Part 5

Re'n sedan långlig tid ej obekant Den helga läran var mig, som Ni, herre, Ånyo åberopar, såsom dom Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit För Edra bilor, mer än Edra svärd. Jag hört det ordet ofta repas upp I fall, som bittert mot hvarandra svurit; Och det har kastat tvekan i min själ, Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar, Den sanna meningen försjunkit bortskymd.

CLAES FLEMING.

Förvillelsernas makt är stor, J blinde, Som lemnen Er åt ledare, mer blinde Och värre, än J sjelfve. Solklar dock Är ordets mening, der den ej förfalskas. Det är en slutföljd blott utaf ett annat: Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer.

BENGT BONDE.

Den tolkningen, som nu af Eder gifves, Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat. Men när jag sedan åter har besinnat, Hur mild den helga Gudalärarn vär Också emot den ringe, som utaf De mäktige på jorden blef förblandad Med markens stoft inunder deras sulor, Då har en annan mening åter blixtrat Omkring det svärd, för hvilket den bör falla, Som först till svärdet skoningslöst har gripit.

CLAES FLEMING.

Och huru lyder denna andra mening? Hos mig har aldrig uppstått mer än en.

BENGT BONDE.

Jag derpå icke kunnat tvifla. Men Han, som med kärlek trifdes bland de låge, Förtryckte, hvilka i Tiberias våg Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden, Han talte endast om den andens frihet, Som borde fästa vingar vid de bojor, Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts -- Att dessa skulle trycka mindre tungt. Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning Utaf den dystra smedja, vid som verlden, Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos. Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan. Han visste, att ett svärd i slafvens händer, Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet, Blott nya länkar skulle gett åt bojan. Och derför talade Han blott om hoppet, Och sökte vända blicken upp mot himlen, Långt från den jord, der blodiga ruiner Allenast skulle krossat hoppets vinge, Och sölat dennas skära glans för alltid. Men skulle svärdet först blott gripits af En Sigismund -- och ntaf dem han utsändt -- Hvem vet, om icke fridens Gudatolk Då sagt, att de just bordt för svärdet falla?

CLAES FLEMING.

Du menar det?

BENGT BONDE.

Så är min mening, herre; Men om den träffat rätt, det vet ej jag. Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp Med svärdet blott, att slika djerfva frågor Vi endast tvingas kasta fram, men lösa Förmå vi icke dem.

CLAES FLEMING.

Men derför ären Ni också desto brådare att lyssna Till hvarje munnens väder, hvilket blåser Ur svikande profeters tomma hjernor. Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger Derur all sanning, pröfvad och befästad Af seklernas erfarenhet, och fyller Er själ med hugskott, lärda utantills, Och som ett ögonblick ej profvet hålla.

BENGT BONDE.

Så måste saken synas Er. Ni oss Har sett allenast ifrån höjden af Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar; Från mynningen af de kanoner, hvilka Förkrossat våra lemmar; genom flammor, Hvari sig speglat gruset af vår boning. För oss, som sjunka ned på detta grus, Sig mycket ter likväl helt annorlunda, Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes. Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt, Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd, Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas Att meningar, dem fordna sekler alstrat, Utplånas skola eller jagas undan Och gifva v:lka för en annan mening, I bättre samklang ljudande med Hans, För hvilken sekler tyckas som en stund; För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming, Står såsom menska blott, så väl som vi.

CLAES FLEMING.

Jag vill ej tvista här med dig -- --

BENGT BONDE.

Man vet, Att Ni ej älskar detta slags bevisning.

CLAES FLEMING.

Du är bra djerf, förtröstande uppå Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen.

BENGT BONDE.

Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt: Ty på Ert riddar-ord jag städse litat. Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, -- Som hvarje riddersman försäkra skulle, Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. -- Af öppen dag min gång likväl belystes. Och om jag aldrig vågat träda upp Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref. Ni skulle ej så vred uppå mig blicka I denna stund, och ej för Er jag stod.

CLAES FLEMING, räckande honom handen.

Det är en sanning, Bengt. En modig man Står inför mig, och gerna vill jag tro, Att en rättskaffens man der står derjemte. Men jag förmodar, ätt du icke ställt Din kosa hit, för att dispyter väcka Om hvarje olik mening, som oss skiljer Ifrån hvarandra. Gerna du behålle För dig din mening, som jag min behåller, Blott dina handlingar laglydigt böjas Inunder det, som gälla bör för alla.

BENGT BONDE.

Jag hittills trott: vår handling borde vara Blott öfversättning af vår menings grundspråk.

CLAES FLEMING.

Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling Bör böja sig inunder samhällshvalfvet, Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt, Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen. Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt, Hur sjelfva dessa högsta pelare, När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga, För att, förenade med dem, som höjas Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd. Hur ginge det, om hvarje sten ur muren Framspringa ville och sig häfva upp Emot det hela, eller golfvet sökte Sig resa upp till tak -- -- --

BENGT BONDE.

Ack! Hvalfvet der Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa.

CLAES FLEMING.

Det skulle göra så, om uppror brunne Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror! Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat.

BENGT BONDE.

Det slapp då ut omsider, detta ord, Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte Uppå dess väggar, för att väg sig bryta, Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur. Ni slungat, herre, på oss ordet uppror, Se'n Ni, måhända mer än någon annan, Utkastat sjelfva saken, som Ni döper Med det ochristeliga namnet: Uppror! Två stafvelser, som sluka all vår rätt. Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit; Som bränna våra kojors arma hem, Liksom en offer-eld den armes gåfva; Som mörda våra kroppar, likasom, Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit. Allt menskligt anspråk, stammande från Gud, Från våra fäder och från deras furstar, Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas Som agnar, till en lek för alla vindar. Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt I denna lejongrop, man kallar uppror? Emedan vi ha kastat våra kroppar Till sköld för våra själars högsta väl; Emedan vi vår andes frihet värnat Mot den papismens träldom, som oss hotat, Och vår lekameliga frihet mot Det Pohlska slafveriets skam och ofärd.

CLAES FLEMING.

Fantomer utan verklighet och blod De faror voro, hvilka Er förvillat Att kalla ned på Eder andra faror, Blott alltför verkliga och öfverhöljda Af blod, som bordt och kunnat sparas till Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats På Er af prester, som Er enfald brukat För snöda ränker; andra lika fåfängt Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke.

Radzivill uppträder med buller och bång.

BENGT BONDE.

Till dessa andra hör väl äfven denne?

CLAES FLEMING.

Ett lefvande bevis åtminstone På spökens svaghet träder upp med honom. Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar

Pekar på ett sidorum.

I detta rum, tills fursten gifver vika För bonden. Vi som vänner måste skiljas.

Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning, framträder då de sista orden sägas, ooh följer med föraktande blick Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars dörr ej stänges.

SCEN VIII.

Claes Fleming. Furst Radzivill.

RADZIVILL.

Ert vänskapsband har en betydlig längd. Då ena ändan släpar der i dyn,

Han pekar åt sidorummet.

Den andra deremot förlorar sig Vid Majestätets sol, ibland dess strålar.

CLAES FLEMING.

Är jag nog lycklig att ha träffat rätt, Då jag förmenar att, bland andra titlar, Den af en stråle ock tillkommer Er?

RADZIVILL, sjelfbelåten.

Ni tviflar, herr Baron, uppå min vänskap?

CLAES FLEMING.

Visst ej, min Prins -- Radzivill bugar sig förbindligt man hyser icke tvifvel Om det, hvarpå man icke alls kan tro.

RADZIVILL.

Min herre! -- --

CLAES FLEMING.

Ni Er vant i hvar belöning. Som af Er skördats, se förtjensten lönt. Ni bör mig derför fatta rätt, då jag Försäkrar mig ej tro på Eder vänskap: Min furste jag den icke har förtjent.

RADZIVILL.

Är den betänkligheten Eder enda? Man vänner mellan ju ej räknar noga. Den man, som äran har i dessa tider Att som ståthållare i Finland helsas. Bör, mer än någon annan, känna att Förtjensten ensam ej rekommenderar.

CLAES FLEMING.

Hvad menar Ni dermed?

RADZIVILL.

Jag Eder mening Förutan kommentarier ju fattat; Månn' ej min mening röner samma framgång? Men lemnom dessa bagateller. Då Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt Ej den, att mitt missnöje tolka öfver En småsak, sådan som Er brist på vänskap. Min obelåtenhet sig reser upp På högre grund, och nyligen den fått Förökad näring.

CLAES FLEMING.

Vant att frossa städse Ju detta Edert älsklingshusdjur varit. Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat.

RADZIVILL.

Såsom Ni vet, jag länge önskat hade Sjelf taga närmare i ögnasigte Det stycke kärr, hvarom vi slitas här, Med svultna djur och än mer svultna bönder. Jag tänkte, efter mogen öfverläggning: Än ligga isens bryggor qvar, de enda Som leda öfver strömmar och moras, Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet. Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats För modets djerfhet, som sin väg vill bryta.

