Part 14

Nu vände sig kaptenen om och såg på honom:

-- Vad är det som gör att du ändrat dig?

Nu var det Stellans tur att slå ned ögonen:

-- Dä ä svårt att säga -- -- --

-- Nå, då vill jag inte fråga.

-- Tack, snälla pappa.

-- Tja, då äter vi väl!

Stellan gick före honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stående kvar en lång stund mitt på golvet och såg rakt framför sig.

Samma kväll skrev han ett långt brev till prostinnan i Lund. Det kom omgående svar, också ett mycket långt brev, adresserat till Stellan själv. Hans farmor var mycket belåten över hans beslut -- allra mest därför att hon segrat över konsulinnan Axelson, ehuru hon ej nämnde någonting därom i skrivelsen till Stellan. I stället talade hon om konfirmationens allvar och vikt. Hon skrev också om att hon själv skulle komma i god tid för att bistå honom under dessa för hela hans framtid och hans andliga liv så betydelsefulla veckor.

Både beslutet och farmoderns brev fyllde Stellan med ett högtidligt allvar och en känsla av trygghet, som om han vandrat omkring i en värld av vit bomull. Det föreföll honom som om alla mänskor plötsligen blivit vänligare. Varje gång han mötte kristendomsläraren, som skulle konfirmera honom, tog han av sig mössan på ett alldeles särskilt vördnadsfullt sätt, och med en hemlig värme sökte han de kamraters sällskap, som i likhet med honom skulle beredas till den för hela deras andliga liv så betydelsefulla stunden.

* * * * *

Han gick sedan flera veckor och läste för adjunkt Lundquist.

Men intet underverk skedde. Den stora, hela själen genomskakande Paulusuppenbarelsen inträffade ej, bländande med sitt övermäktiga sken, tvingande honom på knä...

Han läste katekesen och Bibeln på nytt; han lärde sig en massa psalmer utan att därigenom komma närmare Gud eller Kristus. Han kunde ej inom sig upptäcka någon nämnvärd förändring annan än den att han allvarligt bemödade sig att tro.

Den sista kvarten under varje lektion, sedan läxorna och bibelutläggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde något intryck på Stellan. Han försökte göra sig riktigt mjuk och mottaglig för vad prästen sade, riktigt öppna sitt hjärta för hans ord. Men det lyckades ej. Inte heller nu kände han, att han levde i, genom och med Frälsaren.

Kanske det redan var för sent. Utan att man var som ett barn, skulle man ej kunna ingå i Guds rike. Och han var ej längre ett barn. Han var femton år.

Han kastade sig in i diskussioner med sig själv, byggde upp stora logiskt oemotsägliga tankesystem på grundval av vad prästen sade. Konfirmationsundervisningens stora betydelse, brukade prästen säga, bestod ej i att bibringa exakta kunskaper utan att leda det unga sinnet fram till förståelse av och kärlek till vår Herre Frälsare. Kunskaper båta föga. Ja, när kunskapen ställer sig i strid mot mänskans tro, hopp och kärlek till Kristus, är den en förbannelse.

Var det däri felet med honom själv låg: _visste_ han redan för mycket?

Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej! Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja!

Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? _Nej!_ Hade han det rätta sinnet? Nej! Fanns det någon förutsättning att han skulle kunna få det? Blev han inte med varje dag som gick allt äldre? Och försvann inte för varje dag möjligheten för honom att skaffa sig det rätta barnasinnet? Obetingat jo!

Det blev honom för varje dag allt klarare att han endast skulle kunna räddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till Damaskus hade varit _hans_ konfirmation.

Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en månad till dess han skulle avlägga löftena.

Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest...

Han sökte framtvinga underverket på egen hand. Han började bedja inne på sitt rum. Han lade sig på knä vid sängen: -- Kristus, lär mig älska dig! Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför altaret!

