Part 9

»Att tala om gammal adel, när frågan är om Svenskesläkten» – friherrinnan ryckte på axlarna med en åtbörd af förakt. »Ingen med det namnet kan uppvisa fyra rena anor. Hans farfar hette som yngling Carl. Hvad tjänst denne hade där ute vid kommissariaten i Tyskland och Polen känner man icke så noga, men att han hembragte en otrolig summa pengar, för hvilka han – jämte dem han sedan vann på kaperierna i Göteborg – kunde på gamla dagar köpa sig flere stora gods i Sverige och bygga ett slott för att bevara sina röfvade ägodelar, det vet man.»

»Och hans son, denne tölpens far», fortfor hon med ett ironiskt leende, »hvilken sedan ärfde de röfvade ägodelarna, han var visserligen en ganska tapper officer, som fäktade med stor bravoure i salig kungens campagner, men ...»

Här tystnade hon tvärt, liksom något gammalt minne plötsligt skulle fått makt med hennes tankar. Först efter ett litet uppehåll, sedan hon med ett forskande ögonkast på Ulrika och fröken Liewen öfvertygat sig om att hon icke med sina ord förrådt någon hemlighet, återtog hon:

»Så gjorde ryssarne descente på kusten och brände godset. Allt som var röfvadt från den tyska adeln gick upp i rök, hvilket ju icke var annat än en försynens skickelse. – Hvad som sedan blef af hans änka, som var en ofrälse, är mig alldeles obekant och indifferent – voilà la toute histoire.»

»Det kan vara ära nog för den unge mannen, tycker jag, att få mäta sig med en von Meijersdorff», sade fröken Liewen, i det hon återtog sitt arbete vid stickbågen. »Om han icke fallit på platsen, hade han fått lära sig att i framtiden icke förblanda en röd sköld med en gyllene eller tvänne hoplänkade, glanshvita vingar, nedåtvända, med tvänne skilda, svartgrå, uppåtsträfvande.»

»Jag förstår icke, hvad min kusin menar med anspelningen på vårt vapen», sade Ulrika, »men efter hvad Henrik berättat, skulle hans förfäder bragt sig upp med ära, förstånd och mandom till adelsståndet och alltid visat sig som ärliga och redliga patrioter. Och inte kan väl min vördade fru mor räkna som ett fel att hela Svenskesläkten genom salig kungens långa krig bragtes till fattigdom?»

»Men – mon ange – hvilken rodnad», skämtade fröken Liewen. »Jag tror i sanning att den unga vildhjärnan varit på väg att väcka _mer_ än medlidande hos en viss dam.»

»Fy, kusin, hur kan du tala så, skulle jag så mycket kunna glömma min börd? Men han är en ung, artig kavaljer, hvilken är olik alla dessa, som endast säga smicker hela dagen. För öfrigt vet min vördade mor», tillade hon, »att jag afskyr dueller allt sedan bror Henrik duellerade med långe Sparren vid gardet.»

»Men hvem är han då, denne yngling, som väcker ett så stort uppseende?» frågade fröken Liewen, som under samtalets lopp blifvit mera intresserad af ämnet.

»Kusin såg honom säkert för några dagar sedan, då vi promenerade på Nya Kungsholmsbron», svarade Ulrika. – »Vi talade ju då om hans uppförande i Kungsträdgården.»

»Ah! Ciel! – den unge mannen med det blonda hufvudet – en ståtlig växt, en viss medfödd air, intressanta anletsdrag – Ma petite har smak.»

»En boute-feu utan skick och seder!» inföll friherrinnan.

»Education skola vi gifva honom», svarade fröken Liewen i skämtande ton, »och hvad hans heta blod vidkommer, är ju den ystraste fålen ofta den bästa.»

»Ja, den bryter åtminstone halsen af den, som skall tämja honom», skrattade friherrinnan.

»Se där kunna vi få höra närmare om händelsen», utbrast fröken Liewen, då dörren i detsamma öppnades och hofjunkaren med sitt mest nobla leende trippade fram mot de tre damerna.

