Part 6

Er Pythia-vishet manar Er, min Furste, Att förespå tillintetgörelsen Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt. Dess språk, dess gudalära och dess lag, Samt denna frihet, hvilken adlat bonden, Så långt som sagan minns, till menniska, Och som gör Finlands folk, inunder allt Sitt lidande, sin brist, sin nöd och ringhet, Dock afundsvärdt för dessa starka horder. Som, slafvar sjelfva, dertill göra andra. Och ledas af magnater, som sin kung Förakta lika djupt, som sina trälar. Med vördnad skåden de exempel, Sverige På denna kust ställt upp till efterföljd. Det icke handlat likt banditen, som Antänder strandens koja, för att se'n Vid lågan värma sig en enda qväll, Och ej besinnar, att en natt skall komma Med kulen storm, som kastar fram behofvet Att söka skygd inunder hyddans tak, Och luta hufvudet mot tryggadt läger. Ej Svensken gjort liksom den öfversvämning, Hvarom Ni nyss berättat, hvilken sveper Sin platta yta på hvar olikhet, Som förr gaf lifvets former, färgers skiftning Åt dal och kulle, äng och lund och tegar. Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet, Ej mäktande att trycka stämpeln på Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken, Som nacken böjt för Svenska vapnens tyngd. Jag nekar ej, att Svenska folkets målsmän, Som fört med ord och svärd nationens talan, Väl sjelfve insett vanskligheten af Försök att plåna ut det, som naturen På djupa sinnens grund i sekler präglat. Men jag tror dock, att detta vikings-lynne, Som älskat segrens sång på ombytt kust Och ifrån skilda klippor nya genljud På stormens brus och vapnens klang, har gått Igen i dessa Svenska kungars själ, Som funnit mer behag vid färgrik mångfald, Hvari sitt lif en trädgårds blomster yttra. Än i likformigheten af en öken, Som echo ger åt rop från tomma sinnen.

RADZIVILL.

Jag hört för mycket, och kan blott beklaga Att Pohlens angelägenheter fallit Uti en hand, så föga lämpad att Dess vigtiga intressen skickligt sköta. Såsom Senator anser jag mig skyldig Vid nästa Riksdag yrka på ransakning Och räfst med de oformligheter, hvilka Här äfventyra Republikens bästa.

CLAES FLEMING.

Gör Ni Er pligt; min skall jag söka fylla, Som jag förstår den. Tillåt mig att bjuda Er än ett tillägg vid anklagelsen, Hvarmed Ni täckes hota. Ej jag vet Att Pohlens "Republik" det aldraminsta Kan vänta, hoppas eller äfventyra Vid min förvaltning uti detta land. Ej Republikens ärender jag gått, Och ämnar ej för denna stå till ansvar. Jag känner inga herrar öfver mig, Men blott en Herre: Svea Rikes Konung. Mot den, som djerfves sträcka ut sin hand Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor, Upp till hans diadem, skall jag försöka Att föra ut besluten af den riksdags Der pligt och trohet talat ur mitt bröst.

RADZIVILL.

Från barbariets tider komma dessa, Som råa landtbåd.

CLAES FLEMING.

Ve den Pohlska bildning, Som ej dem unnar säte eller stämma! Den tid skall komma, då, fast landsförviste, De bistert dömma land och folk till döden.

Radzivill går ut i vredesmod.

SCEN IX.

Claes Fleming. Bengt Bonde.

CLAES FLEMING, till Bengt Bonde, som tigande betraktar honom.

Hvaröfver grubblar du?

BENGT BONDE.

Jag tänker blott: Om för ett år se'n, herre, på ett berg Ni skulle stått, och Finlands folk kring Er, Och hört Er tala, som Ni talat nu, Då hade tjugu tusen klubbor, hvarmed Vi luften klufvit eller krossat skallar. Och som på oss se'n återfallit tunga, Till bränsle spjälkta, uppvärmt våra hyddor.

CLAES FLEMING.

Det varit bättre för oss alla, Bengt.

BENGT BONDE.

Ja, utan tvifvel.

CLAES FLEMING.

Hvems är felet, att Det bättre ej fått råda?

BENGT BONDE.

Allas!

CLAES FLEMING.

Måhända har du rätt.

BENGT BONDE.

Men lika visst Är dock, att hvar och en af oss har lidit, Ej blott för hvad han brutit sjelf, men ock För andras synd: Ni, herre, icke minst. En dåre, såsom den. Ni näpste nyss, Kan locka eller störta i eländet Mångtusende. Men det är ej en sådan, På hvilken något ansvar finner fäste.

CLAES FLEMING.

Hvem drabbar detta?

BENGT BONDE.

Den, uti hvars namn Det onda utförts; den, som lät det ske, Och så sig bytt till en handtlangare Åt egna verktyg, äfven då, när dessa I annan riktning slintat, än man ämnat.

CLAES FLEMING.

Den låter detta ansvar stiga högt.

BENGT BONDE.

Ej högre dock, än deras ära stiger, Som hägna lycka, rätt och frid i landen.

CLAES FLEMING.

Ej någon dödlig mäktar skapa detta, Då tusen viljors roderlösa nycker Hans afsigt korsa. Ej vår Herre ens, Som dock ur intet hafver skapat allt, Kan tvinga folken att bli lyckliga, Då dessa all förnuftets ledning jäfva. Men öfver hvarje enskild önskan står Dock Konungen så högt, att han ej önska Kan annat, än hvar undersåtes lycka.

BENGT BONDE.

Hans vilja möts ju af hvar enskilds trängtan, Hvars högsta mål detsamma är som kungens.

CLAES FLEMING.

Den stund Ni tron det och hans afsigt lätten, Stå kung och folk gemensamt nära målet.

BENGT BONDE.

Vi skola nalkas det, den stund Claes Fleming Ej ljungar mot oss, men går framför oss.

CLAES FLEMING.

Tro mig: mitt lif ett högre mål ej önskar, -- Om målet ock betydde lifvets gräns. Som Ni, jag föddes ju på dessa stränder, Som barn der lekt och härdats der till man. Så väl, som Ni, jag ville skåda lyckan Uppblomstra uti alla våra dalar. Med dubbel kraft jag skulle draga svärdet, Då det ej mot Er gäller mer, men med.

Men vänner kunna vi ej blifva, innan J blifvit Kungens män, så väl som jag. Det är mitt ord, oåterkalleligt, Likt dödens slutdom. Du förkunne det Åt dem, som utsändt dig. Nu drag i frid Rätt fram, och ej till höger eller venster Din blick förvilla. Gud, den Högste, gifve Att jag dig ej mer skåda må i lifvet. Allt, hvad du sednast skött, är ej ditt värf.

BENGT BONDE.

Jag närmsta väg upp till min hembygd drager, Med mera frid, än dädan jag gick ned.

Claes Fleming räcker honom handen till afsked.

Slut På Andra Acten.

TREDJE ACTEN.

En ödslig hafsstrand. Det är qväll. Månen har ännu ej stigit upp.

SCEN I.

Johan Fleming. De Vijk.

De Vijk går otålig med häftiga steg öfver scenen. Johan Fleming nalkas långsamt och djupt sorgbunden.

DE VIJK.

Att låta vänta på sig något länge, Det täckts min herre. Medan han har skött Helt andra nöjen, blef det mig förunnadt Att hålla sällskap åt de skogens korpar, För hvilka heldre jag vill vara rof, Än för den ledsnad, som beskäres gunstigt Af kärleksdruckna svennens tomma löften. Jag lätt begriper, att en sådan finner Sig road af att sucka dag och natt, Förklädd till herde, vid sin Chloës fötter. Men mitt förstånd ej räcker till att fatta Nödvändigheten af att den, som heter Hans vän, skall nöta bort sin tid som skogsvakt I ödemarker, der idyllen kyles Af frost och is, till arga tankars bocksprång. När du härnäst dig känner inspirerad Att stämma upp ett nytt bucolicon, Vill jag åtminstone mig se befriad Från hvarje hederspost, hvarmed vår nye Alexis ärar sina knapars skara.

JOHAN FLEMING.

Ej någon, högre än jag sjelf, kan önska Att nu för sista gången ha' gjort missbruk Utaf dens tjenster, som jag trodde vara Den sista vän, mig återstod på jorden.

DE VIJK.

Din önskan, gråtmild, som det höfs en herde, Fullbordas lätt. Jag känner mig för god Att låta någon leka vän med mig, Som tror att blott för det Claes Fleming -- denne Stormäktige, hvars alla titlar jag Ej orkar minnas och än mindre nämna -- Har gifvit honom lifvet, han kan handla Med hvarje vän, så som hans fader gör Med detta land, för hvilket han sig säger En faders ömhet hysa --

JOHAN FLEMING.

Detta är Ändock för mycket! Jag ej väntat sådant Af dig, och minst likväl i denna stund, Då jag mig känner osäll nog att vilja Mitt öde byta emot sonens af Den förste tiggare, jag möta kunde, Bland dem min far till tiggarstafven bragt.

DE VIJK.

Min Johan! Gud i himlen! Hvad är det, Som felas dig? Nu ändtligt flyktar bort Den blindhet, hvarmed galen harm mig slog. Så har jag aldrig sett dig än. För Guds skull Säg, har mitt dumma ord dig sårat så? Har det blott vidgat såret i ditt hjerta, Af någon annan slaget skoningslöst? Säg hvem det varit? Om den grymmes barm Sig gömmer inom Carl den hårdes pantsar, Jag skall det söka upp och kräfva hämnd, I fall han ej förbarmar sig och straffar Mig sjelf, för det emot dig jag har brutit. -- Min Johan! Se ej mer på mig med dessa Så kärleksvarma ögon. Denna gång De tända upp en afgrund i mitt bröst. Låt dina blickar spruta eld, men harmens, Blif vred emot mig, som dig förolämpat, Och skändat uti galenskap din vänskap, Som är mig dyr, såsom din systers kärlek; Såsom det högsta, jag har egt och eger: Som minnet af min moders hulda ömhet; Som dessa ställen, skönare än något I Norden annorstäds: min barndoms stränder, På hvilka dagens ljus mig helsat först. Blif vred mot mig -- och sök i vredesmod Att vedergälla blott en tusendel Af all den orättvisa, jag begått, Mot den, jag vore skyldig att försvara Med lif och blod mot hvarje orättvisa, Begången af en annan. Om du blefve Emot mig vred och låte vredens utbrott Framljunga, gåfve det mig samma visshet, Som åskans blixtar teckna ofvan jorden: Den visshet, att ej vintern än fått makt Men när, så mild och så förlåtande, Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta, Jag tror, vid afgrundsflamman i mitt bröst, En norrskenslåga stiga upp ur ditt, Så blodrödt målande emot dess himmel En vinters öken, hvari döden herrskar.

JOHAN FLEMING.

Du ber mig vredgas och att kasta våldsamt, På askan af din nederbrunna harm, En blixt af vrede ur min öde barm. Det vore som att vilja nederrifva Ett altar, hvilkets flamma flög mot hvalfvet Ett ögonblick för häftigt, och sig lade Det nästa, utan att den skada gjort. Det vore raseri. -- Det är omöjligt För mig att harmas emot den, hvars vrede På nytt blott kastar ljus uppå hans vänskap. Ack! Vreden är dock yttring af ett lif, Som brusar ungdomsvarmt i blodets vågor. Mitt hjerta det är dödt. Det slår väl än. Emedan hjertats slag förnimmas sist Af gammal vana, äfven sedan lifvet Har flytt derur. Men det är dödt likväl. Se'n dödsköld dämmer hvarje åder, som Bar kraft deråt, att kunna klappa friskt.-- --

Du arma hjerta, vore du ändå Så hårdt, som qvarnens stenar, hvilka forsen Framdrifver än, se'n de sitt arbet fullgjort. De gnistra, brinna, medan de förtäras Inunder fåfäng, men dock lustig rullning. De äro starka, de. Den svages lott Är och förblir att flykta, liksom dammet Från trampad stråt, i hvirfvelvindens lekar. Dock bättre är ändå att så förgås I fria luften, än att ligga bunden I qvalfull dvala, utan dödens ro Och utan lifvets kraft. O! Jag behöfver Frisk luft. Jag vill den fånga upp, Der djerft den leker uppå brustna kanter Af detta sista stycke is, som håller Sig längst i viken fast ännu vid stranden.

Månen går upp.

Se huru isens spegel, ifrån hvilken Vårvindar lyftat täckelset af snö, Ler emot månen, som försofvit sig. Men dess mer klarögd spritter nu ur sömnen, Min skridsko bära skall en varelse, -- Hvars lif försofvit sig också uppå En jord, der den ej något har att skaffa, -- Kring blåa ytan, som en annan höljer, Med svalka i sitt djup och rum för lugn. -- --

Och du, min broder -- du, som för mig varit Mer än en sådan nånsin kunnat vara, Min helsning hembär till min mor, den hulda, Gif henne denna ring, som fästa skall Mitt minne vid det bröst, mig närt och älskat. Min brodershelsning för till henne äfven, Som löna skall den vänskap, du mig skänkt. Säg äfven honom -- -- Nej, säg endast att Jag ej så snart lär återvända hem; -- Att mig en jagtfärd sannolikt skall föra Långt bort till nejder, dem jag förr ej sett. -- --

DE VIJK.

Din sinnesstämnings mörker breder ut Ett täckelse af töcken, hvilket stänger Min blick ifrån din smärtas dystra källa. Igenom denna natt jag ser dock ett, I ryslig klarhet. Harmen, som ej bryter I öppen låga fram, den har du stängt Uti din själ, så att deri ej finnes Mer plats för vidden af vår fordna vänskap. Till denna stund har aldrig någon tanke Uppå ditt hjertas rena himmel stigit, Som ej en öppen väg sig bröt till mitt. Nu, då omätlig smärta hopar borg Utaf bekymmer på din barm, jag aktas Ej vänlig att få bära ock den andel, Hvarpå jag tror mig ega giltigt anspråk, Då jag din glädje fått så ofta dela. Du vill gå bort. Hvad lindrig mening jag Än sätta må uti din själs beslut, Din återkomst tycks ligga lika fjerran Och obestämd, såsom en lycklig framtid För den, som städs vek längre bort från denna. Och du ej har ett ord till vänlig helsning, För honom, som du älskat mer än lifvet -- Han, som dig gifvit detta? --

JOHAN FLEMING.

Nej! -- Du göre Dock som dig lyster sjelf. Du bäst förstår Att ställa dina ord, så att de icke Den smärta öka, som de önska lindra.

DE VIJK.

I denna stund förstår jag blott en sak: Det är, att följa dig, hvarthän du går, Om ock till verldens horizont det vore. Du har behof utaf frisk luft. Välan, Jag är ej den, som säga vill åt sucken, Då den, på hjertats bördor lyftande, Sig tränger fram emellan dessa: Dröj Och vänta tills att hjertat qväfs, då får Du denna ro, du nu förgäfves söker. Jag säger ej åt altarflamman, der Den flämtar tungt inunder askan, hvilken Derpå blef tanklöst kastad: qvarblif lugn, Du sträfvar fåfängt upp till ljus och luft. Jag är ej den, som säga kan åt dig: Gå hem och afkläd, jemte manteln, sorgen, Som tynger skuldrorna utaf din själ. Men lika visst som ditt behof jag inser, Att låta himlens fria vindar lyfta Uppå din smärta, känner jag behofvet Att andas samma luft, du andas in, Att se hur tyngden småningom blir lättad, Till hands att taga mot af all din sorg Min del, hvars rättighet ej någon jäfve.

JOHAN FLEMING.

Ske som du vill. Så dödt är ej mitt hjerta Ännu, att det ej skulle öppna sig För strålen af ditt ord, du starke, som Gud har mig gifvit, att min svaghet stödja. Hur väl jag känner nu igen dig, broder! En väntan under några ögonblick, Som du trott glömda af mitt gifna ord, Förslog att eld och lågor i dig tända. Men om det gällde att åt vännen offra Ett lif, af kärlek värmdt, -- en framtids verld Som vidgar sig i hoppets skönsta dager, -- Då syns uppoffringen dig blott en rätt, Som ingen makt ifrån dig taga kunde. Hvadhelst mig hända må likgiltigt är. Mig skänktes ej den kraft, som handlar stort, Och äfven till att lida eger jag Långt mindre styrka, än jag hittills mente. Men du, de Vijk, till stora ting är kallad. Gud låte icke dig, hvars hjeltesinne Ej anar ens att svek kan finnas till, Gå under uti dessa tiders falskhet, Der man på ingen vågar mera lita.

SCEN II.

Johan Fleming. De Vijk. En Tjenare.

TJENAREN.

Gud vare lof, att jag Er återfunnit! Jag sökt Er, som en perla söks i hafvet.

JOHAN FLEMING.

En snäcka utan värde fann du endast.

TJENAREN.

Stort värde sättes dock på det jag funnit: Det många ädla, äkta perlor kostat.

JOHAN FLEMING.

Är du den slösarn, som dem kastat bort?

TJENAREN.

Hvad är väl det, för Er jag gifva kunde, Om ock mitt hjerteblod jag gåfve, mot De perlor, som Er moders öga fällt Utur sitt ädla hjerta öfver Er?

JOHAN FLEMING.

Hvad säger du? Min mor har gråtit?

TJENAREN.

Ja, Så heta tårar, som en mor blott gjuter, Då hon sin son förlorad tror.

JOHAN FLEMING.

