Part 10

-- Du har framtiden för dig, unge vän. Du kommer att gå långt på den bana, du utstakat åt dig. Det var fyra du sa? Här har du fyra kronor.

Stellan brast åter i högljudd gråt.

-- Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är som värst,

-- Nä -- -- -- ää -- -- -- de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem -- -- --

-- Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem. Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med.

Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet.

Efter en stund sade farbror Ekenström:

-- Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig, gamla vän! Kanske vi ses igen.

Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan -- -- --

* * * * *

De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om ingenting hänt.

Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror Ekenström inte kommit hem just då?

Han började för första gången i sitt liv ana livets underbara lek med mänskorna, tillfälligheternas vidunderliga spel, den tunna tråd, på vilken ens väl eller ve hänger.

Och han blev rädd. Inte på samma sätt som när Ebenezar stått över honom och hotat honom med stryk och rektor, utan på ett annat, mera skrämmande sätt, en rädsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta faror.

Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången de fört honom ut i löje och olycka.

Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum.

-- Dä ä en flicka, som vill tala mä'n.

Stellan stirrade på henne och stammade:

-- En flick -- -- --

-- Ja, just dä! Hon står ute i tamburn å väntar. Hon vill tala mä'n. Pallra sig ut bara.

Stellan gick långsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose.

Det var redan skumt där ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte.

-- God da, Stellan, sade hon med en röst, som lät underligt mjuk.

Han var blodröd i ansiktet.

-- God da, svarade han kort.

-- Får ja tala me dig, Stellan?

Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt.

-- Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund.

Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i våningen! Det skulle inte vara passande.

-- Ingen hör oss, sade han kort.

-- Hur länge ska du va sjuk, Stellan?

Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade:

-- Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat.

-- Har -- -- -- du -- -- -- skolk -- -- --

Han gick henne närmare in på livet:

-- Tyssst! Tyssst. Hör du inte va ja säger. Nån kan höra oss.

-- Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De ä nåt ja ville be dig om.

Stellan såg sig förtvivlad omkring. Han tänkte på gatan eller trappan. Men någon kunde komma och se dem. Till sist sade han:

-- Kom mä mig in på mitt rum då. Men gå tyst!

De smögo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan stängde omsorgsfullt dörren, lyssnade en stund vid nyckelhålet och viskade:

-- Säg det nu kvickt!

-- Varför har du skolkat?

Han lade händerna på ryggen:

-- För ingenting.

-- Ska du inte komma till uppvisningen heller?

-- Nä. Ja ska säga ja ä sjuk. Ja ska lägga mig till sängs, om dä behövs.

Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon. Det började rycka i hennes underläpp.

-- Ah, men kom i alla fall!

Han skakade på huvudet.

-- Ja ska bjuda dig på bakelser och konfekt hela kvällen.

-- Dä kan ja bjuda mig själv på!

Plötsligen satte hon händerna för ögonen och började gråta. Han blev alldeles vettskrämd. _Där stod hon inne i hans rum och grät_. I detta ögonblick lovade han sig att han aldrig, _aldrig_ skulle ha med flickor att göra. Tänk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de säga? Han blev svag i knäna av skräck.

-- Gråt inte, gråt inte, viskade han med en röst, som stockade sig i halsen.

Men Rose bara tjöt. Hon hade fått upp sin näsduk, och i den anförtrodde hon hela sin smärta.

-- Ja har ingen å dansa me på uppvisningen, om du inte kommer. Du å ja har ju dansat samman hela tiden och vi skulle dansa samman på uppvisningen också å nu ä ja ensam. Å så undrar alla mänskor, varför ja inte har nån å dansa me å så säger dom att de ä för att ja ä judinna. Ja ska bjuda dig på bakelser hela kvällen. Mamma kommer dit å hon har så många pengar me sig. Hon kan köpa alla bakelserna, om hon vill.

Han stod och hytte åt henne med ena handen. Men det var ej för att hota henne utan av skräck.

-- Tyssst! Tyssst! Gråt inte!

-- Ja, men kommer du då?

Han nickade.

-- Ja, men du ljuger inte.

-- Nä, nä, bara tysst! Å så gå din väg!