Ibland, medan han låg och bad, kunde det hända, att han föll i gråt. Då kände han sig lättare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta Kristus genom tåreslöjan, som om han passerat förbi likt en ljus skugga. Men då han på detta sätt skönjde honom, såg han också, och på ett ännu mera levande sätt, framför sig den botfärdiga synderskan. Det var som om hon helt och hållet skymde bort Frälsaren, fastän hon låg på knä. Och hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tänkte på med avsky och lockelse därför att han hört, att hon hade funnits en eftermiddag hos en ung löjtnant.

Men oftast kunde han ej gråta alls. Han upprepade bönen gång efter annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjärtat. Och ändock var hans hjärta inte kallt eller livlöst. Alltid hade han förnimmelsen av att själen levde inom honom som om det varit för trångt inne i hans bröst, som om den sakta och varsamt sökte sig en väg ut...

Han började med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram tårarna, nu när bönen ej längre visade sig ha någon verkan. Han tvingade sig att tänka på någonting riktigt sorgligt. Han tänkte på sin kärlek till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom.

Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam, alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän, farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa.

Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting, så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret. Där var till exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att göra med det, som väntade honom, den stora uppgörelsen? Och så var det mänskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation på allvar? Hade han under hela tiden nämnt ett enda ord om den? Och där var majorskan Gyllencrantz? Varför hade han just nu fått veta, att löjtnant Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans säng?

Han kände äckel för allt detta, som drog hans tankar från det andliga liv, han ville ägna sig åt: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz... Han kände leda vid dessa mänskor för deras världsliga tanklöshet. Han önskade ibland att han kunnat göra med dem, som Jesus med månglarna i templet: driva ut dem...

* * * * *

Vid denna tid anlände hans farmor och fritänkaren Boberg till staden.

Först kom hans farmor. Hon infann sig med två svarta sidenklänningar, ett halvt dussin svarta spetsmössor att ha på huvudet och Korta Betraktelser för varje dag på året, utarbetade av Per Anders P:son Petréus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi.

Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru, kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt -- -- -- Rummens inredning tilltalade henne ej. För mycket bjäfs och för litet gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin djupa stämma.

Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från föregående besök kände de flesta.

Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i salongen. Där stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon olyckliggjorde sina barnbarn. När hon tröttnat på strumpstickningen, lade hon patience, och ibland om kvällarna fick hon sig till sin stora glädje en träkarl med sin son och husföreståndarinnan, som visade sig vara ganska skicklig i konsten.

En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt, lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva till salig Petréus på hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor. Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning Victoria på gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon på kafferep till stadens prästfruar, och ibland blev hon också bjuden på en préférence, ett tiondels öre poängen. Klockan halv nio läste hon i enrum aftonbönen med Stellan och samtalade länge med honom. Hon sökte komma underfund med vad han tänkte och kände. Men det var omöjligt att komma till någon klarhet. Han satt tyst och såg på sina händer, eller också började han promenera av och an på golvet och skruvade på axlarna, som om samtalet plågade honom.

Hon kände sig besviken på honom. Hon hade väntat sig honom så mycket mera känslig och mottaglig för de eviga sanningarna efter samtalet i julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av all denna sinnesförändring märkte hon ingenting. Stellan föreföll alldeles okänslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. För mycket "Göteborg", tänkte hon och skakade för sig själv på spetsmössan.

Hon visste ej att Stellan föraktade henne, föraktade henne för hennes världslighet och humbug. Kom hon inte från patiencen och kortlapparna direkt till aftonbönen! Kunde det kallas att ta konfirmationen på allvar? Var det detta hon menat, när hon sagt, att hon skulle komma för att bistå honom vid den viktigaste och allvarligaste tidpunkten i hans liv?

Han kände för henne samma äckel som för faderns och majorskan Gyllencrantz' världslighet.

