Part 12

Morgonen efter voro de hjältar. Det talades inte om någonting annat än om dem. De stodo mitt i en ständigt växande klunga och måste berätta på nytt. Det vill säga: det var mest Stellan som fick föra ordet. Kalle sade inte mycket. Och Stellan berättade gärna. För varje gång han måste upprepa historien slutade han:

-- Å om Kalle inte vatt där, så hade ja vatt dö nu. Ä dä inte sant?

Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick.

Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om, hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern. Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala. Stellan hörde inte mycket på vad han sade mera än rektorsförhör klockan nio, omedelbart efter sista morgonlektionen.

De båda fosterbröderna använde rasten mellan de båda morgontimmarna att komma överens om vad de skulle säga. Nu var Stellan den fåordige. Kalle visade sig åter som vanligt överlägsen, full av planer.

-- Nu ska vi komma överens om att du säger att ja räddade dig.

-- Ja visst.

-- Å så säger vi inte nåt annat.

-- Nä.

Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen.

-- Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån?

-- Dä hade Kalle med sig.

-- Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan?

Stellan började skruva på sig.

-- Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller!

-- Nä -- -- -- äää.

-- Varför hade du ett rep med dig just i går?

-- Därför att -- -- -- ja tyckte dä kunde va bra å ha.

-- I händelse Petréus skulle gå ner sig? Var det så?

-- Ja.

-- Då visste du alltså, att Petréus skulle gå över isen?

-- M -- -- -- mnnn -- -- -- Han hade talat om dä.

-- Skulle han gå över isen ensam?

-- Mmmnnn -- -- -- näää, dä skull -- -- -- lle han inte.

-- Vem skulle gå med honom?

Kalle svarade ej.

-- Var det kanske du som skulle gå med honom?

-- Mmnnn -- -- -- kanske -- -- --

-- Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två klockan tolv.

* * * * *

Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar med sig, nya, gula, fernissade.

Pojkarna reste sig och bugade djupt.

-- Ordningsman, sätt fram en pulpet.

Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting.

-- Petréus! Fram med dig!

Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade -- -- -- Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.

-- Stilla, drummel. Spänn dig inte!

Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, utdraget skrik:

-- A -- -- -- aaa -- -- -- jjj! A -- -- -- aaaaaaaaa -- -- -- jjjjj -- -- --

Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.

Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit -- -- -- han var ärelös -- -- --

Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade han:

-- Hör du -- -- -- h -- -- -- har du -- -- -- något i -- -- -- byx -- -- -- xorna, lymmel!

Kalle svarade ej.

-- Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner dem!

Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina byxor.

Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting grått.

-- Vad är det? frågade rektorn.

-- En kökshandduk -- -- --

Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så att fönsterrutorna klirrade.

Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:

-- Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte, lymmel!

Han var blåröd i ansiktet.

-- Bort och sätt dig!

Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.

Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på ämbetsrummet.

Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad...

Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. Plötsligen _såg_ han Kalle. Plötsligen förstod han _allt_. Kalle hade lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre.

När rektorn gått reste sig Stellan upp:

-- Får ja lov å gå ut?

-- Gå då!

Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting. Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra hedersbegrepp -- -- --

* * * * *

En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän.

Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck, vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.

Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.

Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud.

På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck. När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström. Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström _inte_ hjälpt honom, han hade kunnat klara sig...

Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig mot.

Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.

Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat:

-- Ja, det är de bästa, som skjuter sig.

Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare.

Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller -- de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och de beundras av kamraterna.

Men de bästa -- de skjuta sig.

II.

MEDELTIDEN

Så långt tillbaka i tiden Stellan numera kunde minnas hade han och hans far brukat fira julen hos farmor.

Liksom så många andra skånska prästänkor hade hon efter prosten Petréus' död flyttat till Lund, där hon köpt ett långt, vitrappat envåningshus mitt emot Parkbolaget.

Hennes man hade varit en verkligt evangeliskt-lutersk kärngubbe, som i änkemannaståndet sett den säkraste vägen till helvetet: prostinnan Petréus var hans tredje hustru -- de två första hade varit systrar -- och i det avlånga, vita huset vid Svanegatan hade hon uppfostrat, utom sina egna två söner, två kullar styvbarn, tillsammans elva barn, av vilka endast ett var av kvinnokön. Mellan den äldste styvsonen och hennes egen yngste pojke, numera kaptenen Petréus, var åldersskillnaden så stor, att kaptenen som barn haft den föreställningen, att hans äldste halvbror fötts med skägg: han hade nämligen aldrig sett honom utan.

