Part 2

Min mening tolkas bäst af detta bord: En tolkare som ni lätt fattar sådant.

STENBOCK.

Du talar gudaskönt; ditt bord än bättre! Se, Mäster Philip, här en vederläggning, Som duger, af Er sorgbetyngda lära, Att lyckan en exotisk planta är, Den forskarn fåfängt söker på vår jord.

HEXAN.

Se här Er lifrätt, Mäster Philip, den Jag enkom sparat för Er läckra gom.

KERN, sedan han en stund rört med en slef i fatet, springer upp från bordet.

Ha! Dina funder känner jag igen, Fördömda hexa! Uppå afgrundsglöd Du kokat upp på nytt den rätt, hvars ämnen Du uppgräft i Hin Ondes skafferi: Helvetets bottenlösa gölar; sjelf Du sluka må det, som din svartkonst tillredt. Det är en mat för dig. Se hit! Se hit! Der leker giftuppfyllda ormars yngel I lustig ringdans. Nu sin famn de slå Omkring ett hufvud, som bär djupa märken Utaf en fallen kungakronas tyngd. De halka nedåt, slå sin hala ring Omkring en hals. Den bar en riddarked I forna da'r, så präktig, att ej solen På tvenne sådana sitt guld har slösat. Men keden rycktes bort af händer, sträckta Ur nattens djup emot den. Grannare Nu ringla ormar sig kring samma hals. Dock re'n de släppa tag. Sitt gift de spruta In i en barm, som, fast af bojor tryckt, Uppdykar kungligt hög ur detta gifthaf. Men, hvarför, Hexa, ser du icke stolt Och triumferande uppå ditt verk? Det är ett mästerstycke, så att ej Din mästare behöfde skämmas för det. Du känner väl igen de vackra dragen Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa Bland fårorna, som teckna mörkt, hur Kern Såg en gång ut. Afbilden kärligt smilar Mot förebilden. De hvarann förstå. -- Sitt gift från honom ormarne ju sugit.

HEXAN.

Blygs ni ej, mäster Kern, att fantisera Så der, nu åter, lik en ömsint yngling, Som evigt drömmer blott om föremålet För första kärleken, hvaraf han tärs. En tid ju fanns, då Kern en man var än, Som kunde se det värsta stinnt i synen. Nu ser den vidtberömde och höglärde Herr Mästern i en simpel soppa af Helt simpla ärter mer, än kärleksnarrn Såg någonsin i mån' och svarta ögon: Ser sitt porträtt och helvete och ormar, Som kräsligt njuta af en -- kunga-måltid.

KERN.

En kunga-måltid! Ja, du sade det. En sådan har jag en gång tillredt; men Det är dock mer än nog för hela lifvet. Förstår du det? För lifvet -- ja, för tvenne. Jag tär derpå, tills matkarne mig fräta Uti sin tur -- ifall de rå med gift. En annan åt deraf en gång allenast,

Hviskande.

Men det förslog för honom dock! Ty Hexa, Du veta bör, att du ej är den enda Som kan tillreda rätter, hvilka mätta För alla tider. Mäster Philip, hvilken Nött bort sin ungdom på den ädla konsten, Att utur hvarje växt och krydda leta, Hvad som kan båta lifvets helsa, lärde Derjemte, hvad som för det gagnar mindre. Af hans allvetenhet man tog i anspråk Den ena sidan först. Det var hans lyckas, Hans äras tid. Dock andra tider kommo, De räcka än; de räcka evigt, evigt! --

HEXAN, hånande.

Det var ju det, ni önskat. Edert högmod Om bragder drömde, som ej glömmas skulle.

KERN fortfor, utan att lyssna till hennes ord:

Man sade: Mäster Philip, öfver lif Och död är ni ju herre. Lifvet Ni ofta nog ryckt re'n ur dödens klor, Som derpå räknat såsom säkert byte. Nu återstår att visa äfven prof Uppå den andra sidan af Er konst. Ni ej Er nöjt att på dess yta halka: Ni trängt på djupet, djupare än någon. Hvad är mot Er den välska konsten? Aqua Toffana blott den silar fegt i natten Med matta, svaga händer. Långa år, Decennier behöfvas till att göra Behörig verkan. När den träffat in, Då äro borta re'n de, hvilka skulle Den långsamt mogna frukten tacksamt plocka, Och borta är med dem belöningen, Som kunnat fylla fuskarns fega hand. Men, om ej ryktet diktat uppå er En konst, en lärdom, som Er aldrig varit, Så kan ni drabba såsom blixten drabbar, Så kan ni fälla såsom stormen fäller, Oemotståndligt, ögonblickligt, säkert. Och stor, som skickligheten, blir Er lön. Begär ni guld? Ett tryggadt rikes skatter Der ligga för den hand, som räddat detta. Vill ni ha gunst? En konung, på hvars hufvud Orubblig kronan sitter sent omsider, Är ju Er gäldenär; och all den ångest, Som flyktat från hans hjerta, lemnar rum Blott åt en förespråkare, hvars stämma Hörs der så länge, som dess egna slag. Men helst ni önskar ära, ädla själars Ambrosia och nektar? Ho väl täfla Med mäster Philip kunde, han, hvars make Ej norden sett i Äskulapens under, Och hvilkens minsta steg af Södern följs Med afund, hvari dess beundran kläddes.

STENBOCK, med oro, hvilken han fåfängt söker dölja under vilda miner.

Hvad har jag sagt; Ni blifvit barn på nytt, Min gamle Mäster Philip. Barnasagor Ni dukar upp, och frossar endast af Den klena spisen, medan här förgäfves Anrättningar af bättre slag Er bida.

KERN.

Såå?? Tycker Ni, att jag ett barn har blifvit? O! Kunde jag dock tycka såsom Ni. Min med en lefnads möda vunna lärdom, Erfarenheten, köpt med lifvets lugn, Den ära, som jag skördat, huru gerna Ej gåfve jag det allt för barnaskapet, I gifven mig, Herr Olof, för godt pris: Ett tanklöst skämt, förutan fröjd och sanning. De barnasagor, dem jag nyss berättat, Ni känner ju dem lika väl, som jag, Och tror dem lika visst, som jag dem tror.

STENBOCK.

Nej, gladare bör föremålet vara, För att vid sig min fria tanke binda.

KERN.

Så ljust ert sinne ock nu tyckes yfvas, Och så fördunkladt edert minne tycks, Den natten kommen I dock väl ihåg, Ur hvilken dessa hviskningar sig smögo, Arglistigt smilande sig till mitt öra, Dem nu jag suckat fram ur sliten barm. Ni mins, att med förakt tillbakastöttes Det guld, de gröna skogar, som mig bjödos; Att kungagunst ej heller vägde mycket I vågskåln, der en konungs lifstråd vägdes. Men detta falska smek med pris och ära Det tog min onda genius till godo Såsom gediget guld, fast deraf stöptes Det bly, som bränner på mitt samvets nerver.

HEXAN.

Slå från ert sinne bort det, som har varit. Se ej tillbaka; framåt bör ni skåda. Vid grafvens brädd ni står re'n, mäster Philip; Hög tid är derför att allvarligt tänka Uppå Er salighet och -- --

KERN.

Hvilka makter Ingåfvo dig det ordet? På min salighet Jag tänka bör? Hvad tanke är det då, Som hvarje annan ur min hjerna jagar? Men staplas icke berg på berg af det, Som varit hafver, så att hvarje utsigt Till denna salighet, som komma skall, Fördystras, stänges, göres platt till intet! Gif mig en dryck, hvarur jag tömmer glömska Af hvad som varit, hvad jag varit sjelf, Och jag vill prisa dig --

STENBOCK.

Nej, mig du prise! Se här den Lethe-dryck, hvarefter du Så häftigt törstar. Vinet flammar präktigt Uti pokalens krater. I dess heta glöd Förbrinna dina ormar, som blott kunna I gyttja pusta, såsom sjelf du säger. Och helvetet ej syns för bara eld. Af vinet fröjdas menskans sinne; detta Du, som en höglärd man, ju bättre vet An jag, fast lärans sanning mer jag pröfvat.

Ett skarpt bösskott höres, i samma ögonblick Stenbock vill föra bägaren till sina läppar.

Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod!

Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppåt.

Skall denna stråle blod då evigt spritta Ur samma öppna sår. Kan då ett lik, Som längese'n förmultnat, hysa än Så friska källor uti kylda ådror? -- Nej! Nej! Det är ej blod, det vin ju är, Som doftar ljuft och smakar ännu bättre, Likt kyssarna på flickans friska läppar. Fyll i en väldig sats. Vårt täcka trio En skål skall tömma för de lefvande, Och icke heller glömma bort de döda.

I detsamma han åter skall dricka, aflossas ett annat och omedelbart derpå ett tredje skott. Stenbock bortkastar bägarn och rusar ut, ropande:

Det der ju träffade min Kung omsider!

SCEN VI.

Kern. Hexan.

KERN, seende länge efter den bortilande.

O! Erik, Erik! Du, som var så svag, Förr än vi trampade i aska ned Din matta lefnadsgnista, huru stark Du blifvit nu, se'n du en skugga är Utäf den böjda skugga du var då!

HEXAN.

Väl är kung Erik mera stark i döden, Än han i lifvet var. Dock, ringa vore Hans kungavålnads makt, om icke den Kan göra större under än att skrämma Ett par förlegade lönnmördarsjälar Att se i drömmar det de satt i verket; Blott lejda verktyg åt missdådaren, Som klef på thronen som en vanlig brottsling Uppå schavotten, lönen för hans illbragd, Och lifvet stal från den, som fått sitt lif I samma konnngsbädd, der sjelf han föddes. Se, Mäster Philip! Denna arm, som Ni

Pekar åt det håll, dit Stenbock gått

Och den der uslingen förlamad trodde, Sträckt ur sin ringa graf, når något längre. Den störtar öfver ända thron', på hvilken Affödan af den rätte mördarn mente Sig kunna slumra trygg, lik vargens, i Ett blodigt skogssnår, dit dess rof blef släpadt, Och rå om hvarje själ i land och rike, Som upphofsmannen om sin broders lifstid. Kung Erik sällan slöt, hvad han begynte; Se'n han förvandlad vorden är till stoft, Han ombytt art. Sitt verk skall han fullborda. Uppå hans döda mull en storm re'n ryter, Som icke stillas förr, än slungad blifvit Utöfver rikets gräns den torra grenen Af Wasa-stammen, hvarpå kronan fastnat.

KERN.

Ett stöd af jern har denna gren likväl. Så länge det står fast, ej sjunker grenen, Och kronan skall sig sola deruppå Likt gyllne frukten, fast till fallet mogen.

HEXAN.

När trädet kullstjelps, rycker det i fallet. Sitt stöd också med sig. Om ej, står stödet, Som mist betydelsen, qvar lik en skampål, Då det för egen del vill vara något.

KERN.

Nej! Nej! Hvad som står qvar, der allting ramlar, Står som ett monument, af ära kransadt.

HEXAN.

Men det der stödet, huru stolt det är, Hur starkt det tror sig, står dock icke fast. Höglärde mästare! Hvar är Er vishet, Uti hvars klara tankar förr Ni mente, Att verldens händelser och alla de, Som buro dessa fram, i ledband gingo? Ni tror, att marken, hvarpå en koloss Med tunga, hårda fötter stampat, bärer För det mer stadigt denna tyngd, som trycker Med ökad obarmhertighet deröfver. Har Ni ej hört, att jorden stundom remnar Och slukar, gör osynligt det, som högst Uppå dess kullar yfdes, lyftande I dagen annat, som blef formadt med En eld, af djupets dolda andar ammad.

KERN.

Man sett, hvad slika jordskalf mäkta mot Claes Flemings jättevilja. Folket, Som rest sig upp såsom en enda man Från sina dalars gömmen, störtats ned Ännu mer djupt, än dä'n det kommet var. Och bondehertigen, som blåst på elden Med andetag, hvars pust blott natten känt, Hans stund skall äfven komma --

HEXAN.

Ja, hans stund Den kommer visst. Då är Claes Flemings ute. Mot Ödet, mot det oundvikliga Han brottas fåfängt och bryts ned i kampen, Hans knektar kunna krossa folk och land, Hans fasta vilja skingra många töcken, Liksom kanonens blixtar fästets åskor; Men andra makter återstå ännu, Dem han ej pröfvat än. För dem han faller.

KERN.

Det vore hårdt, om sannt Ni skulle spå!

HEXAN.

Tal' ej om spådom, der en högre vishet På förhand säger, hvad den vet och -- kan. Er lärdom förutsade ju med visshet Den dag, hvars sol, emellan fängslets galler, Framskymta skulle på kung Eriks lik. Men denna vishet, hvilken dock finns till, Fast icke känd och icke trodd af Er, Som endast tror, hvad Eder hand kan gripa, Den skulle icke kunna plåna ut En efterräkning, af en biltog Furste Qvarlemnad vid dess flykt, för att bevaka Hans fordran på det rike, han förspillt, Och der för honom ur hans fränders graf Dock borde ånga gift som här för Er?

KERN.

Hvad Johan bröt, bör Sigismund ej gälda. Och hvad ni säga må, bärs dock hans anspråk Af Fleming som ett torn af hälleberget. Mot råa styrkan satte Fleming kraft; Mot denna dolska vishet, den Ni prisar, En klokhet sätts, som hvarje prof består. Och synd och skada vore, om en man, Som ställt sitt bröst till öppen sköld och skyddsvärn För helgad rätt och thronen, skulle falla Ett offer för Er vanmakts ilskna ränker.

HEXAN.

Är det den vidtberömde mäster Kern, Lifmedikus -- den siste -- hos en konung. Som täckes hålla ett så gudligt tal? Ja väl, det är han sjelf, handtlangaren Åt brodermord, åt en upprorisk furste: Han, som ej vet utaf ett fosterland, Och derför icke heller känner till Ett hjerta, som kan blöda med sitt folk, Och derför finner, att den hästhof, hvilken Förtrampar sista tecknet utaf lif Uti dess barm, har högre rätt och helgd Än folkets nödskri uti dödsminuten. -- --

En rörelse spörjes åt den inre sidan. Hexan, störd deraf afbryter, men fortfar kort derpå.

Hvad var väl det? Hvem har trängt hit att lyssna?

En ljusskymt inifrån upplyser plötsligt hennes dystra ansigte.

Förlåt, du denna sorgebonings hulda, Menlösa ande! Det är du, som nalkas. Bort måste allt besmittadt härifrån, Att ej ohelgas detta rena väsen.

KERN, med sorgsen bitterhet, i det han aflägsnar sig.

Då måste äfven Ni Ert hem väl lemna: Det torde kosta mer på den, som eger Ett sådant, än uppå en annan, hvilken Ej nå'nsin vetat, hvad ett hem vill säga.

Går långsamt bort.

SCEN VII.

Hexan. Mathilda.

Hexans ansigtsdrag klarna ännu mera vid Mathildas inträde, och närma sig en -- ehuru förvissnad -- skönhet, hvarifrån hvarje skymt af mörker vikit, sedan hon med ängslig hastighet undanskaffat lemningarna af de vildes måltid.

HEXAN.

Välkommen du, min andra, bästa morgon! Ljus hemtar du och frid, när helst du nalkas: Natt kan ej trifvas, der ditt öga lyser; Har godt du slumrat, då det slutet var?

MATHILDA, slående sina armar kring henne.

Nu är allt godt igen, se'n, moder, dig Jag åter ser så god och huld, som altid. Men mörka drömmar, gycklande, sitt spel Bedrifvit, natten lång, uti mitt sinne. Från afgrund ryckte de mig bort till afgrund, Och allestädes stod du, moder, oblid. Som jag dig aldrig skådat förr; än hotfull, Än varnande, du höjde upp din hand Och se'n den sänkte, pekande mot djupen.

HEXAN, orolig.

Var lugn, mitt barn. Du såg ju drömda bilder.

MATHILDA.

Gud vare prisad, som sin morgon låter På nytt belysa oss och dem, vi älske. Bedrager mig mitt hjertas klappning ej, Så leder morgonstrålen hit ännu En annan, den näst dig jag älskar mest.

Hon år till fönstret och blickar utåt skogen.

O, Herre! Huru härlig är din verld, När den ur natten dykar uppåt mot Ett ljushaf, flytande utur ditt öga, Som bortta'r makten ifrån nattens skuggor Och ställer det, som ädelt är och godt, I klarhet för den åter klara blicken. Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka, Såsom du är och städs' mot mig skall blifva. Och äfven honom skall detsamma gifva Åt mig uti hans hjertas varma sanning, För hvilken drömmens falska irrbloss flykta.

HEXAN.

Hans klarhet skall väl ställa småningom Din gamla moder så i skuggan, att Din kärlek ej mer finner väg till henne.

MATHILDA.

När denna väg ej ljusnar för min själ, Höljs den af dödens skuggor. Se'n mitt hjerta Af dubbel kärlek fyllts, du älskas dubbelt. -- -- Men hjertat längtar efter morgonluften Som seglet efter vindens andetag. Jag måste ut i skogens friska vildhet, Som ljuft af vårens första kärlek rörs. Farväl! Håll af mig, som jag älskar dig.

Hon skyndar ut.

HEXAN, följande henne till utgången.

Hur än din tanke svärma må kring rymden, Låt ej din fot förledas, att den följa.

MATHILDA, vändande tillbaka.

Till hemmet vänds ju tankens kretsgång heldst, Som dufvans vinge vände hem till arken.

Hon går.

SCEN VIII.

HEXAN.

Du blida dufva! Du min dystra lefnads Hngsvalelse och tröst. I dig jag finner. Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt. Ditt lif jag ryckte fordom undan döden; Skall jag dig kunna hägna ock emot Roffåglarne, som omkring dig slå neder? Det kan bli svårt; ja svårare ån störta Den, som förtrampat allt och allt vill värna. Med dig min själ förlorad ginge helt: Du faster mig ännu vid menskligheten. Nar jag din oskuld icke mer får se, När jag din kärleks värma ej mer känner, Då råder om mitt väsen endast hatet, Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt, Som från mitt folk och mig har röfvat allt.

Hon går inåt.

SCEN IX.

Scenen förvandlas till en vild trakt af den närbelägna skogen.

Krasinsky. Stenbock.

En gestalt à la Sarmiel stryker, bortvänd, öfver scenen: hunnen till dennes gräns, vänder han sig om och vinkar med handen åt Krasinsky. Denne gör ett steg framåt för att följa gestalten, men hejdar sig med beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot en nedbränd kullfallen fura, och stirrar med geväret i handen på marken, men slår plötsligt upp ögat, då en solstråle fallit på hans vapen.

KRASINSKY.

Se'n solen bjuder sig till gäst här inne, Är denna vildmark ej mer hem för mig. Det var ej ljusets makter här jag sökte. Ej deras spår förbrände denna mark, Så att ett gräs derur väl aldrig skjuter. Men hvad bekymra mig väl markens blomster Och frukt? Ej der jag mina skördar skär. De mogna vid en annan eld, än dagens, Och andra liar meja dem, än tärnans, Som drömmer om att bygga eget bo.

Han blir varse Stenbock, som ur skogen går emot honom.

Men hvem är denne gäst, som, fast med solen Han har gemensamt intet, dock förhatlig Än mer, stör detta ställes afgrundshelgd?

STENBOCK.

I fall Hin Onde sjelf lifslefvande För svaga dödlige sig täckes visa, Jag då väl äran skulle ha att skåda I eder hans stormäktiga person.

KRASINSKY, iskallt.

Ni kom för sent att denna ära vinna.

STENBOCK.

Men Ni har kommit tidigt nog --

KRASINSKY.

Ja väl!

STENBOCK.

Nej! säger jag; Ni kommit hit för tidigt; Så tidigt, att med obehörigt skall Ni hela verldens lugna hvila stört.

KRASINSKY.

Af verlden jag begär sjelf ingen frid, Och är ej skyldig frid med verlden hålla. Dessutom är min jagt utaf den art, Att knappt ens Ni har dermed något skaffa.

STENBOCK.

Vet Ni ej då, att tiden inne är, Då skyttet är förbjudet?

KRASINSKY.

Men jag söker Det värsta rofdjur blott. Jag ville se Den, som sig tror ha makten mig förbjuda, Att drabba dermed samman, när mig lyster.

STENBOCK.

Ni tycks ej ha hört talas om Claes Fleming?

KRASINSKY.

Jag honom sjelf har ofta tala hört.

STENBOCK.

Och Ni ej fruktar, lyder honom?

KRASINSKY.

Nej!

STENBOCK.

Af hvem beror ni då, om jag törs spörja, Då för herr Fleming ni ej har respekt, På denna finska mark, der ni nu står?

KRASINSKY.

Er öppna fråga kan få öppet svar Till hälften blott. Konung Sigismund I Polen har jag svurit tro och huldhet; Här lyder jag en makt, för hvilken Ni Väl böjer Eder, mer än ni vill visa; Men om jag den skall nämna, vete -- Fan.

STENBOCK.

Ni söker undanflykter -- --

KRASINSKY.

Ännu aldrig Krasinsky flydde undan. Allraminst I denna stund han dertill spörjer lust.

STENBOCK.

Ni måste stå till svars --

KRASINSKY.

Ni är en narr, Som lockat mig att täfla med Er sjelf Om denna värdighet, då jag mig nedlät Att gå för mycket in i svaromål.

STENBOCK, blottar ursinnig sin värja.

Försvara dig, du bof! Jag gälda vill De trenne skotten med ett enda tag.

KRASINSKY.

Om Eder plit för Er har något värde, Så se med lugn derpå ännu en gång: Det är den sista, Ni kamraten skådar.

