Part 25

Hon spratt upp som träffad af blixten och vände sig förvånad mot honom. Hjärtat bultade så att hon var nära att falla.

Så stodo de en lång stund tysta och sågo hvarandra i ögonen.

Då de en stund senare sutto vid fönstret inbegripna i ett intresseradt samtal rörde detta högmålsprocessen. De hade icke tid att tänka för sin egen sak; allt inom dem rörde sig kring samma punkt: hur de skulle kunna rädda Ulrikas far.

»Vår Herre kan ej vara så grym och obarmhärtig», sade Ulrika. »Min gamle, gode far! ...»

Tårarna kommo henne i ögonen vid tanken på faderns olycka.

»Gråt icke, kära ... I pröfningen låter han oss se sin allsmäktiga hjälp.»

»När en sjukling dör, anstränga sig alla», återtog hon tankfullt, »att hjälpa. I sin förtviflan beskärmar man sig öfver att människan icke har makt att undandraga någon från döden. Och nu sätter hon en ära i att förstöra hvad hon icke kan hela?»

»Det skall icke ske», sade Svenske i bestämd ton.

»Har du hört din morbror? ... Han predikade i dag.»

»Han har förskjutit mig ... För öfrigt vet ingen af att jag finns i staden. Icke en gång din far.»

»Det fanns i hela hans långa oration intet tröstande ord», återtog Ulrika liksom för sig själf. »Evigt mörker, ett outsägligt pinorum skulle innesluta honom efter döden ... Tänk om det verkligen blefve ett sådant slut på detta lifvet?» – afbröt hon sig plötsligt, i det hon såg forskande på Svenske. »Tänk om min far icke skulle kunna höra oss när vi sörja honom?»

»Du yrar! Du mår icke väl?»

Ulrikas tårglänsande ögon logo mot honom, då hon svarade:

»Jo, bättre än någonsin, mitt hjärta! ... Men jag ryste till, när jag kom att tänka på ett samtal mellan hofjunkaren och prosten Sinius.»

»Den ifriga mössan umgås väl inte hos dina föräldrar?» frågade Svenske förvånad.

»Han och Meijersdorff ha varit de ende af våra forna bekanta, som besökt oss under vårt förnedringstillstånd, och vi ha icke råd att längre skilja på de få vännerna efter vår forna partiståndpunkt.»

»Hur många tusen daler har prosten användt? ...»

»Tyst, käre, skall du i stället få höra hvad hofjunkaren svarade på den fråga jag nyss gjorde. Först började han diskutera länge och väl med prosten om hvad lifvet var. Den enskildes lif, påstod han, var för mänskligheten endast som sandkornet för jordklotet. Då ingen förstod hvad han menade, förklarade han, att någon himmel, såsom prosten påstod skulle finnas ofvan molnen, fanns icke. Allt som talades därom var endast tom inbillning. Hvad skrifterna kallade himmelriket var det lyckliga tillstånd, hvari vissa dödliga ...»

»Sådant prat ...»

»Nej, låt mig fortsätta! I Paris, påstår han, var folket vida mer upplyst än att tro på något dytikt ... Hvad tror kusin att t. ex. kärleken är? frågade han mig. Inbillning, endast inbillning! Allt som vi känna här i världen är endast en frukt af vår inbillning. Då jag frågade honom hvad han trodde om lifvet efter döden, skrattade han först på sitt vanliga försmädliga sätt samt frågade därpå om jag trodde att blomman, som jag bar på roben, hade något lif där hon nu satt; ett ställe, som han skämtande kallade för sitt himmelrike, eller om jag trodde att den stackars Cleo var salig, hon som öfverkördes några dagar förut på gatan. – Nej, min kusin, sade han skrattande, när det blir slut en gång, då är det också slut ...»

»Det vore ju förfärligt, om det skulle vara så», tillfogade hon tankfullt, i det hon riktade sina blå ögon mot Svenske.

»Så stolt och modig i forna dagar och nu en så klenmodig och grubblande liten fröken! Tror du icke att vår Herre tänker lika mycket på hvartenda ett af Laformes små sandkorn? Men, apropos! Kommer du ihåg vår egen stjärna?»

»Ack, andra tider ...»

»Andra tider? Jag förstår nog icke mycket af hvad så vidt förfarna och lärda män som prosten och hofjunkaren tala sinsemellan. Men ett minns jag, som jag fick lära af min mor i min barndom. Hon tröstade sig alltid öfver sin fars bortgång med den glada vissheten att de en gång, när tiden var inne, skulle få återse hvarandra. Alla hennes sorger, alla hennes pröfningar kunde icke rubba denna _hennes_ tro; – tänk på alla fattige, alla sjuke, alla nödställde skulle de endast kommit till lifvet för att varda delaktiga af denna världens sorger? – Nej, sådana tvifvel får ej kusin Ulrika uttala högt ... och inga tårar ... De förstöra endast det väna anletet ... Ma foi, de vackraste ögon på denna sidan Östersjön ...»