* * * * *

En vecka efter farmor kom gudsförnekaren Boberg till staden. Han uppmanade i den "rabulistiska" tidningen stadens präster att möta honom i öppen och offentlig diskussion i frågan om Guds existens, Kristi gudom, Treenigheten och Jungfru Marias obefläckade avlelse.

Stellans farmor var upprörd. Hon rasade. Hon förklarade, att den förtappade uslingen borde sättas inom lås och bom för livstid i stället för att tillåtas fara omkring och sätta myror i huvudet på okunnigt folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens präster skulle låna sig till ett sådant ohyggligt uppträde och bevärdiga en sådan usling med ett svar.

Hon gick dagligen på kafferep till stadens prästfruar och kom tillbaka fullproppad med nyheter.

Stellan levde i en oerhörd spänning.

Inte nog med att hans farmor rasade över gudsförnekaren. Också i skolan under rasterna diskuterades han bland gymnasisterna. Man bildade små grupper...

Stellan tänkte ej på något annat än ateisten.

_Hur vågade han!_

Hur vågade han förneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara så _absolut_ säker på att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg så mycket mera än så många andra bildade och erfarna mänskor? Eller var det den rena okunnigheten, som gjorde att han offentligen vågade förkunna sin otrohet? Visste en sådan mänska egentligen vad hon gjorde? Var en sådan gudsförnekare så alldeles viss på att han i alla fall inte till sist skulle straffas, att inte någon gång något alldeles förskräckligt skulle hända honom, det förskräckligaste av allt: den eviga fördömelsen?

Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans mod eller avsky hans okunniga fräckhet. Han undrade, hur en sådan mänska såg ut. Han föreställde sig honom med ett stort svart skägg och långt, illa vårdat svart hår. Till sin oerhörda förvåning fick han under en rast höra, att gudsförnekaren hade ett slätrakat ansikte och mest såg ut som en Waldenströmsk predikant. Det var en sjundeövrist, som berättade det. _Och han hade själv sett honom_. Gudsförnekaren bodde i samma hus som han, hos faktorn på den radikala tidningen.

Stellan tog reda på var faktorn bodde och gick utanför hans port en hel timme i hopp om att få se ateisten. Men det lyckades ej.

På kvällen kom hans farmor hem i en ännu upprördare sinnesförfattning än någonsin förr.

-- Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kväll klockan åtta på missionshuset, sade hon. Först ska uslingen ha ordet. Sen är det kyrkoherdens tur, och så ska de ha ordet en gång till var. Jag önskar kyrkoherden inte hade gett sig in på det. Måtte det nu bara gå bra!

Stellan såg på henne. Han skulle ha velat fråga, varför hon var rädd. Men han vågade inte. I stället sade han:

-- Ska farmor gå?

-- Jag skulle mena det, om jag också ska _bäras_ dit.

-- Får ja följa mä? frågade han så oskyldigt han kunde.

Hon såg på honom över glasögonen:

-- Det skulle bara fattas det!

Dagen efter höll sig Stellan under rasterna i närheten av gymnasisterna. Annonsen hade stått i morgontidningen, med ett särskilt Observera! på slutet: Skolungdom äger ej tillträde.

Men sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn i den radikala tidningen skulle dit i alla fall. Han skulle ta på sig plommonstop och fälla upp rockkragen. För resten hade han redan en liten mustasch på överläppen, han tänkte svärta med en sotad kork. Ingen skulle känna igen honom. Det fanns flera stycken, som ville följa med. Men han betackade sig. Det fanns gränser för solidariteten. Här dög det inte att uppträda i klunga eller alltför många i spridd ordning. Man skulle spricka på kuppen. Och det skulle fan utsätta sig för nedsatt sedebetyg i studenten eller kanske helt enkelt relegering. Om andra tänkte gå, gick inte _han_. Det var bara att säga från med samma. Var det någon, som ville sänka sig så lågt att _plagiera_ honom, så var så god! Men han fordrade uppriktighet i oärligheten. Han tog sig bara friheten påpeka för de närvarande, att det var _hans_ idé. Dixi!

-- Men efteråt talar du väl om, hur det gick till?

-- Visst fan! Snålhet ä inte min dygd.

Den kvällen åt man kvällsvard hemma en timme tidigare än vanligt. Klockan halv åtta hjälpte Stellan sin farmor på med ytterplaggen. Hon var så upprörd, att hon glömde salig Petréus' ebenholtskäpp.

-- Ska farmor inte ha käppen med sig?

-- Jo, det ska jag visst. Och jag önskar jag kunde använda den också.

Och så gick hon.

Stellan drog sig tillbaka till sitt rum, satte sig vid skrivbordet med den latinska grammatiken framför sig. Men han läste ej. Han tänkte på Boberg och kyrkoherden. Nu var klockan snart åtta. Nu skulle gudsförnekaren snart börja. Vad sa han? Stellan försökte föreställa sig, hur det gick till. Sa han: Det finns ingen Gud och ingen Kristus! Stod han med armarna i kors över bröstet, liksom Luther i Worms, då han sa: Här står jag och kan inte annat, så Gud hjälpe mig. Amen! Men det sista kunde han ju inte säga. Han förnekade ju Gud!

_Hur vågade han!_ Fanns det inte hos honom åtminstone ett _tvivel_? Hur kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han _absolut_ veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han använde det med förkärlek.) Nej, det kunde _ingen_ mänska absolut veta.

Han såg åter gudsförnekaren för sig, som Luther i Worms. Kanske var landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna suttit och lyssnat till Luther -- -- --

Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade:

-- Det finns ingen Gud -- -- --

Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en målbrottsstämma, som började nere i basen:

-- Det finns ingen -- -- --

Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad gjorde han? Vad höll han på att göra -- -- --? Han skälvde till ett slag i ångest och lutade huvudet i händerna.

-- Om bara gudsförnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte kommit.

Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg... Han kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset... Och han hade ej fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta _allt_, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, _allt_! Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för? Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att avlägga löften, han inte kunde hålla?

Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han föraktade dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone inte något sken... Han hatade dem.

Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och öppnade dörren.

Hon såg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade så bråttom att bli fri från kapotthatten att hon glömde lösa upp hakknuten.

-- Är du uppe ännu, pojke?

Han såg på henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar, ett ja eller nej.

-- Ja satt och läste, svarade han lågt.

-- Läste så här dags! Klockan är ju över elva.

Hon sade ett kärvt god natt utan att ens kyssa honom.

Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande länge vid skrivbordet med huvudet i händerna. Ibland blev han het av vrede mot alla dessa föraktliga, hatfulla, fega, dumma mänskor, som sökte lura honom. Men minuten efter var det som om vreden smält inom honom till en darrande fråga:

-- Finns det en Gud?

Dagen efter under morgonrasten var det ej svårt att se, var sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn, höll till. Han var omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit.

Sjundeövristen stod mitt i klungan och sade:

-- Dra åt helvete med er allesammans! Jag tänker inte hålla cirkusföreställning.

Han banade sig väg ur skaran och räddade sig in bakom en dörr på vilken det stod: VII:2.

Efter frukostlovet fick emellertid Stellan veta, vad sjundeövristen sagt. Han hade yttrat sig på följande sätt:

-- De sprack skändligt både prästen och Boberg. De resonerade som barnrumpor båda två.

Uttalandet fyllde Stellan med en hopplös förtvivlan. Nu, när allt var ohjälpligt förbi, förstod han, hur mycket han hoppats av tvekampen mellan prästen och gudsförnekaren. Han hade väntat på vissheten, på ett svar att kunna hålla sig till, ett svar i endera riktningen, ett ja eller nej, en vägvisare för livet...

