Part 13

Du hör dess stämma ej. Den qväfs af blod.

CLAES FLEMING.

Du menar väl mitt eget, som jag gjutit Till hägn för denna thron, den jag försvarat.

Han pekar på thronen.

HEXAN.

Det är en droppe, mot det haf, som bortsköljt Från denna bygd all rätt, all frid, all lycka. För detta stämmer jag Claes Fleming, dig, Att stå till ansvars intill domedagen.

CLAES FLEMING.

Hvadhelst jag gjort, det gjordes för min Konung, Och räknas skall som bot emot din fordran, När redogörelsernas timma slagit Och jag mitt värf har fyllt.

HEXAN.

Du fyllt det re'n, Så vidt dig gifvet var att detta fylla!

CLAES FLEMING,

Då Kungen i Upsala gick att taga Emot sin krona, svärdet bars af mig. Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu Uti min sista strid, som i min första. Men äfven här än återstår likväl Så mycket, som min kraft i anspråk tager. Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd, Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud. Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta Sitt bogspröt in uti det helga vapen, Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas. Det får ej ske, så länge denna hand Kan höja sig ännu, -- så länge vilja Bor än i detta bröst, och än en tanke Uti mitt hufvud mäktar viljan styra. En Herre blott har detta land och rike: Han heter Sigismund och ej Carolus. Bevis, att jag för Svea Konungs rätt Ej stridt, såsom det höfs en riddersman -- Och denna thron, som jag med lif och blod Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall. Tilldess jag kämpa vill --

HEXAN.

Du kämpat ut! Hon pekar utåt hafvet. Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar, Som der i fjerran peka hitåt, visa Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga. Gif rum! Du falla måste under bördan Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst Förkunnas genom mig. Och med dig faller Den utaf brodermord nedtryckta thronen, Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit.

Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och fasthåller sig dervid.

CLAES FLEMING.

Omhägnen, högre Makter, Kung och land!

HEXAN.

Din Konungs undergång är landets räddning.

CLAES FLEMING.

Det mörknar för min blick -- men vilda lågor Dock tränga genom mörkret. -- Sluka de Min dotter eller din? --

HEXAN.

Min dotter blott Du lyckades förgöra. Din -- hon lefver.

CLAES FLEMING.

Min dotter lefver, sade du? --

HEXAN.

Hon nalkas.

SCEN XIV.

De förre. Mathilda.

Mathilda stapplar in, äfven hon med döden inom sig. Claes Fleming öppnar sina tillslutna ögon, och stirrar några ögonblick på Mathilda.

CLAES FLEMING.

Ja, det är hon -- mitt barn, och -- Johans brud!

Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd. Kronan nedfaller och rullar längs golfvet.

HEXAN.

Så stolt, du upprätt stod -- du faller, Fleming. -- J store Andar, uti hvilkas hand Ett ringa redskap jag fått vara, låten Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras!

Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik.

MATHILDA.

Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek!

HEXAN.

Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min. Mer stark, än kärleken, var likväl hatet.

Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan.

MATHILDA.

Oblidk'liga! Du utfört, hrad jag fruktat!

Hon nedsjunker död, gömmande sitt ansigte vid Claes Flemings bröst.

HEXAN.

Död. äfven hon! -- Hur kunde hon dock lefva?

SCEN XV.

Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk.

Fru Ebba Stenbock hastar in, åtföljd af flere personer. Hon framträder och betraktar de döde under storsint, resignerad sorg.

FRU EBBA.

Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder, Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt En enka, sörjande den man, hvars like Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den Vi vilje alla stå till sista man.

LUBOMIRSKY.

Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet Vill på dig störta, sträcks mot det min lans.

En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba.

EN RÖST.

Se der står hon, som hitträngt med förderfvet; Sin gerning följe hon i gräsligt spår.

FRU EBBA.

Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt; Men hon omenskligt led -- och han blott hata.

Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar, endast hörbart för denna.

Men om du ägde rätt att hata Fleming; Hvad gjorde dig väl detta stackars barn?

HEXAN hviskande.

Det bättre ar för dig, liksom för henne, Att hon som lik blir klädd, än såsom -- brud; Ty hennes olyckssälla moder var Ock hennes brudgums mor!

FRU EBBA.

Ha -- modershjerta! Var sådan meningen utaf din hviskning?

Sändebudet inträder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk.

SCEX XVI.

De förre, Sändebudet, Johan Fleming, De Vijk.

SÄNDEBUDET.

Hvad hända skulle, skett. I spillror ligger Kung Sigismundi thron, och värnet störtadt. Men kronan, hvilken rullat här i stoftet, Jag fångar upp och för den dit den hörer.

Han upptager den fallna kronan.

LUBOMIRSKY.

Kom ej din hand dervid! Den bränner handen, Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar.

SÄNDEBUDET.

I Nordens land ett hufvud finns allenast, Som passar för den. Det skall hafva kronan.

Han och Lubomirsky draga sina svärd. Sändebudet drifver, våldsamt kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä vid de döde.

DE VIJK.

Till kamp! Hur rik än tiden är på sorg, Åt klagan intet ögonblick kan egnas: Så stor och nära som vår sorg, står faran.

Alla hasta ifrån scenen åt olika häll. Äfven Johan Fleming spritter upp.

JOHAN FLEMING.

Ditt kalla stoft mig säger, store fader, Att af din son du fordrar mer än klagan.

SCEN XVII.

Scenen förändras till en skogstrakt. Solen år nära sin nedgång.

Catharina Månsdotter. Kern.

Catharina Månsdotter har nyss stigit ned ur en portschäs, och träder några steg fram, omgifven af personer, hörande till hennes följe. Kern nalkas med förvridna och halffåniga anletsdrag, utan att drottningen blifver honom varse.

CATHARINA.

Här är oss godt att vara! De af mödan Förtröttade sig hvile, liksom dagen. Hur ljuft här flägtar qvällens svala frid!

KERN.

Med Eder vare frid! Förlåt, att öfver Min läpp har halkat en så dristig önskan. Men ej det vore helsosamt, om friden Alldeles skulle flytta bort från jorden.

CATHARINA.

Har ifrån Er den flytt?

KERN.

Nej, ingalunda. Jag har visst ej att klaga öfver något, Och kan knappt minnas, att jag friden känt. Men fastan, som i trenne da'r och nätter Jag undergått, ej varit egnad att En närmare bekantskap dermed knyta.

CATHARINA.

Ack! Ni är en papist? Men lika mycket, Ni är dock menska främst.

KERN.

Oändligt mindre Jag anspråk gör uppå den sista titeln, Än på den första -- fast ej heller den Tillkommer mig.

CATHARINA.

En like är Ni dock: Tillåt oss derför, att med Eder dela Det lilla, som vi kunna bjuda nu, Ehuru Edert skick utvisar, att Ni varit mera van att ge, än taga.

KERN.

Ja, ja! Så är det. Om jag icke gifvit För mycket, så eländig jag ej vore. Åt en, som hungrade, jag bjöd en gång Så att blott nöd se'n återstod för mig, Fast han befriades från sitt elände.

CATHARINA.

Dess större pligten är ju för oss andra, Att söka vedergälla, hvad Ni gjort.

KERN.

O! tal' om vedergällning ej; då måste Hos skogens vilda djur på nytt jag söka En tillflykt. Om de sönderrifva mig, Sin vedergällningsrätt de dock ej öfva.

CATHARINA.

Jag ville icke såra Er. Förlåt Om, mot min vilja, jag hos Eder väckt Ett minne, det Ni önskade förjaga.

KERN.

Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät Att om förlåtelse här bedja en, Den Gud och menskor ej förlåta kunna. Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma I bättre dagar fordom. Edert anlet Än lyser för mitt matta ögas blick Som sol'n i nedergången der på skogen.

Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen, sjunker han på knä.

O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka, Som stilla ville, Kern, din heta hunger. Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig, Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas.

Kern fattar Catharinas hand och hon låter sig af honom föras.

SCEN XVIII.

En mellan-rideau gär upp.

De förre. Stenbock.

Stenbock synes bunden vid ett träd, blödande ur flera sår.

STENBOCK.

Finns ingen djefvul här, som nådestöten Kan ge åt en, af hvilken ingen skonats.

EN RÖST.

Det är den vilde Stenbock. Gånge honom Som han det vill.

Catharinas följeslagare blotta sina värjor, för att genomstinga honom.

CATHARINA.

Nej, af barmhertighet Är mer än någon han uti behof.

STENBOCK.

Förbannelse! Så djupt den starke Stenbock Sjönk, att en qvinna kan förhåna honom.

CATHARINA.

Herr Olof, vi ju vilja Er blott rädda.

Hon nalkas Stenbock och söker lossa på hans band samt torkar ångestsvetten från hans panna. Han befrias genom Catharinas omgifning och igenkänner henne.

STENBOCK.

Hvad! Ni är Konung Eriks maka och Ni känner Stenbock -- och vill rädda honom.

CATHARINA.

Emedan jag Er känner, vet jag äfven Att jag Er rädda bör. -- Hvem gör det annars?

STENBOCK.

Är det ej Eder pligt, att mig fördöma!

CATHARINA.

Der Gud har dömt, ej menniskorna döme!

STENBOCK.

Är Guds barmhertighet för mig då stängd?

CATHARINA.

Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning.

STENBOCK, knäböjande.

Blif Du mitt helgon och bed för min själ. Om ej Din bön försonings-porten spränger, Sluts den igen för mig -- -- för evigt, evigt.

SLUT.