Part 7

Nej! En påminnelse Han ville gifva, Att Hans långmodighet jag tröttat ut, Då jag af svaghet kallnade för verket. O! Vore jag så hård, som du mig tror, Jag såge uti det, som händt Mathilda Och henne drabba kan ännu, ett straff, Förfärligt, så att helvetet blott kunnat Uttänka det, men ej en menskohjerna.

BENGT BONDE.

Ett straff åt detta fromma, milda väsen? Åt dottren af herr Gustaf -- han, den bäste Ibland de få af landets herrar, hvilka I våra leder stridt och blödt med oss?

HEXAN.

Det onda, hvaraf hon blir skuldlös träffad, Tillbakafölle på dens grymma hjerta, Som sett mitt lidande och alla andras, Och aldrig sport dervid en rörelse. Men finnes något menskligt än deri, Af ett oläkligt sår hans hjerta skulle Dock blöda, om det visste, huru nära Mathildas ofärd rörer äfven det.

BENGT BONDE.

Du talar gåtor. Ej jag fatta kan, Hur Flemings barm kan träffas af de öden, Som blott fullfölja, hvad han sjelf begynt: De lidanden, hvaraf Mathilda hemsökts.

HEXAN.

Min gåtas lösning känner blott en Ende: Men jordens tungomål Han talar ej. Två kände den på jorden äfven förr, Dock dessas röst förstummats re'n för alltid.

BENGT BONDE.

Tung trycker väl din gåtas hemlighet, När du deraf så litet hittills delat. Jag forskar ej derefter, då du obedd Ej lagt den neder i min barm.

HEXAN.

Om icke Den går med mig i grafven, blir det du, Som bergar den åt lifvet. Tiden dock Är dertill än ej kommen; och ett brott Uppslukas af hvart ögonblick, som bortflyr, Då jag ej sökt att rädda min Mathilda.

BENGT BONDE.

Kan jag dig bistå, är jag dertill redo, Hvad äfventyr mig dervid hota månde. Ej hvad han vågade, men hvad han borde, Af hennes ädle fader vägdes ju, Då han från maka drog och hotadt hem, Att med oss andra strida folkets strid.

HEXAN.

Jag icke mindre af dig väntat, Bengt; Du är en man, i ordets hvarje mening. Min makt, som snart skall rädda Eder alla, Är svag, när det Mathildas räddning gäller.

BENGT BONDE.

Jag trodde, att jag aldrig onödd skulle Till lejonkulan återvända. -- Herre! Förlåt att jag ett mensko-ord nu bryter, I hopp att icke bryta mot Din vilja.

Scenen förändras till Åbo stads torg, sådant det var i Sigismunds tid. Domkyrkans torn och öfre resning höja sig i fonden, öfver de mellanliggande husen. Det är töcknig natt, som småningom ljusnar till klar vårmorgon. En talrik vakt af Svenskar och Pohlackar svärmar på torget kring krigar-eldar. Då sorlet på torget stiger allt högre, släckas efter hand, men hastigt, de få ljusen, som äro upptända i kringliggande hus.

SCEN VI.

Krasinsky. Olof. Svenska och Pohlska Krigs-Knektar.

KRASINSKY sjunger.

Ej på jordens rund det finns ett land, Godt likt det, som ifrån Weichselns strand Sig mot alla verldens kanter sträcker: Mörka flickor glöda eldigt der, Och hvar knekt, som lans i handen bär, Af en furste, hvilkens makt sig sträcker Längre än den stackars Kungens.

Pohlens rike är de fries jord: Bonden blef till slaf allenast gjord, Och han måste lyda blindt sin herre. Om hans hustru nåd för denne fann, Eller fästmön knipes bort, minsann, Han för det ej blefve mycket värre, Fast han kröns som stackars Kungen.

Uti Pohlen skärs med tälgknif guld: Ej behöfver krigarn göra skuld, Ty han eger allt hvad juden eger. Man ej pratar städs om "rikets lag", Lag är der blott krigarns välbehag, Och hans svärd der mer än spiran väger I den stackars Kungens händer.

Uti Pohlen kan en enda man Vida mer än allas vilja kan: Säger en sitt veto, nederfalla, Liksom idel stoft, förslag och val, Huru än må slösas fagert tal Om det gagn, de kunde ge åt alla, -- Utom åt den stackars Kungen.

Ej på jordens rund det finns ett land, Godt likt det, som ifrån Weichselns strand Sig mot verldens alla kanter sträcker. Tokig den, som lemnar Pohlens jord, För att frysa bort sitt lif i nord, Hvarest vintern utan ända räcker -- Hin må slåss för stackars Kungen.

Ni plägar icke tycka, fader Olof, För mycket om de visor, dem vi sjunga; Och denna, som Ni hörde nyss, väl delar Ert höga misshag, som de andre alla.

OLOF.

Ni träffat rätt. Den, som de öfrige, Hvarmed J smitten fräckt vår rena luft, Är skändlig ock gemen. Men likaväl! Ett ställe fanns deri, som syntes mig Den största sanning innehålla, hvilken På länge jag ur Eder mun kar hört.

KRASINSKY.

Du smickrar artigt, som din björna-art Är städse van att göra. Roligt vore Likväl att veta, hvilket ställe lyckats Att skörda in ditt högtupplysta bifall. -- -- Om jag ej missta'r mig, blef du förtjust Vid tanken på den äran, som beskäres Åt Pohlens bönder, uti deras hustrurs Och fästemörs personer. Icke sannt?

OLOF.

Fy! -- Utaf allt det fräcka, hvarmed visan Var fläckad, detta dock var aldra fräckast: Som bonde jag arbetat för mitt land, Förr än jag bytte spaden emot svärdet, Och började arbeta annorlunda Derför; men lika troget, som jag hoppas. Jag älskat har en fästmö, jag också, Som blef min ungdoms maka. Längese'n Den hulda togs från mig och från den jord, För hvilken hon var alltför god. -- Men när Jag hör Er gäckas öfver afgrundsfog, Som annorstäds drifs med det heligaste, Jag falla vill på mina bara knän, Och prisa Gud, som lät mig födas fri Uti ett land, der kränkningen af hemfrid Ej anses än som ädelt tidsfördrif För den, hvars högsta värf är att den skydda.

KRASINSKY.

Ni faller åter i prediko-tonen, Hvarmed Ni ofta re'n oss tråkat ut. Ni borde sjelf ha ledsnat, som vi andra, Att höra den, och Er moral, som fåfängt I tid och otid bäres fram till torgs. Ni vet sjelf bäst hvad dråplig verkan Eder Predikan haft; jag säger ej på oss -- Ty ej Ni sjelf ens lärer hoppas, att I oss Pohlacker vinna proselyter -- Men på de andra, hvilka, likt Er sjelf, Som frie bönder föddes, och som fostrats Till vördnad för den hemmets frid, Ni dyrkar. De hafva visat ganska nitisk lust, Att uppå Finlands isar utplantera En liten koloni af Pohlen -- i den mening, Hvarom nu frågan är, åtminstone.

OLOF.

Beklagligtvis! Ni har blott alltför rätt. Exempel smitta, och tyvärr de onda Långt mera, än de goda. Också ropar All orättfärdighet, som blef begången I detta arma, ödelagda land, Till himlen högt, om rättvis vedergällning. Det ropets bittra frukt kan mogna snart. Och om det finnes något, som kan skymma Den sak, för hvilkens rätt vi dragit svärdet, Är skulden hos det öfvervåld, som öfvats Uppå den sakens öfverfulla räkning, Och under täckelse af kungamanteln. Än tillhör segern konung Sigismund, I denna stund; men andra tider kunna Dock komma. Och jag säger eder, att I fall de komma, vållas sådant ej Af dem, som kämpa emot konungen, Men dem, som säga sig försvara honom.

KRASINSKY.

Ni öfvar lastligt tal och träder upp Som olycksfogel, bådande en ofärd, Hvaraf Ni förespår att kungen knäckes. Det höfves illa en laglydig man, Lik Er, att mästra förehafvanden, Som muntra så hans trogna kämpars sinne, Att vi ej spara lif och blod för honom.

OLOF.

Jag önskar, mer än hoppas, att min konung Må hafva stridsmän, trognare än jag, Bland desse, hvilka dricka glädjerus Utur de usla brunnar, dem Ni prisar. Och detta rus Er säkert gifvit mod, Att finna något straffvärdt i mitt tal, Se'n Ni så vördnadsfullt om "stackars kungen" Uti Er visa täcktes sjunga.

KRASINSKY.

Fnurra Ej fåviskt, gubbe, öfver muntert skämt! -- Men det var godt, att du påminte mig Om visan. Du mig ännu icke sagt Hvad som, ur den, dig fallit så på läppen.

OLOF.

Jag vill ej heller säga det. Ty icke Jag älskar väcka, uti oträngdt mål, Ett gräl, som båta kan till ingenting, Men tvertom skada ganska mycket.

KRASINSKY.

Ha! Jag fattar nu, du gamle räf, din mening, Fastän din visa är blott halfqvädd. Du Väl såge gerna, din förrädare, att vi Pohlacker skulle draga bort och lemna Det satans landet, der vi dröja endast Emedan kungen här behöft vår tjenst. Du ville, att vi öfvergåfve honom Åt folk, på hvilket han ej lita kan, Mer än en fästning på en vall af snö, När solens guld på denna faller; eller Ett störtregn banar åt den gömslen, i En jord, der fegt den smälter bort i tårar.

OLOF.

Ej ens du sjelf tror, hvad din harm nu sagt. Och bättre prof jag gifvit på mitt mod, Än att behöfva det bevisa här, Igenom att dig näpsa, som sig borde -- Jag vill dock öppet säga, att den sanning, Jag funnit i din visa, låg, så som, Du tycks förmodat det, uti den tanken, Du talat ut om deras tokighet, Som lemna egen jord och icke kunna Sig rätta efter andra länders sed, Men göra allt sitt till att den förderfva.

Pohlackar och Svenskar samla sig allt trängre kring de ordvexlande.

KRASINSKY.

Hvad! -- Andra länder säger du? Förgäten Af ära, glömmer du också, att altt, Hvaröfver spiran sträcks af Sigismund, Ett lydland är inunder Pohlens rike, Och bör sig rätta efter dettas sed. Vet du ej mer, att hvarje knekt, som föddes Uti det stora landet, är mer värd, Än alla krypfän, som sig kalla här För stora herrar i sitt björna-ide. Och att en bondtamp, sådan som du sjelf, Är ej ens värd att lösa upp hans skotvång.

SVENSKARNE.

Stå på dig, Olof! Du har ryggstöd nog. Lär dem att veta hut, som intet veta!

POHLACKARNE.

Gif icke efter! Vi nog skola märka Hans ryggstöd, som man slika stycken tecknar.

OLOF.

Frid! Frid! Kamrater -- J från Weichselns stränder! Och J, som ägen samma modersmål Som jag! -- Vår tvedrägt gäller ej blott oss, Men drabba kan en högre sak, än den, Ett lättrördt sinne nu har gjort till vår. Hur skall ej hvarje ovän till vår konung, Som för oss alla är en lika fader, Sig glädja, om han hör, att vi, som varit De tappraste, de trognaste, de bäste, Som upprätthållit kunga-maktens helgd, Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt; Och spola bort med strömmen af vårt blod Den sådd, som hittills utur detta spirat! Utaf vår hetta bortfräts hvarje skörd, Och nordens kalla snö långt bättre kan De nya frön bevara, dem vi utså. -- Måhända jag har vållat denna strid, Som blossat upp emellan oss, hvars rök Ej lät oss se, hvad som vår frid tillhörer. Det felet vore dubbelt oförlåtligt, Då ålderns snö sig lägrat på den is, Som norden breda bordt omkring mitt hjerta. Men värman, hvilken lefver hos mig än, Kan likväl verka något godt kanske. Den manar mig, att sammanfoga genast En damm emot vår vredes vilda ström, Uti ett vänligt handslag, hvari qväfves Hvar gnista af den harm, som hotat nyss, Att tända vådeld i vårt eget läger. Låt mig, Krasinsky, lägga i din hand Min, jemte bönen om förlåtelse, Ifall du tror, att det var jag, som felat.

KRASINSKY.

Lik qvinnan vek, jag låter icke locka Min hand i dens, hvars ord mig förolämpat; Som dermed fortfar än, då han försmädligt Om ursäkt tigger -- under talesätt, Som mera dölja lömskt anklagelsen, Än öppet bära fram ett erkändt fel. Min hand, som slutit bättre slags förbund, Är alltför god till slika upptågs gyckel.

