Part 8

Han erbjöds genast att intaga hederssätet vid bordet och det dröjde icke länge, förrän han i ord och later sökte skicka sig som en verklig präses. För hvarje misslyckad latinsk glosa eller någon oskicklig åtbörd, hvarigenom han spillde på sig af det skummande ölet eller var nära att kullstöta sina grannars muggar, växte munterheten. Han tyckte sig aldrig hafva haft så muntert. I sin fåvitskhet tillskref han hela glädjen de kvicka infall om talg och tjära, hvarmed han tidt och ofta undfägnade sina åhörare. Själf skrattade han så, att den stora allongeperuken var nära att i hvarje ögonblick lämna sitt fäste. Han ångrade nästan att han någonsin hyst dåliga tankar om adel och officerare.

Slutligen, då glädjen stod som allra högst, frågade plötsligt en af hans grannar, hvad han ämnade begära af partiet för den risk han underkastade sig genom att hysa underhandlaren: om han önskade lån, privilegier, eller rent af en dusör i penningar.

Frågan kom något oväntadt och man kunde icke så noga veta, hvad åldermannen svarat, om han hört den framställas på ett annat ställe och under mera förtroliga förhållanden. Nu tog han henne endast som ett dåligt skämt.

»Visserligen», sade han, i det han antog en viktig min, »är jag endast en simpel krämare, som endast har landets förkofran för ögonen, och ingen jude, som tager betalt för det som borde åligga honom som en kär plikt. Risken är för öfrigt ej så stor, om man ej är klenmodig ...»

»På klorna känner man lejonet», afbröt honom nu en officer, som hittills iakttagit en tillgjord uppmärksamhet. »Det finnes svenska judar, som bekänna kristendomen, och de äro de värste – eller hur – lejon bland krämare?» utbrast han, i det han förtroligt slog åldermannen på axeln.

»Visserligen kallar jag mig blott krämare», svarade åldermannen något förnärmad, i det han sköt hans hand tillbaka. »Men jag är äfven ålderman inom kramhandelssocieteten, skall min välborne junker veta. En man i min ställning tager aldrig penningar för dålig eller ingen vara. Om någon af herrarne värdigades besöka mitt ringa hus, skall det vara en mer än tillräcklig ersättning för all den risk och farlighet, som jag i morgon kommer att utsättas för.»

»Hvilket tidsfördrif!» återtog den näst föregående talaren. »En visit i en hökarbod? Hvarför icke lika gärna göra sina pas de Rigaudon i en silltunna?»

»Välment får skam till tack», inföll åldermannen, som ändtligen började förstå att samtalet endast gick ut på skämt med hans person, »och måttligt prat kan vara bäst. – Ja, skratta Ni så mycket Ni lyster», tillade han, i det han med en min af sårad värdighet reste sig ur stolen. »Jag har sett många sådana sprätthökar som Ni, mina nosgranna herrar. Den ena dagen riden I stolta och styfva i nacken på Era utmagrade ök genom gatorna; den andra sitta Ni för gäld, där hvarken sol eller måne lyser.»

»Och jag har sett månget krämarlejon», inföll en af officerarne, »som den ena dagen fegt krupit under hästbuken för att rädda sig undan sina egna vänners och dryckesbröders raseri och den andra dagen varit nog morsk att skryta öfver sitt anseende och sina penningpåsar.»

Detta yttrande, som hade afseende på åldermannens uppförande under upploppet på Norrmalmstorg, väckte mycket munterhet. När skrattet ändtligen tystnat, tyckte några af de äldre att det var synd om åldermannen och togo hans parti.

»Se så, gamle Göran, vår helige skyddspatron», ropade de åt honom »stoppa ner näfven i byxsäcken, och drick stopet i botten med oss!»

»Det var ej så illa men’t! – Nästa gång skall jag gifva dig en dukat i ränta för en niodalerssedel från jul till kyndelsmässan, om du slår Meijersdorff på truten.»

»Och jag skall votera begrafningshjälp åt mor Katrina, ditt eget kära vif, om polisen skulle föra dig till Rosenkammaren!»

Men under det att man sålunda ropade om hvarandra, råkade åldermannens sinne i eld och lågor. Hvad som mest retade honom var att han, en medlem af borgarståndet och kramhandelssocieteten, sattes i jämnbredd med slaktare och tenngjutare.