CLAES FLEMING.

Hvart land behäftas af olägenheter, Hvarmed man måste göra sig förtrolig, Om hjeltemod ej skall behöfva slösas På det, som vanan byter till en lek. Vi, som ha vuxit upp med grodorna Uti de kärr, ur hvilka till Er stiga Ömsom förakt och ömsom någon -- fruktan, Vi färdas öfver våra isars snö Så lätt, som molnens skuggor gå deröfver. Vi tumla mellan våra sjöars skär, Som fogeln kryssar mellan töcknens klippor. Vi skulle dock ej utan obehag Oss vältra i det femte element, Hvarmed naturen riktat sina fyra, Då höstens mörker på ett sätt i Pohlen Förkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van. Det derför fägnar mig, att Ni betänkt -- Förr än Ni gjort Er till en ny Columbus -- Olägenheten af ett företag, Hvars stora vigt Ni sjelf väl bäst kan inse.

RADZIVILL.

Men min uträkning slog dock felt totalt. Snart voro de förråd, vi medhaft, tömda. Och då sig infann verklig brist på det Nödvändigaste, bland den stora suite, Jag ansåg böra omge mig, -- ej blott För rangens skull, jag innehar i staten, Men äfven för att värdigt föreställa Den konung, som af mig representeras.

CLAES FLEMING.

Det var försigtigt. Annars ej så lätt Till vigten af Ert värf man ana kunnat.

RADZIVILL.

Ej nöden hade nått ännu sin höjd. Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har nödgats sakna Ej blott beqvämlighet, men äfven sådant, Som jag väl aldraminst förr kunnat tro Att jag, en Radzivill, umbära skulle.

CLAES FLEMING.

Der intet finns, har Kronan mist sin rätt.

RADZIVILL.

Må vara Kronan! Men jag frågar: hvad Angå mig dess förluster? Mig, som kunde Det första rike köpa, som blir ledigt. Det vittnar ej om ordning i ett land, Der herrar, såsom jag, behöfva svälta -- Och törsta ännu mer.

CLAES FLEMING.

Det låter sällsamt, I detta vattendränkta land.

RADZIVILL.

Ert inkast, Det smakar -- Finskt, som landets enda dryck. -- I början gick det dock behjelpligt an, Så länge vi än kunde låta slagta Hvar bondhäst, som ej ville mera fram. Vi födde så, fast med en mager spis, Vårt folk. Till sluts dock funnos inga hästar, Och ej vi kunde vänta att det packet, Från hvilket vi dem tagit, skulle skaffa Till uppehälle åt oss något annat, Då deras armar ej ens skänkte oss De lättjefulles bistånd.

CLAES FLEMING.

Kanske var Den lättjan, som ej tillät folket bruka Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast -- Ett missförstådt måhända -- af en godhet, Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. -- Men hvilken båtnad kunde dessa armar, Mot Eder sträckta, bjuda Er, min furste?

RADZIVILL.

Er fråga är naif, liksom den ursäkt, Hvarmed Ni öfverskyler packets fräckhet. Jo, hjelp behöfdes väl. En tidig vår Bortslungat isbron ifrån alla forsar, Och brutit hvarje strand för dessas flöden. Så vidt som himlen sträckte sig utöfver Vårt hufvud, flöt en parodi på himmel Vid våra fötter, hotande hvar stund Att reda oss en lika graf, som den, Hvari kung Pharao drack sista skålen För Juda-folkets lyckosamma resa -- Ifall ej endast sagan fyllt pokalen. Vår fara lärer varit stor. Dock derpå Pohlacken tänker sist. Men vida större Var den förargelse vi måste tåla Af dessa mennisko-amphibier, Som kräla i de Finska kärren, hvilka Ej afund hysa bordt mot elementet I Pohlen, dit Er tanke nyss sig sänkte.

CLAES FLEMING.

Ej utan ömkan kan man höra, Prins, Ert Pohlska mod, satt på så hårda prof. Men mitt deltagande Ni än ej fört Till sista gränsen för Ert lidande.

RADZIVILL.

