli förbigången, ställas på hyllan och veta, att hela ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, där det knäckt en mänska. Ja, du behöver inte stå och stirra på mig, som om du fallit från skyarna.

-- Nej.

-- Och så ska man ha munnen stängd. I annat fall får man tandvärk.

-- Ja.

Stellan var alltför upptagen med sig själv för att fullt förstå innebörden i den tragedi, hans far vidrört, den tragedi, kapten Petréus just stod i färd med att genomleva och vars utgång han redan var viss om. Nej, Stellan var alltför upptagen av sig själv och sitt. Faderns ord hade plötsligen skänkt honom en trygghetskänsla av ett alldeles nytt slag: _han kände rätt_. Också när han inte i fullt klara meningar kunde bevisa riktigheten av vad han ville, förstod han nu, att han innerst inne hade rätt. _Inom honom fanns det något, som ej tog fel_. Han hade med ens förnimmelsen av att det skulle gå honom väl här i livet, om han endast följde denna röst i sitt inre, som aldrig tog fel.

Han gick långsamt och med händerna på ryggen mot dörren. På dessa korta stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga längd, som om han blivit man, riktigt man.

Han var redan vid dörren då hans far sade:

-- Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli knekt?

-- Å, en tid sedan.

-- Det var då du började skaffa dig bondkalufsen.

Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade:

-- Du hånar alltid, pappa.

Och så gick han in till sitt.

Nu hade turen kommit till kapten Petréus att gapa med vidöppen mun. Han blev sittande en lång stund och stirrade mot dörren, Stellan stängt bakom sig. Nu var det _hans_ ansikte, som speglade en häpen stumhet.

* * * * *

Det var i stort sett en lycklig tid för Stellan, dessa vårveckor, som följde på konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som aldrig förr. Det var, som om de först denna vår av Skaparen försetts med denna underbara doft. Göken gol från stadens alla utkanter. Näktergalen hade börjat flytta in i träden på gamla kyrkogården och vid södra folkskolan. Det var, som om den först denna vår fått sina toner.

Han tyckte sig ha _rätt_ att njuta av allt detta, nu sedan han levde i denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag _alltid_ vetat att jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är bättre än andra?

Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av Ödmjukhet. Det var inte _hans_ förtjänst utan en gåva. Från vem? Han visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att fullkomna sig.

Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.

Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en världsåskådning.

Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön.

Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och sommarsvärmeriet. Han _kunde_ ha blivit förälskad denna sommar. Men han ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid.

Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han på ett liv efter detta? Ja!

Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste uppskjutas till hösten.

III.

RENÄSSANSEN

Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gått genom våningen i en obestämd förhoppning att finna den förändrad, suttit vid sitt skrivbord en stund som om han prövat dess lämplighet för fortsatta studier och meditationer. Det tycktes ännu duga. Det tycktes vara starkt nog att bygga upp en världsåskådning på.

Med en känsla av vemod över tidens snigelgång konstaterade Stellan, att inga nämnvärda förändringar skett.

Gamle Swärd, majorens betjänt, hade tagit avsked och flyttat. I stället för en ny betjänt hade majoren skaffat sig en tjänsteande, som bättre kunde tillgodose hans behov: en sjuksköterska. I Swärds bostad nere på gården hade en änkefru Johanson flyttat in. Det påstods att hon skulle ha skolpojkar inackorderade hos sig.

Gamla Kerstin hade också blivit synbart äldre. Hans far talade om möjligheten att sända henne till en sinnesvårdanstalt. Hennes fixa idé att vara övergiven av alla mänskor hade utvecklat sig till förföljelsemani. Hon hade också anträffats tiggande av officerare på gatorna och förklarat att löjtnant Petréus inte gav henne tillräckligt understöd.

Eljest var allt sig likt där hemma, vemodigt oförändrat.

Stellan gjorde på eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens gator. Också den var sig lik. Han hälsade på farbröder officerare, som solbronserade i hyn åkte cykel längs Storgatan på väg till sina tjänstgöringar med sabeln fastspänd vid styrstången och framhjulets gaffel. Han mötte kamrater och skakade hand med dem i en vag förväntan, som upplöstes i intet.

-- God da!

-- Tjenis!

-- Nu börjas det igen!

-- Ja, nu börjas det!

-- Har du tittat på ferieläxorna?

-- Håller på.

Och så ingenting mera. Man skildes.

Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan, gymnasisters och skolflickors rendez-vous.

Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist.

Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna Ekenstjerna och Ebba Boberg ... hela raden. Liksom gymnasisterna gingo de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen? Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den _riktiga_, den okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt härifrån?

Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen, till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig.

Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna kroppsdel.

Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de andra flickorna. Hon stannade och sade: -- God dag, Stellan, hur står det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på allvar.

Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot _hans_ uppfattning av hur en flicka skulle uppföra sig. _Hans_ ideal skulle hålla sig tyst och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen kunde gå ur led.

När hon slutat svarade han endast med ett kort:

-- Jaså!

-- Ska du inte önska mig lycka till!

Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast övertaget över en, hon manövrerade det alltid därhän, att man i sin rättmätiga vrede förgick sig, blev ohövlig och drullig.

-- Lycka till, sade han.

Men då hade hon redan gått sin väg.

Stellan lämnade i en obehaglig stämning denna gata, som från och med i dag var hans rättmätiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det förtröt honom. Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han hade bara gått dit _för att se_. Han hade viktigare saker att tänka på denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning.