Part 9

O! Om Ni aldrig straffat annorlunda, Än Ni mig straffar nu, finns ej i Finland En redlig man, som icke vore redo Sitt lif för Eder vedervåga gladligt.

Bengt Bonde går, åtföljd af Mathilda. Likaledes skingras de öfrige åt olika håll. Äfven Olof, stödjande sig på tvenne kamrater, lemnar scenen. Endast Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan inträder kort derpå.

SCENT XIII.

Daniel Hjort. Hexan.

DANIEL HJORT.

Vik från mig, djefvul, fast jag fallit djupt! Jag kände ju en ilning genomljunga Min själ med glädje, då jag såg hans ofärd, Som från mig röfvat bort min lefnads lycka. Den tanken skall dock ej få makt med mig. Fastän jag ingen fröjd i lifvet hoppas, En fröjd lik denna inger mig dock fasa. Mathildas hjerta, älskande och sällt, Mig skulle salig gjort; men ej nog usel Jag känner mig, att plocka upp det krossadt Bland spillrorna af hennes egen lycka.

Hexan inträder, blickande oroligt omkring sig.

HEXAN.

Hvar finns Mathilda?

DANIEL HJORT.

Hon som bäst sig lärer Att vörda Flemings hustru såsom svärmor.

HEXAN, med fasa.

Förr än hon lärt sig det, må Åbo slott, Nedstörtadt, krossa allt hvad Fleming heter -- Och det, som aldrig får det namnet bära!

En Franciskaner-munk tittar skygg in på scenen. Han drager sig tillbaka, men återkommer genast derefter, jemte tre andra bröder bärande en likbår, öfvertåckt med en eldröd mantel, hvilken liknar andens, som visade sig för Krasinsky i Första Acten. Munkarne sjunga doft, medan de tåga till öppningen af Klöstergatan.

Chör.

Under menskans alla öden, Säker om sitt rof, står döden, Bidande den rätta stunden. Åt den fromme öppnas himlen, Men den onde rycks från hvimlen Och mot djupen kastas, bunden.

DANIEL HJORT.

Krasinskys lik förs dit hans själ förutgått.

HEXAN, häftigt skakad.

Den väg, han gått, är återgång omöjlig.

Slut På Tredje Acten.

FJERDE ACTEN.

Nejden utanför Åbo, i grannskapet af Kuppis källa.

SCEN I.

Bengt Bonde sitter hvilande på en sten. Hexan kommer gående.

BENGT BONDE.

Förunderligt, att våra vägar åter Tillsammanstöta, såsom när jag sednast Med trötta fjät min snabba längtan följde, Då den framför mig flög upp till min hembygd!

HEXAN.

Än mera tunga dina steg nu äro: Dig trycker bördan utaf nya sår, Och blodet, hvaraf dina krafter borde Uppbäras, färgar torgets stoft der borta. Förlåt mig det -- ty äfven detta onda Af mig blef vålladt.

BENGT BONDE.

Tala ej derom! Min goda vilja fann uti min kraft En vapendragare, blott alltför svag.

HEXAN.

Om alla såsom du fullgjort sin pligt, Väl mycket vore annorlunda nu.

BENGT BONDE.

Hvad som är illa nu, kan blifva bättre. Gud lefver ju ännu: Hans nådes sol På våra barn skall lysa mera blidt, Än den på våra stigar lyste ned.

HEXAN

Bengt, du har barn ännu, för hvilka du En bättre framtid hoppas kan.

BENGT BONDE.

Förlåt Att glädjen af min lycka uppref sår, Som svida mer, än mina kunna svida. Ditt hjertas sår, de blöda då odödligt?

HEXAN.

Det är ju i en moders bröst de öppnats.

BENGT BONDE.

De flyta så ur källor, som ej kunna Försina ens, af hatets bränder tärda, Och icke bottenfrysa ens, när hämnden Sitt stela isfjäll sänkt i deras djup.

HEXAN.

Ha! Lava-strömmar bryta fram ur kratern Utaf en moders hämnd, hur isbelagd Den synas månde. Moderssorgen sjuder, Med denna lava uti brännhet täfling; Den sjuder evigt, evigt lika vildt Som detta vatten sjöd ett ögonblick, Hvaraf min lefnads ljufva blomma tärdes Och lifvets dal förbrändes till en öken.

BENGT BONDE.

Ack! Jaga hädan dessa bistra minnen.

HEXAN.

Förjaga minnet deraf, att du lefver, Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan Af hvad du lider då, ur dina lemmar, -- Och minnet af hvad jag har lidit, skall Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt.

BENGT BONDE.

Du arma moder! Ej du glömma kan -- Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga Till djupet af ditt hela olycksöde. Hur fjerran vi än skiljas från de tider, Då fädren sina vilda offer fällde Åt vreda gudar, man af helig rysning Dock grips, när oinvigd man vågar skrida Till ställen, rysligt heliga för dem. Af samma rysning jag tillbakahölls, Hvar gång jag ville lyfta täckelset, Som gömde hvad du längesedan lidit. Och endast det, som ryktet bar på vingar, Af alla väder lånta, hann derom Upp till vår bygd, likt lemningar af hären, Som slagen irrar, utan säkert mål. -- -- Nu skiljas våra vägar åt för alltid. Och främling för din smärtas rätta namn, Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt. Du sjelf den burit; hvarför skall en annan Kringbära endast hennes tomma mått. Då ingen dödlig lindra kan din sorg, Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter?

Han vill gå.

HEXAN.

Jag tegat länge; snart det ej beror Af viljan mer, om tystnaden blir evig. Snart dödens hand förseglar mina läppar; Men dessförinnan vill jag bryta upp Inseglet, under hvilket sluten ligger Min hela lefnads djupa hemlighet. Jag vill ej, att uppå min graf skall irra Ett bländsken, som mig visar bättre eller Mer ond, än jag har varit. Ingen värdig Är, såsom du, att läsa denna grafskrift, Som hittills knappt ens skymtat ur min barm.

BENGT BONDE.

Man säger, att din unga dotters lif Föll offer för en grymhet utan like. -- --

HEXAN.

Hur helst man kläde sägnerna i blodfärg, Framstå de bleka, mot den verklighet, Hvras hamn de vilja synas.

BENGT BONDE.

Af Claes Fleming Det var den första lärospånen i Den konst, hvari han uppnått mästarskap.

HEXAN.

Sitt mästarprof aflade han då redan. Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott Som en försvagad ålders bräckliga Försök, att täfla med sin ungdöms bragder. --

Det var den tiden, då kung Johans trona, Af samvetsqvalens ryckning endast skakad, Gaf åt hans gunstlingar ny kraft och djerfhet. Mer lycklig, än hans arme fordne konung. Min make hade fallit uti striden. Och fattig, som det krigar-enkan anstod, Jag med min lilla faderlösa dotter Omsider hamnade på Svidja gård.

BENGT BONDE.

En dotter af dess mäktiga baron Der med ditt barn ju lekte?

HEXAN.

Ja. Hvarandra De älskade, och barna-åldern nedbröt Rangskillnaden emellan dem. Som blomman På tufvans höjd ej anser sig för mer Än blomman, doftande vid tufvans fot, Så ock barons Mathilda i min dotter En like endast såg. Uti min vård De växte båda. Snart min ömhet redde Ej i min själ ett högre säte mer, Dit jag den ena skulle lyftat ofvan Den andra. Mina egna barn de begge Re'n för min känsla blifvit.

BENGT BONDE.

Och en moder De båda lika älskade i dig.

HEXAN.

Jag dubbelt lycklig började mig känna, Och dränkte pligtförgätet i min lycka De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom Doct alltför snart, och vida mer förfärligt, Än jag den värsta synd trott kunna näpsas.

BENGT BONDE.

Din dotter du förlorade?

HEXAN.

Millioner Af slik förlust ju drabbats. Tusende Den lida hvarje dag. Men ingen så, Som jag den led. Försynens vink ej ledde Mitt barn i dödens famn, ur modersfamnen. Försynens blick förmörkats, blifvit blind, Likt höstlig himmels, der hvar stjerna slocknat Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss Grep i min lilla dotters vackra lockar, Och henne slungade i ett förderf, Så gräsligt, att Försynen se'n ej vågat Mer slå sitt öga öfver Finland upp, Befarande att möta denna anblick, Som upprests till ett hånfullt minnesmärke Af tiden, då Försynen slumrat bort I maklig ro, från jordens alla sorger.