Hemma nämndes ingenting om diskussionen. Men hans farmor gick på kafferep flera eftermiddagar å rad, och om kvällarna talade hon med Stellan om otroheten och gudsförnekandet, som rasade ute bland okunnigt och halvbildat folk.

* * * * *

Nu var det endast tre veckor kvar till konfirmationen. Och ännu hade underverket ej skett. Inom sig kände Stellan ingenting annat än en stigande ångest, omväxlande med någonting, som föreföll honom ännu värre: det var ibland, som om hans hjärta blivit stelnat och stenhårt. Det låg inne i bröstet på honom som en tung, död klump. Ingen värme strömmade därigenom. Och också hans fantasi tycktes lika livlös som hjärtat.

Då greps han av panik. Hur skulle det sluta? Såsom han nu var, ömsom ångestfylld, ömsom trött likgiltig, kunde han inte avlägga konfirmationslöftena. Han kunde inte binda sig för ett helt liv till något sådant, med ett kallt och livlöst hjärta. Någon bedragare ville han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde inte böja knä vid altaret. Nu, i det viktigaste ögonblicket i sitt liv, ville han ej vara falsk.

Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn _kunde_ straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker.

I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu, innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena.

-- Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus!

Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon voro torra och heta.

Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning? Skulle han _tvingas_ att bli en bedragare vid det viktigaste ögonblicket i sitt liv?

En kväll, efter en lång tvekan, beslöt han att öppna sitt hjärta för farmor. Han föraktade henne visserligen för hennes världslighet, men hon var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behöva skämmas, utan att känna sig löjlig.

Han sade snabbt och med osäker målbrottsstämma:

-- Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras -- -- --

Hon såg på honom: en skarp blick, skjuten över glasögonen:

-- Vad för slag?

-- Ja ä inte färdig -- -- --

-- Vad menar du med att du inte ä färdig?

-- Ja ä -- -- -- Ja ä inte redo -- -- -- Ja har inte dä rätta sinnelaget -- -- --

-- Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor!

Han satt tyst en lång stund. Till slut sade han:

-- Farmor -- -- -- Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på Gud, ja kan inte _älska_ Kristus, ja kan inte _känna_ honom som ja ville -- -- -- Ja kan inte förklara dä på annat sätt -- -- --

Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum försvunnit.

Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag inte är sådan som jag var då.

Han vred sig inne i kläderna för att komma loss.

-- Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod.

Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne. Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för _henne_ att säga som redan var konfirmerad. Men _han_ hade bara några veckor kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad det gällde? Voro mänskor galna? Eller var det hela humbug? _Var han den ende i hela familjen, som tog detta på allvar?_ Var det alltså sant att de helt enkelt lurat honom, överdrivit som vanligt, skrämt honom -- -- --?

Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat på huvudet. Och hon hade märkt det:

-- Jo, mitt barn. Du är på rätt väg. Ha bara tålamod. Vänta så ska du få se!

Nu reste han sig upp:

-- Farmor menar underverket?

Han log omärkligt. För första gången log han en _vuxen_ mänskas bittra leende.

-- Ja, det gör jag. Jag menar den benådade stunden, den som öppnar mänskobarnets hjärta.

I detta ögonblick _hatade_ han henne mera än någonsin för hennes prat. Allra innerst i sitt hjärta kallade han henne en gammal skitkäring. Han skulle ha kunnat slå henne av bara otålighet.

Han sade god natt. Hon kysste honom på kinden, medan det rös till inom honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig.

Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv. Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, _alla_ mänskor! Humbug! Fy fan!

Han grep till språkets allra brutalaste och vulgäraste ord, slungade ut dem, meningslöst, i ett gränslöst förakt.

Plötsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller hur tanken kommit för honom, visste han ej. Men plötsligen stod den där, rakt framför hans ögon: _Calvin har rätt!_

Han hade omedvetet uttalat de tre orden högt. Och nu upprepade han dröjande, som ett eko: Calvin har rätt...