Han skulle anmäla det i ståndet, sade han. En deputation skulle afgå till ridderskapet, de skulle få göra, som en af deras likar nyss fått göra, på knä bedja om tillgift.

Men så kom yttrandet om begrafningshjälpen och detta var droppen som kom hans vredes kärl att alldeles koka öfver. Han fattade ett säkert tag om det spanska röret och skulle just höja sig på tåspetsarna för att med ett duktigt slag i ansiktet vedergälla den siste talaren för hans yttrande, då käppen rycktes ur hans hand, och den som afslagit hans inbjudning tog ordet.

»Det är, parbleu, icke riktigt comme il faut, mina vänner att låta sig på detta sätt tilltalas af en simpel krämarjude. Han tror sig minsann vara en stor patron för det han får kallas mössa som vi. – Jag föreslår därför ett memorial så lydande: om denne man vidare vill yttra sig, får det endast ske till sin peruk.»

Förslaget vann stormande framgång, Åldermannen hade icke ens hunnit att tänka på motvärn förr än hans stora okammade allongeperuk frånrycktes honom och uppsattes på en af lampetterna. Fattad af kraftiga händer ställdes han sedermera midt framför densamma med en ölmugg i handen.

Öfvermakten var stor, och modet som förgick med ruset, ej så stort som Goliaths. Han fogade sig därför om än motvilligt efter deras galna påbud för att rädda sig undan vidare pojkstreck. Men genom denna förändring blef hela hans väsen liksom bilden af ynklig undfallenhet. Det röda skinande anletet, stort och pussigt, då det icke längre infattades af den yfviga peruken utan endast omgafs af några gråröda hårtestar, hade ett så ödmjukt uttryck, att några af de äldre bland sällskapet trädde emellan och förmådde de värste upptågsmakarne att upphöra med sitt gyckel. Man återgaf nu åldermannen hans peruk och under det han med vredgade åtbörder och hotelser närmade sig dörren, dracks under skrål och skratt hans välgångsskål. Man hoppades att deras ärade gäst icke skulle neka dem sina dukater om de någon gång skulle komma i behof, då de ville betala honom ända till tvåhundra procent.

Det bör icke förvåna någon att åldermannen sedan han väl kommit ned för trappan, med ursinniga blickar såg upp mot det kvarter eller lokus, där han lidit så mycken smälek. Han nästan ångrade, under det han kände på sin peruk och undersökte sitt rör, att han icke haft en jättes krafter, så att han riktigt kunnat låta dem smaka karbasen.

Under det han vandrade till sitt hem uppgjorde han den ena hämdplanen efter den andra. Hela partiet, mumlade han för sig själf, var endast en samling af högfärdige gubbar eller unge öfversittare. Hattarne voro – ja, äfven de unge officerarne af partiet – ett anständigt folk, som hyste vördnad för ålderdomen. Många officerare af hattpartiet hade i forna dagar gästat hans bodkammare och hållit till godo med en god sup ratafia eller holländsk genever samt en bit parmesanost.

Om de retade honom rätt, kunde han vara karl för att spela dem ett spratt. Han kunde ändra sin vimpel ännu en gång, trots allt prästsnack – men hur komma ifrån biskopen och mötet dagen därpå? Asch, det gjorde detsamma. Han skulle visa att han både ville och kunde hämnas, det fick kosta hvad det ville. Emellertid tänkte han först sofva på saken.

Och med denna kloka föresats satte han nyckeln i sin port.

Men det är ett gammalt ordspråk, att det är långt mellan bägaren och läppen. När åldermannen insatt den stora portnyckeln i låset, kunde han omöjligt vrida omkring honom, och sedan han en längre stund förgäfves försökt göra det med uppbjudande af alla sina krafter, kom han till sin förvåning under fund med att porten redan var uppläst. Det var på håret att han vridit af det nya nyckelaxet. Mumlande en massa ovett öfver tanklösa pigor och slarfvige bodbetjenter, var han just i begrepp att stiga inom porten, då han hörde en röst förtroligt tilltala sig; och när han vände sig om, såg han en mörk gestalt skymta fram ur dunklet.