BENGT BONDE.

Gud, som lät enkan lida, hvad du lidit. Barmhertigt tål väl ock en mors förtviflan, Hvars hädelse dock annars skulle kalla Hans blixtar straffande på hennes hufvud.

HEXAN.

På hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba. Den Han ej sårat, krossat re'n? Hvad kunde Han från mig taga, det Han ej lät ryckas Ifrån mig så, att modershjertat visar Barmhertighet mot Honom, då det tror, Att Han deraf platt intet vetat. Om Min klagan Han dock ville straffa, gjordes Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens våld Först kallar klagan omotståndligt fram Och sedan straffar denna, som ett brott.

BENGT BONDE.

Din vilda sorg mig ger en gräslig måttstock För hvad du lidit. Men du ville ju Ditt olycksöde lägga aftäckt för Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Låt Din dystra saga i dess fotspår följa.

HEXAN.

Förlåt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar Gaf, då berättelsen du väntat om Hvad som berättigade mig att klaga. Med ingendera plägade jag slösa. Jag log, då hjertat sved. Jag teg, då ordet Frambryta ville med omätlig makt. Men då omsider detta hjertas sår, De dolda, för en mensklig blick jag skulle I dagen vända, bröt min klagan ut I hejdlös fart, utur mitt slutna inre. Det är förbi! Förbi, liksom allt annat, Som väckt den sorg, hvars rop jag tystat neder. Jag är så lugn på nytt, som jag det synts I långa år. Och lugnt jag vill förtälja Hvad som gjort detta skenlugn något dyrköpt.

Stenbock inträder, gnolande på en visa.

SCEN II.

De förre. Stenbock.

STENBOCK.

Jag sökte muntra äfventyr; men ej Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar; Men melancholiska figurer skymma, Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje.

HEXAN.

Ni möts af samma glädje, som Ni medför, Herr Olof Stenbock, städs.

En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock bemärkt rörelsen.

STENBOCK.

Ursäkta mig, Att obedd jag har vågat tränga in I Er rådskammare. Men detta hvalf, Hvarunder Eder öfverläggning plägas, Ju räcker till åt alla.

HEXAN.

Utan tvifvel: Ty nederfallet det försloge nogsamt Att krossa dem, som annars just ej hafva Att skaffa någonting med himlen.

STENBOCK.

Den Nog dröjer, att sig göra sådant omak, Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen Så länge blott, den spara kan sin möda Att falla ned. Ty jordens krafter spisa Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill Emedlertid till Er förstärkning sända En bundsförvandt, som jag såg irra nyss Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär, Som vissa andra, kan hans vishet dock Och den erfarenhet, han vunnit har Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.

HEXAN.

Dväljs han i Flemings slott, han bäst ju passar Till kund åt dennes högvälborne frände.

Stenbock fixerar skarpt och förnämt Bengt Bonde.

STENBOCK.

Hvad som sig passar bäst, det kan blott du Och dessa lymlar, som dig bistå, säga.

Stenbock går. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri. Stenbock vänder sig likgiltigt och med förakt tillbaka.

BENGT BONDE.

Du kungamördar-skurk!

STENBOCK.

Säg! hvad befalls? Vill du en pinne tälja, hvaruppå Du hänger dig? Den mödan vore spilld -- För det bestyret skola andra sörja.

Han går. Bengt Bonde vill rusa efter, men hejdas af Hexan.

SCEN III.

Bengt Bonde. Hexan.

HEXAN.

Dig lugna, Bengt! Nog hinner straffet honom Från annan hand, än din.

BENGT BONDE.

Men denne bof, Vill oss förråda, störta i förderfvet.

HEXAN.

Hvad har han att förråda? Hvad förderf Kan han på oss väl samka? Vilja saknar Ej denne usling nu. Men alltse'n han Misslyckades i kungamordsförsöket, Halffärdigt hvarje företag han lemnat.