STENBOCK.

Du sjelf ej sol och stjernor mer skall se.

KRASINSKY.

Ej dessa äro mina ögnamärken.

Krasinsky slår, -- efter några få tag --, värjan med jättekraft ur Stenbocks hand, så att den kastas långt inåt skogens mörker.

STENBOCK.

Det var ett björnatag! Bland hundra männer, Jag redan frestat, ej jag funnit än En arm, så styf som er. Vi ska' bli vänner!

KRASINSKY.

Det gör mig ondt, att ej Ert anbud jag, Så smickrande det är, kan taga mot. Min vänskap längese'n jag re'n gett bort; Och han, som fått den, delar ej med någon.

STENBOCK.

Jag skattar honom afundsvärd och lycklig.

KRASINSKY ironiskt.

Ni är dock mer än god mot honom. Han Skall ofelbart Ert tänkesätt belöna Så, som ni tyckes väl förtjena det.

Stenbock aflägsnar sig på en fåfäng upptäcktsfärd efter sitt svärd. Krasinsky ser emellertid Johan Fleming under kärleksfullt samtal med Mathilda, närma sig den nejd, der hexans boning är belägen.

Jag ser, att man i dessa nejder stämmer Ock andra möten, än det nyss jag haft. För min del gerna. Redan är förgången Den tid, då sådant lockade min håg. Det är din lycka, kärleksdruckne pilt, Och kanske äfven hennes. Ty förlorad Du vore, om mig samma eld förtärde, Som i den stunden, då jag vigdes vid En annan flamma, som sin brudgum bidar. Förlorad är hon väl i alla fall; Men ej det tillhör mig deröfver grubbla. Ett under tycks dock den der hyddan vara: På en gång ugglebo och dufvonäste.

Han går.

SCEN X.

Johan Fleming. Mathilda.

JOHAN FLEMING.

Jag aldrig vetat förr än denna morgon Hvad vår vill säga. Hittills tycktes mig, Att våren var ett vinterns svaga barn, Som lemnats efter blott till hälften vaknadt, Då modren flydde uti hast sin kos För att sin nöd på Lapplands fjällar gömma. Nu först jag fått Ditt klara öga se, O Vår, naturens son till brudgum mogen. Jag tycker blommor dofta, väfda in Uti Din snödrägt, som från skuldran sjunker, Och diamanter blixtra utaf lif, När solens gyllne fingrar med dem leka. När stjerna efter stjerna smälter bort Bak rosigt förlåt uppå himlens fäste, Och varma fläktar, hvilkas glöd dem löste, Fly ned till jorden, båda vårens ankomst; Då möts på halfva vägen dessas anda Af andar stigande från haf och jord. De gjutas i hvarann, som tvenne själars Uti den kärleksvarma kyssens famntag.

MATHILDA.

Ej vårens anda och ej kärlekens Har likväl makt att jaga hvarje töcken Från själens himmel eller från naturens.

JOHAN FLEMING.

Jag tror du älskar mig, och derför tyckes Din töckenlära icke sakna sanning.

Räcker åt Mathilda en blomsterbukett, hvilken han dolt på sitt bröst.

Se der likväl en talisman, hvarmed Jag fläktar lätta skyn ifrån Din panna, Som vårens vind från fästets klarhet molnet. Se dessa första kyssar, plockade Åt dig, från vårens egna unga läppar.

MATHILDA mildt leende.

Det kan förlåtas än, blott mig du lofvar, Att ej från andra läppar plocka annat.

JOHAN FLEMING.

Befall mig dö af hunger, och du lyds. Men den befallningen jag ej kan lyda.

MATHILDA, med låtsadt missnöje.

Då i en sådan småsak ej min vilja Är lag, jag intet mera har att bjuda.

JOHAN FLEMING.

För mig den dock är större än mitt lif, Ja, ej stort mindre än min kärlek sjelf. Fast du är ledsen, gör mig dock till viljes Ännu en enda gång. Låt värman af Din kyss sig gjuta på den arma blomman, Som, bruten, rönt för litet solens värma.

Pekar på en viss blomma.

MATHILDA.

Du bröt den, Johan, drifven af din kärlek. O! om din kärlek skulle en gång -- -- Nej! Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare Från drömmens mörker, än på ljusa dagen! En kärlek såsom min i brutna blomman Ej frukta bör en bild utaf sitt öde.

Kysser blomman häftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter.

JOHAN FLEMING.