-- Ä de _riktit_ säkert?

-- Ja, ja!

Hon torkade sina tårar. Han stod och vred sig otåligt.

-- Gå din väg nu, innan nån kommer.

-- Ja kan väl inte gå ut på gatan, sån som ja ser ut.

Hon torkade omsorgsfullt ansiktet.

Till sist var hon färdig, såg sig i spegeln och gjorde en sista fråga:

-- Å du narras inte?

-- Nä.

-- För om du narras, så talar ja om att du skolkat.

Stellan blev åter blodröd i ansiktet. Han ledsagade henne på tå genom rummen ut i tamburen. När han stängt dörren efter henne, sjönk han ned på galoschhyllan. Det var som om benen vägrat att längre bära honom. Han var alldeles utmattad. Och åter igen lovade han sig att aldrig, _aldrig_ mera ha någonting med flickor att göra, inte förrän han blev riktigt stor.

Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen.

Det ville ej bli någon riktig vinter den julen.

Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta. Och så såg man dem smälta på gatan, medan hoppet slocknade inom en.

Ibland kunde det frysa till om kvällarna. Morgonen efter steg man upp tidigare än vanligt, störtade till fönstret för att studera himlen, sprang i kläderna och rusade ned till kanalen. På kanalbanken stod redan en klunga pojkar och kastade sten ut över den nattfrusna isen, som svarade med en lång, spröd, klingande ton.

Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst. Och under kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte.

En eftermiddag, då den låga, smutsgrå himlen tycktes bli högre och tunnare och det alltså åter fanns hopp om att det skulle knäppa till fram på kvällskvisten, satt Stellan orkeslös vid fönstret till sitt rum. Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet.

Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen. Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal.

Nu raglade Köttlund in på gården, vände sig svärjande om, svor, knöt nävarna, samtidigt som någonting kastades på honom utifrån gatan.

Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som träffade Köttlund, bestodo av halvfrusna hästbullar.

Köttlund retirerade allt längre in på gården och räddade sig till sist in i stallet.

Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt, som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen av en trubbnäsa.

Han satt i spänd väntan på fortsättningen.

Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera trygghet över de vädrande rörelserna.

Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan uppfattade som en fråga, om han bodde där. Stellan nickade jakande och inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa.

Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta hugg.

Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle, ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en massa nya lekar. Men framför allt hade Kalle redan vid den första gymnastiklektionens början vetat att icke blott sätta sig i en oerhörd respekt utan också skaffa sig ett anseende, som sträckte sig långt utanför klassens gränser. Han hade nämligen hängt i krokig arm på bommen så länge, att kapten Bergenstråhle, som var gymnastiklärare, till sist sagt:

-- Nej, hör du, knallhatt, laga dig ner från bommen nu! Vi har inte tid längre. _Uppställning!_

Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp _i den allra högsta gymnastikavdelningen_. Något sådant hade aldrig hänt förut i mannaminne.

Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan också, på slutet, fruktat honom. En gång, under ett litet meningsutbyte om hästar, ett område, där Stellan ansåg sig vara expert, hade Kalle, offentligen, hånat honom med orden:

-- Dä ska du säga, du, som går i dansskola och går på kondis mä den där judetösen. Du ska hålla käft, när förståndigt folk talar.

Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast motsvarat hans förväntningar. Kalle hörde till dem, som äro så starka, så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av smicker: sanningen om dem själva är dem nog.

Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum. Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad.

Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick:

-- Bor du här?

-- Ja.

-- Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit! Skojar du aldrig mä gubbfan?

Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom.

-- Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa.

-- Ä du rädd för honom?

-- Rädd! _Ja rädd! För honom! Nä du!_

-- Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde på den här gåren, så skulle ja skoja mä'en, så att han ble alldeles tosi å inte visste, vikket ben han skulle stå på! Skojar du aldrig mä'en?

Stellan rätade upp sig förnärmad:

-- Har ja inte skojat mä honom va? Du skulle bara ha sett! Har _ja_ inte skojat mä honom? Du skulle bara ha sett hur många tusen gånger ja sprungit opp i hans gödselhög och sparkat omkull den. Å så säger du, att ja inte skojat mä Köttlund!

