Part 3

Nu först den helgad käns till vårens tolk. Den ånga, som utur dess hjerta doftar, Är vårens anda nu i högre mening. Hvem skilja kan dess doft ifrån din själs? De smultit, vigts till ett, och bättre lott Jag ej begär än att berusad dricka Min lefnad all af denna etherdryck.

MATHILDA, med djupt allvar.

Men jag begärer mera af min Johan.

JOHAN FLEMING, förvånad.

Mathilda?

MATHILDA.

Ljuflig är för mig din kärlek Som hoppet för min själ, som soln för ögat, Och ej för mig begäres det, jag fordrar. Jag vore nöjd att, liksom dessa blommor Omslutas af ett band, sä lent, men -- vekt

Rycker på der gröna sidenbandet, som hållit blommorna tillsammans, hvarvid detta brister, och blommorna förströs kring golfvet.

Som detta här. Dock denna tid, så hård, Som jernet, kräfver andra band, än dem, Hvarmed en blomsterkrans kan sammanfogas. Jag vill, att du ej blott skall älska kunna, Men äfven våga -- hata som en man.

JOHAN FLEMING.

Allgode Gud, hur skall jag det förstå!

MATHILDA.

O! Kasta blicken på ditt fosterland, Ej blott med kärlekens, men mannens öga. Väl lyser vårsoln uppe på dess fäste Och ler mot jorden, som den ler mot hafvet, När nattens skeppsbrott gömts af jemnad yta; Men vidt kring landets dal och höjd dock jaga Likt rofdjur vild förstöring, mord och brand. Kan jag väl tro ditt hjerta slå för mig, Som blott en spillra är midt bland ruiner Af det, mig dyrast varit, om ditt hjerta Ej storsint klappa käns för landets nöd?

Hon lägger handen på hans hjerta.

Hvad röster höjas här? Uppmanas du Af dem att kämpa för ditt folk, att hämnas Den oförrätt, det lidit har; att falla, Om så skall vara, i dess glesa leder?

JOHAN FLEMING.

Hvad fråga -- och af dig!

MATHILDA.

Jo, frågan gäller, Om jag bör älska än, som jag det vill: Jag måste fordra icke endast kärlek Utaf min Johan, utan främst dock -- hat.

JOHAN FLEMING.

Mot hvem? Mot hvem?

MATHILDA.

Mot landets vilde bödel, Emot Claes Fleming och hans mördarfölje!

JOHAN FLEMING.

Jag kan, jag vill, jag bör ej lyssna till Ditt afgrundshårda hämndeskri, du djefvul Förklädd till engel. Slitet sidenbandet, Som oss tillsammansknöt, är nu för alltid. Jag flykta vill till verldens sista gränser. Ack! vore den nog stor, att kunna skilja Mig sjelf från minnet, som vid dig mig binder.

Skyndar bort under vild fortviflan. Mathilda följer honom med tröstlösa blickar.

SCEN XI.

Kern. Mathilda.

KERN.

Jag nyss blef drifven från din närhet, flicka, Emedan jag ej ansågs värd din anblick. Mer blid än menskorna dock slumpen varit, Då den mig ställde för ditt vackra öga, Ehuruväl jag i dess milda strålar Ej bättre passar än för juli-solens En ishöljd nejd.

MATHILDA.

Har ni ej nå'nsin skådat En juli-morgon gry, kall, dimmig, dyster, På fälten, hvilkas frukt bränts af en frost, Som upp ur kärren steg lik krokodilen Vid nattens inbrott att sin roflust mätta?

KERN.

Mitt lif har räckt nog länge för att hinna Se allt det värsta, hvaraf jorden härjas; Och dränkt i tårar öfver det jag sett, Mitt öga blifvit skumt likt stjernans bild På dunkla insjöns botten. Men det längtar Dock outsägeligt till ljusets värma, Då denna än på jorden stundom spörjes -- Ehuru den för mig der sällan funnits, Och annorstädes aldrig finnas skall.

MATHILDA.

Ni säger sannt: Er blick är vorden skum, Då ljus och värma den vill söka upp Uti min närhet. Sök den hellre dock I kyrkogårdens varma, ljusa tjäll, Ditt slägte efter slägte flyttat in, När ättlingen gjorts lika husvarm der, Som ättefadern varit re'n i sekel. Ack, den, som finge dela bo med dem! Men bättre det dock varit, om jag fått Re'n hvila ut den sista natten der, Och denna morgon der mig funnit somnad.

KERN.

Hemsk, mer än grafven, ljuder denna längtan Till grafven, då dess suck uppstiger från Ett nittonårigt hjertas rika lustgård. Men jag förstår dig: rik på lif och lycka. Du ej vill låta bördan af din rik'dom Nedfalla tung på gubben, der han stapplar Mot grafven, krökt ej blott af årens börda.

MATHILDA.

Nej! Jag är lika litet god, som lycklig.

KERN.

Då äro godhet, lycka endast ord, Som gå igen likt vålnader, se'n lifvet Ifrån den mening flytt, de först betecknat. O! tag tillbaks ditt nej! och återgif Åt orden: godhet, lycka denna ande, Som finner intet rum i vida verlden, Om ungdomen och kärleken ej skänka Ett nattherberge, fastän ständigt ombytt, Åt dessa främlingar från himlen fallna, Men som ej glömt sitt första hemvists lynne. Låt mig få tro, att du är god och lycklig, På det jag ej förbanna må den stund, Då jag från intets kaos vräktes till Det helvete, som jorden blefve, om Ej dessa lifvets englar mera gästa Ens der, som ungdom, kärlek spännt sitt tält.

MATHILDA.

Kan jag då det, som andra lärt sig redan, När de att andas lärde? Kan jag hyckla? Beljuga sanning, liksom lögnens yta De anletsdragen vore, uti hvilka All sanning helst sig borde kläda om? Att jag den konsten lärt, jag sjelf ej visste, Och hittills jag den icke sakna kunnat. Men bättre, än jag trott, den måste vara, Och mästerprof deri jag aflagt nu. Jag olycksalig är, men syns Er säll. Mitt hat har drifvit långt från mig min kärlek I evig landsflykt, och jag tycks Er god. I fall jag än kan lära älska något, Skall det bli sveket, som utaf mig älskas, Då det tycks ega makt att lyckliggöra, Om också icke mig, så likväl andra. Såsom ni säger, att mitt svek gjort Er.

KERN.

Ha re'n förnuftets fogningar då alla Ryckts lösa under spillror af min hjerna? Min tanke gitter ej att binda samman Det, som var sannt ännu, då soln stod der,

Pekar uppåt fästet.

Och hvad som månde vara sannt, när denna Sig flyttat några linier på sin bana! Få ögonblick sig hunnit byta, se'n Vårmorgon såg på dig som på en like: Så full af hopp och fröjd du tycktes sjelf, Så rik på fröjd och hopp att gifva andra. Och nu förnekar du din kärlek, lycka, Som brottslingen förneka ville brottet -- Åtminstone för sig -- om han det kunde.

MATHILDA.

Om ögonblick du talar. Tusen år Mitt förr och nu dock tyckas skilja åt; Och under årens nötta vingar ligger En verld af hopp och kärlek djupt begrafven.

KERN.

Regeras verlden af en blindfödd slump? Föds ondskans öde tvillingsbror med ödet, Hvaraf den kärleksfulles sällhet mördas? Om någon kärlek varit lycka värd, Var det väl den, som strålade ur dig, Och i hvars glans försoning tycktes gjuta Tillsammans känslor, utaf hatet skiljda, Likt elementer i odödlig strid.

MATHILDA.

Mitt ord ljöd gåtlikt nyss för dig. Jag straffas Nu af ditt tal, för mig än mera gåtlikt.

KERN.

Hvad kan dock vara klarare än detta? Jag såg dig luta nyss ditt vackra hufvud Emot en ynglings skuldra: och jag trodde Mig skåda bilden af en vänlig frid, Som sänker mot ett blodigt slagtfält vingen, Att torka blodet bort och jaga undan De vreda andar, hvilka länge pustat Deröfver hatets heta härjningsflammor.

MATHILDA.

Och det är Ni, som fruktar att ej finna På jorden godhet; Ni, som kan befolka Med frid, försoning, sjelfva hatets öknar! Ni sett i mig ett fridens bud! -- I mig: Det blinda hatets viljelösa verktyg; Brandfacklan, som dess väldes gränsor vidgat. Jag förde med mig samma frid, som gamen Medför till gästskänk åt ett dufvonäste; Den frid, som bjuds åt Guds församling af En kula, hemgång görande i templet; Den frid, som blef beskärd åt Finlands folk Utaf dess onda genius -- Claes Fleming.

KERN.

Vill du dig sjelf besvika eller mig Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar. Ett ville jag dock kunna grunda ut: Hur månde sig din kärlek röja, flicka, Då sig ditt hat så tolkar, som det talte, När Flemings son slog kring ditt lif sin arm?

MATHILDA.

När Flemings -- -- -- son?

KERN.

Ja, hvem väl annars Din hatuppfyllda blick -- om du så vill -- Med lika blickar mötte?

MATHILDA.

Flemings son! Säg om det ordet! Nej, för Guds skull tag Tillbaka det! Bekänn, att vanvett skådat Den syn allena, som ditt ord beskrifver. O! Haf barmhertighet med mitt förnuft, Och för att rädda detta, tag på dig Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe!

KERN.

Jag lyder sanningen, och derför kan Din nyck jag icke lyda. Och om än Jag kunde det, jag det ej skulle vilja. Mitt ögas minne, lika litet som Mitt hjertas, låter från sig röfva bort Den ljufva anblick, som ditt -- -- hat mig bjöd, Då du, som dvalts inunder detta tak,

Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen.

Försoningsfullt din hand i Flemings lade.

MATHILDA.

Har denna hand tryckt handen af en Fleming? Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund? Har detta hjerta för en Fleming klappat? Och handen, läpparna och hjertat sjönko Ej djupt uti en syndaflod af blod, På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta? Det är omöjligt! Denna synd kan Gud, Som låter dock allt ondt befläcka jorden, Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat, I svalget stukande den pligtförgätna, Som älskat sonen af sin faders bödel. -- -- Det var en villa af din syn, som ställde Invid min sida Flemings son. Bekänn, Skumögde gubbe, detta misstag, och Jag vill förlåta dig den ångest, du Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens Kan kännas endast som en kärleksrysning. -- -- --

Du tiger. -- Om du hade rätt ändock! Hans vilda sorg, då jag bad honom hata Claes Fleming, jag omsider börjar fatta. Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat, Af dem, jag trodde älska mig i himlen.

KERN.

I himlens salighet släcks jordens hat, Och kärleken i jordens dunkla dalar Som stjernan strålar upp till himlens blickar.

MATHILDA.

En kärlek såsom min, lik afgrundslågan, Blott hädande emot Guds himmel sträfvar: Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta.

KERN.

Nej, det är endast jag och det jag gjort, För hvilka vägen till försoning stänges.

MATHILDA, missförstående hans mening.

Misströstar du, som blott mitt brott har yppat? Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått! För mig finns mer ej hem, ej anförvandter. Ut måste jag, i vida, vilda verlden! Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka, Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.

Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger. Kern qvarstannar grubblande.

Scen XII.

Kern. Carls Sändebud.

SÄNDEBUDET.

Hvart helst man vänder sig i denna nejd, Man träffar endast vänner och bekanta. Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat Ett möte än det, som beskärts mig nu.

Kern stirrar på honom, utan att svara.

Ha' åren re'n mig plånat ur Ert minne?

KERN.

Man glömmer ej så lätt ett samvetsagg, Och hvad med detta närmast likhet eger.

SÄNDEBUDET.

Alltid densamma liksom förr: så sinnrik I ordets skarpa vändningar! Ni leker Med gisslet af satiren lika väldigt Som Jupiter med sina åskors viggar.

KERN.

Jag icke hört, att Jupiter fann nöje I leken att med egen vigg sig sarga.

SÄNDEBUDET.

Nå, nå! Visst kunna olikheter finnas Emellan Er och Jupiters person. Men deri liknar ni dock honom nu, Att en hans älsklingsvana af Er hyllas: Ni är vid dåligt lynne. Är det Astrild, Som väckt Er obelåtenhet? Han gynnar Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer Kanske som fordom i de sälla da'r. Då mången fager tärnas pulsar slogo Med eldigare fart, när mäster Kern Med konsterfaren hand dem varmt berörde. Men böjelsen hos eder för det sköna -- De sköna borde jag ju rättast säga -- Den är sig lik: den öfverlefvat åren. Måhända blickar Ni så mörkt mot mig Blott derför, att jag råkat öfverraska Vår gamle Jupiter i herdestunden Med en bland Gäas yngsta, ljufva döttrar.

