Part 15

Att han inte tänkt på detta förut! Somliga är predestinerade till salighet, andra till fördömelsen.

Och jag hör till de fördömda -- -- --

Han blev med ens iskall. Han satt som förstenad inför tanken. Han kände rent fysiskt dess förfärande sanning. Den var så klar, så logisk, så _absolut_ logisk och klar. Hade han inte känt det hela denna tid? Ingenting hjälpte. Vad han än gjorde var till ingen nytta av den enkla anledningen, att _ingenting kunde hjälpa_. Han var predestinerad. Hade inte Kristus själv sagt, att många voro kallade men få utvalda.

Han ryckte åter till. Hade han för resten inte alltid känt, att han var predestinerad till fördömelsen? Hade han inte alltid haft klart för sig, att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle sluta illa?

Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i väntan att åter höra den.

Plötsligen sade han lågt till sig själv:

-- Äntligen har jag fått klarhet i allt detta.

Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de utstötta? Hade inte Rose -- -- --? Hade inte Kalle Möller -- -- --? Hade inte rabulisterna -- -- --? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad?

Kunde någonting vara mera _absolut_ logiskt och klart?!

Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara på nu.

Men det var, som om klarheten i hans hjärna också så småningom lyst upp och lättat hans hjärta, förlänat det liv och rörelse. Han behövde inte gå omkring i ångest längre. Vad han än gjorde skulle i alla fall ingenting hjälpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hända var en annan fråga. För tillfället kunde han vara lugn. Han hade fått ro.

Men allt medan han satt försjunken i denna behagliga förnimmelse av att ha löst konfirmationsproblemet, började en annan känsla stiga upp inom honom: Luciferdrömmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att känna sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en av förnekarna, en av Gudaskändarna och tempelrånarna, en Boberg, som mitt i Guds hus vågade ropa: _Det finns ingen Gud!_

Förnimmelsen fyllde honom med ett högtidligt allvar så starkt, att det var som om han skulle sprängas inifrån. Nu såg han sitt liv framför sig. Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenström, övergiven av ett syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna över bröstet, mitt inför världens furstar och väldige! Så skulle han sluta, med en förbannelse över sina läppar, en förbannelse som skulle eka genom tiderna.

Han började gå av och an på golvet. Om han bara vore några år äldre! Om han bara vore student, så att han kunde träda fram inför allt folket -- -- -- Om han bara hade tagit studentexamen, så att mänskor togo honom på allvar! Ännu var det för tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var ännu för ung för att anses hysa sådana tankar. Om han bara vore student -- -- --

Han gick till sängs allvarlig och högtidlig.

Under flera dagar höll sig denna stämning. Han såg på världen och mänskorna med en ny blick. Det var som om han först nu fått system i det honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater predestinerad? Han använde ordet endast i betydelsen predestinerad till evig fördömelse. Han satt under timmarna och studerade dem från denna nya synpunkt. De föreföllo honom med ens mera förståeliga allesammans. Han tyckte sig bättre kunna tyda deras sätt att ta skolan. Han gick genom hela klassen, skilde fåren från getterna. Han kände sig stolt över att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns två kamrater, som voro _verkligen_ predestinerade: Axel Ahlberg och Pelle Stenberg, vilka båda två -- händelsevis -- voro de två i klassen, han hyste den största respekten för.

Det svårtydda livet hade plötsligen blivit klart och förståeligt.

Man var predestinerad.

Men också bakom predestinationslärans absolut logiska klarhet lurade gåtor.

Redan efter ett par dagar började de skymta fram.

Varför voro somliga predestinerade och andra inte? I samma ögonblick han uppställt denna fråga, fann han sin absoluta visshet vackla. Han var ännu ej tillräckligt härdad i tanke och känsla för att draga de yttersta konsekvenserna av läran: fatalismen. Liksom all annan i grunden sund ungdom var han med liv och själ indeterminist, icke minst i sin känsla av att vara förutbestämd till någonting stort och märkligt. Om det nu verkligen förhöll sig så, att han var predestinerad, hade han ingen som helst lust att skriva förtjänsten på någon annan än sig själv för sina personliga egenskaper. Han kunde inte nöja sig med mindre.

Men det var just på denna punkt i hans skolastiskt spetsfundiga resonemang dilemman öppnade sig. Han började nämligen hysa tvivel på, att han redan kunde vara tillräckligt framstående för att vid så unga år åtnjuta den utmärkelse, han förband med predestineringen till evig fördömelse. Till den grad usel och dålig var han ännu inte. Han kunde bli det med tiden. Det var till och med mycket troligt att han _skulle_ nå målet, men ännu så länge måste han innerst inne erkänna, att han på det hela taget ej utmärkte sig framför de andra kamraterna i annat än det allvar, han tillskrev sig själv.

Kanske låg anledningen till utmärkelsen hos föräldrarna?

Han tänkte på sin far... Och han skakade på huvudet.

Nej, han kunde omöjligt vara predestinerad. Det fanns två skäl, som talade emot. Dels var fadern ej framstående nog. Inte framsläpade _han_ sitt liv under tyngden av en förfärande och ofrånkomlig förbannelse! Han var inte _allvarlig_ nog. Han satt för det mesta om kvällarna på mässen, och Stellan förstod att anledningen varför han höll sig mera hemma den sista tiden var farmor: han _vågade_ helt enkelt inte hålla sig så mycket från hemmet. Och den, som är predestinerad, _vågar allt_! Men det fanns också en annan orsak, varför hans far ej kunde höra till de utvalda: Stellan önskade honom ej dömd till den eviga förtappelsen. Ett sådant framtidsperspektiv kan man tänka sig för sin egen del och tänka på det med en viss kylig stolthet, men man önskar det ej åt sin far, även när man fått ögonen öppna för hans små skavanker.

Hans mor då?

Det var otänkbart av en ännu enklare anledning: hon var redan död. Hur skulle han själv kunna leva, om han visste, att hans mor sedan flera år hörde till de evigt förtappade.

Han var åter slungad ut i mörker och ovisshet, och det kändes dubbelt förtvivlat efter dessa dagar, som strålat i absolut logisk klarhet.

Men mörkret hade ej kommit förgäves. Det hade gett hans tankar en stöt i en ny, alldeles ny riktning: hans mor.

En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en mor.

Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt?

Vad ville det säga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det klart för honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha varit annorlunda, på något sätt han ej kunde förklara.

Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Han kände på nytt en oförsonlig förbittring mot sin farmor. Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var, fåfäng, falsk och högfärdig: _han hade aldrig känt sin mor!_

Han fördjupade sig i tanken på henne, _föresatte_ sig att tänka på henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt, flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik...

Han visste hur hon såg ut från porträtten på faderns skrivbord, i fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej mycket: han tyckte mest hon såg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags, i kläder, som ingen mera använde. Det fanns också några, där hon satt till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna.

Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor?

Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra? Skulle hon ha tagit honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som när Rose -- -- --? Eller hur?

Han såg åter på porträtten, på sin mors läppar. Jo, snarare det, snarare som Rose -- -- --

Det strömmade varmt genom honom, en värme, han ej kunde förklara.

Och så gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han kunde tala med om allt, därför att han ej skämdes för henne.

-- Berätta mig någonting om mamma?

Och Kerstin berättade. Hon talade om, vilken snäll och rättrådig kvinna salig frun varit. Den, som kom med något ont om henne, den for med lögn och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den då visst inte. En sådan snäll och rättrådig kvinna får en leta efter i hela Sveriges rike.

Stellan satt tyst och hörde på, tyst och lycklig. Jo, nu förstod han. Om hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Också han skulle ha varit en god och rättrådig mänska. Det var som om hjärtat mjuknat inne i bröstet på honom. Han hade en rent fysisk förnimmelse av sötma.

-- Berätta mera, Kerstin, sade han med låg röst.

-- Å när han föddes! Ja, aldrig glömmer ja _den_ dan i hela mitt liv, fastän dä va nu en natt.

-- Berätta, Kerstin -- -- --

-- Ja har väl aldrig vatt mä om maken. Han föddes klockan fyra på morronen och skräddare Kronquists fru, hon lå ju också i de sista värkarna.

-- Va ä värkar?

-- Dä ä, när dä gör ont, innan en ska till och födas. Och fru Janson, hon som va barnmorska på den tiden och som ä dö nu, hon sprang från sali frun till Kronquistens och från Kronquistens till sali frun. Ja, dä va ett rännande kan en tänka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, då måste ja springa dit och säga, att nu fick di minsann va färdiga mä sitt för nu behövdes fru Janson hemma hos löjtnantens i röda momangen. Och när ja sto där i köket och vänta, så sto ja mitt opp i alltihop. Men se gick, dä gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rörde mig ur fläcken förrän ja fått fru Janson mä mig. Och Kronquisten, han kom ut i köket och så eländi ut och sa: här blir bestämt tvillingar. Men dä ble dä nu inte. Karar har så många påhitt för sig, och klockan halv fyra fick ja fru Janson mä mig och kom gjorde vi i grevens tid för en halvtimme efter va han född. Ja, dä va ett elände. Och löjtnanten, han va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte va färdiga snart, så skulle han skjuta dom.

Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon berättade. Han var försjunken i sin mor.

-- Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds?

-- Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på!

Han rös till. Han satt och bad sin mor om förlåtelse för att hon lidit för hans skull. Och på samma gång fyllde honom tanken på hennes lidande med ett sällsamt välbehag. Det var, som om han plötsligen kommit henne _riktigt_ nära. Hon har lidit, hon har lidit för min skull...

-- Ja, å så va allting bra förståss! Och dä ska han tro, att en lyckligare mor har ja _aldrig_ sett. Dä va riktit vackert till å se på, sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin -- -- -- Å så grät hon igen. Ja, ja ska _aldrig_ glömma dä, om ja så blir hundra år, hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en gosse. Å dä va han!

Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder, medan han bet tänderna samman över en viskning:

-- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig -- -- --

-- Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför ska jag dö -- -- -- Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för henne, när vi va ensamma -- -- --

Kerstin såg upp förfärad. Stellan hade kastat sig framstupa på soffan. Hans kropp skakade under konvulsioner, han jämrade sig högt som i smärta, och ur hans mun kommo lösslitna meningar:

-- Mamma, mamma, älskade mamma, bed för mig, bed till Gud för mig, mamma, du som är i himlen, bed att han räddar mig, mamma, mamma -- -- --

Till sist hade underverket skett, underverket, han längtat efter.

Hän var förlossad. Han var frälst.

Det var Madonnan som frälst honom.

Kerstin satt tyst och orörlig och såg på.

* * * * *

Han _kände_ sin mor. Han förnam henne rent fysiskt, än hur hon hade lidit för honom, då han kom till världen, än som ett vitt varmt leende, som omvärvde honom likt en brudslöja, svepte hans hjärta i något varmt och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behövde bara gå in i salongen, slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för att få en levande bild av henne, som hon varit, då -- -- -- då -- -- -- Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme, som kom honom att rysa.

Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam. Det fanns ett väsen, som lidit för honom, ett väsen i vitt med slöja och myrtenkrona, som gråtit i glädje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse -- -- --

Hur han älskade henne! Hon var det vitaste, som någonsin funnits. Han behövde bara sitta och se på henne som brud, och hålla handen över fadern, för att tårarna skulle tränga fram och han själv känna sig fylld av en renhet och vithet i släkt med hennes. Han var nu övertygad om, att bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mänska. Hur skulle han ha _velat_ vara annat än god, om han varje dag hade kunnat lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna vithet. Hur hade det varit möjligt annat!

