Part 16

Men det blev ej någon kristallkrona. Vid nästa lektions slut höll pastor Lundquist ett anförande, i vilket han nämnde sig ryktesvis ha hört, att hans kära konfirmander som ett minne av den stora och viktiga milstolpen på deras levnads väg tänkt skänka honom en gåva. Han hade -- också ryktesvis -- förnummit, att denna för honom så dyrbara minnesgåva var ämnad att taga formen av en kristallkrona. Han tackade dem på det innerligaste därför, inte minst för det symboliska i gåvans form. Utan tvivel hade de tänkt sig att denna kristallkrona, dä den vid högtidliga tillfällen stod tänd och med sina många ljus lyste upp hans älskade hem, skulle vara en sinnebild för det ljus, han hoppades ha tänt i deras hjärtan. Men ledsamt nog hade han redan en kristallkrona, som han erhållit i minnesgåva för några år sedan. Fördenskull, för att i någon mån underlätta valet av en gåva, bådo han och hans hustru dem välkomna på kaffe och dopp dagen efter klockan fyra. Han och hans hustru ville därmed ej ha sagt, att de skulle komma enbart för denna sakens skull. Tvärt om hade det alltid varit honom och hans hustru ett vackert bruk och en innerlig glädje att en gång före konfirmationen se årets konfirmander i sitt lilla hem.

Stellan satt och såg på honom, medan han farbroderligt leende höll sitt långa anförande. Och plötsligen fylldes han av ett oerhört äckel.

Det var alltså för att få kristallkronor, som prästen konfirmerade dem! Det var alltså detta, som låg bakom det hela!

Han blev het över hela kroppen av avsky och vrede. Han knöt händerna samman i kavajfickorna, till dess det började smärta i fingrarna. Här hade han gått alla dessa veckor och ängslats! Här hade han legat på knä och under tårar bett Gud om räddning för sin själ! Och så var det en minnesgåva det hela gällde! Han kände det som om prästen skändat honom, bedragit honom på allt det, för vars skull han lidit...

Han hade ej längre ord för sitt förakt och sin vrede. Det knöt sig inom honom till svordomar, som han satt och mumlade för sig själv bakom sammanbitna tänder: -- Fy fan, en sådan satans präst! Fy fan!

Han förnam ingen skamkänsla inför dessa förbannelser, som han slungade mot den, inför vilken han om några korta dagar skulle avlägga löftena. Han hade tvärt om förnimmelsen av att den Högste gillade honom, att han uppträdde å Hans vägnar, i en helig vredes namn.

De andra pojkarna samlades i en klunga efter lektionens slut för att åter diskutera frågan. Man visste ej längre vad man skulle göra. Kommittén med Percy Anderzén i spetsen hade uttömt sina idéresurser och stod rådlös. Stellan stod och lyssnade på de många förslagen, som kastades fram från annat håll och när någon föreslog ett par silverborstar, gick han sin väg. Pastorn var nämligen skallig.

Han gick direkt ut till sin mors grav. Han kom denna gång ej som Madonnans varma tillbedjare och hjärtupplöste älskare. Han hälsade ej god dag. Han läste inte hennes älsklingspsalm, och han fällde inga tårar. Han kom till sin mor så, som han mången gång skulle ha kommit till henne om hon levat, med krossat hjärta och bröstet alltför sprängande överfullt av lidna oförrätter. Med blicken på den lilla röda pelargonian, som stod nedgrävd i sin kruka på kullen, berättade han om allt som hänt. Utan att han visste det själv talade han halvhögt om för henne, hur prästen bedragit och skändat honom, hur han i ett enda slag slitit bort från honom det allvar, han med så många inre strider till slut lyckats tillkämpa sig. Och på sin mors grav nedkallade han helvetets eviga förbannelse över sin konfirmationslärare.

* * * * *

Dagen efter gick han emellertid med de andra kamraterna till adjunkten Lundquists kaffebjudning. I motsats till sin make var pastorskan en liten torr och mager kvinna med en hy som skinnet på ett skrumpet julgransäpple. Där hon stod vid sidan om pastorn och tog dem i hand, räckte hon honom ej ens till axlarna. Hon såg bokstavligen ut, som om hon formats av ett av sin mans revben.

