Part 8

Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga Utspyr nog gift och etter, att deraf Allt menskligt, heligt uppå jordens rund, Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd, Och visa om det har en tusendel Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill Först göra den för evigt stum; se'n gäller Det Eder alla, nidingar, som sluten En borg af Edra kroppar omkring honom, Och med Er fräckhet hägnen in hans egen. En efter annan träden fram mot mig, I fall J icke älsken mer, att alla På en gång, uppå äkta röfvarvis, Er kasta mot en ensam fiende.

DE VIJK, lugnt och allvarligt.

Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår, I lif och död. Jag har kanske att fordra En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder, Åt mig ditt envig emot denne bof. Du är för god, att i hans svarta blod Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming!

JOHAN FLEMING.

Hvaren bör stå och falla för sig sjelf. Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat, Att det ännu ej pryddes af de fläckar, Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag Den rätta stunden funnit nu dertill, Och låter den ej tagas ifrån mig, Ej ens af himlens salighet -- -- och dig. För god jag icke vara vill att kämpa Min strid för det, jag älskar mer än lifvet.

DE VIJK.

Jag dig förstår och gillar ditt beslut, Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. -- Hur det än går, blir jag dig nära, broder!

JOHAN FLEMING.

Till hälften endast du mig än förstår.

Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat.

Se dit, och allt skall klarna för din själ!

Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings själ och möter honom.

Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars Utaf de stora orden, flyktat nu, När handling borde fylla tomma rummet, Som de i luften lemnat efter sig?

KRASINSKY.

Jag ser, att goda englar klingan föra För dig; men fresta vill, om ej ändå Min onda dämon blir dem öfvermäktig.

Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt.

Du svek mig, djefvul, denna gång omsider. Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra Och njuta, tills att vårt förbund blef slut! Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva Det på min själ, så som min kropp har öfvat Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. -- Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade, Att blott ett svärd uti en ynglings hand, Som vågat höja detta obefläckadt Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes. Af mitt förbund med dunkla makters höfding. Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat. Upp! Slagten honom, som mig mördat, till Försonings-offer på barbarisk jord, Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda!

Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord.

EN POHLSK KNEKT.

Ej låtom denna skam uppå oss falla, Att af en pojke blifver nederslagen Den tappraste utaf oss alla -- han, Som ställde sig att kämpa ensam ut Vår strid -- den gällde ju oss alla lika -- Och vi ej kräfva hämnd af banemannen! Det stora Pohlen skulle rodna öfver Så fega söner, om det erfar, att Vi låtit sonen af en Finsk Baron Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.

DE VIJK.

J Svenskar hört, hur denne niding vågat Att häda Eder store höfding -- honom? Hvars största fel måhända varit det, Att han har älskat Eder alltför mycket.

Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming, som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän bestörtning griper de nyss så modige.

SCEN X.

De förre. Claes Fleming.

CLAES FLEMING.

Halt!

FLERE RÖSTER.

Gud nåde oss! Det är Claes Fleming sjelf! Det är förbi med oss, förbi!

CLAES FLEMING.

Ja väll Det är förbi med tiden för det sjelfsvåld, Som, se'n det slagit varglons klor uti De hjertan, dem det afvändt ifrån kungen, Nu rifver sönder hvad än återstår Af dem, som kalla sig hans bästa vänner. J ären säkert redan ganska trötta Vid lif och lem, vid gods och hem, då J De armar huggen sjelfve af, som borde Försvara Er mot folk, af hvilka nåd Ej står att vänta, om kung Sigismund Sin starka hand ifrån Er tager bort. J skolen känna snart till denna dock, Och få det straff, Er gerning har förtjent.

Han blir varse den slagne Krasinsky.

Der ligger en, som var en bof; men tjente Sin konung likväl tappert. Hvilkens hand Har förekommit här Försynens och Rättvisans dom. Hvem har Krasinsky mördat?

Djup tystnad.

Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang, Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar Ej röra sig, att bära till mig fram Bekännelsen om dråpet, handen öfvat.

JOHAN FLEMING.

Du talar blott om mord och dråp, min fader, Och derför kan din fråga icke mötas Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan.

CLAES FLEMING.

Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord, Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa? Jag tror mig brukat ha' det rätta, då Det gäller att få veta, hur en krigsman I fredlig tid, på sjelfva fridens altar, Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad.

Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras.

JOHAN FLEMING.

Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll, Som han förtjente -- för min hand, o fader!

CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning.

Jag hade icke väntat detta svar Uppå min fråga. Mitt beslut står fast I alla fall. Och gerningsmannen blifver Så dömd, som gerningen törtjenat hafver. Finns någon här, som vet sig utan skuld, Han gripe denne brottsling, före honom Uti det strängsta häkte, som ger skydd Åt staten, mot hvar öfverdådig ondska.

DE VIJK.

Du icke väntat af din Johans hand Ett hjeltemod, så stort, som det han visat. Jag vant mig vänta allt af dig, Claes Fleming. Dock öfverträffar denna Romar-hårdhet, Som öfvas af din starka själ uppå Din älskling, hvad jag kunnat af dig vänta. Du frågar, om här finnes någon, som Sig vet förutan skuld. Kanske, att ingen Står uti denna krets fullkomligt skuldfri. Jag vet det ej -- men ett jag vet likväl: Det är, att en här finnes, vida mera Tyngd under känslan af sitt fel, än han, Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar. Den skyldige är jag, som illa brukat En vänskap, hvilken, rik på allt för öfrigt, Hvad helst det gällt, var tom, förutan kraft, I fall det angått afslag på min önskan. Ett bifall utaf mig, en maning störtat Din Johan i förderfvet. -- En gång förr, En enda gång jag bönföll dig om något, Som för min lyckas lif ett villkor var. Du gaf ditt bifall då, och illa jag Dig lönade, då jag ej afvändt har Den ofärd, som nu drabbat har din son. Men hör ändå ännu en enda gång Mitt hjertas bön. Låt den, som kallat fram Det onda, äfven lida det han bör. Förlåt din ädle Johan! Vänd mot mig Din vredes hela tyngd -- mot mig, som missbruk Har gjort utaf den oerfarnes blinda Förtroende till alla mina råd.

JOHAN FLEMING.

Jag älskar dig så högt som någonsin, Och aldrig förr jag högre dig beundrat; Men harmas måste jag likväl, att höra Mig bli behandlad som en vettlöss dåre, Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt. Jag harmas dubbelt, då du tror min fader Nog blind, att icke se, hur blott din vänskap Ingifvit dig -- jag säger ej en dikt -- En sådan aldrig gått från dina läppar. När det har allvar gällt -- men likaväl En likhet blott till sanningen, en bild, Som lånat alltför varma färger af Din vänskaps eld, för att de bleka dragen Af förebilden ställa troget fram.

CLAES FLEMING.

Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan, Du sjelf vill stå för hvad du sjelf har gjort: Den lusten är kanske hos dig allenast Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan Den funnits länge -- ty den föddes tvilling Med mannens vilja, att till man sig adla, I ordets högsta mening. Och den dör Först när dess tvillingsyster ej mer finner Vid något mannabröst ett fadersrum. Den stundom ledt till öppen undergång; Men der den saknats, låg förderfvet städse, I än mer oundvikligt bakhåll, nära. Hvad dom din gerning än må ha förtjent, Det gläder mig, att ej ditt hufvud vill Sig undandra' att bära bördan af Den skuld, din hand har hopat deruppå, Och fegt den kasta öfver andra skuldror. De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf: Din näpst det blifve, att den skyldige I ett förvar ledsaga, hvilket häftar För honom, tills att undersökningen Utstakar gränserna för rättvist straff.

DE VIJK.

Får jag ditt uppdrag tolka, som jag vill?

CLAES FLEMING.

Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar.

DE VIJK.

Tack för det ordet! Vi tillsammans andats Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan, Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska, Då våra hjertan den gemensamt trycker. Förutan döden ingen! var det valspråk, Som band vår konungs moder vid sin make, I nöd och lust, i bojan och på thronen. Detsamma oss förenat, och det fäster Oss vid hvarandra, om ock samma bila Det sista samband blefve oss emellan.

Olof, som i half dödsdvala sutit på en framstående hörnsten af vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar fram emot Claes Fleming.

OLOF.

Jag tyckte, herre, att du talat om En undersökning, som bör röna ut Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky. Förlåt, att oombedt ett vittne äskar Inför dig ljud. Det har ej många stunder Att mer förlora; och det bör dem bruka, Att tala sanning, som kan saken reda. Jag kan väl synas partisk, då jag blöder Ett offer för dens hand, som fallit för Din Johans. Men jag står beredd att träda Inför en högre domarmakt, än din Och hvarje dödligs. Då en lögn ej vågar, Att spärra väg för hopp om Herrans nåd.

CLAES FLEMING.

Min gamle, redelige stridsbror, Olof! Jag känt dig längre, än mig sjelf jag känt, Och sanningen jag lärde känna städse, Närhelst ett ord gick öfver dina läppar. Ej dödsens köld din kärlek kan förta' Till den, du aldrig glömt i lifvets qvalm. Kärt är mig än, så som det alltid varit, Att höra vittnesbördet af din mening: Rättvisan kan blott vinna deruppå.

OLOF.

Din Johans svärd bär fläckar utaf blod, Men ren och skuldfri är hans själ likväl, Så ren och molnfri såsom himlen stundom, Fastän en blixt har drabbat derutur, Som man ej väntat, och som frätte bort Ett ondt, hvarpå ej solen ville lysa. Det skulle varit svaghet, varit brott Utaf din son, om han ej sökt förlama Den arm, som helgerånande sig lyfte. Jag dig förstår och länge dig förstått, Claes Fleming, fastän hårda tiders vindkast Omkring dig hopat töcken, som dig gjort Oigenkännelig för mången blick. Du tror dig böra visa för allt folk, Att denna stränghet, som din hand har ledt, När det har andra gällt, är än ditt sinnes. När det ditt eget hjertblod drabba måste. Men straffet, som du ämnar nu din son, Har mer än sken af grymhet, och knappt nog Ett sådant ens utaf den rätt, du hägnar.

BENGT BONDE stiger beslutsamt fram.

Ännu ett opåkalladt vittne beder, Att lägga få sin skärf i samma vågskål, Som redan sjunker under Olofs ord. Jag vet, att mitt har föga vigt inför Er domstol, herre; men då detta talar Om Johan Fiemings oskuld, borde det Dock gälla mer att fria, än att fälla. Ni sjelf vet bäst, att sällan på min lott Det fallit, att bevittna deras frihet Från skuld, som ägt att bära Edra bud, Och hvilkas vilja blott Er egen utfört. Men om jag stundom trott, att något annat Än rätt har öfvats, mot mig sjelf och mot De mina, bjuder dock mitt samvet mig, Att säga ut min mening, till försvar För en person, som icke står mig nära. Herr Johan handlat, följande sitt unga, Sitt rena hjertas mening, annorlunda Än de exempel, dem han stundom haft För ögonen, väl kunnat honom lära. Är han förtjent af straff, då har re'n straffet Sin fordna art förlorat, och betyder Nu blott belöning för en ädel handling.

CLAES FLEMING.

Du är än här, Bengt Bonde! Jag dock trodde, Att du, som städse funnits så beredd, Att tadla löftesbrott hos alla andra, Var mera bunden af ditt löftes helgd. Du skulle genast lemna denna ort, Och dig bege till nejder, hvilkas talan Du trott dig kallad föra, sedan du Helt andra vapen fört för dem förgäfves. Hvarhelst du mellankommit, föga båtnad Den sak har vunnit, som af dig försvarats; Och den, till hvilkens målsman du dig bytt På dessa ställen, der du äger intet Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst På det försvar, du onödd åt den egnat. -- Hvad ser jag? -- Du är sårad! Detta blod, Som flyter ur ditt sår, bevisar starkt, Att du ej nöjt dig med att endast slösa Ditt ord på mål, som icke angå dig. Ett svärd uti din hand till slut har rödjat Nybyggen, invid gränsen af den vildmark, Der, fridlös sjelf, du andras frid har stört. Du bär en drägt, som fridens värf betecknar. Ditt blod, som derpå flyter, passar der Så litet, som uti en dopfunt, hvilkens Invigda vatten helgar barnets tinning. Och utaf detta blod gjuts fula fläckar Uppå det lejdbref, under hvars beskydd Du hit din kosa skulle fredligt ställa. Och mitt är felet ej, om fläckarna Det brefvets mening gjort oläslig redan.

BENGT BONDE.

Jag i min lefnad redan sett och hört Så mycket underligt, att intet mer Förvåning väcka kan hos mig. Men annars Jag häpna kunde öfver Edra utslag. -- Ni menar, att det blod, hvars röda strömmar Fly undan svärdens hugg ur bondens hjerta, Frambärer visshet om hans brott, och icke Fastmera talar om hvad han har lidit. Man bör ej undra, att i dessa tider Bevis så ofta funnos för de brott, Man ville finna hos ditt arma folk, Mitt fosterland -- då re'n bevisning nog Flöt på det blod, som dina söner miste. Mitt lejdbrefs mening skymmes, säger Ni, Utaf det blod, som bär min trötta ande Från denna dödsens kropp, till grafvens hvila. Må ske! Som lagen läses, lagen är: Så menar våra fäders visa språk, Som sjelfve rönt, att lagens rum har bredd För motsatt tydning. Ni den starke är; Er rätt är så den högsta -- det är klart. Jag denna lagförklaring länge känt, Men har ej kraft att deremot mig sätta, Och skulle spörja föga lust dertill, Om jag ock ägde styrka till försvar. Jag mången gång har tyckt: det vore lika Hvarhelst en biltog i sitt eget land, En fågelfri -- som likväl föddes fri, I annan mening -- når sitt sista öde. Jag tycker ej så mer. Långt bättre är Att här förgås, inför allt folk, uti Den stad, som kröner hela landets hufvud, Än irra, jagad, likt det värsta rofdjur, Uti den ödemark, der man sökt värja Sin makas skogsrätt och de barns, hon födde. Ni har väl icke tålamod, Claes Fleming, Att vänta, tills att källan af det blod, Som bragt Ert eget uti våldsam svallning, Har torkat ut. Påskynda skall Ert bud Min hädanfärd; jag ber ej om förskoning. En ynnest jag begär likväl -- den enda, Hvarom en dödlig jag har nå'nsin bedt. Må Ni mitt gråa hufvud akta värdigt, Att höjas upp till spetsen af det torn, Som kröner denna undersköna kyrka, Bakom hvars fensters blommor friden blickar På den förstöring, hvilken ute härjar. O! Det blir skönt, att än med brustna ögon Se dessa sköna fjärdar le i tårar Mot vårens sol, och hoppas vår ännu Åt Finlands stränder, utaf himlens Gud, Fast Finlands folk har intet mer att hoppas, Åtminstone af menskor. Nästa Söndag, Då skaror blicka mot den höjd, hvars stämma Dem bjuder hem till Herrans helga frid, De skola se hvad tiden lidit -- och Fastän dess framfart tecknas annorlunda Än vanligt, veta de, hvad deras frid Tillhöra månde. Och de falla ned På sina knän, och bedja tyst en bön För Herrans ro åt den, som blifvit gjord Uti sin sista stund till visare Af tidens lopp, i dessa sista tider. Och fast den bönen flyr på lätta vingar Mot himlen hän, den trycker likväl nedåt Med gräslig tyngd en annan bön, hvaråt Man bäfvande ett annat namn plär gifva. Förbannelse är denna bönens namn. Ni vet kanske på hvem och bvilkens hus Den bönens tyngder falla neder, herre!