KERN.

Min herre! Eder tid är utan tvifvel För dyrbar, att bortslösas under snack. -- Då jag aflägsnar mig, jag Er bevisar En tjenst -- den enda, som af mig kan göras.

SÄNDEBUDET.

Nej, dröj! Ni underskattar Edra krafter, Om Ni Er tror blott gjord att gå och -- glömmas. Ni äfven mig gör orätt, om Ni menar Att saker utaf större vigt jag icke Afhandla vet, då slumpen skänkt mig lyckan Att återse en man, så van som Ni Att lägga handen vid de största ting. -- --

KERN.

Att bära hand uppå de högsta män, Ni ville säga. Jag bordt ta' för afgjordt, Att då ni nedlät Er med Kern att skämta, Var skämtet blott en öppen förgård åt De allvarsammaste bland slutna planer.

SÄNDEBUDET.

Med hvilken raskhet Edra tankar ila In medias res, såsom poeten säger! Ni är då fullt ännu den gamle Kern, Sådan Ni stod uti Kung Johans hof -- --

KERN.

Och uti Konung Eriks fängelse.

SÄNDEBUDET.

Men äfven Ni har burit upp den lön Som ofta faller på förtjenstens lott.

KERN.

Då den är af det slag, som min förtjenst -- I rågadt mått jag skördat har dess lön.

SÄNDEBUDET.

Ni blifvit glömd, åsidosatt -- --

KERN.

Jag minst Kan öfver glömska klaga.

SÄNDEBUDET.

Anspråk, hvilka På nya tjenster kunde grundas, skulle Kanske på lösan sand ej byggas.

KERN.

Hårda, Som hälleberg de voro, dem jag tjenat.

SÄNDEBUDET.

Med skäl Ni öfver hårdhet klagar, då En man, som Mäster Kern, har lemnats Att irra hjelplös uti ödemarken.

KERN.

Den är ju skadedjurens rätta hemvist.

SÄNDEBUDET.

Er kraft var stor, då. andras plan Ni utfört. Den blir förfärlig, när Er egen hämnd I egen hand Ni tager. De, som hafva Att tacka Er för allt, för kungaspiran, Och gäldat denna med en tiggarstaf, De kunde väl omsider röna, att Ni lika väl förmår att -- ta' som gifva.

KERN.

I grafven af Ert skämt tycks ligga allvar.

SÄNDEBUDET.

Det är ej skämtet, som -- -- vill öppna grafvar.

KERN.

Ert allvar vill det då? -- -- Åt hvem, åt hvilka?

SÄNDEBUDET.

Er hänmd i valet af sitt offer tvekar. Den har ett val. Vi ej förstå hvarandra.

KERN.

Jag Er förstått långt bättre, än Ni menar. Men liksom Ni har velat anförtro Er egen hämnd åt mina svaga krafter, Jag lägger ner min hämnd i Edert våld. Är den ej då i goda händer? Kern, Som mördat har en kung, hur skulle han Nedlåta sig att drabba nedom thronen?

Kern aflägsnar sig långsamt.

SÄNDEBUDET.

Du mig förstått! Dock endast till en del Du ej begripit vådan af att fatta En plan som min och ej gå in derpå. Jag ej haft äran mörda kungar; derför Jag nöjes ock med vida lägre offer. Du ej lärt glömma. Du det lära måste!

Han rycker en dolk ur sin barm och hastar efter Kern, men mötes under farten af Bengt Bonde.

SCEN XIII.

Sändebudet. Bengt Bonde.

SÄNDEBUDET.

Fatalt!

BENGT BONDE.

Ett sällsamt fredsbud, herre, höjer Ni upp en sällsam oljoqvist, som tecken Af Er fridfärdighet!

SÄNDEBUDET.

Vi lefve ju Här i Claes Flemings tider. Såsom saken, Som bör betecknas, sådant är ock tecknet.

BENGT BONDE.

Har hit Ni kommit, för att föra ut Herr Flemings domar, bort Ni måste träda. Från dessa skogssnårs natt. Hans värsta dåd Sky mindre ljuset, när de nå fullbordan, Än mången ann's skenheligaste bragd.

SÄNDEBUDET.

Jag ej förmodat att dig återfinna Såsom loftalare af Flemings bragder.

BENGT BONDE.

De prisas ej, om jag ett lönnmord tadlar, Hvaraf en värnlös gubbes lif tycks hotadt.

SÄNDEBUDET.

Gemensam ju för oss är vän, som ovän.

BENGT BONDE.

Men medlen att dem vinna eller kufva Desamma äro ej.

SÄNDEBUDET.

Vi råd ej hafva Att splittra våra krafter genom split.

BENGT BONDE.

Ej Finlands bönder kunna från sig stöta Sin enda fasta, starka bundsförvandt.

SÄNDEBUDET.

Nu talar du, som jag af dig det väntat. Från denne bundsförvandt till Er jag sändes, Med löfte om det kraftigaste bistånd.

BENGT BONDE.

Jag tviflar, att Ni gått från honom utsänd.

SÄNDEBUDET.

Är du från dina sinnen? Hvem väl annars Mig skulle skickat, om ej Hertig Carl?

BENGT BONDE.

Med hjelparen, på hvilken vi förtröste, Jag icke mente Hertigen, men -- Gud!

SÄNDEBUDET.

Den hjelparns bistånd Ni tillräckligt rönt. Hög tid det är, att Ni från denna vädjen Till rätte hjelparn, han, hvars bud jag bär.

BENGT BONDE.

Gudlöse hädare! Vi blott för långt Oss vändt från Honom, som kan ensam hjelpa, Och derför tyckas vi förlorade. Jag nu ej vill föröka längden af Det skuldregister, der vår synd blef tecknad. Och kommen hit uppå Herr Flemings lejd, Mitt löfte jag vill hålla i all helgd; Det gånge se'n, som Herrans vilja fogar.

SÄNDEBUDET.

Att du har räddat kungamördarn Kern, Uti din himmelska meritförteckning Visst nådigt tages upp.

BENGT BONDE.

Har Kern jag räddat?

SÄNDEBUDET.

Du tycks dig ångra nu.

BENGT BONDE.

Ett hindradt lönnmord Man aldrig plä'r i våra bygder ångra.

Slut pa första acten.

ANDRA ACTEN.

En sal i Abo slott.

SCEN I.

Fru Ebba Stenbock. En Åldrig Tjenare.

FRU EBBA, med yttersta oro.

Hvad har du att förtälja? Onda hudskap? Det är ju så? Om något godt du visste, Då skulle glädjen springa såsom förbud Ur dina ögon; allt ditt väsen lysa Liksom en fröjde-eld, den upp man tänder Att sprida segerbud, långt innan ordet Har hunnit det förkunna. Men ditt öga Det stirrar dystert, dina läppar darra För bördan, som de än ej burit fram.

TJENAREN.

Jag eger intet att förkunna -- --

FRU EBBA.

Jag din tystnad väl förstår. Den är ett galler, Bak hvilket du den värsta nyhet stänger, Liksom ett skadedjur, att den ej, lössläppt, Mitt hjerta sarga må. Du tror mig svag. Har du ej än lärt känna mig dess bättre? Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat I fem och tjugu år. Du märka bordt På denna tid, att jag mig hann bereda Uppå det värsta. Menar du dig kunna Uppsluka allt det onda, du förnummit, Liksom du orden qväft, som borde vittna Om hvad som händt min Johan?

TJENAREN.

Jag vid Gud Bedyrar, att ej till min kunskap kommit Det ringaste om honom än.

FRU EBBA.

Och detta Du säger kallt, liksom du blott försäkrat, Att du ej vet, hvarom i månen hviskas. Har allt, hvad mensklig känsla heter, skyggat Tillbaka från den kalla, hårda jorden, Och trängt sig hop i modershjertats värma? Begärde detta kunskap om sin älskling Af luftens vindar eller hafvets vågor, De skulle finnas mera villiga Att lyssna till dess önskan, än de ménskor, Af hvilka godt man väntar, då man dem Bevisat godt. -- --

TJENAREN.

För första gången nu, Högädla fru, jag måste önska att Jag ej så mycken godhet af Er rönt: Så otacksam jag då ej skulle tyckas Stå inför Er i denna stund.

