Part 12

Du faller, arma flicka, som millioner I striden fallit, lyftande till seger De välden, throner, tankar, hvilkas sak För kämpa-skaran varit fremmande -- Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.

SCEN V.

Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.

Stenbock. Lubomirsky. Folk.

EN KARL.

Jag ser, att något är å färde här.

EN ANNAN.

Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?

DEN FÖRRE.

Ni stal ifrån mig just densamma fråga, Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke Likväl, att jag en smulgråt är; och pank Så hastigt göres. Med förenta krafter, Vi vände oss till denne der. Hans näsa Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. --

Vändande sig till den påpekade.

Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela -- --

DEN TREDJE.

Jo visst! För hela verlden har jag snus, Af egen art och verkan och tillverkning. Men dermed är ej tid. Ty större frågor Här skola göras. Kuggas måste en, På hvilken snus ej biter -- knappast krut.

DEN ANDRE.

Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt! Vi äro med, om det ock gällde fan.

DEN TREDJE.

Väl just ej honom sjelf, men likväl en Ibland hans bästa bundsförvandter.

DEN ANDRE. Vår Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör Dess pina dock så kort, som möjligt.

DEN TREDJE.

Föga Er fyndighet mig tyckes passa till Ett längdmått för nyfikenheten, då Ni icke gissat, att det gäller Fleming.

DEN ANDRE.

Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast. Bjud åt de andra herrarne. Jag tager Min Maths ur skolan.

Han drager sig undan.

DEN TREDJE.

Och jag tecknar genast Uppå din rygg ett harpass, som betyg.

Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas, uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar.

STENBOCK.

Det är såsom jag sagt: hans tyranni Af inga gränsor mera vet. Utur Sin egen son han just på detta stället Det unga blodet tappa skall.

EN POHLACK.

Och detta Med rätta, om det samme pojke är, Som vår Krasinsky slog -- --

EN ANNAN.

Nå, har man sett Förr en krabat, så långsint, som den der? Var då Krasinsky icke värd sin död? Han, som med satan slutit ett förbund Och som var värre sjelf, än sjelfva fan. Är det väl billigt, att den stackars gossen Skall dräpas som en hund, då han befriat Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger: Det får ej ske, och blott den värsta mes, Med händerna i kors, kan det tillåta.

POHLACKEN.

Men blossa då ej upp, som tända blår! Nog vet du, att din mening min är äfven.

Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva sitt bifall tillkänna.

DEN FÖRSTE.

Jag hört af säker hand, att han skall släpa Hit ännu mer af det utländska packet, För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt Än finns af landets egna barn, dem ej Han hunnit äta upp. Ja, det berättas För visso, att blodhundar, stora såsom Små elefanter, göra tjenst vid skaran För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål Och sönderrifva allt, som der sig dolt; Och blifver något öfrigt, slukas det Alldeles rått af hedniska Baschkirer, Kalmucker eller annat dylikt otyg.

EN ANNAN.

Det vore ryslit, men dock ganska troligt Om denne, som i natt skall låtit strypa Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd, Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor.

DEN FÖRSTE.

Ja, lita sedan på Claes Flemings ord, Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven. Så länge lifvet sitter i en, måste Man förekomma den menedaren, Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes.

EN TREDJE.

Hvad skall man vänta sig af en, som smyger Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra Till en papistisk håla, inredd till Kapell i sjelfva slottet. Christendomen, Den rena, sanna, löper största fara Om denne Antichrist ej rödjes undan.

En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig tala till trosförvandter.

EN FJERDE.

Det är en sak, väl värd att rätt behjertas. Hans grymma falskhet sträcker sig ju till Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor Må råda, men ock till vår helga lära. Man aktar Konungens och Påfvens bud För intet -- låter kätteriets ogräs Allt mera frodas, tills det öfvervuxit Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.

Härvid uppstår ett väldigt sorl.

EN RÖST.

I helvetet med dig, du värsta ogräs, Som, itändt, bränna skall på Flemings samvet. Ett sådant Regimente, under hvilket Slikt kan uttalas uppå öppet torg, Bör kastas ned i grundsdjupet, dädan Det kommet är. Gå att bereda vägen!

Papisten nedkastas och misshandlas svårt. Stenbock vänder sig till Lubomirsky, som dittills gått mellan grupperna, utan att deltaga i deras oväsende.

STENBOCK.

Gör slut på packets gräl! Ett hufvud gif Åt dessa skilda lemmar. Led dem fram Med enigheten af Er viljas kraft.

LUBOMIRSKY.

Ursäkta mig! Mitt hufvud tycker jag Dock nästan är för godt till ett åt packet.

STENBOCK.

Det medges lätt, herr Grefve! Men till medel I Eder hand är packet ej för godt. Ni det begagnar, såsom närmsta tillhugg I nödens stund, att dermed drabba, hvad Ni vill åtkomma. Se'n det gjort sin tjenst, Uppå sin sophög kastas det tillbaka.

LUBOMIRSKY.

På mig går ingen nöd, så vidt jag vet.

STENBOCK.

Såå? Verkeligen! Ni då icke hört, Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt Ock förolämpad. Pohlens hela adel En hjertstöt fått i hans person; och pacta Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle Antasta våga, blifvit sönderrifna Utaf en sådan herre, som -- Claes Fleming. Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen Sitt hopp har byggt -- Ni, Republikens stolthet Ni skulle rygga för en möjlig fara. Ni vågar ej förfäkta här i fjerran De rättigheter, som i Pohlen skulle Till löftesmän ha Edert lif och blod? Er frihet här förrådes -- det är skam. Men att en Lubomirsky ser derpå, Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till Att den försvara, är dock något värre.

LUBOMIRSKY.

Hvem dristar sig att tala här om skam, Förräderi och feghet, och att blanda I denna dy ett namn, som Lubomirskys? En annan stund hans lif det skulle kosta, Och kosta skall det ock. Men ögonblicket För dyrbart är, att piska ur hans skinn Den smädelse, hvaraf det är så stinnt. Hit! Hit! Kanaljer -- J, som kifvens der Om lappri med hvarandra. J ju veten, Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter Så bittert smaka Eder alla. Följen Blott mig, och med gemensam styrka skole Vi rycka upp den roten, och af trädet Oss skära spön att tukta denne best, Som alla våra rättigheter kränker.

EN RÖST.

Rätt underligt ljöd början af hans tal, Men slutet var galant och han ju ser Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen?

EN ANNAN.

Du känner icke Grefve Lubomirsky? Det var besynnerligt. En riddarsporre Ej fästad finnes vid en mera dråplig Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän Han månde gå, vi kunne trygge följa. Han, som har lefvat städs i stora verlden, Vet hvad som passar bäst för hvar och en.

DEN FÖRSTE.

Bör man alldeles blindt då honom följa?

DEN ANDRE.

Det är tvärsäkert!

DEN FÖRSTE.

Men dock något vådligt. Går allt på tok, nog slipper han väl undan: Småtjufven hängs -- den store, han går fri, Såsom det heter. Det är vi, som lemnas I sticket.

DEN ANDRE.

Åh, var lugn! -- Har ingen fara! Om Flemingen jag känner rätt, så göres Herr Grefven till ett hufvud kortare. Då är en småtjuf, såsom du, långt högre.

DEN FÖRSTE.

En sanning, djup som natten, klar som dagen!

Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat med de särskilda grupperna.

LUBOMIRSKY.

Tar ej Ert prat omsider, något slut? Den, som är menniska, han följe mig Till slottet! Fänaden må stanna här!

MÅNGA RÖSTER.

Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!

ANDRA RÖSTER.

Nej -- först vi bryte Johan Flemings fängsel!

Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna, utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.

DANIEL HJORT.

Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt Till dessa stigar, der du nedåt halkat, Från brott till brott, från uselt till mer uselt Lönnmördare, bakdantare, spion, Din väg skall blifva kort numera! Jag Vill sörja för, att du snart nog befrias Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat Hvad hafve ej vi andre rätt att göra, Då landets ädlingar som Stenbock handla?

SCEN VII.

Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s, Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron, hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden. Ett af fensterna leder till en balkong.

Claes Fleming. En Officer.

CLAES FLEMING.

Min vilja du förstått?

OFFICEREN.

Till punkt och pricka.

CLAES FLEMING.

Så rätta dig derefter. Du väl mins, Att en försummelse med lifvet gäldas, I fall, som dessa?

OFFICEREN.

Ej så lätt det glömmes.

CLAES FLEMING.

Så gack i Herrans namn och gör din pligt Emot din Kung, som vet förtjensten löna.

Officeren går. De Vijk störtar in, och snart derefter äfven Johan Fleming.

SCEN VIII.

Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.

CLAES FLEMING.

Jag var beredd på sällsamma besök. Er visste jag dock ingalunda vänta. Har det så långt då gått, att Flemings vilja Ej ens med fängselbommars tillhjelp och Med riddar-edens, binder någon mer?

DE VIJK.

Din vilja är oss lag och lik Guds bud; Om här vi stå, är det att den förnimma.

CLAES FLEMING.

Det var ej här den skulle Er förkunnas.

JOHAN FLEMING.

Af en upprorisk, stormig skara bröts Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit Inunder hotfullt dån, liksom lavinen. Jag blygs försäkra, att vi icke bedt Om en befrielse, lik denna. Löse Vi ryckte oss ifrån befriarhopens Smek -- mer förhatligt, än den tyngsta boja.

DE VIJK.

Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön: Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod, I denna stund allenast. Nu vår plats Framför ditt stora, stolta hjerta är. Gud gifve, att det blefve oss beskärdt Din godhet löna och vår kärlek visa. Med strömmen af vårt bästa hjerteblod. Låt oss i detta ögonblick ännu En gång få vara dina söner, att Den skönsta rätt vi äge -- dö för dig. När faran är förbi, vi åter äro Blott dina fångar, -- om ej döden vänligt Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.

Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.

CLAES FLEMING.

Ej okärt blefve mig, att stödjas af Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall Här vore fara eller nöd å färde. Men detta väsen, som sig blåser upp Uti sin tomhet till en hvirfvelvind, Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst. Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall, Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje: Det är Er trohets och Ert mannamods, Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta. Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat, Än der Ni hittills dvalts -- men det är ljust Och varmt. Ni der otåligt redan väntas. Er skynden derför dit.

Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar i detsamma ut derifrån.

Men se! Det tyckes Som bojan ej har tålamod att bida Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet Jag af den väntat. Men kanske dess bättre För fången svarar hon hans hela lif.

Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn.

SCEN IX.

De förre. Mathilda. Lubomirsky.

MATHILDA.

O! Visste hela verlden, som jag vet, Hur god och ädel du dock är -- --

CLAES FLEMING, leende.

Du sjelf Ju derom icke länge varit viss. Du derför ej får vara ond på verlden, Om hon i det, liksom i mycket annat, En smula farit vilse.

MATHILDA.

Nej! Förgäfves Du ber för henne. Jag är ond på verlden.

Lubomirsky inträder och hör dessa ord.

LUBOMIRSKY.

Gör, sköna Dame, dock undantag för en, Hvars hyllning sig för Edra fötter kastar, Mer vördnadsfullt, än någon anns.

Mathilda kastar en stolt, kall blick på Lubomirsky, och aflägsnar sig, jemte Johan Fleming och De Vijk.

SCEN X.

Claes Fleming. Lubomirsky.

CLAES FLEMING.

Herr Grefve, Ni kom som skickad. Jag var i beråd, Att be Er hedra mig med Ert besök.

LUBOMIRSKY, vresigt.

Ni kunde Er bespara det besväret, Såsom Ni ser.

CLAES FLEMING.

Jag tog det ock för afgjordt, Att när det gällde Kung och land, de icke Behöfde bida länge. Deras tjenst Ju finner städse Lubomirsky redo, Som vore fråga om ett -- rendez-vous -- Är det ej så, man kallar i Paris De ömmes möten?