»Baronen», återtog hon, leende åt hans beundran, »tyckte att hofjunkaren hade rätt. Det kom sig af människornas egen dumhet, tyckte han, att så många underkastade sig stora sorger och lidanden. – När ingenting fanns efter detta, sade han, vore det icke då bättre att vara _ingenting_ än att vara ett uselt och eländigt kräk, som ingen brydde sig om och som endast var till omak.»

»Ingenting? – Alltså skulle allt hvad vi tänkte oss som kärast här på jorden, våra bästa, ädlaste tankar endast komma från oss själfva och dö med oss? – Och allt ondt och elakt som vi gjort, alla grymheter, hvarpå vi rufvat, skulle vara för alltid jordade med oss. – En maklig lära! Men ingen bra karl som säger så. Meijersdorff är också en gynnare, som man bör taga sig i akt för.»

»Min far sätter likväl mycket värde på honom ... Som du vet, vill min mor att jag skall bli hans maka.»

»Och du? –»

»Hvem kan tänka på förlofning, då allt ser så mörkt ut ...»

Detta undvikande svar jagade ett moln öfver Svenskes anlete. Han reste sig häftigt och såg en stund förvånad på henne.

»_Han_ som tror att denne hofjunkarens ord äro sannare än Guds ord», utbrast han lifligt, »han som tror att din fars ande skall dö med kroppen och att hans mördare skulle varda fria från ett kommande lifs efterräkningar, han som tror att lifvet endast är till för att njuta och tillfredsställa egen lusta, han som fegt undflydde striden, i stället för att slåss till det sista för att åtminstone få stupa med ära, han skulle varda din make ...?»

»Upphör, min vän. – Du förifrar dig. Kan du väl ett ögonblick tro att _jag_ skulle älska _honom_?»

»Men? ...»

»Hittills ha nog mina kära föräldrar velat det, men baronen har blifvit så pockande på sista tiden och i samma mån har min far blifvit försiktigare. Nu har min far bestämdt lofvat mig att ingenting skall afgöras, förrän slutlig dom blifvit fälld.»

»Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i det han försiktigt såg sig omkring. – »Strussenfelt, Wrede och din bror ha stämt möte med mig i afton på Lafonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall allt gå bra.»

»Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!»

»Allt skall gå bra! – Men nu måste jag gå –. En kyss? ... Den första?»

»Den andra!»

»Nej, nu _måste_ du gå!»

»Har du råkat Liewen?»

»Kusin Liewen? ... Hvarför frågar du så? ...»

»Jag blott frågade.»

»Fröken Liewen är ej i staden.»

Nu observerade han hennes leende min.

»Jaså, en krigslist», skrattade han, i det han lutade sig öfver henne för att fullfölja nummerräkningen.

»Tant vaknar!» ropade hon med tillgjord förskräckelse, i det hon drog sig hastigt tillbaka.

»Strunt! Stina stöter i morteln därute i köket, att man kunde tro att det vore åskan. Tant går inte mera upp ur sängen.»

»Tänk om någon skulle komma ... jag är så rädd. – Nej, munsjör! Nu är det bestämdt slut. – Efter förlofningen», sade hon, i det hon hastigt sköt bordet mellan sig och honom. »Till dess, min junker, får ni vänta.»

»Fy! att vilja narra mig på detta sätt!»

»Minns du eken vid Liljeholmen, när _du_ narrade _mig_ att springa fram? ...»

Nu öppnades dörren till köket och Stina stack varsamt in sitt hvita hufvud genom öppningen.

»Det är då visst och sant, att i dag är det riktigt sjusofvaredagen för gamla fröken», sade hon med ett godmodigt leende. »Hon tycks inte alls vilja bli vaken, sen hon fick höra hvilka som voro här. Men det var sant, unge baronen frågar där ute om icke fröken vill gå nu; hon kan ju få komma igen i afton» sade han.

»Är Henrik redan här?»

»Åh, han har nog väntat en god timme, kan jag tro.»

»Nå, då får jag väl låta min fordran vara ogulden än så länge», sade Svenske med resignerad min, i det han lät Ulrika passera.

De kommo öfverens nu att Svenske skulle låta henne få kunskap om befrielseplanerna, som voro i görningen. Själf måste han vara mycket försiktig, men med Henrik såsom mellanhand vore det lätt nog. Lyckades det dem att försätta generalen i frihet, hoppades han att det icke längre skulle blifva svårt att af hennes föräldrar vinna den gunst hon ej hade något emot att med deras samtycke lämna.