FRU EBBA. Förlåt, Du trogne, gode tjenare, den orätt, Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne. Jag vet det väl, om du en droppe glädje Mig kunde hämta, skulle du den söka Med svullna fotter bortom alla öknar. Den enda droppe fröjd, som än kan läska Mitt hjertas heta törst, dock skimrar bortom En härjad trakt, af ovissheten utsträckt, Emellan Johans öde och min själ.

SCEN II.

Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.

FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.

Du kan ju allt i detta land, närhelst Det gäller blott din kung. En vink af dig Kan samla härar, båda menigheter Att resa sig i massa, eller jaga Som lösta falkar öfver land och rike. Men när det om ditt eget blod är fråga, Din ende son, I hvilken Flemings namn Och lif skall lefva än, när du år stolt, Du obekymrad tycks, som då det gäller Att låta blodet flyta ur din kropp På något slagtfält för din afgud, kungen. Vår Johan är förlorad -- -- --

CLAES FLEMING.

Lugna dig! Ännu ju intet är förloradt.

FRU EBBA.

Intet! Och detta kan du säga. Hvad skall menskan Förlora, att det borde synas något? Kan den, som redan mistat har ett öga Och hotas med att ock det andra mista, Kan den väl vänta lugn, som vore intet Å färde, tills att med dess sista ljus All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt? Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat? När vi vår dotter miste, halfsläckt redan Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.

En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.

När nu vår Johan äfven går förlorad, Det slocknar helt och hållet, ifall tårens Uttömda källor ännu gömma qvar Så mycket, som en bergets skrefva gifver Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.

CLAES FLEMING.

En mor, som led förluster, dina lika, Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas, Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.

FRU EBBA.

O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar, Att om vår Johan uppsöks af Hans blick, För fädernes missgerning barnet drabbas.

CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.

Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver Hvad som du icke vet ännu ha skett, Och icke heller hända kan. Är Johan Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna, Sig vågat några famnar ut från stranden Och lemnat modren sörjande derpå? Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva I närmsta skogar, utan att han tyckes Förlorad, om han några timmar dröjer Mer än hans mor har gifvit honom lof. Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan? Han ensam ju försloge, om det gällde Att skydda hundra nunnor, släppta lös Utur ett kloster. Faran den är ingen. Och om också en sådan funnes, ville Jag att sig Johan lärde småningom Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas Med tiden -- -- --

Han tillägger lugnare:

Jag dessutom redan skickat Ett tjog af raska knektar i hans spår.

Vändande sig till den gamle tjenaren.

Gå äfven du, som i hans barndom burit Så ofta Johan uppå dina armar. En moders tårar äro heliga, Och bränna bittert, der de falla ned. Du känner, mer än någon, marken het, Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila Din bräckta kraft, förr än du återhämtat Den, som dem pressat och dem torka kan.

FRU EBBA.

Tack för det ordet, du min lefnads stolthet!

Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll.

SCEN III.

Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer.

SMÅSVENNEN.

Ett Sändebud från Hertig Carl begär Att blifva hördt.

CLAES FLEMING.

Nu re'n! Bed bonom vänta.

Småsvennen går.

CLAES FLEMING, till Officeren.

Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god?

OFFICEREN.

Mer rik än någonsin. De gamla kullar Framföda ungar, såsom vågen vågor. Ej göms en vik uti vår vida skärgård, Der ej ett segel börjat lustigt leka Med vårens muntra vindar, och ej längtar Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen.

CLAES FLEMING.

Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat, Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat. Du dina vingar får väl lossa snart Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås, Som fiska vill i grumligt vatten här.

OFFICEREN.

En sådan vågar sig väl ej så lätt Till våra skär, så länge vid dem ligger Den gamle, trogne skytt -- Claes Fleming. Men, Ifall den frestar det, med skjuten vinge Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr. Det lofvar jag.

CLAES FLEMING.

Och du har aldrig lofvat Det du ej ville eller kunde hålla.

Officeren går.

SMÅSVENNEN, ånyo inträdande.

Hans Kunglig Höghets Sändebud -- --

CLAES FLEMING.

Får bida.

Småsvennen går. En ung krigare inträder.

SCEN IV.

Claes Fleming. Soldaten.

CLAES FLEMING.

Är du beredd?

SOLDATEN.

Jag är det, nådig herre!

CLAES FLEMING.

Du rida måste till Kexholm, min gosse, Igenom natt och dag.

SOLDATEN.

Skall ske!

CLAES FLEMING.