Part 13

Det var dagen före trettonafton. Han hade tagit sig en promenad på Bullis i Lund, gått gatan fram som man går i en stad, där man ej är bosatt, med en främmande klassmössa på huvudet: skolflickor ha betraktat den med något av nyfikenhet och undran i blicken, och inför dessa blickar klappar hjärtat snabbare; man sträcker upp sig och ger sig sken av att man kommit långt, långt borta ifrån, att ha rest genom dagar och nätter; och nu går man här, bärare av oanade öden och upplevelser... Och plötsligen spränger det i ens bröst. Man önskar man var stor, riktigt stor, att man var löjtnant vid artilleriet och klädd i uniform, att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot stenläggningen... Och man drömmer vidare, att det är krig och att man just skall draga ut i fält för att försvara fosterlandet och alla dessa flickor... Och man drömmer ännu vidare, att man kommer som segrare tillbaka: trottoarerna äro fullpackade med mänskor, som kasta blommor åt en, där man sitter brunbränd och manöverdammig på en svettig, fradgande och illa ryktad häst...

Det var från en sådan promenad Stellan just nu återvände till det vita huset vid Svanegatan.

Dörren mellan tamburen och salongen stod på glänt. I lilla förmaket innanför salongen hörde han sin fars och farmors röster, medan han tog av sig ytterkavajen. Då han hängde upp mössan, blev han plötsligen stående med mössan på hängaren och handen hållande i skärmen. Han hade hört sin farmor nämna hans eget namn... De talade om honom...

Hans arm föll sakta ned längs sidan, och han kröp bakom dörren med återhållen andedräkt och lyssnade.

-- -- -- luktar kosmetik om honom långa vägar. Om det roar dig, kan du gå upp på hans rum och se på hans huvudkudde. Den är alldeles nersmord, fastän örngottsvaret byttes i förrgår morse. Och att han är högfärdig, det _kan_ du väl i alla fall inte komma ifrån. Men det är inte det värsta, fastän högfärd går före fall. Men det värsta är, att pojken är _falsk_. Han har ingen ärlig karaktär. Ja, försök inte och komma med invändningar. Han är inte det första barnet, jag har haft och göra med i mitt liv, som du vet. Jag har ögonen med mig. Jag har sett det länge. Och jag är inte den enda. Du kan ju fråga dina svägerskor och bröder, om du inte tror din gamla mor. Han är nog artig och uppmärksam mot dig och mig och alla, han anser "fina". Men vet du, hur han behandlar jungfrurna eller gamla Kerstin? Sist jag var hemma hos dig, hade jag ett långt samtal med henne. Fråga henne får du höra! Pojken är falsk, sanna mina ord. Och får han fortsätta länge på det sättet, gitter jag inte tänka på, hur det ska sluta. Det är inte nog med att ha eller få pengar. Pengar kan försvinna. Det har hänt förr. Och all denna flärd och fåfänglighet hos honom! Det är ynkligt bara att se på det. Och så säger du, att jag tar det där med pojkens konfirmation _för allvarligt_. Jag har väl aldrig hört på maken. Jag tar pojkens konfirmation _för allvarligt_! Min käre gosse, det är en Guds innerliga lycka, att Petréus ligger i sin grav och inte hör dig. Är det inte fråga om pojkens själ och salighet! Kan man ta Gud och Hans enfödde son _för_ allvarligt! Nej, vet du, Gunnar! Och så mycke har jag sett på honom, att han är bra långt från Gud och Frälsaren redan. Han är redan fången i glitter och prål, så jag fruktar att det redan är för sent. Och det har du Axelsons att tacka för -- -- -- Ja, du behöver inte rycka på axlarna. Men tänker de mänskorna på annat än -- -- -- Ja, du behöver inte va rädd, jag vet, vi ska inte tala om det. Jag ska heller ingenting säga mera, men -- -- -- jag vill bara säga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens konfirmation för allvarligt, får jag säga dig, att din gamla mor tycker du går _bra_ långt.

Gumman Petréus hade talat så fort, som om hon andats med hjärnan i stället för med lungorna.

Men nu blev det tyst inne i lilla förmaket, alldeles tyst. Stellan smög sig uppför trappan till gavelrummet så sakta, så ljudlöst, att de gamla trappstegen knakade under honom.

För första gången i sitt liv hade han hört mänskor tala om sig, då han själv inte var närvarande. Han hade visserligen fått anmärkningar förr, av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig tagit dem på fullt allvar. Överdrifterna i dem hade varit alltför påtagliga, allt för tydligt avsedda att genom själva sin överdrift framkalla ett önskat resultat.

Men det, han nu hört, var någonting helt annat.

Han reglade dörren bakom sig och blev stående mitt på golvet. Han kände sig plötsligen iskall. Det var som om frossan ätit sig in i honom, ända in i hjärtat. Han skakade till ett par slag. Han var ensam, alldeles ensam i hela världen. Han hade ingen, han kunde lita på, ingen enda. Inte ens hans far hade tagit honom i försvar. Han var utan vänner, utan någon, som tyckte om honom.

Det kändes som om det lilla gavelrummet så småningom vidgats och blivit till en isande kall rymd, i vilken han stod, ensam, skakande av frossa. Och utanför denna isande kalla rymd låg världen, där mänskorna gingo omkring utan att bry sig om honom, utan att bekymra sig om att han stod här ensam och frysande -- -- --

I lilla förmaket under sig hörde han sin far och farmor tala. Han kunde ej uppfatta deras ord, och han var ej längre nyfiken.

Han satte sig på sängkanten, sammankrupen i sig själv som skydd mot kylan. Att en mänska verkligen kunde vara så ensam som han...

Han gick genom hela sitt förflutna. Det ena halvt förborgade minnet väckte det andra. Alla hade svikit honom, inte bara farmor och pappa. Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med -- -- -- Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken -- -- -- Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj -- -- -- Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven...

Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström. Och han hade skjutit sig.

Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig, därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi nere på gatan. Han hade hört ljudet av deras steg, och de hade gått förbi utan att veta, att han satt där uppe, alldeles övergiven, utan att någon brydde sig om honom. Och då ingen kommit upp till honom, inte ens hon, han älskade, hade han tagit fram revolvern och skjutit sig.

Skulle det gå likadant med honom, inte just nu, men en gång långt fram i tiden, då han blev löjtnant?

Han blev sittande alldeles stel och styv och stirrade framför sig. Jo, så skulle det sluta. Han visste det nu, alldeles säkert. En dag skulle han skjuta sig som farbror Ekenström, därför att ingen tyckte om honom och därför att han var bättre än alla andra. Men innan dess skulle han leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var syndig... Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han _förstod_ farbror Ekenström. Han hade själv gjort något liknande, då han gett Rose frimärkena...

_Vad han varit lycklig då!_ Han hade gett henne frimärken. Och så hade de kyssts. Och hon hade spelat piano på konditoriet. Varför hade han inte tyckt bättre om att kyssas? Han ångrade det nu. Och varför hade han skämts, när hon spelat piano på kondis. De skulle ha kyssts, kyssts, kyssts, till dess han en dag sköt sig...

Jo, så skulle det gå till! Så skulle hans liv sluta, i sus och dus och prål och flärd, musik och kaféer och en Rose och så: Pang! Och där hemma skulle de andra officerarna säga: -- Nu har Stellan Petréus gått och skjutit sig i Köpenhamn för en kvinna, som han gett för många presenter. Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det är alltid de bästa som skjuter sig.

Så skulle de säga -- -- --

Han satt ej längre och skakade i frossa. Han var het över hela kroppen -- -- --

* * * * *

Det ringde till middagen. Han gick ned i en stämning av kallt och högtidligt allvar. De tyckte inte om honom. De kallade honom falsk och högfärdig. Han brydde sig ej om det mera. Han _var_ falsk och högfärdig. De visste inte, hur han skulle leva och hur hans liv skulle sluta. Han var ensam. Det var skönt att känna sig ensam. Han behövde inte ta några hänsyn längre. Han var kvitt alla förpliktelser. De väntade sig inte mera av honom. Hans farmor hade själv sagt, att det var för sent. Han kunde göra vad han ville. _Han var fri!_ Det var en underbar känsla, som om han plötsligen vuxit och blivit _riktigt_ stor. Han visste sitt öde, visste, hur det skulle sluta... Och han var fri...

Han svarade kort på de vuxnas frågor om var han varit och vad han hittat på. Vad hade de med honom att göra? De tyckte ju inte om honom. De sutto hemma och baktalade honom, när de trodde han inte hörde dem. Varför frågade de då? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor ännu falskare, som nu satt där och kallade honom mitt älskade barn och frågade, om han inte ville ha mera äppletårta. Han gav fan i hennes äppletårta. Den kunde hon äta själv.

Efter middagen gick han åter ut i stan. Han sade, att han skulle gå och hälsa på professorskusinerna. Men i stället drev han omkring på gatorna. Han såg på mänskorna på ett nytt sätt, i synnerhet på kvinnorna. Han kastade inte längre skygga blickar på backfischar. De intresserade honom inte längre. Han såg på de vuxna, som ännu voro unga, sökte efter en kvinna, som var så vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptäckte bara en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han följde efter. Han var inte svartsjuk på studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur brädet, när han en gång fick uniform på sig. Det var ingen konst.

Han gick bakom dem och såg på hennes svajande höfter. Och ju längre han betraktade dem, ju längre han följde deras svängande rörelser, ju osäkrare kände han sig. Han tvivlade inte på att han med sin uniform skulle kunna peta studenten. Men han började bli rädd, rädd och varm vid åsynen av dessa höfter, av de två vecken i kappan, som rörde sig snett ned över ryggen för varje steg, hon tog. Han visste inte riktigt vad han skulle säga henne, då han en gång gett studenten respass. Han hade en känsla av att han inte skulle kunna säga någonting, bara falla ned framför henne, med en present i ena handen och en revolver i den andra -- -- --

Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om någon kittlat hans hjärta. Och i detta ögonblick visste han ännu säkrare, att det skulle sluta med ett revolverskott.

Han följde efter dem, till dess de stannade utanför en port, där den unga kvinnan gick in. Han såg inte hennes ansikte. Men över porten, där hon försvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrädderi.

Han tänkte på henne hela kvällen, på de svajande höfterna och vecken i ryggen på hennes kappa, då hon gick. Han satt och tänkte på det till och med, då farmor efter kvällsvarden läste aftonbönen i lilla förmaket. Han hade redan beslutat sig för att när bönen var över skulle han gå upp på sitt rum, lägga sig och tänka på höfterna och vecken i kappan.

Han kysste sin farmor på kinden. Men i stället för att kyssa honom god natt, sade hon:

-- Stellan lille, vill du stanna ett slag. Jag vill tala med dig.

Han ryckte omärkligt på axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han var ju ensam. Han var fri!

Ögonblicket efter fann han till sin förfäran att både tant Selma, den döva sällskapsdamen, och Nilla, trotjänarinnan, smitit. Och de hade stängt dörren efter sig...

-- Kom nu och sätt dig här i soffan hos farmor, så ska vi talas vid _riktigt ordentligt_, riktigt på tu man hand.

Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand.

-- Du förstår, lille Stellan, jag håller ju så obeskrivligt mycket av dig, mera än av mina andra barnbarn, därför att du är mitt enda riktiga, mitt enda.

-- Ja-a -- -- --

-- Förstår du det?

-- Ja, farmor.

Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans hand.

För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av frihet hade försvunnit. Det föreföll honom till sist, att han var så liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä...

Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter.

Han bara storgrät. Han var alldeles upplöst av tårar. Han kramade hennes hand och snyftade gång på gång:

-- Ä dä för sent, farmor? Säg, att dä inte ä för sent. Jag _vill_ inte skjuta mig!

Hon såg förskräckt på honom:

-- Men mitt älskade barn, var får du sådana tankar från? Må Gud bevara dig för sådana förfärliga tankar!

-- Jo, ja vet så _säkert_, ja _vet_, att ja kommer att skjuta mig, ja vet dä _så säkert_ -- -- --

-- Men mitt älskade, älskade barn -- -- --

-- För ja _vill_ inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja _vill_! Ja vill älska Gud och Kristus -- -- -- Ja vill va god -- -- -- Ja ä så olycklig, så olyck -- -- -- liiii -- -- -- Ja vill inte bli rik. Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill -- -- --

Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs som ett litet barn.

Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev sittande på sängkanten och läste ännu en bön. Han tog hennes hand och började gråta på nytt:

-- Läs mammas psalm, läs -- -- -- mam -- -- --

Och prostinnan Petréus läste hans mors älsklingspsalm, den som hon brukat läsa, innan hon dog.

Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är.

Efter en stund reste hon sig:

-- God natt med dig nu, min käre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du som en annan Stellan, pappas och farmors snälla, goda, rara Stellan.

Han höll kvar hennes hand. Tårarna kommo fram på nytt.

-- Dä blir så svårt, sade han.

-- Ja, men Herren hjälper. Ser du mitt lilla barn, det finns någonting som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga mänskobarn. Mänskorna nu för tiden rycker på axlarna åt det. Men tro du din gamla farmor: underverket _finns_, det sker underverk _varje_ dag. Utan underverk räddas ingen mänska. Tro din gamla farmor! Förlita dig på Frälsaren i ödmjukhet och tro på underverket att det kommer. Nej, nu måste jag gå ner. Nu kommer din pappa hem.

Stellan höll henne ännu kvar:

-- Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa -- -- -- lova det -- -- --

-- Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott.

Hon tände ett ljus och släckte lampan.

Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim. Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig mänska. Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som haglade över honom, som om han prenumererat på dem...

Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster...

* * * * *

Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna, skolan. Och ändock föreföll det honom som om allt under dessa korta julveckor blivit åratal äldre, blivit gammalt, föråldrat.

Det var han själv, som förändrats. Den kväll, han suttit ensam med farmor, hade han genomgått en som han tyckte fullständig förändring, som om allt inom honom först lösts upp i tårar för att sedan samla sig i alldeles nya kombinationer. Han längtade. Han gick och väntade på något. Men drömmen, som levde inom honom, var en annan än förr: den sökte sig inte längre mot fjärran länder och äventyr eller mot den avlägsna tid, då han för alltid lämnat skolan bakom sig och kommit ut i livet med dess lockande möjligheter. Det, han väntade, låg honom nära. Det fanns inom honom. Han tyckte sig ibland kunna känna det rent kroppsligt, som en sprängning i bröstet.

Det, han gick och väntade på, var underverket, farmor talat om, Guds underverk.

Själva ordet hade satt hans fantasi i en häftig rörelse, gett den en våldsam stöt framåt, i en som han trodde alldeles ny riktning. Han visste ännu ej, att detta nya ej var någonting nytt, att det endast, i en förändrad gestalt, var hela barndomens koncentrerade sagolängtan, som med detta nya ord åter sökte sig fram till förverkligande: det våldsamma kravet på den plötsliga förändringen. Underverket skulle ske: han skulle bli en annan, inte genom en långsam och mödosam uppflyttning från klass till klass, till dess han en gång blev stor, utan med ens, i ett enda slag.

Han anade till och med, hur det skulle ske. Det skulle ej komma i form av en yttre förändring, genom en yttre upphöjelse, en oväntad utmärkelse, likt överräckandet av sagoprinsens krona och mantel. Underverket skulle ske _inne i hans själ_. Det skulle komma ungefär så, som det en gång visat sig för Saulus, en plötslig syn, så bländande att den skulle tvinga honom på knä. Och i detta ögonblick, i denna blindhet, skulle han bli _seende_. Han skulle förstå _allt_, han skulle i ett enda slag lära sig tro på Gud, älska Frälsaren, bli god, bli helt och hållet en annan.

Men underverket inträffade ej. Han gjorde i yttre måtto allt, som stod i hans makt att underlätta dess förverkligande: han lade bort kosmetiken, var hövlig mot Ida och tittade varje eftermiddag ett slag upp till Kerstin.

Men det hjälpte ej...

Var det redan för sent? Hade farmor haft rätt, då hon sagt till hans far, medan han själv stod gömd bakom dörren, att han redan var alltför fången i flärd och fåfänglighet?

Han funderade mycket över detta. Kanske låg felet däri, att han en gång skulle bli rik? Det stod någonting i Bibeln om den rike, kamelen och nålsögat. Han insåg, att liknelsen ej fick tagas för bokstavligt: Kerstins bokstavliga bibelutläggningar hade han för länge sedan lämnat bakom sig; han visste att nålsögat var en port i Jerusalem. Men han insåg också på samma gång den djupa symboliken i detta. Den som var rik eller skulle bli rik måste lära sig ödmjukhet. Frågan var hur det skulle ske. Han tyckte sig i yttre måtto ha gjort allt, som i den vägen rimligtvis kunde begäras av honom.

Också på detta funderade han mycket. Med den medeltida skolastikens hela skärpa staplade han som han tyckte ovedersägliga argument på varandra för att klargöra för sig, att rikedomen i och för sig inte behövde utgöra ett oöverstigligt hinder för underverket. Paulus själv hade ej varit en fattiglapp utan en bildad man. Han hade gått i skola och varit skriftlärd.

Och för resten: var det alldeles _nödvändigt_, att han skulle bli rik? Kunde han inte helt enkelt avsäga sig sin morfars pengar? Kunde han inte säga nej, då de kommo och erbjödo honom rikedomen, säga, att han inte ville ha den och att de fingo göra med den, vad de ville?

Men ej heller detta beslut hjälpte. Ingenting hände... För några dagar greps han av panik. Så blev allt åter lugnare inom honom, allt eftersom den dagliga skolrutinen snörde in honom i sitt växlingsrika enahanda. Veckorna gingo. Till slut låg drömmen om underverket endast som ett halvt igenvuxet sår långt inne i bröstet på honom. Ibland stack det till i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli stor, riktigt stor... Och efter denna plötsliga smärta var det, som om det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade...

* * * * *

En dag kom klarheten strömmande in över honom som ett plötsligt knippe solstrålar.

En morgon efter bönen steg rektorn upp på katedern i bönsalen och förklarade, att de av skolans lärjungar, som under terminen önskade åtnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmäla sig på rektorsexpeditionen.

Han kände det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit klarvaken av något, som värmde hela hans kropp.

Underverket -- det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle ske. Genom den skulle han förstå allt, sin längtan, sin egen själ...

Han hade förnimmelsen av en obeskrivlig lättnad. Äntligen -- -- -- Nu hade han funnit vad han sökt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han _kunde_ inte gå en hel termin och vänta på detta, som i ett slag skulle förändra hela hans liv. Han var rädd för sig själv, misstrodde sig själv. Kanske när sommaren kom, drömmen om underverket skulle helt och hållet ha försvunnit. Och på samma gång skulle också flärden och fåfängligheten ha ytterligare flera månader att arbeta sig allt längre in i honom.

Han gick hem till frukosten med snabbare steg än han gjort på länge.

-- Har inte pappa kommit hem ännu?

-- Nej!

Han gick av och an runt matsalsbordet och väntade. Till slut hörde han sabelskrammel ute i tamburen. Han skyndade ut:

-- Säg, pappa, får ja lov och tala mä pappa ett slag.

Ivern hade gjort honom blossande röd i ansiktet. Och samtidigt såg han mycket allvarlig ut.

Fadern gav honom en snabb blick:

-- Ska det vara med samma?

-- Ja tack!

-- Nå, kläm ur dig då!

Han kastade en hastig blick in i matsalen, där hushålls fröken redan stod bakom sin stol.

-- Ja kan inte säga dä här. I enrum!

Fadern såg åter på honom ängsligt och skarpt:

-- Vad i Herrans namn står på? Har du hittat på några dumheter i skolan?

-- Nej, men dä ä viktigt!

Han gick före sin far in i skrivrummet och stängde dörren efter honom.

Kapten Petréus var ej längre säker på Stellan. Han och prostinnan hade haft ett långt samtal nere i Lund en viss kväll. Pojken hade suttit och pratat någonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund och botten en smula rädd för honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans ålder hade han av sin barndom glömt det mesta, och han hade ännu ej hunnit tillräckligt långt upp i åren för att åter minnas den. Han förstod sig inte på Stellan.

Han såg en smula osäkert på sin son:

-- Nå, vad är det du vill?

Stellan fäste sin blick öppet i hans:

-- Jo, dä ä konfirmationen.

-- Nå?

Fadern besvarade hans blick ännu osäkrare. En plötslig aning for genom honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det är någon, som satt dumheter i huvet på honom, och så blir det bråk och förtvivlan både i Lund och Göteborg.

-- Jo, dä ä så att -- -- -- Ja kanske kommer och göra pappa och farmor emot, och ja vill dä inte gärna, dä försäkrar ja pappa, men -- -- --

-- _Nå, kläm ur dig!_

-- Jo, får ja lov och konfirmeras nu i skolan under terminen i stället för på landet i sommar?

Stellan såg sin far fortfarande allvarligt i ögonen.

Kapten Petréus vände sig om för att hämta sig efter förskräckelsen. Med händerna bakom ryggen tog han några steg fram i rummet för att dölja ett leende, i vilket låg lika mycket häpen undran som löje.

Stellan följde honom med blicken:

-- Ja vet att ja gör er emot, men -- -- --

-- Tjo-oo, det kan du väl få -- -- --

-- Då kan ja få anmäla mig på rektorsexpeditionen i dag?

-- Tja, det går visst för sig -- -- -- det ser jag inte något särskilt -- -- --

Stellan bugade sig högtidligt och sade med säker och varm röst:

-- Tack, kära pappa.