-- Hetter han så?

Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en paus:

-- Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola, så behöver man inte va en skit för dä.

-- Kommer han hit varenda eftermidda?

Stellan nickade.

-- Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä va dä _inte_. För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä!

-- Men ä han full varenda da också?

-- Nä, inte varenda.

Kalle blev sittande på soffan försjunken i ett leende framtidssperspektiv. Efter en stund sade han:

-- Hör du, då kan ja få komma opp till dig om eftermiddagarna å så kan vi skoja mä gubbfan.

Stellan nickade.

Kalle försjönk åter i framtiden. Till sist reste han sig:

-- Koss i Jisse nam! Va ä klockan?

Stellan tog upp sin rova:

-- Halv fyra.

-- Halv fyra! Koss i Jisse nam! Å ja som bara skulle gå ett ärende.

Han fick tag i sin mössa. Sekunden efter var han försvunnen. Med den säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen.

Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov.

Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården. Han kände det, som om han först nu efter sin olyckliga kärlekshistoria åter trätt in i ordnade förhållanden. Det var som om Kalles besök och hans löfte att komma tillbaka på nytt tillrättalagt Stellans dagliga liv, fört honom tillbaka till hans naturliga omgivning. Han kände sig återigen _hemma_, efter en lång och förnedrande äventyrsfärd. Världen var på nytt sig lik, visserligen full av äventyr, men av ett annat slag än kärlekens och kreditsystemets, äventyr man ej behövde skämmas för i sin egenskap av mankön.

Han kände sig lycklig. Kalle Möller skulle komma till honom varje eftermiddag! Han hade fått en vän. Och vilken vän! Tack vare Kalle såg han sig redan på en upphöjd och eftersträvad plats i samhället. Det låg en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna!

Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för Kalle, ju större Stellans beundran för honom.

I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och med frågan om is och snö betydelselös.

* * * * *

Och det _blev_ lyckliga dagar.

Det var inte skojandet med Köttlund, som i Stellans ögon i första hand gav dem deras strålande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha känt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick fullkomligt upp i sin nye vän och hövding. Det kändes så skönt, efter allt handlande på eget bevåg, att förnimma en annans påtagliga överlägsenhet och ovedersägliga styrka, att följa och lyda.

Utan att han märkt det själv hade all Åbergares och indianböckers romantik så småningom gett konturer åt hans idé- och känslovärld, förlänat den form och innehåll, skänkt den standard och kodex, förtätat sig till en livsåskådning, ett livskriterium. Och det första budet i denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt annat.

Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande låga.

Han endast tänkte i termen Kalle Möller. Han försökte så gott han kunde härma hans språk, hans maner. Han gick ända därhän, att han slet klassmärket från mössan. Hans dagar voro delade i två avdelningar, att gå och vänta på Kalle och, då han kommit, vara tillsammans med honom. Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer.

Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor. Ibland, då regnet stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han kände sig innestängd.

-- Ja, men ån då?

Kalle gav honom en föraktfull blick:

-- Ån! _Sa du ån!_ Där finns ju inga skutor eller ångare. _Ån sa du!_ Du menar väl inte att man ska leka med barkbåtar heller. Man är väl ingen barnrumpa.

Stellan rodnade och vände sig bort. Han skämdes. Det var just vad han brukat göra i Särö. Han lekte inte precis med barkbåtar, men med vackra små fartyg med vita segel och blåmålade, fernissade skrov. Efter en stund sade han:

-- Ja, men ja vet va vi kunde göra.

-- Va då?

-- Vi kan leka med tennsoldater.

Kalle såg åter på honom.

-- Nä, hör du! Du ä för djävli. Tennsoldater!

-- Ja, men du förstår inte va ja menar. Man leker riktigt fältslag. Ja har en sån massa tennsoldater. Så ställer man opp dom i två härar på matsalsbordet liksom Gustav Adolf vid Lützen eller Breitenfeld eller Karl den tolfte vid Narva. Å så _manövrerar_ man mä dom liksom Gustav Adolf och Karl den tolfte å ser, hur de gick till. Pappa har själv visat mig. Å så om man vill skjuter man på varandra med kanoner. Fast dä gör aldrig pappa.