XXI.

Senare på aftonen gick Svenske med hastiga steg öfver Järntorget. Då och då såg han sig om, liksom han fruktat att någon skulle följa efter honom.

Genom långstrimmiga moln silade månen ett sparsamt skimmer öfver staden. Djup skymning rådde därför i de trånga gränderna.

Svenske grubblade som vanligt på sin plan. Redan under sin fångenskap hade han börjat fundera ut, hur general Buddenbrock skulle räddas; ty från första stund han hörde att generalen fängslats vardt han inom sig öfvertygad att förföljarne ej skulle stanna, förrän de tagit hans lif. I förstone hade han tänkt uppsöka sin morbror, för att af honom få de upplysningar, som voro nödvändiga. Men han insåg snart att detta vore mindre klokt. Biskopens skarpsinne skulle snart utforskat hvad han hade i sinnet. För öfrigt kunde det vara mycket ovisst om icke hans morbror utan vidare skulle visa bort honom.

Af åldermannen Smedman hoppades han mer. Denne hade många egenskaper, som gjorde honom till ett utmärkt redskap vid utförandet af farliga politiska företag, i synnerhet om han ej fick veta om dem för mycket. Hos honom hade han ännu en del af sitt arf innestående, och han var alldeles viss om att åldermannen, för att få behålla pengarna för alltid, skulle förmås att göra sin bod till säte för en hemlig klubb af de argaste förrädare. Att arfvet gått med åldermannens ägodelar all världenes väg visste han nämligen ej, då han ännu icke hunnit uppsöka honom. Först ville han nämligen råka sina kamrater från kriget, hvilka, efter hvad han trodde sig veta, redan vidtagit förberedelser till generalens flykt. –

Lafont’s kaffehus fick denna afton rymma många gäster. Nyheten om dalkarlarnes uppror hade spridt sig som en löpeld i hufvudstaden och utgjorde ett för hvarje timme allt intressantare samtalsämne. Därtill kom det myckna talet och oron om den s. k. »principalatsquæstionen». Skulle riksdagsmännen vara något annat än språkrör för den menighet, som de representerade, eller ej? Detta var en fråga som i hög grad upprörde hufvudstadens borgerskap. Bodgossen, som ännu icke visste hvad burskapsexamen inför höglofliga magistraten ville säga, skrek öfverljudt och knöt sin röda näfve öfver disken, då någon af magnaterna Kjerman eller Plomgren gick förbi boden, därför att de satte sig öfver hvad deras principaler, borgerskapet som valt dem, ville att de skulle göra och låta på riksdagen.

Det var därför icke underligt om handtverksmästaren eller krämaren under dessa dagar lämnade verkstaden eller boden något tidigare på kvällen än vanligt och läto husmodern äta vattgröten ensam med gesällerna eller bodgossarne. De kunde ju annars gå miste om de färskaste nyheterna, hvilka hälst berättades aftonvardsdags på källaren. Med liktänkande vänner kunde de sedan vid vinstopet eller ölstånkan få kannstöpa i den högre politiken ända till morgonväkten.

Om dessa tvänne frågor, som stodo främst på dagordningen, endast i förbigående vidrördes af de gäster, som denna afton voro samlade hos mäster Lafont, kom sig detta må hända däraf att de redan så i grund lyckats nedsvärta de hedervärda riksdagsmännen af borgerskapet, att mäster Lafont’s svarta peruk, som höjde sig bakom disken, med skäl kunnat göra anspråk på kråsets hvithet i jämförelse med deras själar, sådana de utgått ur den föregående skärselden.

Mäster Lafont hade samma dag fått hem, med den första spaniefararen för året, en pipa »bittert och spanskt». Medan han med nöjd min hyfsade de rykande talgljusen på disken, underlät han icke att omtala detta för sina stamkunder, och det kan ju hända att äfven häri låg en orsak till att samtalet var mera fredligt.

Nere vid dörren stod Bisot och skämtade med skänkflickan, medan hon sköljde tennmuggarna i den stora tvättbaljan, under det att han då och då kastade en orolig blick mot dörren. Nu hördes hastiga steg i porten och en ung, bleklagd man, i sprättig dräkt och nystärkt halskrage inträdde.

»Nå, Bertilsson, de komma ju alla hit i afton?» hviskade Bisot åt den inträdande, i det han drog honom bort i en fönstersmyg.

»Så säkert, min herre, att jag redan sagt till åt patrullen.»

»Som nog kommer för sent.»

»Nej! