Part 4

När dit Du anländt, uppsök genast Arvid Stålarm. Gif honom detta bref. Deri står skrifvet, Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden Må läsa och förkunna, när och fjerran.

SOLDATEN.

Lätt är att gömma slika hemligheter.

CLAES FLEMING.

Kan du bevara dem af tyngre art?

SOLDATEN.

Skänk mig den nåden, att på prof jag sättes.

CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad.

Så full af lif du är, du tycks mig dock Som grafven trofast. Om uti din själ Jag sänkte ned ett bref, som ej är skrifvet? --

SOLDATEN.

Om det ej läsas bör, det göms försegladt Tills domsbasunen bryter det.

CLAES FLEMING.

Nej, förr Det öppnas måste, för att göra verkan. Det gäller -- lifvet -- uti hvarje mening. Förstår du det?

SOLDATEN.

Javäl, fullkomligt. Jag blir odödlig, om mitt lif beror Blott på min tystnad -- när jag tiga borde.

CLAES FLEMING.

Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre, Än i ditt unga, varma blod. Välan! Mitt skrifna bref du ber att lemna få Åt Arvid Stålarm ensam -- i ett rum, Hvars mur ej öron har för -- det oskrifna.

Ger honom en ring.

Du visar honom denna ringen, prydd Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken Du gömmer, till ett minne af ditt budskap. När han den sett, han tror dig som mig sjelf. Då säger du: Claes Flemings vilja är Oåterkalleligen denna: Ut man drage Med underhandlingen om freden, mäklad På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas! Men brytningen med östra grannen bör Undvikas i det längsta, tills att kungen Med all sin makt kan kasta sig i remnan Och storma fram till segrens högsta mål, Bak hvilket hvilar fred -- men fred, som ligger På ärofulla lagrar, och ej vräks, Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken Utaf vårt sönderrifna hemland. -- Säg Åt Stålarm -- och han skall dig väl förstå: Om Fleming bjuder handen till en fred, Som sliter hjertat utur Finlands barm, Då må den sista bödelsknekt man låta Bortslita högra armen, ifrån honom Och hänga den på tornet i Kexholm, Som nidingstecken och en korpars lockmat. Vet du det icke skrifnas mening nu?

SOLDATEN.

Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit Mig se så djupt in i Er höga själ. Och om mitt värf jag väl fullända mäktar. Så skänk mig en belöning.

CLAES FLEMING.

Hvilken?

SOLDATEN.

Den, Att när Er högra arm åt striden pekar, Få tåga främst deri. Om ej mitt öga, Tills att det slocknar, skådar mot det mål Som af Er visas, må mitt unga hufvud Få samma plats, dit Eder hjeltearm Ni ville flyttad, om den kunde teckna En fred, som slete hjertat ur vårt land.

Soldaten går. Småsvennen inträder och stannar tigande vid dörrn.

CLAES FLEMING.

Om Sändebudet hunnit hvila ut, Så bed det hedra mig med sitt besök.

Småsvennen går. Sändebudet inträder.

SCEN V.

Claes Fleming. Carls Sändebud.

CLAES FLEMING.

En tolk, en öppen, af den Furstes bud, För hvilken vi en lika känsla hyse, Välkommen till de fjerran nejder, der Man länge bidat fåfängt att förnimma Kungörelsen utaf Hans öppna vilja!

SÄNDEBUDET.

Haf tack för denna helsning, sådan jag Den väntat af en vän från ungdomsåren.

CLAES FLEMING.

Din väg och min, som ofta stötte samman Vid trapporna till konung Johans thron, På hvilka samma nåd steg ned till båda, Ha' sedermera ej på länge råkats. Jag, envis som en Finne -- som det heter Har stannat, der min ungdomstid mig ställde, Och mannaåldern band mig än mer fast. Mitt tröga sinne, hvilket hårdnat till, Likt isens skorpa på en bergsjös djup, För nya intryck långsamt tinar upp.

SÄNDEBUDET.

Du är och blir dig lik. Ej derpå tviflas.

CLAES FLEMING.

Väl denna själens styfhet för en sjelf Käns obeqväm, men mest ändock för andra. Men ej jag kan likväl med afund se En sinnets rörlighet, som rastlöst täflar Med torra trädet, fallande i svallet Af våra forsar, der de, evigt unga, Ej ens sig gömma undan vinterns kyla. Jag ofta stått på dessa strömmars kanter, Med undran skådande det lätta spelet, Som med ett sådant lösryckt träd kan lekas. Det syntes nyss så rotstarkt, fäst vid jorden, Som gaf det näring och mot dagen lyfte. Och kort derefter dansar det så lätt På strömmens lösa mark, af nya vågor Städs' sänkt och lyftadt, enligt deras nyck. Det svarfvas glatt, likt ålen i dess grannskap. Der rötter bundo det vid marken troget, Nu bildar sig en spets, så hvass, så skarp, Att det kan tränga genom hvarje hinder, Som skulle möta på dess hvirfvelbana, Sig slingrande mot obestämda mål, -- Ifall ej strömmens nya infall kasta Det sönderbrutet emot strandens klippor, När leken icke roar strömmen mer.

SÄNDEBUDET.

Förlåt, Claes Fleming, om jag bryter af Den yra flygten af de fantasier, Som, oförhindrade af sinnets styfhet, Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat, Er hänför till poëtisk målning af De bistra lekar, Finlands forsar leka, Ifall de icke dämmas -- till exempel Af slagnes lik, som vräkas ned för dem. Det ärende, som fört mig hit till Er, Är af en annan art, än att förnimma Naturbeskrifningar, hvarmed det roar Ert snille att ge lif åt land och vatten. Ni bör ej slösa bort Er tid uppå Ett sådant lappverk, som af Finlands djeknar Och runo-smidare långt bättre göres. Ni är en målare af högre slag: Ej tomma ord Er anstå, utan färger, Som Ni har rifvit sjelf -- Ni vet nog hvadan.

CLAES FLEMING.

Jag felat, medges; mest deri likväl, Att den naturbeskrifnings varma trohet. Ni misstyckt utaf obekanta skäl, Har bortsmält pantsaret af lugn och köld, Hvari Ni sannolikt har trott Er böra Ikläda sinnet, vid ett möte med En knarrig gubbe, som i fordna tider, Oaktadt all Er vänskap, ofta rönt Missödet att ej fullt behaga Eder. Jag dock ej ovan är, att se det språk, Mitt hemlands dalar lärde mig att tala, Med föga nöje spordt af alltför mången. Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga Med svårighet sig böjt för utländskt ljud, Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit. Jag mins, att uti sjelfva Rådets kammar Mitt uttal ofta väckte mera knot -- Ty endast detta hördes uppenbart -- Än meningen, som utaf talet uppbars. Ni tyckes icke älska diktens drömmar; Och verkligheter finnas, hvilkas sanning Oemotståndligt inta'r öppna sinnen, Så träffande ock dikten stundom kännes. Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp Bland detta folk, der, såsom sjelf Ni säger, Hvar djekne, ja, hvar bonde födes skald, Och dikten ofta hyser mera allvar, Än det, som mången hyllar såsom sanning Ett ögonblick, förglömdt, det nästa, re'n -- Då hade Ni förutan harm kanske Den bild besett, som kallats fram af nöjet Att återse Er, städse lik Er sjelf, Ehuru många skiften om Er slitits.

SÄNDEBUDET.

Ni mycket mins, hvarom ej nu är fråga; Men hufvudsaken stötes allt mer fjerran Från Eder tanke. -- Svensk, och utsänd af En Furste, som är Svensk framför allt annat, Min talan jag till Fleming ville ställa, Såsom till Svea Rikes Riddare Och Råd, fastän hans vagga blifvit kastad Af slumpen på en mark, ej ärorik Som modrens, hvilken adopterat honom.

CLAES FLEMING.

Ni tycks ej fästa hälften af den vigt Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland. Men Ni ju icke känner det. På afstånd, Betraktadt från en annan kust, det synes Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. -- Dock jag förglömt, att årets svåra tid Ej låtit Er den närmsta vägen taga Uppå Er färd till detta slott, som var, Såsom jag hört det sägas, färdens mål. Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster, Som stigit upp ur Bottenvikens djup, Har utan tvifvel varit lärorik. En resas svårigheter skänkt Er säkert Åtminstone den tid, som var nödvändig, Att uppå ort och ställe samla in En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå Ett sinne, vant att ej förgäfves forska. Jag hoppas dock, att de besvärligheter, Som Eder mött, ej kändes tryckande. När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag, Som med ett synnerligt intresse fästes Vid hvarje yttring ur de rörelser, Af hvilka Finska folkets sinne lifvas, Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt De stötestenar, hvaraf stråten spärras.

SÄNDEBUDET.

Har Ni omsider uttömt rikedomen Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat, Liksom en sönderslagen spegel, hvilken Ur alla sina stycken återger, Förklenade, de föremål, som först Uti naturlig storlek der sig visat. -- Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig Till efterföljd, fast härmningen är svag, Och icke uppnår skärpan af Er pensel. Dock gerna afstår jag Er segerpriset I denna täflan. Ty ej hit jag kommit Att leda in en fåfäng strid om ord.

CLAES FLEMING.

Jag anar det; men jag ej dela kan Föraktet, som Ni hysa tycks för -- ord. Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes En lefnads hela, djupa andemening, Och framför hvilka mannen står som vakt, Tills att hans fall afbryter väktarkallet. Ni visat böjelse att stundom lägga Nog mycken mening i en annans ord; Kanske det händt Er någon gång också, Att lägga alltför liten i Ert eget. Men om jag rätt förstår Er, är det ej Er egen mening, som Ni nu vill tolka: Det är en sons utaf den store konung, Hvars minne vuxit i min själ tillsamman Med all den vördnad, jag hyst för hans hus, Med all den trohet, jag deråt har egnat, Och egna skall -- så sannt Gud hjelpe mig!

SÄNDEBUDET.

Ert tänkesätt är kändt af hela verlden, Och konung Gustafs störste son har tacksamt, Så högt som någon, aktat dessa känslor, Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt. Hans aktning, städse stor, har vuxit högre, Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming. Han vördar denna mannakraft, från hvilken Ej årens lie någon sena bortskär. Han ser i Er ett föredöme af Den viljas styrka, som sitt öde bär, Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden. Han skänkt mig äran att till Eder bringa En gärd af denna aktning -- -- --

CLAES FLEMING.

Min är äran. Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas, Att hertig Carl har afsändt Er allenast I ett så ringa värf, som det Ni uppger. Men jag ej eger rätt att derpå tvifla. Och det mig gläder desto mer, som jag Ej kunnat skörda denna högre aktning, Hvarom Ni ordat, annorlunda än Igenom några tjenster, dem min trohet Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd Kan gifra mera kraft åt mitt beslut Att stå och falla för min konungs rätt, Än bifall af en furste, som naturens Och mensklig lag har ställt vid thronens fot, Att styrka, stödja den vid hvarje anfall Emot dess oantasteliga helgd Af brottet eller vilseledda sinnen. Stödd uppå grunden utaf denna helgd, Kung Sigismund, Din thron statt städse säker, Som på en kyrkas altare dess prydnad, Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes. Men hägnad af Din Farbrors trogna vård, Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften.

SÄNDEBUDET.

Det gladt mig högt att höra dessa uttryck, Som göra rätt åt kraften af den furste, På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt, Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger. Om Carl ej funnes, skulle detta hopp Förgås i obekanta ödens dimma, Likt båten, roderlös, på oceanen. Carl delar stora männers gudalott: Blott vissheten derom att till de finnas, Förslår att gifva högre mod åt starke Och trygghet åt de svage, hvilka känna Att någon tänker, handlar, står för dem. Det är den trygghet, hvilken stärker hären, När stridens stund är inne, om den litar Derpå att föraren är stor, är hjelte. Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn, Då han ser solen, fast omätligt skild Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten. Det är den trygghet, som så mången känner, Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver.

CLAES FLEMING.

Ert sista ord har slappat nerven af Bevisningen, Ni velat föra ut. Och ej jag neka kan, att jag ej delar Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar Med samma ifver, som Ni fordom talte Om annat, hvarom förr vi varit ense. Ni tycks nu vänta säkerhet för starke, Liksom för svage, med ett ord: för Staten, Af kraften hos en eller annan menska: Ty endast detta är ju äfven Fursten, Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar. Min tro är än, såsom den var, en annan. Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva, Men tror ändock, att hvarje sådan är En möjlighet till godt och ondt allenast. Och frestelsen till ondt är endast större, Der större lott af kraft dertill blef gifven. En trygghet blott, ett värn allenast finnes Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka: Det kunga-makten är, kring hvilken lagen Sitt helga famntag slår, som diademet Sin fasta ring kring kungens panna sluter. För lagen finns ej svaga eller starka: Det endast likar finns, liksom för Gud, Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger.

SÄNDEBUDET.

Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes, Kan böja spiran till ett bödelssvärd, På hvilket lagen kasta tycks ett sken Af rätt ännu, då re'n det drabbat Långt bortom lagens gränser -- --

CLAES FLEMING.

Är det väl Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan För missbruk utaf kunga-makten; eller Väcks denna bäfvan utaf någon annan, Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand Och sedan vigter i en vågskål, som Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas?

SÄNDEBUDET.

Jag vill besvara frågan med en annan. Kan det ej hända, att en konung, hvilken Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt -- Liksom till godt -- lätt finna skulle verktyg, Mer eller mindre kraftbegåfvade, Men städse redo att med tunga-manteln Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer, Ej utan rysning, under blodad kappa?

CLAES FLEMING.

Den, som har makten, saknar sällan medel Att föra ut sin vilja, som är lagens. Men äfven den, som blott till makten sträfvar, Kan finna redskap lätt, till allt beredde. En konung får dock följa fritt sitt val; Har ingen orsak att det låta falla På andra än de bäste, mest förtjente. Men den, som nödgas att till målet smyga, Han måste gripa till hvad hjelp, som först Förirrat sig uppå hans dunkla stråt. Och ingen undrar derför, att hans redskap Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand, I nattens mörker, under menskors hydda, Som slumrat in med frid, men väckas upp Af lågor, ödeläggelse och nödrop. Den hand, som vållat ofärd, drages bort, Liksom ett irrsken slocknar uti kärret. Se'n det har vandrarene vilseledt. Men bördan af den skuld, som tyngder brottet, Ej bör ju kastas uppå deras skuldror, Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan, Fast endast de uti dess sken sig visa, Och natten höljer nattens första dåd Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld I närmsta källa brandens spår från handen.

SÄNDEBUDET.

Din lust att måla ut på nytt dig gripit Med ökad ifver. Svåra tider gjort Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd Med smärta fyller upp den Furstes hjerta, För hvilken du din aktning nyss betygat. Han älskar, äfven han, de goda redskap, Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka, Och hägna lagens altare och kyrkans. Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt Igenom eget värde och igenom Den tanke, du hos honom om det uppväckt, Att han i dig ett medel skulle söka För fosterlandets frid och för dess välfärd. Han ärar dig såsom en bundsförvandt, Den ypperste i hela Svea land, Som bär i handen svärd, i barmen hjerta. Han tror ej hoppet svika, som försäkrar, Att du med råd och dåd vill bistå honom Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver. Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas Af guldets glans och maktens: men så stor Finns ingen dödlig, att han kan utföra De största värf förutan stora medel. Bjud derför endast, och din viljas bud Är äfven Hertigens, den stund du lägger Din hand med gammal vänskap i hans hand; Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven, Och hvad han eger, tillhör äfven dig.

CLAES FLEMING.

Det är ej första gången Hertig Carl Har slösat på mig oförtjenta anbud. Hans löftens stegring visar, att hans tro Uppå min trohet mot min konungs sak Har stigit till sin höjd; ty annars kunde Hans löften ej förnyas, och han ej En niding finna inom Sveriges gränser Nog fräck att bära fram till mig hans anbud. Ni bad mig bjuda något. I ett fall, Likt detta, ej det vore mig tillständigt Att bjuda något annat än mig sjelf. Med kropp och själens alla krafter, hembär Jag detta offer åt min konungs farbror, Då han mig aktar värdig ett förbund, Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen. En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa Sig in på mötesplatsen, der förakt Blott skulle möta honom, om han vågar Förutan jemngod styrka visa sig. Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett, Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna, Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg. Säg Hertigen, att Finland, som har lockats Af dolda, dunkla makters lömska svek Att bära afvog sköld emot sin Konung, Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården, När snön sin svepning bredt utöfver den, -- Hvari de dödes ro så sällan störes. Hans hjerta skall väl svida vid den tafla, Som Er vältalighet för honom breder. Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan Att så det skulle gå, och han ej "rifvit De färger", hvarmed taflan måste målas. Säg honom vidare, att denna här, Som kufvat Finlands djerfva bönder, står Hvar timma redo att till stoft förtrampa De händers vanmakt, som än spörja lust Att söla perlorna på kunga-kronan; Att flottans segel skola svälla snart För östanvindar, hvilka meja bort Hvar krypväxt, som sig ville resa upp Att kasta skugga uppå kungens makt. När sådant budskap Ni kan föra fram Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert Välkommen inför honom, som för mig. Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar Att bli min gäst på detta slott, tills Ni Med större trygghet börjar återfärden. Och borgens frid skall skydda Er emot Beröringen med folk, som lösa rykten Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt: Besvärligheten, vållad genom trängseln Af allahanda menskor på Er hitfärd, Gör ensligheten för Er högst behöflig, På det att Ni i ostördt lugn må ordna De spridda dragen af Er upptäcktsresa.

SÄNDEBUDET.

Ej utan skäl Ni yfves att förblifva Er städse lik. Jag känner Er igen Också på denna gästfrihet, Ni bjudit Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att Ej länge deraf nödgas göra missbruk. Det vissa är, att Hertigen, från hvilken Som Sändebud jag afgått har till Eder, Ej underlåter att i rikligt mått Det öfvermått af omsorg vedergälla, Hvaraf Ni aktat värdig en person, Som inför Er hans egen föreställer. Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger, Skall hinna sätta sig på deras stränder, För att ur lättad barm dra' efter andan, Förrän Er nye bundsförvandt skall stå Beredd att motta' Er och alla dem, Ni dragit med Er -- med ett öppet handslag. Ni vant Er lita mest på egen styrka; Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl, Fast han Er aktat värdig ett förbund, Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots, Förnärmande hans höghet, trampa neder; Det må då yfvas högt på taggarna Af kunga-kronan, eller uti stoftet, Omkring en simpel riddarsporre, hväsa.

CLAES FLEMING.

Jag är för gammal, att numera lära Mig något synnerligen nytt. Dock tackar Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf, Om huru stark sig anser Hertig Carl, Och hvad han tror sig kunna vedervåga. Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man Af honom någonsin begära kan, När han sin herres rätta mening mäktat Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka; Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta, Att minnet så af gammalt som af nytt, Framkalladt genom mig uti Ert sinne, Har satt i svallning Edra känslors ström, Så att ur den uppvräktes ett och annat, Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma. Er rätta afsigt likaväl Ni vann, Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner. Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför Jag hyser säkert hopp derom, att Ni Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud, För att bekräfta segern af den sak, Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd, Än till och med den djerfve Hertig Carls.

Fleming går.

SCEN VI.

SÄNDEBUDET.

Mot denna klippa krossas hvarje stål, Och klangen utaf guldet öfverröstas Af en, som ljuder högre ur hans inre: Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang. Beundra måste jag, som honom hatar, Hans fasta viljas hårdhet emot allt, Som verkar smältande på andra hjertan. -- -- Men ett förhärdadt ondt ej eger väl Mer anspråk på att skonas, än ett annat, Som mindre stelnat under många solhvarf. Och värre klippa till förargelse, Än denne här, ej ställt sig midt i svallet Af tidens flod, som bryta vill sin bana. --

Dock hvad ej stål förmår att hålka ut, Det kan väl vattnet dock omsider tära. Pris vare Söderns djerfva snillestyrka! Uppfinningskraften, ammad der, af större Behof att leda högre planers fortgång, Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner; Har skapat läkemedel, hvarest stålet Ej mäktar skära bort det ondas rot. Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot, Men säkert, ofelbart, -- lik undergången För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat Emot en annan lika väldig vilja, Som för till thronen, den du fåfängt hägnar. Du litar på en rättvis sak, på Gud; Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats, Och Gud, som lät den lyckas, derigenom Bevisar, att Han sjelf var med om den. Claes Fleming! I ditt arma, vilda land, Du lärt dig föra svärdet blott och bilan: Du är en nybegynnare i konsten att Framdrifva planer till ett önskadt mål. Och föga tid dig återstår numera Att återhämta, hvad du har försummat. När ankaret blir lyftadt, när din flotta Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas, Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat, Förlamad första gången, men för evigt. Du bortgår som en skugga, och din lefnads Utslitna segel, hvilka städse svällde Enformigt för en enda vind allena, Hopvecklas på den graf, som gömma skall Den störste man, som denna tid gaf Norden -- I fall han ej dess störste dåre varit.

Han går.

SCEN VII.

Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra.

CLAES FLEMING.

Du känner ju det gamla ordet, Bengt, Af högre vishet taladt ut, än vår: Den, som till svärdet griper, falla bör För svärd. Den läran sammanfattar strängt, Men rättvist, domen öfver Eder alla, Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni Bordt endast föra krig mot trädens kronor. Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt Mot kunga-kronans helga tempel-lund, Af hvilken ensam kan beskäras hägn Emot de stormar, som de svage härja.

BENGT BONDE.