Det var Bisot. Han hade sett åldermannens fåfänga försök att komma in under tak, sade han, och som han tyckte att det var upprörande att en gammal aktad borgersman skulle behöfva gå gatorna omkring utan att finna tak öfver hufvudet under natten, hade han skyndat till hans hjälp. Om porten ej kunnat öppnas, hade åldermannen kunnat få husrum öfver natten i hans logis, som icke låg långt därifrån.

Åldermannen kände sig smickrad af så mycken uppmärksamhet. Mottaglig som han för tillfället var för hvarje vänlighet, kunde han icke nog hjärtligt uttrycka sin tacksamhet, och frågade slutligen om icke hans högt ärade vän, ehuru det redan var efter midnatt, ville följa med honom in i hans rum för att vid en pipa god knaster vidare utveckla sina åsikter om den dåliga profiten af de inhemska manufakturerna och nyttan af att endast lita på utländska kommissionärer då fråga var om handelns och kreditens uppkomst.

VIII.

Det var en vacker dag vid pass en vecka längre fram i tiden. Man närmade sig midsommarshelgen och landtfolket, som slutat sådden och inte ännu börjat höskörden, hade mera ledigt att fara in till staden med sina lass för att sälja sina laggkärl eller sin säd på Norrmalmstorg eller sina finare landtmannaprodukter utanför Jakobs kyrka. I synnerhet på Regeringsgatan var det ett hojtande och ett skrikande, som aldrig tycktes taga någon ände. Man kunde vara frestad att tro att sekreta utskottet tagit sig för att ställa till ett inbördes krig, om icke färdemännens glada uppsyn gifvit till känna att deras rop endast var ett sätt för dem att gifva luft åt sin glädje öfver att komma till staden eller att visa sin mandom för stadens vackra tärnor.

Hvad hade de för öfrigt att göra med krig och sekreta utskott? Af sina grannar, som kanske för många år sedan varit inne i staden, hade de måhända hört – måhända inte – att kungen öfverlämnat makten åt några visa män i stora allongeperuker. Och detta var troligen i det närmaste allt hvad de visste om Sverige såsom stat betraktadt. Det var också nog för dem; ty skulle ryssen eller dansken verkligen lägga sig i staten Sveriges »domestika angelägenheter» fordra t. ex. att rådsherrarne skulle bära franska modeperuker, i stället för de yfviga allongeperukerna, skulle de nog tids nog få lära sig hvad man ville att de skulle göra. I nödfall »man ur huse», annars hvar sjette, femte eller fjärde, allt eftersom faran kräfde. Och sedan leken en gång börjat, skulle myrorna i sin stack aldrig kunna gå mera blindt mot den farliga ström, som gjorde hål i deras hus, än dessa larmande, hojtande svenska bonddrängar skulle gå löst på ryssen.

I närheten af Tre Remmare låg vid den tiden ett gammalt tvåvåningshus af sten. I stället för att längre följa med folkströmmen kunna vi ju gå dit in.

Vi stanna i ett stort och ljust hörnrum med väggbeklädnad af blå sammetsplys. Men denna var urblekt, delvis till och med bortsliten, samt hade på vissa ställen endast ersatts af det randiga lärftsfodret. Äfven fönsteromhängena af blå sammet voro illa medfarna. Möblemanget var i ett något bättre skick. Det stora bordet i ena hörnet af rummet med sin stora förgyllda lejonfot och duk af gul damast, kantad med blå silkesfransar, samt de små förgyllda, gulklädda kullerstolarna, den konstigt utsirade eldskärmen, den stora spiselmålningen – svart tryck på hvit atlas – föreställande evangelii förkunnande i norden, samt slutligen och framför allt det lilla dyrbara i svart lackerade bord i ena fönstersmygen, vid hvilket två fruntimmer för tillfället voro sysselsatta med att tillverka spetsar och falbolaner, antydde i sitt sammanhang att man verkligen befann sig i en adelsfamilj af gamla tiden.

Friherrinnan von Buddenbrock, som i sällskap med sin vän fröken Liewen var som bäst sysselsatt där inne med att bereda sig till det storartade firandet af kungens födelsedag, skulle säkerligen, vid minsta antydan om att något mankerade i fråga om polityr eller förgyllning, med det mest förtjusande småleende försäkra att min herre nog såg riktigt. Det var så! Dessa möbler voro verkligen trasiga! Men dessa trasor voro intressanta. Dessa tapeter t. ex., förr så dyrbara och försedda med så många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden, hade hon därför valt detta rum, oaktadt dess förfallna skick, till sitt eget.

Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju icke en gång de trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss därför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att lyssna till deras samtal, under det att de låta sina nålar flitigt raspa i sidentyget.

Så vidt vi våga döma, trots det väl anbragta sminket, torde fröken Liewens ålder varit omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon således icke längre hade kvar all ungdomens fägring, voro hennes anletsdrag likväl ännu ganska intagande. Mörka, blixtrande ögon, en välformad näsa och en mun, som då hon log – och detta gjorde hon långt ifrån sällan – visade tvänne rader pärlhvita tänder, borde lätt kunna försätta ett manligt hjärta i brand. Det var dock i synnerhet hennes ståtliga växt och förnäma väsende samt allra mest den stora förmögenhet, som hon fått i arf efter sina föräldrar, som samlade de flesta rekryterna till hennes beundrareskara. Man hade länge undrat hvarför hon icke funnit »den rätte». »Hon kan icke lida hymens rosenbojor», tänkte hennes »uppvaktande» kavaljerer. »Ett så charmant hufvud som hennes kan icke trifvas med hvardagslifvets enformiga sysselsättningar eller finna behag i hemlifvets lycka. Hennes oroliga själ måste dagligen finna rörelse», skulle hennes kvinnliga umgängesvänner hafva svarat. »Fröken Liewen», hette det på de politiska klubbarna – ty hennes förmögenhet gjorde henne med eller mot sin vilja till ett politiskt föremål – »fröken Liewen föredrager möståndet och ägnar sina penningar, sin tid och sitt geni åt fosterlandet. Tillsamman med sin goda vän friherrinnan Buddenbrock anför hon »fruntimmershattarne», krigspartiet af det svaga könet – och en svår politisk intrig är för henne mer än hela världens kärlek!»

Den som närmare kände henne visste att hon tidigt förlorat sina föräldrar och uppfostrats hos aflägsna släktingar, hvilka krusat för den rika arftagerskan och låtit hennes vilja i allt vara rådande, hvarigenom hennes af naturen fåfänga och nyckfulla sinne blifvit ännu mer excentriskt. Nu hade den ene friaren efter den andre anmält sig; men alla hade måst återvända med oförrättadt ärende. En hade haft brist på geni, tyckte hon, en annan haft landtliga later, en tredje för få anor. »Hon kunde icke lida», hade hon en gång yttrat i ett obevakadt ögonblick, »dessa ädlingar från provinsen, hvilka den ena dagen lefde på rågbröd och hafresoppa, drucko öl ur lerstop, snöto sig i rockskörtet och spottade högt i taket och den andra dagen foro upp till riksdagen och lekte gentilshommes, köpte sig broderade rockar för partipengarna, dansade menuett på de kungliga assembléerna, och ansågo sig nog goda för att anhålla om en ung dams hand, hvars kjortelfåll de i själfva verket icke voro värdiga att ens hålla i, än mindre kyssa.»

Dessa elaka ord, hvilka likasom allt elakt spredos mycket fort, förbittrade de unga kavaljerernas sinnen. Därtill bidrog äfven en nidvisa, som författats af en anonym och som handlade om »Hönan, som ville lära tupparna gala.» Den sjöngs på en mycket känd air, och nu led den nyss så firade den smäleken att se sin beundrareskara för hvarje dag glesna.

En kavaljer var henne likväl uppriktigt trogen i alla lifvets skiften och denne var Laforme. »Han hyste», hade han en gång sagt, »den djupaste respekt och vördnad för hennes kvickhet och geni. Hon var den snillrikaste kvinna under solen, och allt sedan han haft den stora nåden att få samtala med hertiginnan af Maine, hade han aldrig träffat någon dam, som kunnat föra en konversation så snillrikt som hon.»