Liksom han sett framför sig den utsöktaste pastej på vildt, skyndade han under ett ständigt ordflöde att föra den ena af fruntimrens händer efter den andra till sina läppar. Först sedan denna ceremoni var afslutad och han fått tillfälle att göra ett par vackra pas öfver Ulrikas långkoft, tog han omsider plats och kom i hvila.

»Ah, min friherrinna», började han å nyo, »hvad det är fägnande att se er vid bonne santé. – Jag är alldeles förvirrad; men à propos, kan jag berätta för mes dames en lustig passage ... Ja, jag är så charitable att genast vilja stilla er nyfikenhet», tillade han, i det han kastade en smäktande blick på fröken Liewen. »Kunna mina damer tänka att den lilla finska björnungen har duellerat i dag på morgonen!»

»Ute på malmen?»

»Det var så bestämdt från början, men hinder kommo i vägen ... enfin, det skedde vid Broströms värdshus på Djurgården.»

»Han vardt ju svårt blesserad?» inföll Ulrika med en röst, som hon förgäfves sökte gifva en ton af likgiltighet.

»Afbryt mig icke! – Man hade kommit öfverens att slåss på värja ... värjan är en ädlings vapen, _mitt_ älsklingsvapen – men man bestämde sig till slut för pistol. Meijersdorff sköt först. Han mankerade ... bom! ... så sköt den unge mannen ... nej: c’est à dire, först sköt den unge mannen ... Ah, parbleu ... ja, pardon, mina damer, men denne monsieur Lemartin hos franske ministern, där jag nyss haft äran déjeunera, gaf mig en så förtjusande lefverpastej och där var en så magnifik Frontignac. Ah, parbleu, hvilken god smak på det vinet ...!»

»Men duellen, ... duellen!»

»Jag och baronen voro först på platsen, och det dröjde en god stund innan vår motståndare infann sig; hans sekundant kom icke tillstädes. Det skulle vara Henrik, hörde jag, men han hade måst hastigt afresa till Finland.»

»Min son måste resa i högst angelägna ärenden», sade friherrinnan, i det hon såg ut genom fönstret.

»Enfin ... jag hade varit nog omtänksam att låta min kammartjänare föra med sig en liten korg med några färska ägg, en bit parmesan och några flaskor godt Bacharach och vi uthärdade därför morgonkylan som goda kamrater tills en ny sekundant kunde anträffas. Det blef unge Wrede som fanns i närheten.»

»Vill min herre vara så charitable och snart stilla vår nyfikenhet», sade fröken Liewen. »Vi dö eljes af denna förfärliga sjukan.»

»Enfin – som sagdt – den unge mannen sköt först och mankerade ... så sköt baronen och mankerade. Vi satte nu i fråga om affären, som ju ändå gällde ett blott lappri, borde continuera. Den unge mannen declarerade genast att han ej hade något mot baronens person och hoppades därför att baronen skulle säga detsamma och icke en annan gång mankera honom på hälsningen. Det dependerade således af baronen och af baronens sekundant, som var jag, att decidera hur länge saken skulle räcka. Den först nämnde förklarade att han icke hade något emot den unge mannens person, men han hade andra skäl till att fortsätta. Den unge mannen begärde att få veta dessa skäl, men de sades vara hemliga. Duellen vardt alltså continuerad och nu sköt baronen den unge mannen.»

»Men endast helt doucement i vänstra armen» – tillade han, då han såg att Ulrika icke tycktes väl upptaga den skämtsamma ton, hvarmed han omtalade händelsen – »och sedan följdes vi alla åt till Lusthusporten vid bron, där vi tömde några vänskapsskålar, för att skölja ner allt groll. Den unge mannen hade stora skäl att fira en glad dag. Han hade, som jag sedan fick höra, samma morgon fått höra att han skulle få lyfta ett större arf.»

»En hop förtretliga processer, kan jag tänka», inföll friherrinnan. »Sådana äro vanligtvis det enda arf, som barn nu för tiden få efter sina föräldrar.»