I fråga om barnen Petréus ägde det något ovanliga förhållandet rum, att även om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor, kunde man däremot med bestämdhet påstå, att prosten Petréus varit far till dem alla. De hade alla hans stora, runda, säkert och solitt byggda sydskånska kranium.

Av de elva barnen hade endast ett kommit på villovägar. Det var prostinnans äldste son, Erik, som i femte klassen i katedralskolan i Lund hittat på någonting förfärligt -- Stellan visste inte vad -- gått till sjöss och uppslukats av Amerikas millioner. Det var i alla fall därifrån han sist låtit höra av sig.

För övrigt var förhållandet mellan syskonen Petréus det allra bästa. Man hade tagit fasta på historien om spöknipporna, hållit obrottsligt samman och bildat ett slags familjebolag, som till en början helt och hållet bestått av växlar. De äldre hade hjälpt de yngre, till dess de alla stodo på benen och voro män i staten. Utom den äldste, som numera var professor i exegetik och påstods skola bli biskop med tiden, och den yngste, Stellans far, voro de alla läkare, och, för att ej konkurrera med varandra, specialister var på sitt område.

Kapten Petréus skulle på sätt och vis kunna kallas fjädern i bröderna Petréus' familjehatt. Alla de övriga hade, var och en i sin stad, fått förse sig med svettremmar. Men Gunnar Petréus var deras Benjamin. När han kommit så långt i världen, att hans framtid skulle dryftas i familjerådet, hade det beslutats, att man hade råd till en lyxfågel. Gunnar skulle få bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer. Förslaget tilltalade bröderna. På den tiden stod officeren högst på den sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro förbundo de sig att var och en draga sitt strå till hans stack på två villkor: dels att han gick in antingen vid artilleriet eller fortifikationen -- man höll styvt på det vetenskapliga momentet också i lyxfågelstillvaron -- dels att han, i tidens fullbordan, liksom de skulle välja en brud, som var tilltalande även i ekonomiskt hänseende. Därmed menade de ej, att han skulle helt och hållet bortse från hjärtats krav. Men de kunde samtidigt ej underlåta att framhålla sanningen i det gamla ordspråket, att man lika lätt kan förälska sig i en rik flicka som i en fattig.

Och så hade Gunnar Petréus blivit artillerist. Under flera år hade han ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om året, som utom löjtnantslönen måste garanteras för att han skulle kunna komma in på just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud, som i alla avseenden uppfyllde brödernas förhoppningar och tillfredsställde familjebolagets önskningar.

* * * * *

Det långa vita huset, som den första tiden efter prostinnans inflyttning mest bestått av sovrum, stod numera nästan tomt hela året om: det var bara hon själv, som bodde där, med en gammal trotjänarinna, hon tagit med sig från prostgården, och en "sällskapsdam", en avlägsen släkting, som passade upp både henne och trotjänarinnan och på vilken prostinnan för övrigt kunde utösa sitt dåliga humör utan att alltför mycket såra henne: hon var nämligen ytterst döv.

Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen fanns det aldrig mindre än fem av prostinnans söner med familjer samlade. Lyckligtvis voro ej sönerna barnrika. Det var som om naturen själv satt en gräns för faran, som hotade att översvämma hela provinsen med Petréusar.

* * * * *

Dessa juldagar hade emellertid ej förflutit utan allvarliga moment. De hade i synnerhet varit obehagliga för kapten Petréus. Man hade gått till rätta med honom för hans brist på ambition. Tänkte han gå och slå dank vid regementet hela sitt liv? Tänkte han gå och vänta sin tur i hopp om att möjligen bli major en gång och så vänta igen i hopp om att sluta som regementschef? Varför i Herrans namn, när det fanns genvägar? Varför spottade han inte i händerna, tog ett karlatag och sökte komma in vid generalstaben i stället för att stå i kön och vänta?

Kaptenen hade svarat, att det redan var för sent påtänkt och att han för resten ej var ärelysten.

På denna invändning hade han fått till svar frågan, om han ej var en Petréus.

Bröderna förstodo honom ej. De voro dåliga psykologer, så snart det ej gällde bedömandet av en mänska _i aktion_. De insågo ej, att kaptenen Gunnar var samma opportunist som de, att han, som de, följt lagen om "least resistance" och att han hunnit så långt på ärans bana som han för tillfället önskade.

Det hade emellertid varit obehagliga dagar icke bara för kaptenen. Också prostinnan hade tagit kritiken åt sig, visserligen utan att säga något, så länge styvsönerna voro närvarande. Men hon kände det, som om anmärkningarna riktats också mot henne, som om det var _hon_, som spätt ut och försvagat det starka blodet. Inte nog med att hon hade olycksfågeln i Amerika på sitt samvete: skulle hon nu också behöva höra kritik över Gunnar. Inte nog med att Gunnar var en lyxfågel: skulle han nu också anklagas för att han inte kunde sjunga? (Liknelsen var hans egen.)