BENGT BONDE.

Bäst var ändock, att jag mitt sista dåd Ej ens hann börja; och det syns mig sjelf Förunderligt, att i mitt tämda blod Så mycken hetsighet ännu kan brusa.

HEXAN.

Så länge än en droppe rinner, Bengt, I dina ådror, skall den låga mäktigt Mot allt, som nedrigt krälar uppå jorden.

BENGT BONDE.

Jag intet har att här bestyra mer; Bort måste jag från denna stora pestböld, Der hvarje andetag ger dödlig smitta. Här har jag lärt på nytt min hembygd älska; Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej.

HEXAN.

Du manligt här oss bistått. Nu din längtan Att draga hädan, lemnar äfven bistånd Åt all min svaghet, hvilken, svigtande Inunder bördan, redo var att fälla Ur själens djup den hemlighet, som länge Tryckt deruppå, då ensam jag den bar. Mitt ödes mening är, att hvad jag lidit Och hvad jag gjort, skall otydt dö i natten.

BENGT BONDE.

Nämn svaghet icke -- eller tadla min, Som glömt, för stundens oro och bekymmer, Din lefnads långa sorg. Men ej jag skiljes Från detta ställe, innan bort jag bär Till lifvet dessa minnen, dem du nu Vill taga med dig in i grafvens tystnad.

HEXAN.

Välan! Mig följ till mina sorgers källa; Dit ledd af bistra minnens fors, jag går. När soln i dag för femton år se'n grydde, Den såg mig lugn. Då nästa dag den nedgick, Dess glans uppå ett töcken icke gjöts, Så svart som mina qvals. -- Ej långt från gården Vid vägen lekte mina båda flickor, Med sina syskon, vårens första blommor. Då kom en ryttarskara. Knektens lekar Ännu den tiden icke voro det, De sedan blifvit -- fastän leken tog En vändning, grymmare än hvarje allvars. En ryttare i farten fångar upp Min lilla dotter, och far af med henne. En annan, smekande, uppå sin häst Mathilda tog, baronens barn -- -- --

BENGT BONDE.

Var detta hennes namn? Mathilda?

HEXAN.

Det var och -- är. Han, som min dotter bortryckt, lemnade Vid mina nödrop snart sitt byte dock. Den andre aktade ej deruppå, Men bortflög pilsnabbt med sitt glada rof. Min nöd blef gränslös; och dervid jag mötte En man från annat land, som följde hit Med drottning Katharina af Jagello, Och lefde nu som gäst på Flemings gård. Det var Krasinsky -- --

BENGT BONDE.

Himmel! Samme kämpe, Den Johan Fleming slog i går.

HEXAN.

Densamme, Som sent omsider fick förtjenta lönen. Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta Jag hade motstått. Honom bad jag dock Om hjelp att söka upp Mathilda. Men Han log blott hånande, och mente, att Då jag hans sällskap hittills skytt, jag skulle Nog finna ett, som mig anstode bättre, Bland dem, af hvilka flickan röfvats bort. Halft vred, halft lekande, tog han derefter Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja. Den lilla gret och sträckte sina armar, Så länge hon mig kunde se. Det var Den sista gången hon mig såg och -- gret. Min tid att gråta kom, och räckte längre. --

Emedlertid jag med förtvifladt mod Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa Jag fann, men icke den, till hvilken spåren Mig leda skulle. Qvällen mörknade Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit. Då såg jag hafvet blånande, emellan Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan Gjöt i min själ den längtan, att få sänka Uti dess svala famn min heta sorg. Så godt det varit, om min längtans vink Jag hade följa fått. Men annorlunda Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor. Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte I nyckfullt välbehag; dock ledning af En mensklig vilja kunde der ej spörjas. Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte Små barnahänder, hvilka lustigt ville I vägomsköljda återskenet gripa. Den späda gungade dervid så häftigt Sin svaga farkost, att om hon på vågen Re'n hade gungat, faran ej tyckts större. Med ängslig hast jag sprang längs klipporna; En annan båt till sluts ur deras skrefvor Blef lösryckt, och i nästa ögonblick Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda, Som saligt log ännu åt dödsens lek, Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek, Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss. Den späda vaggat båten se'n så länge Tills den från sanden gled, och hon deri, Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet.