Vi sågo här och der förvägna pojkar I forsens värsta svall sig tumla om På båtar, mera flarn än skepp, och skamlöst Förhåna nöden af vår svåra ställning. De ropte till oss, att vi skulle komma Och fiska från dem deras brudar, samt Dem sjelfva hänga såsom kläppar i De kyrkoklockor, som än finnas qvar. Ett sådant hån af dessa slafvar framdref En galla, som ej kunnat lösas upp I allt det vatten, hvaraf säkerhet Gafs dem, med hvilka det stod i förbund, Men ämnade oss sjelfve blott förderf, Så smädligt, som de ord vi nödgats smälta. Ha! Det är ej ännu tillräckligt knäckt. Det fräcka sinnet uti dessa öknars Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att De skulle fostras upp af Pohlska herrar, Med piskor utaf jern. Så kan det blifva Än något af dem. Alla dagar dock Ännu ej hafva sett sin sista qväll.

CLAES FLEMING.

Den natten torde än ej vara nära. -- -- Men sökte Ni ej gifva dessa slafvar, Såsom Ni dem behagat kalla, försmak Af den uppfostran, som dem en gång väntar, I fall det skulle blott bero af Er?

RADZIVILL.

Hvad menar Ni, att vi då göra skulle! De fleste ibland dessa vildar flydde Till skogs och sökte der sitt rätta sällskap, Och läto ej sig locka fram derur, Fastän, till straff och till varnagel, vi Hvarenda höggo ned, som kunde gripas.

CLAES FLEMING.

På sådan lockmat man sig ätit mätt I detta land, hur än man annars svultit.

RADZIVILL.

Den fastan kan ha sina goda sidor För det der folket -- fastän jag ej sjelf Blef styrkt i tron på dess nödvändighet, Då den min egen kropp tog nyss i anspråk. Den tjena kan till dubbelt ändamål: Som bot för kättarene, hvilka fallit Utur Katholska kyrkans helga sköte In i villfarelser, dem timligt straff Hemsöka bör på förband, så att syndarn Ej blifve onäpst, äfven om den dom, Hvars följder våra prester flytta hä'n I andra verldar -- utaf giltigt skäl -- Ej någonsin uti fullbordan går. Men äfven som en förberedelse, En späkning af den syndiga lekamen, Kan denna fasta, hvarom nu vi tale, På Finska folket öfva nyttig verkan. Dess hunger böjer vilda sinnets trots, Och gör affällingen nog mjuk, att krypa Till korset, hvarifrån man honom lockat. Jag är väl ej, i hvad mig sjelf beträffar, Bigott; men skandalöst det synes mig likväl, Att detta land, som lyder under Pohlen, Skall lemna tillhåll åt ett kätteri, Förtjent att göra Finlands alla skogar Till blott ett enda bål för Finlands folk.

CLAES FLEMING.

Ett annat språk Ni fört, då detta folk, Sig resande liksom en enda man, Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad Uti sin hand, upptända bål, hvarpå Man skulle brännt, måhända, kättare Af annat slag, än dem Ni vigt åt bålet, I fall Ni egt att här improvisera Stor-inqvisitorn Torquemadas vålnad.

RADZIVILL.

Jag medger, att jag annorlunda talat Förr någon gång -- då misstag eller svaghet Hos den förvaltning, hvaraf Finland styrdes, Gaf packet lust att mucka. -- Vanan att I politikens alla labyrinther Mig reda, räknar detta sig till ära. Barbaren endast binds af samma språk Vid hvarje tid och rum; och, oförstådd, Han tränger ej i skilda skiftens mening. Det gällde förr att blidka, vinna tid, Att dela sinnena, och att slå neder Bestraffande, uti de remnor, hvilka Af lämpeliga talesätten öppnats. Men sedan ändamålet vunnits, sedan Min politik och Pohlens vapen segrat, Det vore dårskap att än hänga fast Vid ord, som all betydelse förlorat, Se'n de beräknad verkan åstadkommit. Att repa evigt upp, hvad förr man yttrat. Det vore att vid slagets slut begynna Upplocka ifrån marken alla kulor, Som gifvit segervinning, och ej bruka Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda. Min mening är densamma, som den varit, Fast mig blef gifvet medlens kloka val. Jag ville förr det Finska folket böja Till samma lydnad, som åt Pohlens herrar En makt beskär, af kungar sedd med afund. Så vill jag än. Men tiden, som är inne, Mig lär ett annat språk, än det jag aktat Nödvändigt, för att åstadkomma den.

CLAES FLEMING.

Att tala flerahanda tungomål, Den gåfvan blef Er obestridligt gifven. Men huruvida Ni det rätta bruket Utaf Er tungas rörlighet har gjort -- Bedömandet deraf ej tillhör mig, Som, fastän långt till åren hunnen re'n, Mig lärt blott tala väl ett enda språk, Mitt kärfva, mig så kära modersmål.

RADZIVILL.

Ert modersmål? Ni menar kanske Finskan? Jag fruktar, att Ni delar samma fördom, Som äfven andra hysa här i landet, Att detta pöbelspråk, barbariskt, liksom De, hvilka dermed tolka råa tankar, Skall aktas heligt, oantasteligt, Såsom ett testamente, der en moder, Med sin välsignelse, sin sista vilja Har nederskrifvit med sin egen hand. Det borde hägnas lika -- om ej mer, Än dessa tvenne andra språk, dem man Har funnit godt att trampa neder fräckt I spåren utaf Luthers villomening. Men är det rimligt, att en vis regering Skall låta komma sig till last det fel, Som tynger Sveriges svaga kungars minne? De hafva ej haft insigt eller kraft, Att utur sina Finska slafvars själ Bortfräta denna hinna utaf rost, Som, under namn af eget språk, fördröjt De kufvades försvinnande inunder En segervagn, som rullar fram på hjul, Ej mindre hala, än de äro tunga. Det är ett missbruk, som ej mer bör tålas. Ej Pohlens kungar och magnater kunna Sig gifva tid att lära alla språk, Dem slumpen kastat ned på deras tunga, Som bilda massan uti rikets lydland. Men dessa massor! Hvilken bättre stege Kan dem beskäras, hvarpå deras själ Bör klättra upp ur barbariets dy, Än skyldigheten att till modersmål Förvandla herrskarspråket -- det, på hvilket De buden böra utgå, som för alla Ha' giltighet af en gemensam lag.

CLAES FLEMING.

Den resan, hvars besvärligheter tycktes I anspråk tagit alla Edra krafter, På långt när icke uttömt Edert mod Till käcka, alltomfattande reformer. Lik en jordbäfning, som på en gång ryster På allt, hvad helst den finner ha' bestånd, Ni spörjer lust att Eder skaparhand På allting bära, som står fast i Finland.-- -- Min liknelse ej saknar öfverdrift, Jag medger det, men har dock någon trohet. En jord, som bäfvar, lik en Pythia Uppå sin heta trefot, håller sig Med möda fast; förkunnar svindlande Den straffdom, som, förutan prescriptions-tid Och utan vad, skall nå fullbordan genast. Den domen kan väl synas blott en nyck, Ett hugskott, stiget i dens brända hjerna. Som vill sitt infall gifva kraft af lag, Se'n ingen vågar finna löjligt, oblygt, Ett anspråk, som kan fylla mellanrummet Emellan sig och verkligheten med En graf, hvari allting ohjelpligt störtar, Och hvarpå den, som redde grafven, sjelf Är redo falla ned, en bruten vård; Ty jorden, bäfvande -- ej utaf svaghet, Men under öfvermått af kraft -- sjelf skonas Så litet, som han något annat skonat.

RADZIVILL.

Hvartill den liknelsen? Den passar ej. -- --

CLAES FLEMING.

Visst ej på Er, och ej på munnens väder; Men väl på stormen, den de tyckas båda. Ni har der bilden af reformationer, Som försiggå i största stil. De drabba Det reformerade och reformatorn Med samma Herkuls-klubba. Stora städer Bortsopas mera spårlöst, än de agnar, Som synas länge sväfva än i luften, Se'n de från marken blifvit sopade. Och dalens djup nu mäta höjders fall, Och lätta vågor hviska om försänkning Af trots, på hällens hårda panna tecknadt.

RADZIVILL.

Ni talar som en bok, som Plinius, Jag sett det der kring Napels paradis.

CLAES FLEMING.

Jag föga läst i böcker, och ej funnit På jorden paradis. Men lifvets mödor Och strid mig lärt åtskilligt minnesvärdt. Förlåt att jag en teckning kastat fram, Af vilda skakningar för Er, som sjelf På ort och ställe uppsökt spåren till Förstöringarnas jätteverkan, hvilka Vi andra känna blott ur bleka sägner. Men dessa spår utaf en jord, som bäfvat. Och dervid bäfvan väckt så när, som fjerran, I Eder själ ej tyckes lemnat intryck. Ur dessa skakningar, der jättekrafter Förstörarns jättelust uppburit, stiger Till Eder ingen varning, som hörs ropa: Sätt ej i gäsning elementer fåvitskt! Ryck ej den grundval bort, som uppbär allt. Ibland ruiner, som än vittne bära Om det, som fallit, kan Ni sjelf försvinna, Så att man ej ens vet att till Ni funnits!

RADZIVILL.

Åt gamla qvinnor lemnom spådoms-konsten. --

CLAES FLEMING.