CLAES FLEMING.

Att denna tid så farlig icke är, Som du den målat ut med mörka färger, Bevisas klart deraf, att du fått tala Till punkt, och lyssna kan ännu till svar.

BENGT BONDE.

Ni säger rätt: Er tid är icke farlig, Och Er förtjensten tillhör äfven deraf. Ni ställt så till, att lifvet är till börda, Och döden synes oss en vinning blott. När det så långt har kommit, byter faran Sin gamla art, och synes endast räddning. Och ingen finnas kan då mer så feg, Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde Den enda räddning, han än hoppas, skymma.

Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spänd uppmärksamhet följt handlingen, framträder med säkra steg.

MATHILDA.

Javäl! Så feg ej finnes här en man Bland dem, som vuxit jemte våra skogar! Och sjelfva qvinnan lär omsider inse, Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming, Så farlig är, som hon den trodde förr. Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder, Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat For mig, ej nämnde med ett andetag. Den sak, som hänfört till hans sista strid Bengt Bonde, var ej fremmande för honom. Det var hans egen, angick honom nära, Som alla de, hvari han kämpat förr. Det var för mig han offrat sig, för dottren Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt, Fått falla på dess jord, som skölden faller På kämpens bröst, när hjertat klappat ut. Haf tack för all din trohet, du, hvars själ Är mera herrlig, än de allas, hvilka Sig kalla stolt för detta landets herrar. Jag är så arm, att intet jag kan göra För dig. Min sista bön likväl skall höjas Till Gud, om evig frid för den, som offrat Sin egen ro för andras blott. I templet Får denna bön väl aldrig stiga mer, Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. -- Du vill det icke, och jag ej förmår Vanhelga ens till båtnad för din räddning En bön om mildhet, sträfvande till denna Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar För egna barn en gång.

JOHAN FLEMING.

O, min Mathilda! Ej sårade du också det stora hjerta, Som du ej känner; och hvari så gerna Jag skulle vilja ställa dig i rummet, Som blifvit öde, då derur skall ryckas Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar.

MATHILDA.

Det fanns en kärlek, som du har förtjenat Måhända vida mindre, än din faders. Den finns ej mer, se'n jag omsider vet, Att det var Flemings son, som stulit den.

JOHAN FLEMING.

Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se Uti mitt öga, som för sista gången Emot sin morgons skönsta stjernor blickar, Och säg, att du mig icke älskar mer! Det vore godt! -- Ej morgonljus få blända Det öga, som i fängslets skymning öfvas, Att skåda modigt in i dödens natt.

Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig.

MATHILDA.

Jag älskar dig, Claes Flemings son, i lif Och död! -- Min faders blodbestänkta skugga, Förlåt mig det! Jag kan ej annorlunda.

Mathildas blickar mötas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss förut inkommit och likblek stirrar på henne, hvarefter hon, vänd emot honom, utropar:

Af dig kan jag förlåtelse ej hoppas.

Radzivill träder upp med häftighet.

SCEN XI.

De förre. Radzivill.

RADZIVILL.

Man kan dock icke vara öfverallt tillstädes, Men hvarhelst mina blickar icke följa Och öfvervaka händelsernas gång, Sker ofog af en så betänklig art -- --

CLAES FLEMING.

Att Er närvaro knappt kan öka detta. Det får ej öfverskrida alla gränser, Och oundvikligt torde derför vara, Att Ni aflägsnar Er, herr Kammarherre!

HADZIVILL, ryckande på sin värja,

Blod kräfver ett förfarande, likt detta.