Den värde hofjunkaren tycktes också vara, tack vare sin ihärdighet, på god väg att nå sitt mål och varda ägare till det stora Stjernnäs. Det gamla ordspråket att trogen kärlek vinner skulle därigenom på nytt visat sin giltighet. Något visst förelåg ju inte, hvarpå man kunde stödja sin spådom. Men ett eller annat smådrag, så begärligt för ryktessmidaren hade dock uppsnappats. Sminket, visste man, flöt icke mera ut så lätt öfver hennes kinder, korsetten måste gång efter annan göras vidare, kammarjungfrurnas fingrar kändes allt mera klumpiga och tafatta, och ifrån att hafva skämtat öfver allt som kunde få namn af kärlek och äktenskap, hade hon plötsligt slagit om. Hon hade till och med förklarat, till sin vän friherrinnans stora förvåning, att kärleksberättelsen om »den asiatiska Banise eller det blodiga, men modiga Pegu» djupt rört henne. Det hviskades också om att hon nyligen skulle låtit någon af de yngre bland hofmännen i tydliga ordalag förstå att fästningen, om än så svår att storma, likväl icke vore ointaglig.

»Sakta, mon amie», inföll fröken Liewen lifligt, i det hon fäste ögonen på friherrinnan och lät sina hvita händer sjunka ned på broderiet, »pour le badinage bon, pour le mariage non. Må han dö, som du säger, af pur chagrin, men min hand får han aldrig.»

»Icke tänker väl mon ange continuera i sitt möstånd så länge hon lefver? Laforme är ju en hygglig ung man – af adel.»

»Hans farfar var ju kock! –»

»Malice; – hans träd[5] går tillbaka med sina rötter till Frans I.»

»En ganska ledig konversation; men, mon Dieu, hvilken kavaljer! Veklig, säflig – och lat i allt utom i konversationen – slösaktig – dum.»

»Grand Dieu, med hvilken värme söta syster säger allt det där», sade friherrinnan småleende; »den stackars mannen måtte verkligen djupt hafva sårat dig på sista assembléen?»

»A propos friare och fester» sade fröken Liewen i det hon återtog sitt arbete, »har majestätet tagit någon ny démarche mot Ulrika?»

»Han har yttrat sin höga disgrace öfver monsieur le baron, för dennes uppträdande på hans sista s. k. barnbal i Carlbergsparken, och hotat att sända honom öfver till Finland. Hans »egen» grefvinna lär emellertid snart återvända till hufvudstaden och hon torde vara vårt bästa skyddsmedel.»

»Sedan den där fatala aftonen, du minnes, då han moquerade sig öfver mitt yttrande, att han kunde göra sina romanresor med sina galanter ända intill hjärtat af Chatelet i Paris, blott han upphörde att skänka Ulrika sin höga uppmärksamhet, har han flere gånger sagt, att han aldrig skulle glömma en sådan förolämpning.»

»Det är olikt honom att länge trifvas med dåliga tankar mot sin omgifning. Han var ju mycket nådig mot Henrik innan han for.»

»Blott några skämtsamma ord och ett vänligt handslag, då Henrik förklarade på hans fråga, om han vågade gifva sig ut på sjön under en så stormig och mörk natt, att han ville trotsa hvarje oväder, när han finge den nåden att öfverbringa Hans Maj:ts order till trupperna att hålla sig redo för att tåga mot gränsen.»

»Blott min man, generalen, ville vara så obligeant och slå dessa välsignade ryssar »en granda bataille», tillade hon tankfullt, »skulle jag vilja bjuda både Hans Majestät och hela dess hessiska anhang på kalas.»

»Ja, och om jag vore karl», inföll fröken Liewen lidelsefullt, i det hon fäste sina blixtrande ögon på sin vän, »jag skulle gå till fots genom snödrifvorna ända till Finland för att få deltaga i nederlaget på dessa ryssar.»

»Inte sant! Våra krigskrokader voro ju förtjusande på sista assembléen», återtog hon, i det hon kokett vände en liten bandros mot friherrinnan. »Så intagande flickor som Ulrika borde förmå alla mössor att lämna fanan.»

»Ah, mon amie, tala icke om Ulrika!» svarade friherrinnan med en min, som på samma gång utvisade trötthet och likgiltighet. »Hon är ju icke mäktig af någon enda stor tanke. Ej en droppe von Hagedorn flyter i hennes ådror. Såg du, par exemple, hennes courtoisie för den där finske glopen för några dagar sedan i Kungsträdgården. Hon negligerade ju totalt vår aimable baron?»

»Nej, söta syster, jag dröjde så kort tid kvar och är verkligen allt för litet curieuse att efterfråga namnet på alla unga män som svärma här ... men att negligera baronen var oförlåtligt.»

Nu öppnades dörren sakta på glänt och en kammarjungfru stack in hufvudet och anmälde att monsieur Laformes franske kammartjänare varit »där ute», för att höra om hennes nåd friherrinnan var hemma. Men hon hade sagt att friherrinnan var utfaren, hvarpå han åter svarat att hans herre skulle komma åter kl. tre, för att göra sin formliga visit.

»Det är ändå en särdeles artig man, denne hofjunkare», sade friherrinnan, då kammarjungfrun stängt dörren efter sig. »Men han kan icke jämföras med baron Meijersdorff, på hvilken man tydligen kan se att han frequenterat le Beau Monde i Paris.»

»Såg mon amie, med hvilken grace baronen hälsade då vi möttes i går i allén; – med hvilket utsökt behag förde han icke sitt spanska rör! – Ja, ända från bandrosen i hårpiskan till skospännet är han en fullkomlig ädling.»

»Han är också af god och gammal adel», inföll friherrinnan, i det hon upphörde med sitt arbete. »Hans far, skall du veta, var en mycket förtjänt officer, som ofta camperat tillsamman med min far, von Hagedorn, och han själf saknar icke häller meriter. Om ryktet talar sant, lär han hafva utmärkt sig för stor bravoure i campagnen vid Rheinströmmen. Sedermera, då han tjänstgjorde vid regementet Deux-Ponts, lär han hafva varit den skickligaste fäktaren vid regementet.»

»Äfven jag har hört detsamma och har svårt att förstå Ulrika, som visar honom en sådan disgrace.»

»Han vågade ju till och med sitt lif för hennes far den där aftonen, då det stora tumultet var på klubben. – Jag kan aldrig tro annat än att Lagercrantz hade sitt finger med i det spelet ... men därom ville Buddenbrock aldrig höra talas. Då jag bad honom akta sig för Lagercrantz, sade han alltid att denne vore en tapper officer, som tjänat under gamle kungen, och en sådan borde han alltid anse såsom en god vän ...»

»Men, se här är ju Ulrika», afbröt hon sig, då denna i detsamma inträdde. »Hvad du ser blek ut; – en flicka med god éducation bör alltid söka att hafva en jämn couleur.»

»Mig fattas intet», svarade Ulrika, i det hon lutade sig ner öfver fröken Liewens sybåge.

»Du säger det där intet, i en så besynnerlig ton», sade fröken Liewen och såg upp på henne med en frågande min; »jag ser att det icke är riktigt väl, mon ange. Skall jag hämta litet ungerskt vatten?»

»Förlåt mig, min vördande mor, för min brist på éducation», sade Ulrika med ett eget tonfall i rösten, som antydde att det icke var första gången hon fick denna förebråelse; »men jag hörde nyss en så ryslig historia af Sara, som hon fått höra af monsieur Laformes kammartjänare ...»

»Hvilket skvaller har Sara roat sig med nu igen», afbröt friherrinnan henne häftigt, i det hon antog sitt vanliga stränga och högdragna utseende. »Säkert någon borgarfru som tagit lifvet af sig vid Sillhofvet, för att göra sin man förtret, eller har måhända vår lilla söta Clemence fått den farliga hundsjukdomen som lär gå på landet?»

»Den unge kavaljeren, som Henrik presenterade för oss i Kungsträdgården, lär i går eller i förgår blifvit skjuten af baron – Meijersdorff.»

»Min son Henrik gör då aldrig annat än sottiser», sade friherrinnan likgiltigt, i det hon återtog sitt arbete. »Kan du tänka dig, kusin», återtog hon, vändande sig till fröken Liewen, »sådan löjlig idé att icke allenast presentera den unge étourdin för mig utan äfven uppgöra kusinskap mellan honom och Ulrika?»

»Redan första dagen han var i residenset lär den unge finnen hafva öfverfallit några äldre officerare ... och huru tölpaktigt bar han sig icke åt, då han i vår närvaro var färdig att för ett blott raljeri draga värjan.»

»Han är af gammal adel», invände Ulrika. »Henrik sade att hans far och vår varit goda vänner och krigskamrater under den stora ofreden.»