När juldagarna voro över och hon befann sig ensam i huset med kaptenen och Stellan -- kaptenen brukade ha permission till över trettonhelgen -- tog hon itu med honom på allvar. Vad gjorde han egentligen hemma hos sig? Det var som hon sagt ända från början: han hade valt en världslig bana. Hon hade aldrig varit riktigt med på det. Och om Petréus levat skulle det aldrig ha hänt. Men han hade fått sin vilja fram. Och här var resultatet: ingenting hade det blivit av hans glitter och prål och vackra uniformer. Middagar, supéer, mässliv, uteliv, starka drycker och kortspel, det var allt.

Kaptenen ryckte nervöst uttråkad på axlarna.

-- Ni kan väl inte begära, att jag ska vara någon Moltke heller!

-- Men, kära pojke, du har ett sådant gott huvud! Du är den mest begåvade av allesammans. Och så blir det till ingenting.

-- Då tycker jag mor ska va glad över att jag är så begåvad och nöja sig med, att mor är den enda som har reda på det. Det finns ingenting roligare än att vara ensam om en hemlighet.

Hon kom ingen vart med kaptenen. Och i samma ögonblick hon insett, att en direkt attack var lönlös, sökte hon anfalla honom från en annan sida.

Hon behövde ej söka efter den taktiska punkten. Det fanns Stellan.

Han var det enda verkliga barnbarn, hon ägde. Om olycksfågeln Erik hade några barn visste hon inte. Och hela hennes liv hade varit en enda lång uppfostringsprocess. En mångårig vana, ett överflöd på jämförelsepunkter hade gett henne en psykologisk blick av sällsynt skärpa och framför allt av större skärpa än värme, när det gällde att upptäcka gryende karaktärsfel. Och hon var ej belåten med Stellan. För sig själv kallade hon honom helt enkelt "Göteborgaren", därmed vräkande all skulden för de förefintliga bristerna på hans möderne.

Under den förflutna hösten hade hon legat i en ständig brevväxling med sin son angående Stellans konfirmation. Meningarna mellan henne och Göteborg, i synnerhet konsulinnan Axelson, voro nämligen på denna punkt mycket delade. Konsulinnan föreslog, att han skulle konfirmeras för en på den tiden mycket känd hovpredikant, som vid västkusten om somrarna befäste Göteborgs förgyllda ungdom i den rena luterska läran. Prostinnan Petréus var upprörd. Hon hade över huvud taget ej mycket förtroende för hovpredikanter, och hon visste dessutom, hur det gick till där uppe under beredelsetiden. Man spelade ett nytt spel, som hette tennis, man kurtiserade och hade för resten, som hon uttryckte det, alla slags schåser för sig. Hellre då låta den stackars pojken förbli en hedning än att taga den viktigaste händelsen i en ung mänskas liv till förevändning för den mest upprörande flärd och fåfänglighet. I stället föreslog hon, att Stellan skulle konfirmeras av en gammal vän till salig Petréus, en man, som förkunnade underkastelse och ödmjukhet i en enkel och lantlig prästgård söder om landsvägen. Den rena luterska läran, skrev hon i ett brev till kaptenen, och därvid citerade hon salig Petréus egna ord, var en bondereligion: den hade ingenting med rökelse och myrra att skaffa och dess eviga sanningar inpräntades bäst i ett ungt sinne ute på landet, bland bönder, i daglig beröring med bondens strävsamma och pliktfyllda, av Gud och Hans nådegåvor -- solsken och regn -- avhängiga liv.

Korrespondensen blev under höstens lopp allt ivrigare och gav samtidigt gumman Petréus tillfälle att på omväg ge de världsliga göteborgarna flera väl placerade tjuvnyp.

* * * * *

Av denna korrespondens hade Stellan genom sin far då och då fått några smakbitar. Till en början hade han odelat ställt sig på sin mormors sida. Hennes förslag tilltalade honom i alla detaljer: tennis, flickor, promenader och så, då och då, ett litet förhör i katekesen och en och annan psalm.

En dag hade emellertid hans far på sitt skrivbord glömt kvar ett av herdabreven från Lund. Stellan tjuvläste det och förstod, att det var hans farmor, som innerst inne hade den rätta -- och besvärliga -- synen på tingen. Det stod plötsligen klart för honom, att konfirmationen var någonting, som gällde hans själ...