EN SVENSK.

Du är en niding, icke värd att slås Till marken af den hand, som bjudes dig, Förlåtande det fel, som blott är ditt!

KRASINSKY.

Kamrater! Der J hafven en förklaring På deras ömma ordalag, och på Försoningen, som man med dem kan ingå. Det lönar icke mödan, att begära Rätt utaf denna ökens lilla kung, Som sällan lyssnat till vårt klagomål. Rätt vi oss skaffe sjelfva, det är sed I Pohlen -- -- lika god, som någon annan. Nedhuggom desse skälmar! -- Då vi göre En bättre tjenst åt Konung Sigismund, Än då vi slagtat förr de arma djeflar, Som sträckte knifbett emot våra lansar.

De stridsfärdiges uppmärksamhet bortvändes mot fonden af ett tumult, som närmar sig alltmer från en sidogata. Några Pohlska knektar släpa emellan sig Mathilda, som fåfängt stretar emot. Kämparne glömma for ett ögonblick sin stridslust, för att lyssna till det, som korama skall. Mathilda, hunnen längre fram på scenen, kastar förtviflade blickar omkring sig, och sliter sig slutligen lös från sina följeslagare samt hastar emot Olof.

SCEN VII.

De förre. Mathilda.

MATHILDA.

Hjelp, fader! -- Låt mig arma så dig kalla. Ditt anlet för ett menskohjerta tyckes En spegel vara. Det ej liknar desse, Der djurisk roflust lurar lömskt i blicken, Som spanar vild sitt räddningslösa byte. Du har kanske en dotter sjelf, som, fjerran Ifrån dig skild, ej ropa kan till dig Om hjelp i nöden, hvilken henne tränger. Tro nu, att hennes bön bärs till ditt hjerta Af mina bleka läppar. Skåda neder Till mig med samma ögon, hvarmed du Såg uppå henne uti afskedstimman. Jag har ej fader och jag har ej mor; Olyckan är min närmsta slägting, och För dennas bön ej stängdes någonsin Ett ädelt menskobröst. O, gif mig rum, Ett litet rum i ditt, bredvid din dotter.

EN KNEKT.

Du klagar, att du ej har mor och far. Det är en verldslig sak; här finnas ju Ibland oss flere, som ej nå'nsin haft En far, och få en moder mera ega. Och vi ej larma dock, som du, deröfver. Men skulle vi en älskarinna mista, Som du, så näpen, kunde tålamodet Väl brista lätt; och rådligt ej det vore För den, som toge dig, att sjelf sig bjuda Som vederlag för en förlust, så dyrbar. Hvad sjelf du mistat, lätt ersättas kan. Vi skola för dig vara vida mera Än fäder. Och vi unne gerna åt Din skyddspatron, att moderspligten öfva Emot dig, sedan du har följt oss först.

OLOF.

Hvar är ditt hem, mitt arma barn? Jag vill Dig dit ledsaga, undan dessa vilddjur.

MATHILDA.

Jag har på jorden intet, som jag vågar Att nämna som mitt hem. Jag är olycklig.

KNEKTEN.

Du hör nu, gubbe, sjelf, att hon, förlupen Från hem och från föräldrar, blott sig vändt Till dig, emedan hennes säkra blick Lätt fann den ende, som nog enkel vore, Att dåras utaf hennes dumma fabler, Hvarmed hon söker att sig göra rar.

OLOF.

Du kallat säker hennes blick; och rätt Hon träffat. Och den kan ej heller ljuga En oskuld, som ej bor i hennes själ. Den säger sanning, som en morgongryning Förkunnar att ej natten mera finns. Min hjelp hon äskar och jag gifver den, Så visst jag hoppas hjelp utaf min Gud! -- Jag eger ingen hydda sjelf, som lemna Kan åt dig skygd; mitt hemvist är en kula. Som delas utaf desse, dem du undflyr. Men jag dig ställer under hägnet af Vår store höfding. Uti Flemings vård Är du mer säker, än i fadershemmet Du någonsin har varit det.

MATHILDA.

Nej, nej! Mig heldre döden gif som fadersgåfva, Än du mig lemnar i hans bödelshänder!

KNEKTEN.

