# Dagdrömmar En man utan humor I

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/dagdrommar-en-man-utan-humor-i-15959/index.md

I skolan gick stämningen hög. Pojkar, som bodde i utkanten av staden berättade vidunderliga äventyr om snödrivor, de måste plumsa sig igenom, så oerhörda, att det gått dem över axlarna. Man _ville_ tro dessa berättelser, men visste inte om man vågade. Morgonbönen hade mindre andakt över sig än någonsin. Snökornen piskade mot bönsalens höga fönster och lukten av smält snö och smorlädersstövlar stack som en ljuvlig rökelse i näsan.

Redan under den första lektionen lade sig stormen. Det skedde plötsligt. Som på ett kommando vände alla pojkarna huvudena mot fönsterna, där en grå dager grydde. Det hade med ens blivit så tyst där ute. Nu kom den _riktiga_ snön, den efterlängtade, de stora, sakta dalande flingorna. Det var omöjligt att hålla sina ögon från dem. Och allt eftersom dagern steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens slut, då man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar redan om slädparti med bal, medan småpojkarna vältrade sig i snön som hundvalpar i gröngräs.

Åter igen hade livet i ett enda slag fått ett innehåll och en mening.

Hela den dagen fortfor snön att falla. På eftermiddagen hördes den första bjällerklangen. Man störtade i väg genom tvärgatorna för att se, vem det var och man fick så småningom veta, att det varit löjtnant Hartman, som kört major Schwerins äldsta dotter i en släde med ett väldigt slädtäcke och silverbjällror. Och så hördes en släde till. Nu var man förberedd och höll sig i spänd väntan på Västra Storgatan. Denna gången var det handlande O.Th. Borg, som var ute och körde för sin fru. Det var inte lika vackert, åtminstone tyckte inte Stellan det, men det var i alla fall släde och bjällerklang. Och sen kom det många flera, officerare och handlande.

Innan det var tid att gå till sängs, slutade det upp att snöa. Och den sista gången under kvällen, som man lyfte på gardinen och tittade ut, var himlen hög och svartblå med tusentals stjärnor, som tindrade med en glans som om de blivit nypolerade.

Då Stellan nästa morgon sprang till skolan, voro redan snöplogarna ute. Och det var kallt. Andedräkten stod som rökstrålar ur näsan. Kölden stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan en julotta.

-- Jo då. Kanalen ligger redan. Och isen ä så här tjock.

En yllevante stack fram ur en rockficka, mätte isen och dök tillbaka igen.

-- _Kanalen!_ Va pratar du för skit! Tacka för att _kanalen_ ligger. Men _åkanterna_ ligger också. Ja har själv sett dä.

-- Då blir det skridskolov.

I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitté för att uppvakta rektorn med en förfrågan om möjligheten av arrangerandet av ett slädparti med ty åtföljande bal på Fjelkinge gästgivaregård. Man skulle lova att inte dricka glögg eller andra sprithaltiga drycker.

Kölden höll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast medförde nya underrättelser. Om två dagar skulle skridskoklubben öppnas. Nästa lördag skulle regementsmusiken spela där, om det inte blev så kallt, att spottet frös i trumpeterna. Det hade Stellans far själv sagt. Han var musikofficer det året. Och det var han som bestämde, när och var musiken skulle spela. Alltså var det sant.

Och kölden höll. Gymnasisterna fingo sitt slädparti.

Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp på katedern. Alla visste vad det gällde. Strömfåran hade lagt sig. Men det var liksom en officiell bekräftelse på detta av alla kända faktum att höra rektorn offentligen förkunna nyheten.

-- I natt har åns strömfåra lagt sig. Jag behöver ej påpeka, hur många gosseliv den redan krävt och jag förbjuder härmed skolans lärjungar att försöka det farliga vågspelet att gå över ån, innan jag från katedern gett tillåtelse därtill. Ett sådant försök kommer att av mig personligen bestraffas med kroppslig aga inför den felandes klasskamrater. Och med klassmörj följer som bekant nedsatt sedebetyg.

Kalle Möller satte armbågen i sidan på Stellan.