Medan Laforme fortfor att tala vidt och bredt om hur han fått kännedom om denna arfshistoria och om arfvets storlek, efter hvad man gissningsvis antog, allt under det han anställde sina betraktelser öfver det sätt, hvarpå den lycklige arftagaren efter all sannolikhet skulle komma att förstöra det samma aflägsnade sig friherrinnan och Ulrika i ett inre rum. När han därför efter en stund händelsevis kom att se sig om, märkte han till sin förvåning att han befann sig ensam med fröken Liewen. Att detta icke gjorde honom vid sämre lynne, kunde man klarligen skönja på den själfkära min, hvarmed han granskade sin frisure i spegeln och lagade till rätta sin toupet.

»Ack, min fröken», sade han, i det han gjorde sin röst ännu mera smäktande, »att en hel vecka sakna edert sällskap är värre än att stå i halsjärn på Packartorget.»

»Min herre, vet att jag är ond på er sedan den sista picniquen, då ni liknade mig vid en affallen ros utan törnen. Jag hade i sanning god lust att visa att det är svårare att plocka en sådan ros än min herre tror.»

»Ah, belle Henriette, litet brutet är ju snart förlåtet!»

»Allt skämt är likväl icke anständigt; – och tystlåtenhet framför allt», tillade hon, i det hon varnande höjde fingret. – »Denna har min herre glömt.»

»Mon Dieu, tystlåtenhet, hvilken osmaklig ragout gör icke den tillsamman med kärleken ... må vår mun tala vårt hjärtas språk ...»

»Känner min herre den unge mannen som duellerade med baronen?» afbröt honom fröken Liewen, utan att låtsa förstå hvarthän han syftade eller hans smäktande ögonkast.

»Visserligen känner jag honom något litet», svarade Laforme med ett öfverlägset leende, då han märkte fröken Liewens allvarliga min ... »Det säges att han velat äta upp porcelainskräftorna i garneringen kring laxmajonäsen hos Sparrens för några dagar sedan ... men –»

»Hör på! Han måste befallas till den kungliga assembléen!»

»Quelle caprice! – Hans maladresse och kantiga åtbörder skola jaga bort alla damer af condition.»

»Låt detta vara min ensak! – Ulrika intresserar sig för honom. – Om baronen bortskickas till Finland, måste majestätet finna något annat hinder i sin väg. – Ni förstår?»

»Certainement! Men om skogens son icke lånar sig till en dylik komedi?»

»Hviska honom i örat, att en viss fröken, som intresserar sig för honom, önskar det.»

»Ni, min fröken –?»

Fröken Liewen kunde inte annat än le åt sin kavaljers häpna uppsyn.

»Ja, hvarför inte! Nu kan Ni få tillfälle att taga revanche med _edert_ älsklingsvapen – men – raillerie à part – det var ju om Ulrika som det var fråga ... jag litar alltså på er zèle och er tystlåtenhet», afbröt hon sig, då hon i detsamma hörde friherrinnans steg i rummet bredvid, och återtog sitt arbete.

Samtalet fortgick sedermera en stund mellan hofjunkaren och de tre damerna. Det handlade nu för det mesta om tillredelserna till den kungliga assembléen och om franske ministerns, S:t Severins, stora middag för sina vänner några dagar senare, hvilken sistnämnda i synnerhet intresserade Laforme, som icke nog varmt kunde framhålla de förtjänster i gastronomin och trancherkonsten, som ministerns köksmästare monsieur Lemartin, städse lade i dagen.

Assembléen åter intresserade damerna mera. Det hade lång tid förflutit sedan någon dylik fest ägt rum på hofvet. Drottningen tyckte mera om att fördjupa sig i studiet af de heliga böckerna och det föregående århundradets kyrkofilosofer än att åskåda menuetter och contradansar. Äfven kungen älskade föga större samkväm.

Man visste ännu icke säkert om hans födelsedag skulle firas med assemblé eller om »festiviteten», såsom Laforme sade, »skulle utgöras af procession, predikan, oratorium, skådespel eller bankett». Emellertid berättades det man och man emellan att komedianterna vid Bollhuset fått nådig befallning att hålla sig i ordning och att hofskräddaren förfärdigat dyrbara dräkter åt dem. Denna nyhet hade skingrat många farhågor och under de senaste dagarna hade brodernålarna i staden varit i ständig rörelse.

I öfverensstämmelse med tidens sed var Laforme ganska skicklig att föra dylika nålar. Han kunde sticka ett vackert kantbroderi till styfkjorteln eller rynka till en prydlig falbolan, lika flinkt som någon yrkesbrodös. Och han var icke nödbedd, då han därigenom oftare fick tillfälle att fägna sina ögon med åsynen af la belle Henriette, än han eljes kanske skolat få. Först sedan man intagit »thé à l’anglaise» och Ulrika tvänne gånger spelat Laformes sista air på klavecinen, fann han tiden vara inne att aflägsna sig. Det var också »gäspdags», tyckte friherrinnan.

IX.

Det var konung Fredriks sextiondesjette födelsedag. Redan länge hade förberedelser gjorts för att värdigt kunna fira densamma. Och nyhetsjägarne hade varit på flitig jakt efter underrättelser om allt det underbara och storartade som festen skulle komma att framte. Mången läcker kalfstek – för att icke ännu mer blotta yrkeshemligheterna – hade, till husfaderns stora ledsnad, satts på spettet för deras skull. Många blickar, värda konungariken, hade deras möda att samla upplysningar om den stundande kungliga assembléen inbragt dem.

Deras berättelser gränsade ock till det underbara. Mäster Precht, visste några omtala, hade under en hel månad varit sysselsatt med att förgylla och bättra upp ornamenten i det gamla kungshuset. Hofkonterfejaren Schröder, som så skickligt lyckats »afkonterfeja» 5 riksråd och 6 presidenter, hade haft ett ofantligt arbete med att sätta det gamla, bofälliga huset ett i sådant skick, att det kunde mottaga den lysande samling gäster som väntades. Och när dagen för festen slutligen vardt känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så visste alla människor hvad detta »det» betydde. Hela Stockholm var i rörelse. När man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och med att tänka både på riksdag, politik och sekreta utskott.

De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade troligtvis icke på länge fått en blund i sina ögon af pur otålighet. De hade uttömt hela sin uppfinningsförmåga för att narra sig till mera tyg till roben och styfkjorteln. Ja, många sömmerskors heder hade måst löpa sin kos för deras tårar och böner att göra styfkjorteln några alnar vidare, än det mera anständiga mått af fyra och en half alnar, som yppighetsförordningen föreskref, tillförsäkrade dem.

Den enda af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt högtidligheten, var kanske kungen själf. Öfver hufvud taget älskade han icke stora assembléer, och detta både för dansens skull och för kortspelets, hvilket han rent af afskydde.

Utom denna motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen några särskilda ledsamheter, som bragt hans annars goda lynne ännu mer ur jämvikten.

Dagen hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra förtretligheter hade den vackra Xismenes död kanske gjort det obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att hinna undan, öfverallt hvart man vände ögat. Muntert ljudande skall af trumpeter och valdhorn hördes på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stodo jägarne i skogsbrynet, lyssnande efter de väntade älgarna. – Då kommer ett doft brus, ett sakta stönande djupt inne i skogssnåren. Det lät som då vårfloden bryter sig fram genom den sega flodisen. I vida kretsar banar det sig väg genom skogen. Brakande höras träden gifva vika medan dånet och stönandet blifva allt starkare.

Älgarna närma sig. Pass på, jägare, där ner på slätten! Vildt och förtvifladt är språnget på den unga älgkalfven, då han flåsande störtar sig fram ur skogsbrynet. Hjärtat klappar högt hos jägarne, där borta bakom de högstammiga ekarna. Deras ögon stirra på det flyende målet, handen hvilar på fängpannan, andedräkten hämmas. Gif akt! – Nu är den flyende inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jakthundarna. –

Kungens öga strålar af glädje vid denna syn. Han är icke längre endast den godmodige gubben med de slappa dragen. Jägaren och soldaten ha tagit befälet öfver konungen. Men hvarför skjuter han då icke »den fördömte kerl». Jo – Pang! – Det blixtrar till mellan grenarna – en bom! Så förargligt. Den unga älgkalfven löper ju oskadd förbi genom skyttarne. Det är Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarna i det stora hundslottet vid Carlberg, kungens egen hund som ligger där i stället, drypande i sitt blod.