CLAES FLEMING.

Den mark, hvarpå Ni står, är re'n så hal Af gjutet blod, att lätt deri Ni halkar. Ett sådant fall dock vore mindre önskligt; Men det blir oundvikligt, om Ni icke På ögonblicket min befallning lyder.

RADZIVILL.

Hvad! Er befallning! Vågar den väl stiga Så högt, att sig en Radzivill derunder Nedböja skulle?

CLAES FLEMING.

Blott en sådan lutning Hans Herrlighet kan rädda ifrån den Upphöjelsen, som annars väntar honom På berget Korpilais, der en triumfport Står redo för hans räkning. Den bereder En genomgång till ännu högre rymder, Än der hans stolta ande redan ströfvar.

RADZTVILL.

Se'n solen lyst på någon adlig sköld I Pohlens rike, har ej sådan skymf Ett furstevapen fläckat.

CLAES FLEMING.

Adelns valspråk I hvarje land sig skulle byta till Ett smäde-rim, om tomma anspråks fräckhet, Om endast adels-vapnets slöa värn Står qvar på vakt, der ädelt sinne flyktat.

RADZIYILL.

Må alla adels-vapen heldre krossas, Än att de spöka såsom bleka skuggor Uti den nya dag, man här vill tända. En träl, lik denne der, Pekar på Bengt Bonde. djerfs bära vapen Emot en krigsman, som af mig beskyddats Och man tillåter, att hans fräcka arm Får suga lif ännu utur hans kropp, Då sjelf jag hotas med en upprest galge! Nej, heldre vill jag helsa såsom sol Graflampan uti mina fäders grifter, Än se en dag, hvars morgon skådat dylikt. Till Poblen ilar jag och -- --

CLAES FLEMING.

Lycklig resa! En Budbärare inträder. Men dröj ändock ännu ett ögonblick, Tills vi förnummit, hvad som spörjs från Pohlen.

SCEN XII.

De förre. En Budbärare.

BUDBÄRARN.

En skrifvelse ifrån Hans Majestät!

CLAES FLEMING.

Var god och läs! Ni ser af innehållet, Att Kungen icke delar fullt Er mening Om regimentets duglöshet i Finland.

Sedan han läst brefvet, räcket han det åt Radzivill.

RADZIVILL.

Hans Majestät åt Eders Excellence Har öfverlemnat obetingad makt Att göra eller låta i Hans stad Och ställe, huru helst Ni finner godt. -- Herr Marsk och Admiral och Öfverhöfding, Ni vill väl ej min ofärd vålla -- --

CLAES FLEMING.

Nej! Den mödan kan jag gerna mig bespara Er ofärd bärs inom Er, hvar Ni går: Det står Er fritt, att sjelf bereda denna I Pohlen eller här, som det Er lyster.

Radzivill bugar sig ödmjukt och går.

BENGT BONDE.

Man åldras hastigt uti krig. Jag märker Det på mig sjelf, att jag är gammal vorden. Hvad jag i går förnam, jag hade glömt, Men mindes det för längese'n jag skådat. Hans minnes svaghet i hvad sednast timat. Förlåt dock, herre, den, hvars minne tärts Utaf så långa lidanden, som mitt.

CLAES FLEMING.

Vår Konungs kod, i detta bref, är skrifvet Utur mitt eget hjerta: "Glömska åt Det som har varit, hvarest ångern stigit Uppå de platser, der det onda herrskat." För att du må din ånger visa, Bengt, Och straffas såsom du förtjenat det, Du måste göra mig en tjenst. Du röja Skall genom denna ock, att du blott minnes, Med trohet, hvad som godt och ädelt varit. Förutan skygd du icke lemna kan Ju denna flicka, som du ville hägna Med våda för ditt eget lif. Ledsaga Till slottet henne. Hon uti min maka Skall finna der en moder, vill jag hoppas.

BENGT BONDE.