Part 11

Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes Jag ville vara, som Ni tror om mig. Men jag dock fattar Eder bild så väl, Att jag mig önskade på isens öknar, För att så djupt ej gripas af dess mening. O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad. Att härdas der, att lida och gå under I deras krets, med hvilka jag bordt falla! Att fostras till en sådan isig vind, Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit, Än att, förvekligad i värmen, likna De gnistor, som blott kunna göra -- ondt. Då jag steg fram till Er, jag trodde mig Ha kraft att bära hit dock något annat, Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn, När Eder röst jag hör, då sjunker jag Tillbaka till mitt intet åter. Bruten Är kraften, viljan, hjertat -- och förlorad Jag störtar hän, dit undergången vinkar.

Han störtar ut.

Slut på fjerde acten.

FEMTE ACTEN.

Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten.

SCEN I.

Ebba Stenbock. Mathilda.

Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete, Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.

FRU EBBA.

Ej denna är en plats för dig, Mathilda.

MATHILDA.

Vid dina knän är mig så godt att vara. Låt mig få drömma, att jag än är liten Och lutar hufvudet mot modersskötet.

Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.

FRU EBBA.

Det är så skumt för mina ögon åter. I mina da'r jag gråtit har för mycket. Det blir till slut en elak vana, och Man skämmer derigenom bort sin syn. -- Men lika mycket, om jag icke ser Så snart fullborda detta arbet -- ämnadt Till prydnad åt min Johan, när han skall En gång i verlden brudgum stå. Det torde Så hastigt ej behöfva vara färdigt.

Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva en våldsam sinnesrörelse.

MATHILDA.

Kan du förlåta mig?

FRU EBBA.

Hvad då, min dotter?

MATHILDA.

Uti din fråga ligger re'n ett svar, Det mildaste af alla, på min fråga. Du ej förlåtit blott, men äfven glömt Hur mycket du dock hade att förlåta. Mer blid du är, än sjelfva vårens sol: Så länge töcknet hänger sig deröfver, Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar, Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.

FRU EBBA.

Du står ju för mig uti vänlig klarhet. Igenom den ej tränger sorgens töcken.

MATHILDA.

Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott, Emot den glada gryning, du förlorat För min skull, moder! -- För oss båda den Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker.

Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.

FRU EBBA.

Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju, Då sjelf du stod ännu i morgonglansen. Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs Ersättning uti dig. Men tom är platsen, Som fylldes upp af den, du sörjer nu.

MATHILDA.

Ej mina tårar äro endast sorgens. Som strömmarna uti min hembygd rinna Tillhop ur många källor, ej allenast Från öde fjäll och marker, men också Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen Från sorgens dalar, möts af andra tårar, Som strömma ifrån solbelysta nejder.

FRU EBBA.

Hvar ligga dessa nejder?

MATHILDA.

I ditt hjerta, När jag mot det min panna luta får, Då tycker jag, att engla-vingar höjas Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta, Och flägta undan alla dystra tankar, Och hämta dit tillbaka flyktad frid. Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit Mot altar-runden, och välsignelsen På en gång höjer själen upp mot himlen, Och fäster den igen med frid vid jorden.

FRU EBBA.

Gud vare lofvad, att Han dig, du arma, Har med sin hårda skickelse försonat.

MATHILDA.

Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet, Till medlare Han städse gåfve väsen, Så milda, fromma, såsom ditt -- då skulle Hans domar ej så krossande oss drabba.

FRU EBBA.

Så föga du mig känner än, mitt barn.

MATHILDA.

Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först, Och dock mig tycks, som intet kunde vara Af gammalt mer förtroligt för min själ, Än detta hjerta, som nu mot mig klappar. Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, -- allt Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn, Som, kommen första gången i sitt lif Till fjerran nejder, tycker sig ha sett Dem redan längese'n. Och liksom minnen, Som ej på långlig tid uti oss lefvat, Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne, Med blixtlik klarhet -- så jag trodde, att Jag återsåg dig, då jag först dig såg.

FRU EBBA.

Förunderligt! Jag samma känsla sporde, Då i min famn jag slöt dig första gången. -- Gemensam var vår saknad dock och kärlek: Hvarann vi lärde känna uti den, Vi båda älskade. -- Re'n i ditt namn Och ålder tedde du liksom en fordran Derpå, att jag i dig blott borde famna Ett återfunnet barn.

MATHILDA.

Om för mitt lif Jag hade dig att tacka, ej så mycket Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit. Min bättre menska födde du på nytt Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig Att hata pligtig, vågar åter älska. När du mig sluter i din modersfamn, Jag känner mig som inom templets murar, Dit hatet ej kan tränga annorlunda, Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst, Rördt af Guds finger, tårens källa spritter, Lik den ur klippan, rörd af Mose staf.

FRU EBBA.

Ditt unga hjerta har då inrymt hat?

MATHILDA.

Det bittraste, som bränt i sliten barm.

FRU EBBA.

Säg, på hvad föremål, förutom hjertat, Ditt hat har frätt?

Claes Fleming inträder.

MATHILDA.

Jag ej det minnes mer.

SCEN II.

De förra. Claes Fleming.

CLAES FLEMING.

Mitt löfte, att du skulle finna här En vänlig hand, som sträcktes dig till möte, Det sig besannat?

MATHILDA.

Ej du lofte detta.

CLAES FLEMING, förvånad.

Så var min mening dock..

MATHILDA.

I fall du talat Blott om en vänlig hand, hur armt ej skulle Ditt löfte varit då. Men du mig lofte En modersfamn -- och den jag öppnad funnit. Den slöt mig till ett modershjerta, hvilket Slog med en huldhet, som jag ännu aldrig På jorden hittills rönt.

CLAES FLEMING, leende.

Så mycket bättre, Om litet mer jag lofvade, än mindre, Då ord jag kunnat hålla. Det gunås Ej alltid faller sig så lätt.

MATHILDA.

Ett löfte Åtminstone du måste bryta snart.

CLAES FLEMING.

Det kan nog hända, att på gamla dagar Af dig jag lärer bryta mina löften.

MATHILDA.

Det är du sjelf, som lärt mig sådant. Men Ju mindre dina löften af dig hållas, Dess mera skall jag hålla utaf dig.

CLAES FLEMING.

Det vore icke första gång en sådan Belöning lockade till löftesbrott, -- Så litet än man borde tro ditt löfte.

Matbilda går.

SCEN III.

Claes Fleming. Fru Ebba.

CLAES FLEMING.

Frimodig är den ungen, liksom vinden, Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet, Så säker att af vingarna ej svikas.

FRU EBBA.

Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark, Hvars nya blommor möta hvarje stråle. -- Är du nog sträng, att låta domen, fallen Ur ögonblickets vrede, resa sig Emellan hennes -- och ännu en annans Förhoppningar om hela lifvets lycka.

CLAES FLEMING.

Den vore icke menska, som det ville, Och endast Hertig Carl det skulle kunna.

FRU EBBA.

Det ordet kom utur den bästa bland Oaserna, dem sorg och strider än Ej hunnit härja i din ädla barm.

CLAES FLEMING.

Det är så lätt ätt synas god, när enskild Och allmän fördel bjuder oss att handla Så, som en svärmisk yngling vill det goda.

FRU EBBA.

Sök ej förringa din förtjenst, då du Om fördel talar vid en flickas lycka, Som värnlös, öfvergifven, väntar allt Blott af din godhet.

CLAES FLEMING.

Önskar du då heldre, Att jag skall tala om en rättvis fordran, En skuld, som gäldas borde, utan prut? Om hon är värnlös -- hvem har vållat detta? Dock, dessa tider skulle tanken sjunka I djup förutan botten, om man ville På slika skulder grubbla. -- Men om ock Vi ej till hjertats röster ville lyssna, Så flyter Kungens bästa hop med vårt, När vi Mathildas hand i Johans lägge.

FRU EBBA.

Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder, Som lyfta vänlig lycka emot himlen. Om dessa höjder i sitt sköte bära Dessutom dolda skatter, ej jag vet, Och knappt min fröjd det skulle kunna öka.

CLAES FLEMING.

Mathildas -- Johans moder tänker så. Men när du har betänkt, att barnens lycka Kan bli en underpant för frid, försoning, I detta sönderslitna land -- då ökas Din glädje, Flemings maka, med en ny. Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring, Som jäst i alla sinnen, stillas bör, Och lugn och trefnad åter bygga här. Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt Af folkets kärlek, än Mathildas namn; Och derför kan föreningsbandet mellan Vår Johan och Mathilda vidga sig Till ett, som sluter Konungen och folket. Och glömska skall af lycka låna vingen, Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt.

FRU EBBA.

Likt sångerna, som kring vår vagga klingat, Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred! I mina öron ljuft. Är det väl möjligt, Att än en tid skall stunda, då jag somnar Hvar afton roligt, utan att befara, Att under nattens mörker skola smyga Försåt och våda, lurande på dig? Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret, Ej qvalfullt mera föda uppå nytt De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? -- Lik seglaren, som utan rast och ro Har brottats natt och dag med vilda stormar. Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden, Så skall ock du omsider hamna vid Den nya verld, som öppnas dig af friden.

CLAES FLEMING.

För din skull önskar jag, att fridens kuster, Dem hoppet målar för din blick så nära, Ej blott en svekfull hägring skulle vara. En seglare, som jag, den ödet kastat På vida haf, der häftigast det blåser. Får dock ej tänka på att styra in I hvarje bugt, dit vinden icke hittat. Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön; Det är ock tryggare, att öppna stormar, Än dolda reflar möta. Och pirater, Som skulle bäfva för hvar öppen strid, I strandens blindskär och dess buskar finna De bundsförvandter, som till anfall mana.

FRU EBBA.

Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid.

CLAES FLEMING.

Ja -- frid i sinnena och ro i landet, Och en försoning mellan vreda landsmän. Men sjelf jag tror mig lika långt från friden, Som från den vagga, der som barn jag somnat.

FRU EBBA.

Det är dock rysligt!

CLAES FLEMING.

Stackars maka! Du, Hvars öde band din lefnads julle, ämnad För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet, Som heter Fleming, och som oceanen Har fått till hamn. Om, att din oro stilla. Jag kunde söka mig en mera rolig -- --

FRU EBBA.

Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat, Med veka önskningar mitt sinne dårat. Jag vore icke värd din maka heta, Om jag en hårsmån skulle vilja rubba Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat Och än skall staka ut. -- Hur än det storme Kring dig, du starke, jag mig känna skall Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad, Än ensam i en fridfull tempelgård. Min syster Catharina, när hon sjönk, Uti den store Kungens famn, ej tyckte Sig mera stolt och trygg, än jag i din.

De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud, och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor.

SCEN IV.

SÄNDEBUDET.

Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer: Och låge hafvet mellan mig och Åbo, Det skulle glittra skönare, än nånsin Dess fjärdar sig från slottets fenster te. -- En vexling i mitt läge är väl möjlig, Ja, sannolik -- men annorlunda, än Med mitt intresse tyckas kan förenligt.

I stället att jag stirrar nu åt berget Här midt emot, med längtan att mig röra Så fritt derpå, som gettren vid dess branter, Det kunde sig en vacker morgon hända, Att jag i motsatt riktning måste kika, Från berget hit åt slottet, och får se Långt mindre lif, än hittills, samt det röja Än mindre, än jag här det röja kunnat. Så knappt det ock om lif och frihet varit. --

Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka! Kan du så otacksam emot mig vara, Att åt ett annat hjul du i min dödsstund Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas, Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg, Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår. Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott! Jag fatta skall i den, ej släppa tag, Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. -- -- -- Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet. I afsigt att sig tränga dit. Det bådar Ej godt. En skugga af sitt eget fordom, Han vet för mycket af, hvad komma borde. Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet, Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! -- Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt. Du fostrarinna af de största planer, Och deras graf. Blif nu en vagga åt Det, som jag vill -- men graf åt Flemings vilja.

Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett slottsfönster.

SCEN V.

Sändebudet. Mathilda.

MATHILDA sjunger.

Hur rikt är himlens djup, då på dess yta, Så mycken herrlighet i vexling rår! Om jag fick välja, skulle jag väl byta Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?

Med hvem mitt fria val jag skulle börja? Med töcknet, som bär åskor på sin arm? Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja: Jag derför vill det trycka till min barm.

Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar, Hvad har väl du att bjuda mig till tröst? Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, -- Men hoppet flyte till mitt arma bröst.

Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder, Hvad tog han hem med sig väl derifrån? I honom söderns varma kärlek glöder, -- Ack, finge jag dock dela af hans lån!

Men längst der borta, invid blåa randen, Der möte stämts af himmel, jord och haf, Den skira dimman står vid hemlands-stranden Och längtar vingad till sin öppna graf.

Tag, milda dimma, mig på dina vingar, Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp. När jag med dig till hafvets djup mig svingar, Då får jag frid -- men ej på fästets topp.

När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.

Förlåt, att jag en obekant har stört Med lösa griller ur en flickas hjerna!

SÄNDEBUDET.

Med lösa griller! Vackra flicka -- kunna I menskobröst allvarligare tankar Uppstiga, än de voro, som dig gripit? I fall du skulle läsa i min själ, Du funne der att tankar uppå grafven Din längtan mötte.

MATHILDA.

Uppå hvarje hem. Som sorgen redt sig, klappar denna längtan. Men äfven genom dörrn, som ovan glädje Har lämnat öppen, smyger samma längtan, Liksom en suck från nära kyrkogården. Der sorgerna i syskonsäng sig hvila. Intränger i den blomsterklädda kyrkan.

SÄNDEBUDET.

Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma, Hvars rot i grafven bor och bidar kronan, Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen.

MATHILDA.

Ni har väl ofta sett den blomman vissna?

SÄNDEBUDET.

Hvar finns den dödlige, som det ej skådat? Men mer än mångens, blef min lott dock sådan. Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor.

MATHILDA.

Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta Att han till sällskap ensamhet blott älskar. När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.

Hon vänder sig om, för att gå.

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Sentimentala fraser tyckas icke Här taga skruf. Men frestom annorlunda!

Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och förer henne tillbaka.

Du får ej lemna mig så ensam här, Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat. Du måste gifva dem ditt eget sällskap, Och dina egna sorger än dertill. Det lika ljuft, som sällsamt, är att se En flicka bära manligt det, hvarunder En man så ofta dignar ned i vanmakt.

MATHILDA.

Att bära sorgen, minst man kan sig lära Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd, Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.

SÄNDEBUDET.

Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka Sig röjer i att förekomma faran, Fast hon den trotsa kan, när den är nära. Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat; Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes -- Vi förebygge det, om det är ondt.

MATHILDA.

Om denna konst jag kunde, lugn jag vore.

SÄNDEBUDET.

Det var en tid, då icke heller jag Den kände än -- och derför icke lugnet.

MATHILDA.

Af hvem Ni lärt den se'n?

SÄNDEBUDET.

Af lifvet -- men Dock tidigast af den, som gaf mig detta.

MATHILDA.

Er mor! Således af en qvinna dock?

SÄNDEBUDET.

Ja väl -- en qvinna. Men en qvinna, sådan Ej någon finnes mer i vida verlden.

MATHILDA.

Gick hennes konst med henne derutur?

SÄNDEBUDET.

Ej Ni misstycka bör, om frågans svar Blir fremmande för Er -- som Ni för mig.

MATHILDA.

Jag inser nog min djerfhet. Om det gällt Mig sjelf, den aldrig vågat gå så långt. Men när man sig bekymrar för en annan, Den man tror hotad, -- små betänkligheter, Ej mer än spindelnät, vår vilja hejda, Då vi försåtens giller önska bryta!

SÄNDEBUDET.

Den samma kärlek, som är ofta blind, Ser stundom mer, än verkligheten visar. Och älskarinnan drömmer om försåt, Der hennes famn blott hotar med ett sådant.

MATHILDA.

Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska Med sådan kärlek, som ni menar, honom -- En hjelte, mera värd, än hundratusen?

Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver, och tillägger lugnare.

Men detta hör ej hitn -- --

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Ah, blåser vinden Från detta håll? -- Den föra skall till målet! Högt. Bevare Gud, att in jag ville tränga I djupet af Er hemlighet. Personen, Som Ert deltagande har lyckats vinna, Är utan tvifvel äfven andras värd, Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort. Jag derför vill förflytta i Ert hjerta En hemlighet, som lades ned i mitt Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet, Och som förvarats der, liksom reliken. Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten.

MATHILDA.

Jag kan ej säga, att jag är blott öra: Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger.

SÄNDEBUDET.

När, återkommen från min första utfärd. Jag möttes uti hemmet af min moder, Och hon mig famnat forskande, hon märkte -- Så skarpsynt, som en moders blick blott är -- Att sorger buros med mig, dem jag icke Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick. Min hemlighet låg snart i hennes famn: Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet Sin dolska vrede lyfta öppet, de Med onda ränker sökte mig förderfva. -- När detta jag förtäljt, min moder skiljdes Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg Den dagen henne icke mer. Blott böner Från bleka läppar buro hennes tankar Till bäste Hjelparn uti all vår nöd. Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet, Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.-- Men ack -- förlåt, att, vilseledd af minnen, Blott heliga för mig, Ert tålamod Jag satt för hårdt på prof!

MATHILDA.

Hvem skulle icke Af dessa minnens helgd bli djupt betagen? Berättelsen derom min längtan stegrar -- --

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Det var just meningen. Högt. Omsider trädde Min moder fram; men nu -- hur annorlunda, Än då hon från mig gick! I hennes öga En aftonrodnad efter salig andakt Vek för en gryning, som af modersglädjen Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat, Var funnet. Hennes son nu skulle räddas Ur allt försåt, som ville snärja honom.

MATHILDA.

Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?

SÄNDEBUDET.

En Engels röst hon trott sig höra -- då Ett vaknadt barndomsminne kanske blott Till henne hviskat. Rösten lärde, att Hon borde söka upp förvaringsrummet, Der våra fäder fordom hade nedlagt Allt, hvad för dem det högsta värde haft. Hon skulle finna der, ej dolda skatter, Men en klenod -- af henne högre skattad Än hafvens perlor eller bergens guld. Blott en atom utaf det funna borde Upplösas uti den pokal, som högst Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats Af kärleksfulla läppar först, den skulle Af samma hand, som tillredt honom, räckas Åt föremålet för en trofast ömhet, Men föremål också för ondskans funder. Och när han deraf druckit, vardt han hård Mot menskors och Hin Ondes arga konster.

Min moder följde engla-röstens vink: Beredde drycken, smakade deraf, Väl vetande, att hennes kärlek dock Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn Utaf mig tömdes -- och ifrån den stunden Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver De stormupprörda vågor, hvilka krossa Allt annat, slungadt emot deras klippor.

MATHILDA.

Hur underbart! Men jag har länge vetat, Att slika medel finnas. Dock -- hvad båtar, Att veta det och att Ni räddats, då Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!

Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.

SÄNDEBUDET.

Er oro rör mig djupt, och fast jag icke Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder Uti sin dödsstund hängde kring min hals.

Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt, och öppnar den.

Se här förvaras denna återstod Utaf det underbara mediet. -- Hvarför Skall jag i grafven taga det med mig, Då något godt jag dermed göra kunde? Jag sjelf är gammal, äger ingen mer, Som skulle kärleksfullt bereda drycken, Om jag den ock behöfde än en gång. Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. -- Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes; Men låt min tår den fukta först och läppen, Välsignande min moders minne vörda.

Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.

MATHILDA.

Hur skall jag kunna tacka Eder?

SÄNDEBUDET.

Flicka! En handling, såsom min, den göres icke För att ett vanskligt tacke-offer skörda. Han lefver nog, som skall den en gång löna, I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. -- -- Ej såsom gärd utaf din tacksamhet, Men blott för att ej gåfvan skall förfela Behörig verkan, du mig svärja måste, Att du bevarar denna hemlighet, Tills du dess verkan pröfvat -- lika troget, Som jag den sjelf bevarat.

MATHILDA.

Ja, jag svärjer Vid minnet af min arma moders aska.

SÄNDEBUDET.

Nå väl!

Han öfverlemnar åt henne förgiftet.

MATHILDA.

Gud löne Er, så visst, som jag Ert ädelmod ej mäktar återgälda!

Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.

SÄNDEBUDET.

Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa, Som tynga på den tomma plats, der fordom Mitt samvet var beläget, finnes intet Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. -- Men den, som ändamålet vill, han bör Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige Ifrån den ofärd, hvilken hotar det Uti den Pohlske Sigismunds gestalt. Af Flemings vilja buren, är han Kung, Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. -- Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer Förvandlingen -- du gör ju liksom Fleming, Som sjelf sig menar rädda fosterlandet, Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker. Du måste dö -- tillsammans med din gerning. Att ej förråda den. Du sannolikt Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.

Han skakas våldsamt vid denna tanke.