Stellan hade lovat sig själv att uppträda som en gentleman. Han gjorde sin stelaste, artigaste, mest militära bugning och tog därefter en överblick över kaffebordet: _bara fyra sorters småbröd!_ Och för de där fyra sorternas småbröd skulle de ge något, som kostade lika mycket som en kristallkrona!

När man druckit kaffet, tog hussynen vid. Man fördes in i salongen och förevisningen började. Där hängde kristallkronan i taket, som erinrade prästen om det ljus, han tänt i gamla konfirmanders hjärtan. Framför kakelugnen stod en sidenskärm med drakar och storkar i guld och silver. På byråar och bord stodo kristalluppsatser, silverkannor, silverbrickor, silverljusstakar... Det hela var som guldsmed Dahlquists skyltfönster dagarna före hästlöpningarna ute på exercisfältet.

Adjunkt Lundquist gick omkring, förevisade och förklarade: -- Detta är en minnesgåva från konfirmanderna år -- -- -- låt mig se -- -- -- Han satte pincenén på näsan och såg efter: Jo, det var som jag trodde år 1889, och den här silverbrickan är från -- -- --

Det kokade inom Stellan, Prästen visste inte ens vem han fått sakerna från utan att behöva se efter! Han kände det som om allt detta silver, alla dessa kristaller varit förrådda själar liksom han själv. Här voro bönerna de bett! Här var ångesten! Här var allvaret! Silver- och kristallpjäser. Kapplöpningspriser! Fy fan!

Hur hade han en gång kunnat tro, att en sådan mänska som prästen skulle ha kunnat hjälpa honom fram till underverket, till aposteln Paulus' bländande uppenbarelse! Han var ju som en av månglarna i templet, en av dem, Kristus drev ut! Varför tilläts han att konfirmera? Varför lät rektorn år efter år denne hycklare förråda själar? Eller var inte detta det allvarligaste ögonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till dess de skulle avlägga löftena, som bundo för evigheten. Och nu skulle de tänka på vad slags silverpjäs prästen saknade i sin salong eller på sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan!

Förevisningen var över. De kallades åter tillbaka till matrummet och bjödos på saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i förbigående på att berätta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gåva från minnesgoda och tacksamma konfirmander år, låt mig se -- -- --

Stellan stack kniven in i sin apelsin, så att saften sprutade. Han hade fått tag i en blodapelsin. Det var likt blod, som sprutat ur den. Han stack flera gånger. Och han njöt. Det var som om han stuckit i sitt eget förrådda hjärta...

Ute på gatan höll man ett extra ordinarie sammanträde. Percy föreslog att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat fall fick man gå till guldsmed Dahlquist.

Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje över att kommittén sprack.

Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet.

-- Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?

-- Det fanns en massa silver där.

-- Nå, har ni bestämt er, vad ni ska ge.

Stellan skakade på huvudet:

-- Ja har ju inte mä saken å göra. Och den där Percy Anderzén förstår ju ingenting.

Hans farmor blev ivrig:

-- Jag har då aldrig hört på maken. Kan ni inte fråga en äldre och förståndig mänska till råds. Nu ska jag säga dig en sak: jag _vet_, att pastorskan gärna skulle vilja ha en ny sockerskål med lock till, en sådan där i rokoko, den finns hos guldsmeden, vad är det nu han heter -- -- --

-- Dahlquist!

-- Just han, ja! Och den kostar inte mer än 125 kronor, och så kunde ni sätta undan det som blir över till en konfirmationskostym åt någon, som har ont om det.

Stellan såg på henne, bara såg...

-- Ja, det _vet_ jag. Men det begriper du väl, att hon eller adjunkten inte kan säga från själva om såna saker.

Stellan nickade.

Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén.

-- Vet ni, vad ni ska ge prästen?

Percy skakade på huvudet.

-- Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten själv.

Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf. Till sist sade han:

-- Dä kan ni väl begripa att ni inte kan gå och fråga _honom_ om va _han_ vill ha?

-- Varför inte dä?

-- _Varför inte dä?_ Ä du så dum? Förstår du inte en så enkel sak?!

Percy såg på honom med vidöppna ögon.

Stellan gjorde ännu en konstpaus för att ytterligare känna sitt oerhörda övertag. Och så, slutligen, kom det, med tonvikt på varje ord:

-- _Men ja vet, va di önskar sig!_

Percy bara stirrade på honom. Först efter en lång stund fick han fram ett:

-- Va då?

Stellan gjorde åter en paus, innan han svarade:

-- Pastorskan önskar sig en sockerskål med lock på, som finns hos Dahlquists, å den kostar 125 kronor, å blir dä nåt över så ska dä användas till en svart kostym åt nån som inte har rå.

De stodo båda och sågo på varandra, Stellan med sin fars leende på läpparna, Percy med stirrande, beundrande ögon.

-- Hur vet du dä?

-- _Därför att ja vet dä_.

Nästa rast sammankallades kommittén, och vid frukostlovets början kom Percy Anderzén till Stellan och frågade, om han ville vara med i den.

Stellan samtyckte. Han sammankallade på stående fot kommittén till sammanträde _hemma hos sig_ samma eftermiddag, klockan fyra.

Och så gick han hem till frukosten. Äntligen hade de insett hans verkliga värde! Äntligen hade de förstått, vem han var! Han log, sin faders ironiska leende. Men han förhävde sig ej. Han föraktade Percy och hela bunten, och han hatade prästen med ett hat, i vilket det låg någonting av överlägsenhetens befrielse, den givandes överlägsenhet gent emot den mottagande.

* * * * *

Men just nu, då han nått sitt mål, då han fått sin fåfänga tillfredsställd, började han känna, att han var på väg att förlora någonting annat, det viktigaste av allt: sin själ. Det stack till i bröstet på honom: han tyckte sig ha kommit allt ohjälpligare bort från det högtidliga allvaret, den kristliga sinnesstämningen. I hans egenskap av kommitténs ordförande var det hans uppgift att till pastor Lundquists överlämna sockerskålen, och hans tankar sysslade med det mest anslående sättet. Inne på sitt rum inövade han ceremonien. Han höll en blomstervas i handen, tog ett steg framåt, bugade, sträckte fram vasen och sade: -- Adjunkt och adjunktskan Lundquist! Som ett minne av denna, den högtidligaste milstolpen i vårt liv, den för våra själar viktigaste stunden i en mänskas liv, ber jag å konfirmandernas vägnar att till adjunkten och fru Lundquist få överlämna denna lilla minnesgåva. Så bugade han sig på nytt, tog ett steg tillbaka och satte blomstervasen på dess plats. Och så blev han sittande en lång stund vid skrivbordet: han kände sitt hjärta slå, hans panna blev het, han började till och med tycka om prästen...

Men för varje gång han upprepade ceremonien, hade han förnimmelsen av ett allt starkare äckel. Vart bar detta hän? Var det på detta sätt han beredde sig till den stora stunden? Var det med tanken på en silverskål han skulle avlägga löftena?

Han greps på nytt av ångest, över sin egen flärd, över prästens världslighet, över all den fåfänglighet, i vilken det allvarligaste ögonblicket i en mänskas liv förfuskades.

Det var endast tio dagar kvar. Hade han ännu tid? Var det inte redan för sent?

Här gällde det att fatta ett beslut, ett snabbt beslut. Och han gjorde det som en man. En morgon under frukostrasten fick han tag i Percy Anderzén och sade:

-- Hör du, Percy, ja vill inte lämna skålen till prästen. Dä får någon annan göra.

Percy såg på honom:

-- Varför vill du inte dä?

-- Samvetsbetänkligheter.

De sågo på varandra en lång stund utan att säga något, Percy undrande, Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet.

Till sist sade Percy:

-- Vill du inte va ordförande i kommittén heller?

Stellan tänkte sig för ett ögonblick:

-- Jo, sade han, dä kan ja ju gärna va. Nu ä dä ju för resten inte mer å göra, sen ja köpt skålen. Dä ä bara å ge pastorn den.

-- Men då får vi ha ett nytt sammanträde.

-- Ja, men ja kommer inte dit. Å för resten kan du komma å hämta skålen hem till dig, nu när ja inte längre kan överlämna den. Du kan komma i eftermiddag.

Stellan skildes från Percy och ställde sig vid ett av fönsterna i korridoren. Den låg där, lång och öde. Han kände sig underligt ensam, men det var en lycklig ensamhet, som om han i ett enda slag befriat sig från världen och all dess flärd. Han tyckte sig rent fysiskt kunna förnimma, hur allvaret, den högtidliga stämningen åter steg upp inom honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde där nere, sade han halvhögt till sig själv:

-- Nej, dä ä inte för sent! Ja känner att dä inte ä för sent. Nu ä ja snart redo.

På eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hämtat sockerskålen, gick han ut till sin mor. Han blev länge stående vid graven, läste hennes älsklingspsalm och stod för övrigt försjunken i sin egen sinnesfrid. Han grät ej. Men frånvaron av tårar ängslade honom ej. Han visste, att de skulle komma, i morgon eller dagen efter.

Han vände sakta tillbaka hem i en känsla av tryggt förväntansfull glädje och upphöjt allvar.

Men vid kvällsvarden sade plötsligen hans far:

-- Hör du, min pojke, jag har varit inne hos skräddaren och sett ut tyg till din konfirmationskostym. Du får gå dit i morgon eftermiddag och ta mått.

-- Ja, pappa.

-- Du säger det som om det var en plåga för dig att gå till skräddaren.

-- Nej, pappa.

Han hade önskat, att han kunnat svara ja i stället. Han kände sig plötsligen förrådd i sitt eget hem, utlämnad till världslighet och flärd av sin egen far. Skulle han behöva tänka på kläder nu, när han av samvetsbetänkligheter avsagt sig det andra? _Gällde det inte hans själ?_ Hade Kristi lärjungar haft svarta kläder, när de sutto till bords med Frälsaren och nattvarden instiftades. Skulle man vara klädd på ett särskilt sätt, när man böjde knä inför altaret?

Hans far såg på honom, på det plågade uttrycket i hans ansikte. Och han blev ond.

-- Har du inte vett att tacka, när du får en ny kostym?

-- Jo-oo -- -- -- tack, pappa!

Det sjöd inom honom. Han kunde inte längre sitta stilla vid bordet, mumlade en ursäkt, och gick in på sitt rum.

Var han den ende, som tog detta på allvar? Hans farmor hade kallat honom högfärdig och fåfäng och falsk. Var det inte _han_, som gjorde allt för att bli en god mänska, för att träda fram med den rätta sinnesförfattningen? Och så kommo de med silverpjäser och skräddare! Var det ingen, som förstod honom?

Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i händerna, i en dov vrede och trött förtvivlan.

Han försjönk i funderingar, hur han skulle vilja vara klädd, då han konfirmerades. Det skulle inte vara hans vanliga kläder, varken vardags- eller söndagskläderna. Han skulle vilja vara klädd som en tiggare i trasor, han skulle vilja komma barfota och nedböjd till altaret. Han skulle vilja vara smutsig och illaluktande. Och de andra, i sina nya, svarta kläder skulle förakta honom, och prästen själv skulle visa honom bort från altaret. Och han skulle gå, gå sakta den stora mittgången ned till dörrarna, medan alla sågo på honom med förakt och avsky.

Men då, _då skulle någonting hända_...

Kristus, som stod i marmor över altaret, skulle plötsligen stiga ned och ropa: -- Stellan, Stellan, välsignad vare du, välsignad vare du, den ende som kommit till mitt bord i anda och sanning! Kom tillbaka till mitt nattvardsbord, till min åminnelsehögtid! Kom, Stellan, kom!

Och så skulle han driva alla de andra, prästen, konfirmanderna och församlingen ur kyrkan. -- Ut med er, I månglare och skrymtare, ut med er, I, som förråden barnasjälar för silverskålar! Ut! Ut!

Och de skulle störta ut ur bänkarna, nedför den stora gången, och i sin skräck skulle de trampa ihjäl honom, Stellan, där han låg ensam, klädd i trasor, medan Kristus ropade: -- Stellan, Stellan! Kom till min måltid!

Hans huvud sjönk ned mot skrivbordet. Hans kropp skakade under stönande snyftningar, innan gråten bröt fram -- -- --

Han märkte ej ens, att dörren sakta öppnats och att hans farmor stack in huvudet och med förfäran åter försvann -- -- --

* * * * *

Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan åter kommit in i en period av häftiga gråtattacker, omväxlande med lika häftiga anfall av hat och helig vrede.

Ty nu kämpade han den sista avgörande striden, striden mot Djävulen själv, mot den store Frestaren inom sig.

Först var det konfirmationskostymen.

Han stod och provade hos sin fars skräddare framför den stora spegeln, som räckte ända ned till golvet.

En så vacker kostym hade han aldrig förut haft. Det svarta tyget var fint och mjukt. Det låg över det en underbar glans. Skräddare Ström, som lärt yrket i Köpenhamn och som för resten med sina svarta, vaxade, uppvridna mustascher, sitt spetsiga helskägg och det pomaderade håret i en hornliknande tupé påminde ej så litet om en Mefisto, som stångat ena hornet av sig, stod med måttbandet över den prickiga sammetsvästen, kritan i ena handen, knappnålarna i munnen och granskade honom med en förförisk och smekande blick, medan han mumlade älskvärdheter: -- Nu ska vi göra vårt _allra_ bästa för unge herrn, så att kostymen sitter _riktigt_ bra, som gjuten på kroppen och ändå lös och ledig. Förmodligen kommer unge herrn att använda den på många baler efter konfirmationen. Och en konfirmationskostym är minsann ingen småsak. Den ska vara nobel utan att verka prålig. Vad säger unge herrn, om vi skulle ta in en _liten, liten_ smula här, ett litet _känn_ bara -- -- --

Och skräddare Ström skisserade det lilla kännet i veka livet med ett på samma gång vårdslöst och målmedvetet kritstreck.

Stellan stod och betraktade sig själv i spegeln:

-- Jo, ja, kanske -- -- --

-- För se jag vill att när unge herrn visar sig ute i officerssocieteten, så ska varje linje i den här kostymen va som en annons: Ströms militär- och civilskrädderi. Det är det jag vill. Och vi ska lyckas. Med unge herr Petréus' figur, en blivande löjtnantsfigur, _ska_ vi lyckas.

-- Ja.

Stellan rodnade. Det var inte rätt att stå så här framför spegeln och beundra sig själv, nu när det andra, det viktiga väntade. Men han _kunde_ ej låta bli. Han tyckte sig rent fysiskt känna, hur fåfängan och världsligheten svepte sig kring honom i något mjukt, svart. Han kunde intet motstånd göra. Det var så mycket lättare och så oändligt mycket skönare att låta sig föras med av all denna fåfänga och alla de bilder den framkallade, danstillställningar, flickor, flirt, syndiga kvinnor, majorskan Gyllencrantz, alla dessa tankar, han under dessa långa veckor kämpat mot.

Men när han åter befann sig utanför skräddeributiken med en häftig aprilskur svepande genom gatan, blev han stående med regnet piskande ansiktet, som om han vaknat ur en angenäm dröm.

Han gick direkt ut till sin mor. Han läste hennes älsklingspsalm med en järnhård vilja, en energi, som om det gällt att lära in en svår läxa. Han koncentrerade alla sina tankar på hennes bild som brud. Men nu var det, som om han såg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade med ingen annan än henne, till dess hans far kom fram och tog henne ifrån honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men när hon följde fadern, vände hon på huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sådan lång blick, som Rose en gång gett honom...

Han ryckte upp sig.

-- Va gör ja? Va tänker ja på? mumlade han halvhögt till sig själv. Hur ska dä här sluta -- -- --

Men han kände ingen ångest längre, greps ej mera av panik. Dessa drömmar voro så sköna. Det lät som musik inne i hans bröst. Och på vägen hem föresatte han sig, att han dagen efter på allvar skulle samla sig till den viktiga stunden, inte tänka på något annat än den. Det kändes skönt att ha fattat beslutet och det kändes också skönt att ha framför sig en hel kväll, under vilken han kunde hänge sig åt sina drömmar precis som han ville.