Kalle funderade en stund.

-- Har du kanoner då!

Stellan nickade.

-- Får ja se dom!

Stellan dök in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjäder bak, så att man kunde skjuta ärter ur den.

Kalle undersökte den. Minuten efter var fjädern sönder.

-- Å du menar, att vi skulle leka med sånt där, som går sönder bara man tittar på de. Nä du! _Inte ja!_

Stellan kände sig mycket sorgsen.

-- Djävla regnande, sade Kalle och lade sig på soffan. Efter en stund sov han.

Stellan satt vid fönstret och vakade över sin vän och hövding, så att han inte skulle komma för sent hem till middagen. Och då han väckte honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett:

-- Koss i Jisse nam!

-- Kommer du i morron?

Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom ramla nedför stora trappan.

Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän.

* * * * *

Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle.

-- Du kommer väl som vanligt.

-- Visst!

Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen. Han gick ut i tamburen, öppnade ytterdörren och lyssnade ned i trappan. Inte ett ljud. Han gjorde samma rond på nytt, många gånger.

Då klockan var fem och han visste, att Kalle skulle äta middag, tog han på sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och öppnade.

-- Ja skulle fråga om Karl ä hemma.

-- Ja, han äter middag. Ja ska säga till honom.

Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade ännu. De sågo på varandra.

-- Du kom inte, sade Stellan lågt.

Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt stängd.

-- Nä, ja glömde dä.

De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste, hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan fram med en lögn.

-- Köttlund va så djävla full.

-- Köttlund -- -- -- ja ä trött på Köttlund -- -- --

-- Ja, men dä kan dröja länge tills han blir så full igen.

Det blev åter tyst, en lång tystnad. Slutligen stängde Kalle dörren sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i förstugan. Han blev stående länge, innan han gick nedför trappan. Och han gick med steg så smygande, som om han hittat på något otillåtligt.

Kalle sökte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej längre förebrå honom att smita undan eller bryta sina löften. Kalle var uppriktig. Då Stellan frågade honom: -- Kommer du i eftermiddag, svarade han:

-- Dä vet ja inte.

Det var förgäves, som Stellan vädjade till det förflutna och dess minnen. Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen eller exklusiva vänskapsband.

Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta. Han insåg, att om han ville vara i sällskap med Kalle, berodde det på honom själv att träffa honom.

-- Men va ska du hitta på i eftermiddag?

-- Dä vet ja inte. Hur kan ja veta dä i förväg. Dä blir väl nån rå.

-- Men var kan vi träffas då?

Kalle nämnde tid och plats, ett gathörn...

Men det hände ej så sällan, att han ej ens anträffades där. Stellan stod och väntade länge, till dess han omsider började ströva omkring på stor- och smalgatorna. Ibland stötte han på honom, ibland inte.

-- Du kom inte?

-- Va fan kunde ja hjälpa dä. Vi hade skojit inne på Ahlströms gård, ja och en massa andra pojkar.

Och Stellan förstod. I de äventyr, som voro Kalles älsklingslekar, kunde man ej vara bunden av tid och plats. Leken kallades att "gå på gårdarna" och bestod däri, att man strövade omkring några stycken på gatorna, stack huvudet in genom en portgång, såg efter, om det fanns någonting man kunde förstöra och tog sin chans. I en sådan lek spelade det gynnsamma tillfället den avgörande rollen. Inför detta måste alla andra hänsyn vika.

Stellan förstod. Men förståelsen bragte ingen lättnad i hans sorg. Han hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, den trognaste. Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och Kalle.

I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, som förmådde honom att hålla sig borta. Han blev Kalles långa, bleka skugga. Genom själva sin ihärdighet skaffade han sig på sätt och vis första platsen om icke i Kalles hjärta så i alla fall i hans tankar, vid uppgörandet av planer.

Stellan blev en vana hos Kalle.

* * * * *

En av de första dagarna i februari kom vintern.

Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den varade hela natten. När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar. Snökornen stucko som knappnålar i ansiktet.