Men också i denna lycka fanns det stunder, då det stack till inom honom av avundsjuka mot fadern. Även när han på bröllopsporträttet höll sin hand över honom, stack i alla fall hans svarta attilaärm med den vita glacéhandsken fram över moderns arm. Det plågade honom, plågade barnets längtan efter den obefläckade avlelsen. Tanken att han själv kommit till genom synd gjorde honom blossande röd. Hur hade hon kunnat? Hur hade hon velat? Hon, som var så vit och ren!

Men också häri fann han en tröst. Han var enda barnet. _En_ gång hade hon -- -- -- nej, han kunde inte få ordet över sina läppar, knappast ens utforma det till tanke. Men han var henne tacksam därför. En gång, för att han skulle kunna födas. Och sen aldrig mera -- -- --

-- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig med hela min själ -- -- --

* * * * *

Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om moderns sjukdom, död och begravning. Och när hon slutat läste hon salig fruns älsklingspsalm, den hon brukat läsa, då hon fått visshet om att hon skulle dö.

Han började också taga för vana att varje eftermiddag gå ut till hennes grav. Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv:

Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång, och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är. Men Herre Gud, bevara min själ till evig tid för syndasömnens fara, för världens falska frid! Här hjälp mig att fullkomna mitt värv med tro och hopp! Sen kan jag roligt somna och stå med glädje opp.

Tårarna sökte sig nedför hans kinder. Han såg sig förstulet omkring. Ibland kunde det hända, att någon gick och pysslade vid en grav i närheten med en liten spade och en liten vattenkanna. Då fingo tårarna torka av sig själva, till dess han kom fram till pumpen bakom gravkapellet, där han vätte sin näsduk och strök den över ansiktet. Men oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lågo mycket längre borta, och det var mest där, folk gick och vårdade och ansade. Han kunde torka sina tårar i fred.

Till sist -- efter ännu en blick omkring sig -- tog han av sig mössan:

-- Adjö, älskade mamma för i dag. Jag kommer till dig i morgon.

En eftermiddag, då han stod vid graven och läste hennes älsklingspsalm, ryckte han till vid fotsteg mot gångens grus. Han såg upp. Det var hans far, som kom...

Han vände honom ryggen och gick med stora steg in på en sidogång. Han kunde knappast förklara varför han gick. Han ville vara ensam. Han kände, att han och hans far ej sökte samma mänska härute, att de sörjde olika personer. De älskade samma kvinna båda två, men på olika sätt: fadern älskade det jordiska hos henne, han själv det himmelska.

Men efteråt ångrade han sig, och ju mera det närmade sig till kvällsvarden blev han rädd, som om han ertappats med någonting hemlighetsfullt och otillåtligt. Han var rädd att hans far skulle nämna något därom.

När de möttes vid bordet, vågade han ej se honom i ögonen. Och fadern nämnde ingenting om mötet.

* * * * *

Stellan närmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdlös gråt av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern ökades tack vare Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande, vidrigt...

Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och åter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gång mördat ett barn. Han, Stellan, var den ende, som visste något om mordet. Och nu kommo de till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mörda också honom. De stodo alldeles över honom. Han sökte krypa undan, springa från dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ångestrop...

Dagen efter sådana drömmar kände han av en oförklarlig anledning oviljan mot sin far ännu starkare.

Men plötsligen inträffade något, som med ens riktade hans hat mot en annan person, prästen, som konfirmerade honom.

En dag efter konfirmationslektionen höllo läsbarnen ett sammanträde för att tillsätta en kommitté med uppgift att välja en minnesgåva till prästen.

Stellan hade -- av ej fullt klara anledningar -- varit övertygad om att han själv skulle bli invald i denna kommitté. Men hans namn blev ej ens föreslaget vid de något oregelmässigt förda förhandlingarna.

Han gick hem från mötet i en egendomlig, dov känsla. Han var inte sorgsen. Ej heller förbittrad. Det föreföll honom som en dröm, som en elak overklighet, att han ej blivit invald. Hur hade det gått till? Hur kunde det vara möjligt? Hade de ingen aning om, vem han var, ingen aning om, vad som under hela denna konfirmationstid försiggick inom honom? Och om de också inte insågo och förstodo detta, borde de åtminstone veta, att han var son till kapten Petréus och att hans morfar var ingen annan än konsul Axelson i Göteborg, ledamot av första kammaren och kommendör av Vasaordens andra klass.

Och så hade de som ordförande i kommittén valt Percy Anderzén, son till speceri- och diversehandlanden på Västra Storgatan.

Hans första rediga tanke var att ej ge något som helst bidrag till presenten, att helt enkelt inte nämna ett ord därom där hemma. På så sätt skulle han kunna slå två flugor i en smäll: han skulle kunna visa sitt förakt för kommittén och samtidigt undgå att tala om att han blivit förbigången vid valet.

Senare på kvällen förkastade han emellertid denna plan, som för några timmar förefallit honom så lysande. Den var inte värdig en sådan som honom. Han var och ville handla som en gentleman -- ett av de nya och något vaga begrepp han införlivat med sin föreställningskrets. Och en gentleman bar sig inte åt på ett så futtigt sätt. Dessutom: han ville vara med om presenten. Hans fåfänga var ännu inte tillräckligt raffinerad för att tillåta honom lysa med sin frånvaro.

Vid kvällsbordet sade han:

-- Pappa, dä ska samlas till en present åt adjunkt Lundquist.

-- Jaså.

Hans farmor bröt ögonblickligen in:

-- Vem ska välja presenten?

-- Percy Anderzén ä ordförande.

-- Vem är Percy Anderzén?

-- Hans far ä specerihandlande på Västra Storgatan.

Nu vände sig kapten Petréus till sin mor med en glimt i ögat:

-- Herr Anderzén vill väl bli av med en av sina kristallskålar.

Stellan såg på sin far. Deras blickar möttes i två vuxna mänskors leende. Han tyckte plötsligen om sin far, inte på samma sätt som han älskade sin mor, utan kallt, på förståndets vägnar.

-- Hur mycket ska du ha?

-- Tjugu kronor ä dä högsta, någon fick ge. Annars mindre.

-- Aha! Då blir pappa Anderzén av med mer än en kristallskål.

Stellan gav åter sin far en blick fylld av beundran. Också hans far föraktade kommittén. Och inte nog med det. Han hade ett skarpt huvud, hans far. Han hade ögonblickligen förstått det djävulska spelet bakom valet av ordförande. Så långt hade han själv inte tänkt. Nu förstod han också, varför hans namn ej ens nämnts. _Hans_ far hade ingenting att sälja. Och han var stolt däröver.

Dagen efter lämnade han de tjugu kronorna till Percy med en likgiltig gest:

-- Här har du!

Percy var mycket viktig. Han drog upp en anteckningslista ur kavajens innerficka och bad Stellan vända sig om, så att han kunde skriva bet. för hans namn på ryggen. Stellan vände honom föraktligt ryggen, och Percy skrev.

-- Nu kan du se själv att ja skrivit bet. för ditt namn.

-- Det bryr ja mig inte om.

Percy fortsatte:

-- Å så hade vi sammanträde hemma hos mig i går kväll, och vi kom överens om å köpa en kristallkrona.

-- Var ska ni få den?

-- Jo, pappa har en, som han säljer för inköpspris, för den goa sakens skull.

Stellan log; han försökte härma sin fars leende:

-- Jaså!

-- Va tycker du?

-- Ja bryr mig inte om va ni ger honom.

-- Ja, dä va bra dä! För pappa sa, att om dä va nån, som satte sig emot dä, så ville han inte på nåra villkor -- -- -- Men billigare kan vi inte få en kristallkrona hos nån i hela stan, inte ens hos plåtslagare Svenson, för pappa säljer den till inköpspris.

Stellan log på nytt sin fars leende, vände honom ryggen och gick. Percy Anderzén blev stående och såg efter honom.

-- Hör du, Stellan, ropade han, efter en stund: Varför skrattade du?

Stellan kastade huvudet bakåt och svarade:

-- Ja skrattade inte. Kan du inte skilja på skratt och hånleende, din dumbom.