Ursinnig af vrede lät kungen genast sluta jakten, och då jägarne vid de muntra signalerna samlade sig, anställde han ett häftigt förhör, för att utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det visade sig då att det var baron Meijersdorff som var den skyldige. Denna upptäckt hade varit nära att försätta kungen i ursinne, då Meijersdorff till följd af sina efterhängsna frieriförsök till fröken Buddenbrock, för hvilken konungen på senare tiden fattat en allt starkare lidelse, korsat hans intimaste planer.

»Beim Teuffel, baron, att hafva en äkta David Bars, en bössa utan like, och uppföra sig som en sådan klåpare» sade han och vände honom tvärt ryggen, hvarpå han gaf en puff i ryggen på sin hoffalkenerare liksom han velat säga att han skulle riktigt förstå hvad han menade. »Men det är slut med det ädla jaktnöjet i Sverige, mäster Björn», tillade han efter en stunds tystnad, »falkarne dö ut och, Gott im Himmel, det finnes ju snart icke en enda god bössa norr om Östersjön.»

Men detta var på långt när icke allt. Den brynta surkålen till middagen hade icke smakat väl. De stekta ostronen hade varit skämda, och hvad som var mest förtretligt, det trefliga aftonsamkvämet hos grefvinnan Casselstein hade måst försakas för assemblén, kanske utbytas mot ett religiöst samtal med drottningen, späckadt med bibelparaleller från Locenius eller någon annan af hennes älsklingsförfattare. –

Klockan fem skulle festen taga sin början. Den skulle inledas med en prolog, till hvilken den populäre skalden Andreas Hesselius Americanus författat verserna. Därpå skulle följa skådespel och maskerad, hvarefter festen skulle afslutas med dans.

En dubbel rad af soldater var redan bildad från Riddarholmsbron upp mot stora trappan. Gästerna, som samlats i riksrådet Creutz’ hus vid bron,[6] vandrade i lysande grupper på den mattklädda gångbanan mellan deras led. Det var ett öfverflöd af förbindliga ordvändningar, snillrika infällen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de guldbroderade röda och bruna rockarna och damerna i de vida styfkjortlarna med sitt famnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig med det utsöktaste behag mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande ögon. Välformade ben i hvita silkesstrumpor gjorde så sirliga steg, de skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små fruntimmersskorna med sina röda klackar, trippade så lätt på det mörkblå klädet, under det att det lysande tåget rörde sig upp för trappan till kungshuset. Det ena hurraropet efter det andra skallade från folkmassan som trängdes på sidorna.

»En skön linhätta den där junkern har» hördes en röst bland åskådarne.

»Ja, nu kunna de sprätta med dem», svarade en annan, »men när de äro döda låta de vackert bli, ty ingen får hädanefter svepas med peruk – eller hur, madam Närsynt?»

Den tilltalade var en välfödd matrona, som fåfängt sökt göra sig tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden. I stället kom hon nu i vägen för den talande, som var ingen mindre än själfva slaktaremästaren Zachris Flåberg.

»Sakta madam, sa’ bonden till märren. Skall hon tränga om kull en hederlig borgare, bara för att få se på sådana här utklutade komedianter? – Nej, se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat hela glitterverket som man fått lök i ögonen.»

»Det ordet hördes att det kom från mäster själf det!» – hördes nu en annan röst strax bredvid falla in. – »Undan nu kärringar, med och utan kjortlar, när skeppar Pust lägger bi.»

Inom ett ögonblick hade skepparens starka armar gjort en öppning i folkmassan nog vid för att både han och hans vän slaktaren i allsköns maklighet, skulle kunna åse härligheten.

»Hvad säger bror om så’nt spektakel?»

»Hvad jag säger? Jo jag säger» svarade denne med ett bredt grin – »att tacka vet jag Stina Flink, då hon dansar Branickulan på förgylda råttan!»

»Det var ett sant ord af mäster» inföll nu madamen, som för ett ögonblick åter lyckats tränga sig fram och ville ställa sig in hos sin farlige granne.

Skepparens solbrända, skäggiga anlete lutade sig ned öfver henne med ett obeskrifligt illmarigt uttryck, hvarefter han lugnt och varligt makade henne ett långt stycke åt sidan.

»Vet hon madam» sade han efter fullbordad gärning, »hon är lika dum som ett sprucket flatstrandsostron. Hvad är väl detta spektakel annat än ett lappri, som förvänder ögonen på kvinnfolken? Nej, tacka vet jag långt där borta vid världens ände ser hon, där jag senast var, där var det så godt om guld och silfver att dessa s. k. ädla metaller voro liksom runstyckskringlor för en bagarprins. – Oxar, hästar och andra fyrfota djur körde man med kedjor af rödaste guld.»

»Nej, hvad säger skeppar Pust?»

»Jo, och alla kor hade brokiga silkessläp i stället för svans – för att nu inte tala om hönsen och de andra flygfäna, som bespisades med bara guldkorn.»

»Å kors!» sade madamen undrande, – »är det långt till det landet?»

»Just inte nästegårdsväg, sa’ kärringen peka’ på månen.»

»Nej, tyst nu junker storljugare och låt mig få en titt. – Ser han inte hur det lyser och blänker om dem där borta på trappan. Ack hur kloke och förståndige se icke kavaljererne ut och hur sköna äro icke kvinnfolken! Liksom det icke skulle finnas så mycken vishet och skönhet här i landet, som det fans guldkorn där borta vid världens ände – har man väl hört maken?»

»Jo för böfveln i våld, mamma lilla! De vise männen och de sköna damerna handskas också med sina små guldkorn, som om de bara voro kråkor och höns.»

»Mamma kan han vara själf mäster skeppare! Och akta sig vackert att tala om, som han gjorde i går, att han ville vrida om nacken på alla höns och sprätthökar, för jag är icke alltid så dum som jag gör mig.»

Slutet af meningen försvann i det allmänna sorlet. Festtåget var slut och folkmassan böljade långsamt fram öfver den förut afstängda delen af torget mot gamla kungshuset. –

Det var ett riktigt haf af ljus som strömmade gästerna till mötes, då de höga glasdörrarne till festsalen öppnades. Längst fram höjde sig där en mattklädd plan, scenen för det blifvande skådespelet. Fonden utgjordes af ett blått sammetsdraperi öfversålladt med guldarabesker och guldcrepiner. På sidorna stodo, i stället för kulisser, tolf höga piedestaler, rikt förgylda och på hvar och en af dem hvilade en gudinna, iklädd en dräkt af siden och flor i blandade färger, broderadt med guld och silfver. Bakom dem åter höjde sig balkonger, rikt draperade med broderade sammetstäcken. Här hade musiken, bestående af pukor, trumpeter och flöjter, sin plats.

Själfva salen slutligen, hvilken upplystes af skenet från stora, mångarmade silfverljuskronor, var klädd med tapeter i skiftande färger. Här hade de inbjudna åskådarne intagit sina platser på de utsatta bänkraderna.

Nu kommer festtåget! Vid en på samma gång liflig och skrällande musik inträder den kungliga cortègen, företrädd af romerska riddare i stora allongeperuker och nätta spatservärjor, samt slutande med ett led af till morianer utklädda flickor i korta styfkjortlar, bärande solfjädrar i händerna.

Under åskådarnes underdåniga bugningar delar sig festtåget på båda sidor om de kungliga personerna, som taga plats längst fram i salen, och konungen gifver tecken till festens öppnande. –

Först höres en ensam flöjt uppstämma några klagande toner, under det att det blå förhänget långsamt höjer sig, blottande för åskådaren ett leende landskap med djupblå, klar himmel, sollysta fält och gula orangelundar. I förgrunden hvila Bacchus och Pomona på en bädd af blommor och murgröna. Musiken tilltager så småningom i styrka. Äfven den smattrande trumpeten blandar sina ljud med de klagande flöjterna.

Ändtligen vakna de slumrande gudamänniskorna till lif och se sig undrande omkring åt alla sidor öfver den lysande syn, som möter deras blickar. De skynda sig till Olympen för att omtala för Mars och Venus hvad skönt jorden nu åter synes framalstra i gudarnes förra boning, det gamla Manhem.