LUBOMIRSKY.

Visserligen! Ja, Så klingar detta ljufva namn på ting, Än mera ljufva. Hvilken stad, Paris! Och hvilket land, det Franska! Kärlekens, Galanteriets tjusningsfulla lustgård! En månad der mer fröjd åt menskan skänker, Än i decennier Nordens bleka sol.

CLAES FLEMING.

Det rika kapital, som Eder bildning, Erfarenhet och ridderliga sinne Ha' samlat in uti kulturens länder, Får icke gräfvas ned -- ej gå förloradt. Vår egennytta, som vill draga fördel Deraf, är icke mera tadelvärd, Än Eder äregirighet, då den Vill göra gällande förtjenst och lycka.

LUBOMIRSKY.

Det medges: när min ära sätts på spel, Min girighet af inga gränser känner.

CLAES FLEMING.

Ni inom dessa måste få ett spelrum, Ej mindre fritt, än stort. Se här min plan! Ni hört kanske, att -- missnöjd med klimatet Och annat här -- Furst Radzivill har önskat Till Pohlen återvända. Då jag såg Den platsen tom, som hittills fyllts af honom Det första namn, min tanke flyttade I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve.

LUBOMIRSKY.

Men -- --

CLAES FLEMING.

Jag förstår de inkast, blygsamheten Vill lägga uti vägen för min plan: Er egen ungdom, grånande förtjenst Hos mången annan -- eller mera dylikt Ni vet likväl, att ej så lätt jag bringas Ifrån en föresats. Gif derför vika. Det bud, som återgår i dag till Pohlen, För med sig mitt förslag i denna sak: Och kärt mig vore, om Ni äfven sjelf Personligen det ville understödja, Ju förr dess heldre, hos vår Kung och Herre.

LUBOMIRSKY.

Min tacksamhet -- --

CLAES FLEMING.

Det är ju jag, som borde Er tacka för den redebogenhet, Hvarmed Ni andras önskan går till mötes.

Officeren återvänder.

SCEN XI.

De förre. Officeren.

CLAES FLEMING.

Är det, som göras skulle, redan fullgjordt?

OFFICEREN.

Jo, till det bästa.

CLAES FLEMING.

Hur gick dervid till?

OFFICEREN.

Som Ni befallt. Af ryttare och knektar Jag sammandrog en skara, ställde den, Med laddade gevär, till hands att vara, Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle. Se'n trädde jag till hopen, mött af vilda Åthäfvor, skri och -- --

CLAES FLEMING.

Det förstås. Men fortfar!

OFFICEREN.

Man var ej ense om, hvad göras borde. Då en del ville spränga slottets port, Förmente andra, att man borde bida Tills upprorshopens hufvudman hann komma Tillbaka ifrån den beskickning, hvarmed De låtit honom bortgå.

LUBOMIRSKY, med yttersta förbittring.

Ha -- de lumpne Trashankarne!

CLAES FLEMING.

Tag saken kallt, min herre! Ert nit för Kungens bästa hänför Er.

OFFICEREN.

Omsider gaf man mig gehör. Jag sade: Ni önskar göra bruk af denna stund, Då stadens hedervärda borgerskap Så talrikt var församladt. Öfvertygad Om dess deltagande för husets lycka, Ni ville ej förhålla, att i dag Förlofning skulle firas mellan fröken Mathilda Gustafsdotter och herr Johan. Derefter inbjöds stadens menighet, Till slottet och till platsen deromkring, För att betydelsen af festen höja.

CLAES FLEMING.

Hur upptogs detta budskap?

OFFICEREN.

Ändlöst jubel Flög, såsom svar derå, kring land och vatten.

CLAES FLEMING.

Och derpå skingrade sig hopen lugnt?

OFFICEREN.

Så hastigt var ej lugnet återstäldt, Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan Till slottets port, var idel menlöshet Mot ilskan, som i sinnena sig tände, Och ledarns namn och rykte vildt förtärde. Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven, Men sviken och förrådd. Och som de sleto Hans ära, ville de ock sönderrifva Hans kropp, om tag på den de kunnat få.

LUBOMIRSKY, med raseri.

De fege skurkarne! Om de ock vore Så många, såsom män på Wohlas slätt, När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam Skall skingra, stycka och tillintetgöra, Liksom ett lejon lammens usla skockar.

CLAES FLEMING.

Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu; Er känsla brusar mot de vilseledde, Liksom en vårflod öfver låga bräddar. Skall jag, som ren var man, då Ni ännu Ej hade skådat dagens ljus, Er säga, Hur lätt sig känslan vilseleda låter? Den är en källa dock till godt, som ondt. Döm derför icke strängt, när den gått vilse, Men led den heldre hä'n till ädla mål,

LUBOMIRSKY.

Att döma så, var hittills endast gifvet En enda menska -- Henrik af Navarra. Med undran ser jag Er med honom täfla.

Officeren går. Mathilda inträder, bärande en präktig pokal.

SCEN XII.

Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda.

MATHILDA.

Se, fader! Stadens horgerskap förärat Oss denna gåfva, såsom underpant Af frid och endrägt.

CLAES FLEMING.

Herrlig gåfvan är, Men vida herrligare deras önskan.

MATHILDA.

De en begäran till sin gåfva fogat.

CLAES FLEMING.

Hvad vilja de? Det kan blott vara ädelt,

MATHILDA.

De önska skåda dig -- och vid din hand -- --

CLAES FLEMING.

Hvem då? Kanske min yngsta dotter?

MATHILDA hviskar rodnande och knappt hörbart.

Ja.

CLAES FLEMING.

Hur vackert röjer sig ej folkets sinne! Och det är så naturligt. -- Menskan kastar Ju gerna blicken på en rosig framtid, Som lofvar träda fram ur det fördolda. Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan En skål vi skole tömma för vår Kung Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt.

Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.

MATHILDA.

Det rätta ögonblicket nu är inne: Jag ser Guds vilja, och den måste ske. Hård hjelten blifve emot allt försåt!

CLAES FLEMING.

Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra Att såsom husets vän oss följa dit.

Han pekar utåt balkongen.

Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.

LUBOMIRSKY.

Mitt rätta ställe, store man, är aldrig Vid Eder sida. Minst den är det nu. Men jag Er följer in i sjelfva döden, Om Ni befaller så, -- som skugga jag Mig ställa vill invid Er beros-dager.

Mathilda återkommer, med bägarn ifylld.

CLAES FLEMING.

Har du beredt en ljuflig dryck?

MATHILDA.

Så ljuf, Som all min kärlek kunnat åstadkomma.

Claes Fleming fattar Mathilda med högra handen och Lubomirsky med den venstra, samt förer dem ut på balkongen. Ett doft sorl uppstår i början bland den nedanföre församlade folkskaran, och några röster ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men då Mathilda, vänligt vinkande med handen, druckit ur bägaren, hvilken hon sedan med förklarad blick räcker åt Claes Fleming, och denne tömt den, uppstiger ett omätligt jubelrop, kvarur förnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr Gustafs dotter!"

CLAES FLEMING.

Vår Konung lefve och hans trogna folk!

Hexan har härunder inträdt i salen. Hon hör med harm glädjeropen skalla.

HEXAN.

Hvad som bör ske, det måste ske nu genast. Det gäller ej min hämnd allenast, -- men Matbildas frälsning ur förtappelse.

Claes Fleming återvänder med sina följeslagare, mycket blek, men med fridfullt uttryck på sitt anlete. Då de nalkas, drager sig Hexan åt sidan, så att hon ej af dem förmärkes. Lubomirsky och Mathilda gå åt skilda håll. Claes Fleming stannar qvar.

CLAES FLEMING.

En stund, som denna, gjuter vallmodoft På tusen bistra minnens vakna sorger. Ett enda bland dem somnar aldrig bort, Hur än jag månde vagga det till hvila.