-- Dä ska vi göra.

Stellan svarade ej. Men inom sig vägrade han.

De talades närmare vid om saken under första rasten. Stellan gjorde fortfarande invändningar.

-- Du förstår inte va dä ä å gå över ån.

Kalle såg på honom länge:

-- Förstår ja mig inte på is, va? Dä ska du säga! Koss i Jisse nam!

Han snurrade flera varv runt på klacken.

-- Kan du inte simma?

Stellan rätade upp sig:

-- Jo, dä kan ja visst!

-- Ja, men ja ä simkandidat. Å ja vet, hur man ska bära sig åt, när man dråsar i plurret.

Stellan såg på honom.

-- Å vill du inte va mä, så kan ja lätt få en annan. Dä ä ingen konst.

Stellan vred på sig:

-- Nä, dä vet ja väl!

Klockan ringde.

De gjorde en avstickare ned till ån, innan de gingo hem till frukosten. Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i benstommen.

Till sist skakade Kalle på huvudet.

-- Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron.

Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna lyckas att övertyga sin vän och hövding.

-- Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark strömmen ä ute i rännan.

Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han:

-- I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man _kröp_ över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat.

Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna examen.

Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna.

I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta, andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades bort till iskristaller.

Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga:

-- I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om dä, får du på käften.

Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i strömfåran.

Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur. Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för den.

-- Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor mä dig.

Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var och varannan dag i skolan.

Han skildes från Kalle utanför dennes port.

-- I morron, sade han högt och tydligt.

Kalle bara nickade.

* * * * *

Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och -- valt.

Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll, medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden...

Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig. Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och nu var det _hans_, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan, han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika...? Nu gällde det!

Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med fast stämma:

-- Karl Möller, jag skall _aldrig_ svika dig.

Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig samman som ett foster.

Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans hjärta bultade.

Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i sängen.

Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod samman, han och Kalle!

Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen för sin vän.

-- Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra.

Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De skulle blanda blod och aldrig, _aldrig_ svika varandra. Hans kinder brände.

Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna?

Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva -- -- --

Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen -- -- --

Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen...

Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet.

Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och säger: -- Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting _riktigt_. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.

Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall -- tills vidare.

Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på natten.

Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och viskade:

-- Kommer du inte till skolan _alls_ i dag?

Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors röst, som sade:

-- Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med. Han har naturligtvis inte läst på läxorna.

Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut, efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över honom och viskade:

-- Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja har en så stilig idé.

Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.

-- Jo, ja har en sån stilig idé. Vi ska bli fosterbröder. Vi ska blanda blod.

Kalle såg på honom med samma matta, ointresserade ögon.

-- Du vet, vikingarna, när di vatt i livsfara, så blandade di blod och så bildade di fostbrödralag och lovade att dela ljuvt och lett tillsammans och att alltid hjälpa varandra, du vet.

Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig.

-- Ä dä inte stiligt?

-- Å jo! -- -- --

-- Ska vi inte göra dä?

-- Dä kan vi väl göra -- -- --

-- Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna mä mig.

Kalle nickade.

En klocka ringde.

Inne från våningen klappade någon i händerna:

-- _Frukost!_

Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades om honom:

-- Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag?

Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda ljud, fick han på käften.

Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum, eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de själva hålla sig framme.

Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun.

Plötsligen tog Kalle honom avsides:

-- Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt.

Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern! Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet.

-- Vem ä gamla Kerstin?

-- Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård.

Kalle nickade betänksamt.

-- Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i fingertopparna.

Nu spärrade Kalle upp ögonen:

-- Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi göra dä?

-- Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt. Du förstår!

Kalle nickade, men också nu utan entusiasm.

Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.

-- Ä du färdig nu?

-- Dä ä väl inte så djävra bråttom.

Kalle gick ut och blev länge borta. När han kom tillbaka, hade han ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina.

Stellan stirrade på honom:

-- Va ska vi mä den å göra?

Kalle bröt ut med en häftighet, som om han sökte försvara sig:

-- Du menar väl inte ja ä en sån idiot så ja vill _dö_ heller! Va vi ska mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta ut den till oss ifall dä behövs.

Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats, krängde ytterkavajen på sig och sade:

-- Ska vi kila då?

-- Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna.

-- Visst fan!

De gjorde ett slag kring gatorna för att samla upp en handfull pojkar, fyllde fickorna med sten och vandrade längs strömfårans kant. Nu var det endast mitt ute i rännan isen svarade med en klingande nattfrusen ton, när man singlade en sten över den.

Till slut stannade Kalle där det svarta isbandet var som smalast.

-- Ska vi göra dä här? frågade Stellan.

Kalle nickade.

Plötsligen var det någon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle hjälpa till med linan, ifall det behövdes, sade:

-- Men nu ä du allt bra djävla dum, Kalle.

Kalle vände sig om:

-- Va hostar du om?

-- Jo dä vet ja! Ja vet, att där rännan ä som smalast där ä strömmen starkast.

En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:

-- Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här!

Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo pojkarna och sågo på, tysta.

När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta iskanten. Så vände han sig om.

-- Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp oss.

Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis ofarliga sätt få ta del i bragden.

Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor.

-- Nu tar vi å oss i skjortärmarna då.

-- Ja, sade Stellan.

-- Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så glider vi över.

-- Ja.

Han vände sig ännu en gång om:

-- Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di drar.

Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika... Inte svika... Nu hade hans stund kommit...

Så kommenderade Kalle:

-- Ett -- -- -- ttt -- -- -- våååå -- -- -- ttttrrr -- -- --

Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen. Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick -- -- -- Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar.

-- Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade.

-- Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!

Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt.

-- Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä dom! Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt!

Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom:

-- Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här!

* * * * *

De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk. Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem.

Gamla Kerstin hade gått ut för att köpa dricka att blanda i den kokheta mjölken. Det var det bästa medlet hon visste mot förkylning.

Ända sedan de kommit upp ur vaken hade de ej växlat ett ord. De hade sprungit genom smågatorna så fort de kunnat i de nerisade kläderna och med tänderna skallrande i munnen av köld. Och så länge Kerstin varit inne hade de ej kunnat få fram ett ord. Hon hade bara grälat i ett sträck.

Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och värkte.

-- Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en trevande röst.

-- Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig. Ja hade själv tänkt å sprungit först, men så i sista stund tänkte ja, att dä va bäst ja vänta ett ögonblick, om något skulle hända dig, så att ja kunde va klar å hjälpa.

Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom honom. Kalle hade räddat honom.

-- Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä borta?

Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med bragder redan:

-- Va ska vi göra nu?

-- Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod...

-- Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra.

-- Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.

-- Har inte _ja_ räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så hade du liggat i plurret nu.

Men nu kände sig Stellan kränkt. _Förstod_ inte Kalle vad han menade?! Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med honom, av tacksamhet, av beundran.

-- Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!

Kalle nickade, men utan entusiasm.

Stellan kröp ned från stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en stoppnål.

-- Gör du dä först, sade Kalle, så ja får se, hur dä går till. Ja har aldrig blandat blod mä nån.

-- Inte ja heller, svarade Stellan förnärmad. De gjorde vikingarna _bara en enda gång_. Ska vi?

Kalle nickade. Stellan började sticka i pekfingerstippen. Så kramade han och fick fram en droppe blod.

Han sträckte fingret mot Kalle:

-- Slicka nu!

Kalle slickade upp bloddroppen.

-- Nu ä dä din tur.

Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka.

-- Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod.

-- Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat.

-- Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett.

De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade:

-- Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet.

Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.

Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i...

Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och satte sig igen. Till sist rös han till ett slag:

-- Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.

Stellan såg på honom:

-- Inte ä du rädd för dä?

Kalle svarade först efter en stund:

-- Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan?

-- Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du?

Kalle skakade på huvudet:

-- Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä gjorde ont.

-- Skrek han?

Kalle nickade:

-- Han vrålade alldeles djävrigt.

Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan:

-- Men dä ska inte _vi_ göra.

Kalle vaknade ur sina funderingar:

-- Vikket?

-- Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont.

-- Nä -- -- --

Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade:

-- Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja räddade dig.

Stellan nickade:

-- Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä.

Kalle funderade ännu en stund.

-- Kanske man kunde säga dä till rektorn också -- -- --

Stellan nickade.

* * * * *