BENGT BONDE.

Lik henne, var ju äfven du nu räddad.

HEXAN.

Jag trodde så, och bar med lugnadt mod, Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.

Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen Rann blodig upp, den Svidja än ej viste. Mathilda slutligt slumrat stilla, och Jag hade hjerta ej att hvilan störa. Hon lemnades uppå en ladas stråbädd, Men sjelf jag gick att spana öfver nejden, Om ej ett menskligt väsende sig tedde, Som kunde bistå oss. Och snart en gosse Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats Af vilda djur. När mig han såg, sig reste Hans hufvudhår -- och re'n på afstånd ropte Han, under dödlig ångest: "Arma moder, Fly, fly, så långt som vägen räcker till!" Se'n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden Hans rop i mina öron ljudit, liksom En evig själa-ringning för min dotter.

BENGT BONDE.

O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma?

HEXAN.

När gossen qvicknat vid, förtäljde han Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vittne Dertill han varit uti herregården. När, bärande mitt barn, Krasinsky hemkom, Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns? Krasinsky log föraktligt, yrkande. Att han mig lemnat qvar på vägen, se'n Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån Att följa några ryttare, åt hvilka Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming, Af vrede skummande, befallte då Pohlacken taga ur hans stall den springarn, Som han fann bäst deri, och återhämta Död eller lefvande mig sjelf; men barnet Oskadadt, om hans lif var honom kärt. Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred, Och syntes icke mer i Finland, innan Han af den stolte Radzivill hit fördes. Emedlertid af fåfäng väntan uppdrefs Till raseri Claes Flemings harm. Han svor En ryslig ed, att om vid solens uppgång Hans dotter icke fanns på Svidja gård, Då skulle min -- uti den största kittel, Som gården ägde -- sjudas lefvande.

BENGT BONDE.

Håll upp! Håll upp! Jag kan ej höra mer.

HEXAN, iskallt.

Du hört föf mycket, att ej höra allt. Jag har ju mer än hört af denna sak. -- Du vet, att man på Flemings ed kan lita, Åtminstone i fall som dessa. Kitteln Af brännhett vatten uppfylld, natten lång, Sjöd som vulkanens krater -- som en afgrund, Beredd att sluka en ditfallen engel. Och engeln fälldes dit. -- -- När dagen grydde Låg Flemings maka sjelf, låg allt, som lefde I Svidja gård, på knä för denna klippa, Som uti dagligt tal blir kallad Fleming. Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont Barmhertighet för den, som ondt ej gjort, Så framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt, På nåd uti sin dödsstund skulle hoppas. Det var förgäfves. Man till slut blott bad Om uppskof, att han måtte låta solen Gå öfver vreden ned. Kanske dock ångern Sig hunne kasta framför handlingen. Det vore bättre, än att den sig reste Bakom våldsgerningen, och stängde himlen I tid och evighet för gerningsmannen. Det fåfängt var. "Rättvisan måste hafva Sin gilla gång. Handhäfvarn fick ej tveka." -- Sin gång den hade. -- --

BENGT BONDE.

O, du höga himmel! Är du ej tom på Gud, som menskobarmen Sig visar stundom tom uppå Hans fruktan, Då har du sänkt djupt under dig en kittel Mer het än grytan, som bordt hål sig bränna Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel För slik rättvisa af en syndig menska.

HEXAN.

Det varit synd, om helvetet den grytan Uppslukat hade. Nu den qvarstå skall Som ett odödeligt tortyrens redskap, Hvari Claes Flemings minne blir marteradt, Så länge folkets minne lefver än.

BENGT BONDE.

Slikt glömmes ej, så länge modershjertan Än klappa här, och barn invid dem fostras.

Daniel Hjort inträder med hastighet och vänder sig till Bengt Bonde.

SCEN IV.

De förre. Daniel Hjort.

DANIEL HJORT.

Din plats är icke här!

BENGT BONDE.

Är jag den ende, Som stannat, der det ej var godt för honom?

DANIEL HJORT.

Din frågas mening fattar jag; mitt svar, Det ligger i min bäfvan för din fara. En fiende, en ny; du mot dig retat, Som kan bli vådlig --

BENGT BONDE.

Jag i stället funnit En vän, der knappt en sådan mer jag väntat.

DANIEL HJORT.

Upprif ej gamla sår, du vet ju sjelf, Hur bittert dessa svida; och det blifver Nog tid, att slita våra tvister sedan. Din första omsorg vara bör att fly. Jag mötte Stenbock, som du förolämpat: Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan Har äfven ormen blifvit värre, se'n Han drefs från paradiset; och hans val Af onda medel utsträckts i en verld. Oändligt rik på ondt.

BENGT BONDE.

Är Ni ej sjelf Betänkt uppå att undfly det förgift, Hvaraf Ni tror mig hotad?

DANIEL HJORT.

Ja! Jag vill Fly med dig, Bengt, från detta Sodom, der Det bästa, som det värsta, slukas upp Utaf förderfvet. Låt mig följa dig Till våra egna bygder åter -- hemmet För hjertats oskuld och för själens frid. De äro än som förr, fast allt förändrats.

BENGT BONDE.

Då allt förändrats, skall du, Daniel, Ej heller dem mer finna, som de varit. Din plats är här. Dröj qvar, och som en man Du stånde upprätt. Då kan än en gång Sig allt förändra -- här och uti hemmet.

DANIEL HJORT.

Mitt hjerta är dock der.

BENGT BONDE.

Du det bevisar Blott derigenom, att du hjertat bär Städs i ditt bröst uppå det rätta stället.

DANIEL HJORT.

Ni ryckt det ur mig, då Ni misstrott det.

Han går.

SCEN V.

Bengt Bonde. Hexan.

BENGT BONDE.

Mot honom rar jag alltför hård, kanske; Men sjelf för vek han varit. Hjertats godhet Brast honom aldrig, men väl hjertats mod. -- -- Det fanns en tid, då båda än du ägde. -- -- Hvad du har lidit, vet jag. Hur du hämnats, Låt mig få veta!

HEXAN.

När det gräsligaste Min själ förnummit, tycktes tankens urverk Utlöpa i min hjerna. Småningom Dock sansning satte det på nytt i gång. Min första mening blef, att bida natten Och i dess dunkel flytta ur min själsnatt En af de bränder, som på själen tärde. Jag ville tända under Svidja gård En lusteld, värd att fira gårdsherrns lekar. I lågan skulle han, Mathilda -- allt, Som andades, med mig begrafning hålla Åt det förbrända liket af min dotter. Af dessa tankar lifvad, kom jag åter Till ladan, der Mathilda sof. Hon log I drömmen ljufligt, nämnande mitt namn, Och sträckte späda armarna, liksom För att mig famna. Detta tomma famntag Gaf räddning åt mitt skakade förnuft, Och allt, som fanns förutan skuld på Svidja, Och sparade dess skuldbetyngda herre Till läglig tid -- den, som hardt när nu kommit. En hejdlös tårflod ur mitt inre bröt, Och föll på den tilltänkta branden, innan Den kastat ur min själ sin härjningslåga. När natten kom, jag ängsligt tog Mathilda, Liksom jag velat rädda henne ur Den brand, jag påtänkt sjelf; och liksom Svidja I eld och lågor stått, åt motsatt håll Från det, jag ilade. På Guds försyn Vår kosa sträcktes; blott en enda tanke Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hän, Långt från min arma dotters pino-rum.

BENGT BONDE.

En tillflyktsort du måste ju bereda Åt dottren, som dig ännu lemnats qvar.

HEXAN.

Ja väl. Min första omsorg var dock endast, Att hon ej skulle från mig röfvas bort. Likt stjernornas, mitt tåg var äfven nattligt, Så länge kända ställen än oss mötte Och kända anletsdrag oss kunnat möta. Vi ledo brist; Mathildas hunger dock Mig tärde mera, än min egen. Målet, Vid hvilket hvila, näring, kanske tröst Oss väntade, ej tycktes närma sig, Men skrida undan.

BENGT BONDE.