Hexan framträder.

SCEN XIII.

Claes Fleming. Hexan.

HEXAN.

Du ej dess rätta vagga återfunnit; Den blef ju nedgräfd uppå Svidja gård. Jag vill dig hjelpa, att den söka upp.

CLAES FLEMING.

Förfärliga! Som modren för oss alla, Som jorden, är ditt sinne. Hvad deri Du slutit, ingen makt kan återtaga.

HEXAN.

Det dig förundrar -- du, som dock så mycket Har kunnat rycka från en moders famn.

CLAES FLEMING.

Blott genom ett du väcka kan förundran: Om till försoning du din hand mig räckte.

HEXAN.

Claes Fleming älskar ej att öfverträffas, Men såge gerna dock sitt nidingsdåd Besegradt af ett annat -- min försoning.

CLAES FLEMING.

Hvem ville stiga i sin graf, och genom Dess hvalf, för Gud med oförsonadt sinne?

HEXAN.

Du har väl dina skäl, att det ej vilja! Det vore så beqvämt, att hopa på Det onaturligaste ibland dåd En ännu mer vidunderlig försoning. Se'n du Guds jord till belvete förbytt För mig, du funne lämpligt, att Guds himmel För dig jag öppna skulle. Heldre dock Dess port sig slute till för alla tider Och allan evighet. Må fromma själar, Som redan föddes och än födas skola, Derpå förgäfves klappa -- heldre, än Att den för din fördömda själ upplåtes.

CLAES FLEMING.

Ett hat, så ogudaktigt såsom ditt, Ej hittills skändat jorden.

HEXAN.

Då Claes Fleming I dag, för femton år se'n, kokte upp Det hatet, trodde han, kanske, sig reda Blott till en hvardagskost.

CLAES FLEMING, bleknande än mer.

I dag! Ja väl, På denna dag det skedde. Hvarför sofde Ej solen bort den dagen -- blott den enda!

HEXAN.

Ej solen ville dig förhindra från Att visa den en syn, som förr ej skådats. Hon derför lät ditt blinda raseri Nedbryta alla möjlighetens skrankor. Dock, menskors galenskap ej henne angår: Hon annars nyss sitt öga skulle slutit, För att ej leda fram den druckna hopen, Som fick förstärkning af en man, hvars minne Sig trodde dricka broderskål med glömskan.

CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet.

Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga I detta ämne, alltför godt för dem. Vill du, att smittan, af din ondskas pest All godhet mörda skall, som rörs i verlden? Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar, När folk och konung sig hvarandra närma.

HEXAN, utbristande i vildt hånskratt.

När folk och Konung! -- Hvilken Konung har Sin famn här utsträckt mot ett lyckligt folk? Har Eriks vålnad brutit sig en väg Ur fängelset deruppe, hvilkets golf Hans sorgbetyngda fjät så länge hålkat? Har han väl rest sig upp, att skipa rätt, Ur sin okonungsliga graf, dit han Af kungligt brodermord för tidigt kastats? O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming Som höfding uppå Åbo slott; och andra Än jag då skulle sköta hämndens pligter. Med Kungen menas ej ens konungsmördarn, Som, om han varit skild igenom blodet Och några trappsteg från sin broders thron, Ej derpå lyfts, men uppå hjul och stegel. Då här om folk och konung talas, gäller Ej frågan ens den ömkliga Papisten -- --

CLAES FLEMING.

Ditt majestäts-förbrytande förtal Ej längre rasa får -- --

HEXAN.

Jag hann ju icke Ens än till under-konungen Claes Fleming, Och till hans trogna folk, så väl förtjent Utaf hans lyckosamma, milda spira, Då det, beskedligt barn, på sina knän Kröp hit att kyssa riset, som det tuktat.

CLAES FLEMING.

Jag borde tacka dig, att du dig harm Lät rasa ut till detta fält, hvarest Mitt hjerta möter dig med lugna slag.

HEXAN.