Då konfirmationskostymen sedan två dagar hängde inne i garderoben och den förlorat nyhetens behag åtminstone till den grad att han ej längre tog fram den för att beundra den, kom ett långt brev från mormor. Hon beklagade, att hon inte kunde komma ner för att övervara den högtidliga akten. Men hans morfar låg ju vid riksdagen och själv kände hon sig inte riktigt kry. Hon bad emellertid Gud välsigna och bevara sin älskade dotterson. Hon hoppades, att den konfirmationslärare, han undervisats av, gett honom den riktiga föreställningen om dessa dagars oerhörda vikt för hela hans kommande liv. Ungdomen är minsann så tanklös och begiven på nöjen nu för tiden, att det sannerligen behövs en lärare med ett alldeles speciellt grepp om barnasjälen för att lära den inse ögonblickets allvar och helgd. Och hon tillade: "För att du skall förstå, min käre, älskade gosse, hur nära din morfar och jag äro dig i tankarna i dessa betydelsefulla dagar och för att du ska ha ett också i yttre måtto synligt bevis på, av vilken oerhörd vikt det steg är, som du nu går att taga, sända morfar och jag dig samtidigt med detta brev i ett särskilt paket några saker, som du för hela ditt återstående liv ska bära som minne av denna betydelsefulla händelse. Och vi tro och hoppas av dig, att du inte, när du blir äldre och kanske får smak för mera lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vårda dem som de vackraste minnen du äger från en stund, som du, hur gammal du än blir, dock kommer att uppskatta som den betydelsefullaste."

Detta brev kom dagen före konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel bemärkelse oerhört intryck på Stellan. Hans första tanke var: att hon inte skämdes! Hur kunde hon hyckla så, hon som var världsligare än till och med farmor. Skojade de med honom, mänskorna? Här hade han gått nu i ett par dagar och förebrått sig själv att han tack vare konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den höga och allvarliga stämning, han levat i innan. Och så skickade hans mormor honom ett sådant brev, hans mormor, som var världens världsligaste mänska! Det kokade inom honom av harm. Han for åter ut i svordomar: -- Fy fan, sådana mänskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju inte behövt skriva ett så långt brev. Varför gjorde hon det då? Han hade förstått tillräckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde sig ett dyft om det hela. Hon gick aldrig i kyrkan, aldrig till nattvarden. En sådan satans humbug! Det fyllde honom med ett outsägligt äckel.

Men med detta intryck blandade sig ett annat, som grep hans fantasi med det okändas hela makt, lockade den ut på gissningar, som inga gränser hade. Vad var det, hon hade skickat honom? Vad var det för slags presenter, som voro sådana, att de kunde räcka ett helt liv och som han skulle vårda sig om, också när han fått smak för mera lysande prydnader. Vad kunde det vara? Det kunde inte vara pengar. Pengar kunde inte räknas till prydnader. Någonting av guld kanske? En klocka? Den var en prydnad. Men hon hade skrivit _saker_, några saker. Det måste alltså vara mera än en klocka. Vad mera? Hans fantasi förlorade sig i gissningar. Han _måste_ veta vad det var.

Till sist funderade han ut en plan. Han gick in till farmor:

-- Snälla farmor, ja fick ett brev från mormor.

-- Ja, jag såg det i morse då posten kom. Det vill säga, jag såg det var avstämplat i Göteborg. Och så förstod jag ju.

Stellan såg på henne. Hon nämnde ingenting om paketen, som mormor skrev, hon skickat samtidigt.

Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon ju inte kunna undgå att säga något.

-- Vill farmor läsa brevet?

Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa Göteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig åt njutningen och föresatt sig att i vidrigaste fall be sin son säga till Stellan, att hon bra gärna skulle vilja se det. Hon sökte dölja sin förtjusning:

-- Det var riktigt snällt och omtänksamt av dig, mitt kära barn att låta din farmor ta del av brevet. För brev man får _på en sådan dag_ är i alla fall _familjeegendom_.