Han hade under det sista året ej varit helt och hållet okunnig om att han ägde en själ. Han befann sig i de första pubertetsårens svårmod, i tiden för de dvaltyngda, förvirrade drömmarna före det långa, plågsamma uppvaknandet. Han var otålig och nervös. Ibland greps han av ett plötsligt missmod: han ville ej gå ut, han satt om eftermiddagarna inne på sitt rum, olustig, orkeslös, modfälld. Och ibland åter igen längtade han bort, långt bort. Den sista sommaren på Särö hade han drömt om att bli sjöman. Havet hade med ens fått en mening för honom. Det var den äventyrliga vägen, som ledde ut i världen, till stora städer med främmande mänskor och farliga kvinnor.

Det fanns denna sommar för honom intet ord i det svenska språket, som ägde en sådan hjärtsprängande klang som ordet jungman. Att vara jungman på en fullriggare med vita segel, svartmålat skrov och vita kanonportar! Han hade sett en under en utfärd till havs: den var på utgående med alla klutar uppe och när solen gick ned var det, som om den seglat bort på en ström av glittrande guld.

Då hade Stellan våldsammare än någonsin förr känt, att det inom honom fanns en själ, som längtade att segla bort på en ström av glittrande guld, bort till det ökända, det äventyrliga, de främmande männen och de farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framställt en darrande fråga, om han inte kunde få gå till sjöss och bli jungman. Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, när han kom tillbaka och det blev vinter och kallt. Och när Stellan kom tillbaka till skolan hade han av sig själv låtit planen falla. Han insåg, att han som jungman ej kunde bli officer, rida på hästar och gå omkring i artilleriuniform...

Men minnet av fullriggaren på guldströmmen satt kvar. Den levde som en symbol i hans hjärta. Hans själ hade vaknat. Ibland ryckte den till inne i honom som ett foster. Det sprängde i bröstet på honom och han sjönk samman inom sig själv i en spleenfylld modfälldhet över alla de år, som ännu lågo framför honom, innan han blev stor, riktigt stor. Och ur denna modfälldhet steg missnöjet, hatet mot det närvarande.

Men detta hat gällde ej honom själv. Det gällde mänskorna och den med snigelgång framkrypande tiden. Han _visste_, att han skulle bli någonting, ingen annan än han själv kunde ana. Men det var så långt till dess, fyra, fem oändliga år, som lågo som en öken framför honom. Och ej nog med dessa ökenår: det fanns också mänskorna omkring honom, som ej förstodo honom, som ej kunde begripa, att han en gång skulle sluta som Josef i Egypten, på ett eller annat sätt, han ännu ej hade klart för sig själv. Men detta insågo ej mänskorna, därför att han ej satt bland de översta i klassen och ej på något sätt intog en ledareställning bland kamraterna.

Han visste alltså att han hade en själ. Och på det hela taget var han tämligen belåten med den.

Nu, sedan han läst farmors brev, stod det emellertid klart för honom, att han måste syssla betydligt mera med denna själ än han hittills gjort. Han förstod, att det bakom hans sätt att sköta sig i skolan och i det dagliga levernet fanns någonting annat: ett inre liv. _Och detta inre liv var det viktigaste_. På detta inre liv berodde inte bara hela hans framtid utan också hans själs salighet.

Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom. Men det var ett perspektiv _inåt_. Det kändes, som om han inom sig gick och bar på en djup, mörk brunn, från vilken locket i ett slag lyfts av. Hurdan såg hans själ ut? Var den beskaffad på det rätta sättet? Det var detta som skulle visa sig under konfirmationen. Däri låg konfirmationens betydelse. Han insåg det nu.

Och med denna insikt följde också en annan: hans farmor hade rätt. Han försonade sig med hennes plan, idealiserade den, byggde upp på den en romantisk idyll: den gamla prästgården, överväxt med vildvin, i en trädgård med gamla fruktträd. När han inte läste för den gamle vitskäggige prästen, skulle han hjälpa arrendatorn med lantbruket: det vill säga han skulle åka överst på hölasset, köra och hämta posten i trillan, och på kvällarna skulle han sitta på bänken under en stor kastanj. Kanske det också fanns en flicka i närheten, kanske arrendatorn hade en dotter, inte en sådan som grosshandlareflickorna i Göteborg, utan en riktigt enkel flicka...

Jo, det tilltalade honom. Det var mera passande, enklare och högtidligare än tennis och hovpredikanter.

* * * * *

Plötsligen förlorade emellertid också denna lilla konfirmationsidyll sin mening. En dag insåg han, att också den ingenting annat var än det farmor kallade flärd och fåfänglighet. Han förstod, att det, som väntade honom, var någonting mycket tungt och allvarligt.