Förlorad! Ja, det är sannt. Förlorad är ju jag, Fast annorlunda, än hon menat det.

TJENAREN.

När hon Er icke såg, hon såg blott sorg; När hon Er återser, hon ser blott glädje.

JOHAN FLEMING.

Den glädjen blefve dystrare, än sorgen. Jag vill bespara henne den. Farväl!

TJENAREN.

Med detta svar, och utan Er, kan jag Ej återvända -- --

JOHAN FLEMING.

Hvad! Är jag ett barn. Som utan ledsven ej ett steg får taga?

TJENAREN.

Hvem ville icke synas evigt barn, Inför en sådan moders kärlek, herre?

JOHAN FLEMING.

Ja, du har rätt. Jag önskar synas så, Men kan ej mer. Min själ är fylld af hat, Af ondska; och jag ej förtjänar, Som barn, att tryckas mot min moders bröst. När jag har hunnit åter blifva bättre, Jag vänder om till denna sakristia, Der allt, hvad godt och heligt är, förvaras. Kanske att jag aflösning finge då. Förr kan jag icke återkomma.

TJENAREN.

Heldre Jag från en lejonkula går med ungen, Än jag med detta budskap vänder hem Till honom, som mig utsändt -- --

JOHAN FLEMING.

Blef Du icke skickad af fru Ebba?

TJENAREN.

Nej. Jag på herr Flemings eget bud Er sökte.

JOHAN FLEMING.

Och nu du fruktar möta samma vrede, Som den dig stötte bort från Åbo slott.

TJENAREN.

Det var ej vrede, herre! Faders-oro, Utaf vår stränge höfding ej betvingad, Blott darrade uti hans röst och blick Ännu när han Er moder ville trösta. Ej en, men tjugu gånger sporde han, Afbrytande de vigtigaste värf, Om Ni ej syntes än? Han icke kunnat Vår konung bida med en större ifver. Och om ett fäste, han försvarat, varit Bragdt till det yttersta, han icke sett Emot ett lofvadt bistånd mer bekymrad, Än längtansfullt han Eder ankomst väntat.

JOHAN FLEMING.

Du icke bordt mig säga detta.

TJENAREN.

Hvarför? Då sanning, pligt och kärlek mig det bjudit.

JOHAN FLEMING.

Bäst vore, om mig ingen skulle älska: Jag allas kärlek blott med otack lönar.

TJENAREN.

Hvem kan Er se och icke älska Er? Ifrån den tid, då jag på Svidjas backar Er bar omkring, så hård jag ingen funnit, Att den på Eder blifvit ond, herr Johan.

JOHAN FLEMING.

Så ung jag är, jag annat sett än du. -- -- Gå medlertid, du gode, sakta hemåt. Vi unge skola på de lösta vågor Vår lycka söka.

TJENAREN.

Dröjen icke länge, Jag Er besvär, vid allt hvad heligt finnes.

Han går.

SCEN III.

Johan Fleming. De Vijk.

DE VIJK.

Den gamles mening vill du följa, Johan?

JOHAN FLEMING.

Kan du betvifla, att jag ville det? Men jag det icke kan. Som brottslingen, Emellan hästar sliten, slits min själ. Min moder gjuter sorgetårar, och Jag får ej byta dem i glädjens. Det Är dock för rysligt. Om du visste allt!

DE VIJK.

Jag säger dertill amen; men ej fattar Hvarföre jag ej detta allt får veta.

Hexan inträder. Då Johan Fleming ser henne, vänder han sig bort, för att aflägsna sig.

SCEN IV.

Johan Fleming. De Vijk. Hexan.

HEXAN.

Du viker undan för mig nu; dock bättre Det varit, om du gjort det härförinnan.

JOHAN FLEMING.

Jag då ej lärt det enda, jag af dig Har lära kunnat.

HEXAN.

Och det var?

JOHAN FLEMING.

Att hata!

HEXAN.

Det var att söka vattnet öfver ån; Du ej behöft gå långt, för att det lära.

DE VIJK.

Tig, qvinna! Ej förbittre du hans sinne.

HEXAN.

Tror Ni väl, Junker, att jag kommit hit, För att med sötebröd en Fleming fägna?

JOHAN FLEMING.

Han vet ej det, som jag, och derför tviflar -- --

HEXAN.

Skryt med Ert vetande, herr Johan, ej. Om nu Ni visste, hvad Ni veta borde, Ni icke skulle blicka vred mot mig, Men på Er sjelf -- i fall en mensklig känsla Kan rymmas än uti en Flemings själ.

JOHAN FLEMING.

Hvad ondt har jag väl gjort? Jag ondt blott lidit.

HEXAN,

Hvad Ni har gjort? -- Ni röfvat bort det sista Af frid och lycka i en fridlös boning. Ni gjort likt den, som mot en drunknande En planka sträcker, för att -- sänka honom. Ni min Mathilda i förderfvet bringat.

JOHAN FLEMING.

Hvad säger du, förfärliga! Mathilda? Har hon af ofärd drabbats?

HEXAN.

Ja, det värsta Har henne öfvergått.

JOHAN FLEMING.

För Guds skull, menska, Vill du mig döda, gör det mindre långsamt!

HEXAN.

Jag vill Er väcka blott till lif och känsla Af Eder pligt.

JOHAN FLEMING.

Spar dina väckelser, Och säg mig blott: Kan än Mathilda räddas?

HEXAN.

Jag hoppas, att det möjligt är ännu.

JOHAN FLEMING.

Då skall det ske, om jag ock måste störta Ett altar ned, för att till henne hinna.

HEXAN.

På vida mindre helga ting Ni pröfva, Till hennes räddning, får Ert mod och styrka.

JOHAN FLEMING.

Så mycket lättare de skola kufvas. Men En riktning gif åt stormen i min vilja.

HEXAN.

Hvad vid Ert sista samtal förefallit, Det är mig ej bekant. Men se'n jag fåfängt Mathilda väntat, drefs jag af min oro Att söka henne upp i skogen. Der Jag mötte knektar, hvilka sins emellan Omtalte, att Er fader utsändt dem, Och att de sökte Er, herr Johan. Slutligt Jag mellan träden såg Mathilda skymta På afstånd. Men förr än jag uppnått henne, Hon blef af knektar kringhvärfd, och de släpa Nu henne våldsamt bort åt Åbo-sidan.

JOHAN FLEMING.

Jag fiender af väldigare slag Mig hade önskat i en kamp för henne. Men hennes fara är dock lika stor, Som om af Lancelot hon blifvit röfvad -- Om icke större. Bort med blixtens fart Jag ila vill -- --

DE VIJK.

Nej, Johan, qvardröj här. Af sinnesrörelser och vandring tömd, Din kraft sig återhämta bör. Men allt Hvad i min vänskaps makt kan stå, jag gerna -- --

JOHAN FLEMING.

Hvad nu? Fullända ej. En möjlighet Mig lemna, att din mening missförstå. Om någon ann' än du fördristat sig Att åt en sådan syfta, jag deri Sett en uppsåtlig förolämpning, slungad Mot denna, som jag nyss, förutan vilja, Lät komma mig till last. -- Ej den, som vill Till himlen eller helvetet sig tränga, Dit sänder sina vänner såsom ombud.

Han ilar bort. De Vijk följer honom.

HEXAN.

Det unga sinnet störtar utan roder Emot sitt mål, och skall det långsamt hinna, Oaktadt fartens hastighet. Min ledning Dem skulle fört igenom skogen, säkert, Som dykarn hittar stråten under vågen.

SCEN V.

Hexan. Bengt Bonde.

BENGT BONDE.

Du här, så långt från hemmet?

HEXAN.

I mitt hem Du träffar mig som bäst: landsvägen, skogen. Jag intet annat eger mer till hemvist.

BENGT BONDE.

Har ny förstöring gått på de ruiner, Hvari din boning smugit sig till lugn?

HEXAN.

Förstöring inkom denna gången ej, Som vanligt, utifrån. Lik själens, Min kojas rubbning framgick ur dess inre.

BENGT BONDE.

Af hvilka onda andar åstadkoms Den rubbning, som dig husvill gjort ånyo?

HEXAN.

Anklaga onda andar ej, om du Ej första grunden till min ofärd vill Uppsöka hos mig sjelf. Men närmast Olyckan kommit genom det, som lemnats Mig ensamt qvar, till tröst i allt mitt qval.

BENGT BONDE.

Du menar hoppet om din hämnd?

HEXAN.

Omensklig Är frågans bitterhet, men väl förtjent: Jag känner det, fast hämnden aldrig syntes Mer rättvis, än i denna stund, då jag Den goda engel sörjer, som fördröjt Min hämnd kanske för länge. Min Mathilda, Hvars åsyn stillade min törst derefter, Ifrån mig röfvad, törsten dubbelt väcker.

BENGT BONDE

Gud velat så ditt vilda sinne tämja.

HEXAN.