Part 10

Mål din kosa ägde Således dock?

HEXAN.

När sansnipg återtagit Min själ i sin besittning, och derur Den närmsta fruktan vikit, klarnade För mig ett sådant. Anförtro Mathilda Jag ville åt min ädla ungdomsvän, Herr Göstas maka. Nyss de flyttat båda Till hennes fäders fordna herresäte. Det huset älskade Claes Fjeming ej, Af honom lönt med lika tänkesätt. Hans dotter, när hon kom, som dit hon burits På vänligt skygd der kunde säkrast räkna.

BENGT BONDE.

Det hoppet slog ej felt. Bedra'r ej allt, Ditt skötbarn växte upp i herresätet, Som husets egen dotter; och hon är Densamma -- --

HEXAN.

Ja. Du vet om henne nu Mer än hon sjelf och någon ann' på jorden, Förutom mig, se'n hennes fostermor Och fader båda vådligt nåddes af Sitt sista öde, fast på olikt sätt.

BENGT BONDE.

Dig sjelf man sällan såg på herregården.

HEXAN.

I början aldrig, se'n Mathilda ditkom. Befarande Claes Flemings efterspaning, Djupt i vår Herres skog mitt herresäte Jag valde ut. Ibland dess skuggors vakter Min sorg vantrifdes icke, fast om rummet En annan gäst dock trängdes, hvilken flyktigt Ett ögonblick trängt fordom i min själ, Men blef der hemmastadd nu mer än sorgen.

BENGT BONDE.

Du menar hämndbegäret?

HEXAN.

Det jag menar. Att deråt smida vapen, blef mitt högsta, Mitt enda lefnadssyfte. Dag och natt I långa år, uti naturens urkund, Som småningom mig uppläts, läste jag Den djupa läran om dess ursprungs-krafter. Hos öknens siare och vise gick Jag ödmjuk länge uti barnaskola, Tills jag derur som mästarinna trädde, Med visshet att, när siarkraftens stund, Af himlatecknen bådad, inne är, I Flemings öra hämndestunden ringer.

BENGT BONDE.

Du tror den nära nu?

HEXAN.

Den slår i morgon. Tre gånger fem årsskiften hunnit tända Den eld, hvars första gnista sprang ur lågan Hans eget bud för femton år se'n väckte.

BENGT BONDE.

Vet han af det, som honom drabba skall?

HEXAN.

Han vet!

BENGT BONDE.

Men hur?

HEXAN.

Jag sjelf det honom kungjort.

BENGT BONDE.

Du! Han då dig har återsett?

HEXAN.

En gång, Men det förslog.

BENGT BONDE.

Och han ej dig förderfvat?

HEXAN.

Att jag förderfva honom skall, du glömt -- Hans lifstråd nystad är kring dessa fingrar.

BENGT BONDE.

Hur såg du honom?

HEXAN.

Uti en belysning, Som anstod Fleming väl. Krasinsky, hvilken Han sändt på ströftåg ut, red nattetid Förbi herr Göstas gård, hvars ägare Låg sjelf i fält med Er, och lemnat oss -- Jag var der äfven då -- så utan värn, Som himlens fågel -- då den ej är rofvets. Fast det befarats, våld likväl Pohlacken Ej genast öfvade. Med hånfullt löje Han lät de sina plundra, hvad dem lyste: Men intet tog han sjelf. Dock, när hans folk Sin roflust mättade till sluts för fräckt, Dref harmen, väckt af gammalt och af nytt, Mig inför honom, och jag ropade: "Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky! Låt detta gälla, såsom lösen för Hvad som än återstår i denna gård!" -- Han kände mig igen, och log ej mer; Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat, Jag gäldat det med själens salighet. Förslår ej det ännu? -- Dock annorlunda Du var den tiden. Att uppå dig offra, Det tycktes löna mödan. Lika mycket! Vi måge nu oss anse qvitt. Farväl!" -- Jag ej förstod hans mening då. Hans bud Till knektarne, att återlemna allt, Var mera tydligt; och, fastän motvilligt De lydde honom, se'n han lofvat sjelf Tredubbelt återgälda, hvad de miste.

BENGT BONDE.

Samvetet slog omsider. Hvem väl kunnat Det tro om honom?

HEXAN.

Af Claes Fleming dock Man vänta bordt den bragd, han förde ut. Krasinsky med de sina bortred hastigt. Men någon af hans folk lär underrättat Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet. Då blossade hans vrede upp. Han röt: "Att den förrädarn Göstas gods och gård I lågor skulle stiga upp mot himlen, Anklagande den troförgätne ägarn!" Så sagdt, så gjordt. I natten tändes mordbrand. Hvad sist jag öfverlefvat, hade jagat Ifrån mitt öga slumren; men de andra, Af ångst och trötthet brutna, slutit sina. När lågan flammade, ur vakna drömmar Jag uppspratt häftigt, väckte främst min älskling, Mathilda -- störtade med henne ut Igenom denna äreport af flammor, Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg. När ut vi hunnit, mötte vi Claes Fleming; Ett isfjäll lik, han stod vid lågans eldberg. Men när hans örnblick såg mig ila fram, Liksom af lågans röda vingar buren, Då skakades hans väsens fasta grundval, Kanske för första gången, intill bottnen. Ett ögonblick det tycktes brutet, splittradt. Men snart han öfvermannade sin bäfvan Med väldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat Den bäfning, som har kommit den att darra. En sällsam dallring röjdes likväl än Uti hans röst, när han mig bistert sporde: "Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" -- Med dödens lugn jag sade: "Nyss hon fanns I lågorna, som du åt henne antändt. Men hvar, mordbrännare, dväljs nu min dotter Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka Dig för en högre domstol, än din egen? 'Rättvisan måste ha sin gilla gång.' När nästa gång jag står inför dig, Fleming, Var då beredd att stånda inför Gud!" -- -- Han svarte intet; rusade i branden, Hvari han trodde sig sin dotter finna, Och som förtärde allt, hvad der var lemnadt.

BENGT BONDE.

Herr Göstas maka fann sin död i detta Osläckeliga eldhaf. Sådan var Den sista kunskap, hjelten fick om henne, När han sig kastade mot Flemings pikar. Men du och hon, som var ånyo husvill?

HEXAN.

Hvad som än återstår utaf vår saga, Är kort. Igenom Flemings hopar drogo Vi, liksom blixten genom töcknen. Undan För den, som trotsat deras bistre höfding, Som ingen honom trotsat än, de veko Med ängslig bäfvan. Större verkan, än Af Edra klubbor, gjordes uppå dem, Af namnet Hexan, som åt mig de gåfvo. Och när vi våra egna skaror mötte, Vi helsades med jubelrop. Mathilda, Som deras fallne hjeltes dotter -- jag, Som den af högre makter sända hämnarn.

BENGT BONDE.

Jag vet, så var det. Men förunderligt Det synts mig dock, att du din bostad valde Bland biskoparnes gamla slotts ruiner. Så nära Fleming -- det vill säga faran.

HEXAN.

Du menar faran, hvaraf Fleming hotas. Der åteln är, dit samlas rofvets foglar. Ej är det jag, som har att frukta något, Tilldess mitt verk fullbordadt är -- och sedan Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog.

BENGT BONDE.

Är du så viss uppå din sak?

HEXAN.

Så viss, Som att min pligt jag fullgör, när jag hämnas, Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle.

BENGT BONDE.

Men bäfvar du ej för Mathildas öde?

HEXAN.

Det är det enda, som mig än bekymrar. Men Gud väl leder detta till det bästa, Som hittills henne Han bevarat hafver. Jag henne dolde undan menskors blickar. Af henne visste länge endast Hjort, Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning Åt hennes hjerta. Men omsider möttes Hon en gång af herr Johan invid stranden, Dit städse hennes håg och längtan gingo, Och dit jag derför nödgats följa henne. Ej den bekantskapen mig gjorde nöje. Men Johan var dock menlös, som hon sjelf, Och han var hennes -- bror. Jag kunde ej Förmena dessa barn att se hvarandra. Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde Uti sitt glädjelösa, arma lif. Dessutom trodde jag, att hennes känsla Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten. Jag visste ej befara, att den rena Naturens röster skulle missförstå. Och af hans broderskärlek hoppades Jag stöd åt systern, när jag fallit undan.

BENGT BONDE.

Dold var för båda ej blott deras slägtskap, Men hon ej visste ens, att hon åt sonen Af Fleming egnade sin ömma känsla.

HEXAN.

Det var nödvändigt; annars skulle hon Med fasa stött sin broder långt ifrån sig. Hon, som var kärlek blott mot hela verlden, Allt hvad af hat i hennes väsen kunde Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming. Hon honom hata lärt uti sitt hem -- --

BENGT BONDE.

Sitt andra och sitt tredje hem.

HEXAN.

Det första Ur hennes själ re'n längesedan bleknat.

BENGT BONDE.

Dess minnen vakna nu som bäst måhända På nytt deri.

HEXAN.

Det vore mera rysligt, An jag ens tänka vågar -- jag, som dock Ej skyggat har för hvad som rysligt synts.

Kern inträder och blickar förtviflad omkring sig, utan att tyckas fästa sig något visst föremål.

SCEN VI.

De förre. Kern.

HEXAN.

Hvad går åt Eder, mäster Philip?

Kern uppspritter förfärad.

KERN.

Hvem Kan det väl vara, som sig vårdar än Att spörja efter, hvad som felas Kern? Ha! Det är du -- du milda, som mig bortdref Nyss från din hydda, att den icke skulle Af Kern besmittas.

HEXAN.

Tänk derpå ej mera.

KERN.

Jag derom blef ju påmint åter!

HEXAN.

Huru?

KERN.

Ack! Jag förskjuten är af Gud och menskor; Förlorad -- dömd för tid och evighet Det finns ej frälsning, ingen frälsning, ingen -- Om bergen skulle störta öfver mig, Om jag af jorden sväljs, jag ej kan räddas -- Ej gömmas undan matkarna, som gnaga Uppå min själsmerg.

BENGT BONDE.

Ve, olycklige!

KERN.

Den rösten kom ifrån en menskobarm. På länge ingen sådan till mig ljudit. Den klang, som englarnes musik. O, låt Mig falla ned och kyssa dina skotvång, Du menska, som ännu en mensklig känsla För den förskjutne, den fördömde hyser. Befara ej, att jag besmittar dig!

Kern kastar sig ned för Bengt Bondes fotter.

BENGT BONDE.

Kom till mitt bröst, du olycksfödde man, Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar. Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat En annans tjenare förmätet döma, Och icke domen sparat har åt Honom, Som rättvist dömer och -- --

KERN, sprittande upp med förskräckelse.

Som rättvist dömer!

BENGT BONDE.

Men ock barmhertigt. Han din arma själ Ifrån förtviflan rädde mildt. -- Farväl!

Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat.

KERN.

För denna ljusskymt i en ändlös natt Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat. Min varning bortsköt Fleming med förakt, Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden, Som endast lidit, hvad som Fleming gjort, Han kände i sin själ, att godt jag menat, Och blef ett echo af Din nådes röst.

Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder.

Der nalkas en, som kan om lycka tala, Om hem, om vänner, hvilka akta honom. Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel, Som tärt det innersta utaf hans lifsrot. O! Skulle jag, som han, mig slutit in I tankens rika, fria verld, och aldrig På handlingarnes hala is gått vilse, Jag ej behöfde fly den lycklige -- Och ej den olycksfullaste bland alla, Om någon tillflyktsort än funnes till, Som kunde dölja Kern för honom sjelf.

Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom.

SCEN VII.

DANIEL HJORT.

Han viker undan för mig, äfven han. -- -- Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder. Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår, Af vandrarn intryckt i den öde heden. Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet. Hvarunder fången släpar sina kedjor I åratal, och ej ett väsen möter, Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar Frambryta i hans pannas djupa fåror, Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar, Fast ej en länk de bryta ur hans boja.

Men är jag icke fri? -- Ja, fri lik fogeln, Hvars bur man öppnar midt i isig vinter, Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk Hans himmel, jord och skog har länge varit; Och han förglömt att reda sig bland drifvor, Men saknar kraft att fly till andra nejder, Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart. Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord? Jag låg för länge i de dubbla band, Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes. Utaf min kärleks smekande förtrollning Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen.

O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet Uppå en tid, då Finland var för trångt För annat, än för Flemingarnes segrar! En Fleming stal min kärlek -- och det var Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga. En annan plundrade min mannakraft: Och det är jag, som evigt skall fördömas, Då han beundras ännu efter sekler I detta land, der han ej annat byggt, Än högar utaf grus, af lik bebodda. Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört. Det minsta ord af denne fiende Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt; Man skall med honom skryta, då man yfves I rusigt öfvermod af store män, Dem Finland till sin ära födde fram. Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming Beherrskar än ur tusen-årig graf: Fördöms, för det min svaghet icke motståit Den tryckning, som de sjelfve känna än, Fast graf och sekler spjernat emot denna.

Dock -- åfven om du vore stor som verlden, Mot sin lifegenskap min själ sig reser. Din son ju kränkt en makt, långt mera helig Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek. Hvi skulle jag ej kunna slita mig Ur detta trollnät, hvari du mig fångat? Berusad af den tjusningskraft, som strömmar Utur din ande omotståndeligt, Liksom ur kärleken -- jag glömde länge, Att ej min rätta plats fanns vid din fot. Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad Ur höga drömmar, känner sig på marken, Är jag ock hänvist till min låga dal. Hvad skulle jag uti de stores salar? Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick, Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet. Från höga portar vänder jag omsider Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning: Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta. Nu står jag nedtryckt, söndersliten af Misstanken om förräderi, begånget Emot det folk, jag hafver svurit trohet, I lif och död, i medgång; liksom ofärd. Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för All samtid och all framtid, sedan jag Tillbaka till min första fana trädt, Och rifvit detta ledband, som mig förde Beröfvad viljan -- träl af Flemings vilja, Och mindre fri, än fången stundom är I skötet af sin centners-tunga boja. Hvad båtar mig min stolthets hviskning om Att dock min känsla städs orubbligt stått Uppå det rättas regelbundna linie? Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville Ödmjuka mig, att högt derom försäkra. Med kraft af öfvertygelse blott talar En handling, som sig aldrig sjelf förnekat Och ej förnekas kan. Så sent det är, Jag vill mig ställa under detta bröstvärn. Ej uti penitentens tagelskjorta, Med flärdfull ruelse; men som en man. Ej verldens pris, ej dess förlåtelse Jag eftertraktar ens; och minst jag menar Mig värd martyrens törnekrona -- fast Den kronan stundom dock mitt sinne frestat. Och synts mig afund, synts mig lifvet värd. Med fast beslut jag går en makt att trotsa, För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit: Min vilja reser jag mot Flemings vilja.

SCEN VIII.

Scenen förändras till salen i Åbo slott.

Claes Fleming. Stenbock.

Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar mårka det.

CLAES FLEMING.

Om alla vore dock som Arvid Tavast Och Gödick Fincke. Bättre män har Kungen Ej i sitt rike, fast de smädas af Den äre-, tro- och gudsförgätne skurken Hans Hansson och hans lumpne själa-fränder, Dem Gud och Satan samfaldt må förderfva!

STENBOCK, otåligt.

Du icke helsar, frände, mig välkommen!

Claes Fleming blickar mörkt på Stenbock.

CLAES FLEMING.

Du är det ej. En lögn min helsning vore.

STENBOCK.

Så ljus då tycks dig tiden plötsligt vorden, Att dina närmstes hjelp du kallt försmår?

CLAES FLEMING.

Så mörk den ej kan bli, att på ditt bistånd Bero dess dager eller skymning månde.

STENBOCK.

Väl mäktigare herrar, än Claes Fleming, För lycka aktat, att af Stenbock bistås.

CLAES FLEMING.

Den lyckan var för dig ej afundsvärd, Om möjligt dock, för herrarne än mindre.

STENBOCK.

Det är så verldens lön. Så länge man Behöfver dig, du smeks --- se'n stöts du undan.

CLAES FLEMING.

Jag har ej pröfvat det: mig man behöft Och än behöfver, mera än jag andra. Och icke öfver mig du lärer klaga, Då du om otack talar. Ej din tjenst I anspråk togs af mig, ej heller tages.

STENBOCK.

Lik mycket! Jag dock gör, hvad mig min frändskap, Liksom min trohet mot min konung bjuder.

CLAES FLEMING, ironiskt.

Det klingar ej så illa. Men hvad följer På denna mycket lofvande ingress.

STENBOCK.

Du mig förhåne, bäst du vill. Ej kyler Det af min ifver, att min pligt fullgöra.

CLAES FLEMING, otålig.

Så gör det då -- om det med ord kan ske!

STENBOCK.

Här smidas dolda ränker emot dig, Och mot den sak, hvars väldigaste hägn Du varit hittills. Uppå en vulkan Du står, Claes Fleming; och den väntar blott På ögonblicket för sitt utbrott -- --

CLAES FLEMING.

Oh! Det der jag redan tusen gånger hört Af fega själar; och jag måste hafva Natur af Salamandern, då så länge Jag lefvat i den eld, som kring mig osat. Har du ej annat att mig anförtro, Än att jag ej på rosenbäddar ligger, Dit ingen orm kan slingra sig, -- du kunnat Bespara dina varningar åt piltar, Som än ej lärt att akta sig för elden.

STENBOCK.

Men då du ormen när vid egen barm, Det höfves dem, som stå dig närmast, peka Åtminstone derpå, när de ej sjelfve Förmå bortrycka denna -- skyddad af Ditt eget riddarpantsars ädla hägn.

CLAES FLEMING.

Det låter lömskt Hvad menar da dermed?

STENBOCK, för sig.

Det grep omsider. Högt. Jo, jag menar endast, Att till exempel en med namnet Hjort, Den du i skogen fångade som hjortkalf, Åt hvilken du gaf boning, föda, vänskap, Förtroende och allt, som binder menskan Vid menniska, -- han finns nu pläga rådslag Med dina värsta fiender; han sig Åt dem försvurit, till din undergång.

CLAES FLEMING.

Det är omöjligt!

STENBOCK.

Lika möjligt dock, Som att ej synnerligen väl dig menas Utaf en qvinna, känd af dig, som andra, Inunder heders-titeln Hexan, hvilken Utgör det älskliga föreningsbandet Emellan bundsförvandter, stämda såsom En Mäster Kern, Bengt Bonde och mer dylikt.

CLAES FLEMING.

Jag har Bengt Bondes ord, och bygger derpå Mer än på mångens riddersmanna-ord.

STENBOCK, hånfullt

Har sändebudet, som här föreställer Din väns och gynnares, herr Hertig Carls Person, dig gifvit ock obrottsligt löfte?

CLAES FLEMING.

Hvartill den frågan?

STENBOCK.

Den görs blott för ro skull.

CLAES FLEMING.

Du vet, så väl som jag, att öppen fejd Är mellan Kungen och Hans Konglig Höghet. Utaf dess sändebud således ej Förpligtelse begäras kan och gifvas. Med honom dock jag tagit vissa mått, Hvaraf hans skadelust till viljan inskränks.

STENBOCK.

Förtjensten af omtänksamhet förringas Ju ej deraf, att tjuf, som hufvudporten Har funnit stängd, uppå det oråd faller, Att genom öppen-lemnad bakport smyga. Jag dina mått och steg visst icke tadlar, Och min beundran skänkes åt din tro På tacksamhet hos dem, du godt bevisat. Men tillåt en, som ej begärer något, Att nämna om ett factum, rätt kuriöst, Bevisande en enkel sats. Den lyder: Det säkrare dock är på fränder lita, Än uppå fiender, som stulit sig In i ett hörn af ädla hjertans gömmen, Då obevakadt det för sveket öppnats.

CLAES FLEMING.

Du syftar på -- --?

Daniel Hjort inträder dristeligen. Stenbock drager sig förlägen tillbaka, men Fleming fortfar att tilltala honom barskt.

SCEN IX.

De förre. Daniel Hjort.

CLAES FLEMING.

Var god och fortfar endast, Förutan krus. Af denne man behöfver Din öppenhet ej låta hämma sig. Han mitt förtroende re'n länge haft Och deraf värdig är, så högt som någon.

STENBOCK.

Jag vill ej störa -- och --

CLAES FLEMING.

Hvad vill du då? Du lät ju nyss förstå, att hemligheter Af högsta vigt ditt trogna hjerta tryckte. Är jag förtjent dem höra, så förtjenar Min unge vän detsamma, äfven om De honom icke skulle angå.

STENBOCK.

Af mitt nit För mycket allvarsamt måhända tagits De underrättelser, mig blifvit gifna Från temmeligen säker hand. Det säges, Att salig Konung Eriks Enkefru I ensligheten rufvar uppå planer, Som lätt en vådlig påföljd kunde hafva. Det tros, att hon sig satt i rörelse, Se'n hon beramat har ett hemligt möte Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf. Jag derför ansett, att min pligt mig bjöd Skyndsammast derom underrätta dig, Se'n jag på förhand redan lyckats taga De steg, försigtigheten -- --

CLAES FLEMING, med harm.

Mot en qvinna, En fallen, olycksalig, som i fallet Från jordens högsta branter bergat än En engele rena, skära, veka mildhet! Blygs, frände! Du, en riddersman, hvars blod Dig binder vid hvad ädlast föds och lefver I Sveriges ridderliga land, -- du aktar Ej under riddar-värdigheten, eller Fastmer ditt menskovärde, att så stämpla Emot en mor, som i sin bittra sorg Den trösten söker, att sitt barn få famna. Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre, Är detta tusen gånger mera nesligt. Men jag dig säger, Olof Stenbock: Om Olyckans majestät i henne kränkes, Med ditt förvållande, du räkne icke På mitt beskydd då mer; och hvar du fälls, Du falle ogild, såsom hvar mans niding.

STENBOCK.

Är det ditt sista ord?

CLAES FLEMING.

Ja, sannolikt Det sista ej för denna gång allenast. Om baron Stenbock ej har annan talan Att föra fram, än den, som fegt förstummas När tredje man trädt in, då kan ej Fleming Nedlåta sig att honom låna öra.

STENBOCK.

Du skall dock höra af mig än en gång.

Han bortgår förkrossad, men vresig.

CLAES FLEMING.

Mer blid den stjernan tyckes varit, hvilken Uppå din vagga lyst, min Daniel, Än den, som glimmade uppå profetens, Din namnes. Han i lejonkulan föll; Du deremot en vanlig varggrop gräfvit --

DANIEL HJORT.

Hvari jag störtar sjelf.

CLAES FLEMING.

Hur kan du irra Till slika dystra tankar? Lambsens sinne Ju fallit på din lott. Hvad som är vildt, Du icke lida kan -- i någon mening.

DANIEL HJORT,

Det vilda hittills jag ej endast lidit. Jag det beundrat, såsom kraftfullt. Tiden Är inne, rätta namnet deråt gifva, Om jag ock lida skall -- som mannen lider.

CLAES FLEMING.

I drömmars verld du lefver helst, min vän. Lätt deras trollstaf vexlingar kan ordna: Så sorger, dem du förorsakar, lofva Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas.

DANIEL HJORT.

Det goda, jag har verkat, ringa är; Men ondt jag icke vet mig gjort åt någon.

CLAES FLEMING.

Det ena, som det andra, är ett misstag. Din tankes ljus, än mer, ditt hjertas värma Har glädje spridt, närhelst man nalkats dig, Som den från härden gjuts, se'n isens stigar Man trampat, och i hemmet tänder brasan. Men om ur denna vresigt spraka gnistor, Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad. Ja, kanske upp mot husets tak och väggar, Då, Daniel, det händer lätt, att man Sig önskar åter ut på öppna fjärden, Der flingor snö och kylig vind visst yra Kring oss; -- dock derpå äro vi beredde. Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej. Men de der gnistorna från egen härd, Som vilja skada oss, då annat väntats, De göra ondt -- ej endast när de bränna. Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne Ju fattar detta, djupare än någons.

DANIEL HJORT.