Se'n du nu hörer hvad förrädiskt tal, Hon vågar bruka mot Claes Fleming sjelf, Du lärer lusten mistat, att dig göra Medbrottslig i förräderiet! Släpp Blott henne. Vi nog skola sörja för, Att hon blir straffad så, som hon förtjenar.

MATHILDA.

För Guds skull, öfvergif mig icke nu! Jag är ej brottslig, utan blott olycklig.

Hon tränger sig till hans bröst.

OLOF.

Jag vet det nog. Här är ej brott -- här finnes Blott offer; och det andra finnas skall, Om någon vågar bära fräcka händer På henne, som sökt skygd invid mitt bröst, För hvilken jag med lifvet går i borgen. J Svenske män, på hvilkas modersmål Den arma burit fram sin bön om räddning, I fall J låten desse fremlingar I dag få rycka åt sig detta rof, Som Ni ej kännen, skola de i morgon Bortsläpa andra, som Er äro dyra. J skolen bistå mig att henne skydda -- Mig, som Er bistått stundom, när det gällt.

EN UNG SVENSK KNEKT.

Du tar den saken alltför hett, far Olof! Är det så farligt, om de herbergera En vacker flicka, hvilken stryker kring, Och ej ens nämna vill sitt hem, på det Man ej må återföra henne dit, Der hon haft ledsamt och ej trifdes väl?

EN ANNAN KNEKT.

Han talar rätt. Låt ej ditt gämla hjerta, Som gerna åberopar ålderns snö, Bortsmälta så, vid första blicken af Ett nittonårigt ögas dolda eld.

Flere gifva sitt bifall tillkänna.

OLOF.

Du himlens Gud! Är detta Svenska ord, Och Svenska männers tankar? -- Äfven jag Har varit ung en gång -- den tiden, när Den store Wasas dag re'n börjat sjunka; Men ord som dessa, från en ynglings läppar, Ej nådde då ett gammalt öra, äfven Om harmens löpeld bortbrännt alla band. Du påstår, att han talat rätt, som tycker, Att det är blott en ringa ting om oskuld, Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön Bortkastas uti helgerånarns klor, Och ingen hand sig höjer till försvar. -- Du sade sanning, Konung Gustaf, som Du alltid sade det, när i ditt afsked Du förespådde tiders ankomst, då Man skulle vilja gräfva dig ur grafven. De tider kommit snarare, än du Väl kunnat ana; de re'n länge funnits. J kämpar, fulle utaf eld och ifver, Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat, J stån så lugne och förkunnen nu De råd, som galenskapen gifvit in, Liksom de vore höjden af all vishet. Finns ingen här, som dela vill med mig Min ära att försvara den betryckta, Så går jag ensam mot mitt sista öde, Såsom en man, som är för gammal re'n, Att vika från sin pligt; men ej för gammal Ännu att dö för den, om så skall vara. Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik Slås Eder brygga till Er lustas offer.

Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund betraktat ställningen.

SCEN IV.

De förre. Bengt Bonde.

BENGT BONDE.

Ej på ett lik allenast, uppå tvenne Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida Står nu en man, som förr emot dig stått, Men alltid närmast intill den betryckte. Jag gifver gerna lifvet bort för henne, Som du försvarar. Ej jag trodde mer, Att det var värdt nog mycket, att få gälda Min och de minas stora skuld till honom, Som gifvit henne lifvet, och sitt eget För Finlands arma, öfvergifna folk.

Han rycker svärdet från en närstående Svensk.

KRASINSKY.

Der fån J mera visshet, än som fordras, Att fälla den förrädarn Olof. Honom Jag länge misstänkt för att ha försåtligt Stått i gemenskap med dem alla, hvilka Emot vår konung burit afvog sköld.

OLOF.

Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst I hvilket bröst förräderiet ormar: Om uti det, som bjuder allt sitt blod Till att försvara allt hvad kunga-makten Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller I det, hvars vildhet gör, att kungens makt Syns blott ett annat namn för tyranni, För våld! -- J dröjen länge. Räcker Det Pohlska modet icke mera till, När tjugu måste hjeltedådet öfva Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer?

Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven, som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte.

MATHILDA.

Du ej behöfver detta vapen mer, Men jag deraf kan göra bättre bruk. O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa, Som jag skall finna mitt, då vore segern Så viss, som, Eder undergång nu är.

BENGT BONDE.

Jag kan ej hindra Er från Ert beslut, Ty jag vill Edert väl, och tiden är Så ond, att döden gifver bättre hopp, Än lifvet lemna kan. -- Mig skänker rikt Den död, jag ljuta får för Er, belöning För all den trohet, hvarmed jag har älskat Mitt fosterland och dem, som älskat det.

Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde, uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne.

EN SVENSK KNEKT.

Det vore nesligt utan namn och gräns, Att öfvergifva den, som aldrig svek I nöd och lust, åt de barbarers vildhet, Af hvilka han blir hatad mest för det, Som gör så kär för oss vår gamle Olof: Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga Den sanning ut, som bor uti hans hjerta. J gören som J viljen; men jag skulle Med skam och nesa återvända hem, I fall jag möttes der af helsningen: Der kommer också en bland dem, som låtit Sin stridsbror mördas, utan att ett finger Upplyfta till försvar för honom, hvilken Dock räddat flere bland dem förr i striden.

SVENSKARNE.

Vi följa dig. Den skammen nederböje Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror.

KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.

Mitt handslag nyss begärde du, som tecken Till vår försoning. Här det gifves dig Långt mer uppriktigt, än i fall du fått Det som bevis, att jag förlåta kunnat.

Han sårar honom illa.

OLOF.

Min sista stund är nära. När den kommit, Min helsning bären till min hembygd, vänner, Och sägen åt min son, att här jag fallit Såsom en ärans man, med Gud försonad Och med hvar menniska. -- --

BENGT BONDE.

J, Svenske män! Er äldste vän, den bäste bland Er alla, Här ligger sårad. Hämnd! med blodig tunga Till Eder ropa såren. Hvad har lifvet För värde mer, än att det kan förklinga, Som echo uppå detta rop om hämnd!

Han kastar sig med Hackapelitisk ihver på Pohlackarne, men såras af dessa. Johan Fleming störtar in, kort derpå följd af De Vijk.

SCEN IX.

De förre. Johan Fleming. De Vijk.

JOHAN FLEMING.

J vilde! Är det så J uppehållen Den borgfrid, som J ägen att bevara.

Tumultet upphör ett ögonblick.

J handlen liksom den, som vore satt Att vårda elden på ett heligt altar, Och rifver endast bränder utur det. Att dermed tända templets fyra hörn.

KBASINSKY.

Hvem är väl denne dåre, som objuden Sig tränger ibland manna-skaror, då De fira såsom bäst sin högtidslek? Den leken är ej gjord för dig, min gosse. Gå hem! Din mamma kunde annars straffa Dig, om din fina hy af krutrök skämdes.

SVENSKARNE.

Vet hut, Pohlack! Det är Claes Flemings son. Ej rådligt vore, att på honom kröktes Ett hår. Han är sin faders ögonsten.

JOHAN FLEMING.

Tack för Ert goda uppsåt! Jag dock är En man, som sjelf vill stå för hvad jag gäller.

KRASINSKY.

Berömvärdt är ditt uppsåt. Du begått Ett misstag dock, då du dig kallat man. De läppar, hvilka äga rätt att ge Den, de tillhöra, vittnesbörd om mandom, Som lagligt vittne böra åberopa En smula skägg -- det styrker deras anspråk. Gack ned till Jericho och låt det vexa; Du vet det stället ligger nära till, Och ännu närmare din moders blick, Som skall med glädje dina framsteg följa.

JOHAN FLEMING.

Din läpp ej saknar detta vittnesbörd, Hvarom du talar: men ditt ord ej ställer Fram något, som i godo går derför, Att vettet uppnått höjden af ditt skägg.

KRASINSKY.

Du skämtar lustigt nog, och detta skämt Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt, Att du ej passar, der det gäller frågor Utaf helt annan art, än lek och joller. Ur vägen måste du för våra lekar. Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag En lekkamrat har här åt dig till hands. Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker.

JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda.

Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula!

KRASINSKY.

Jaså! Du också henne förr har känt. Jag kunde nästan ana det, då så Hon bäfvar för din far och herre, hvilken Väl ej med samma glädje Er bekantskap Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker, Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott, Att din bekantskap lifva upp på nytt.

De Vijk hastar in.

JOHAN FLEMING.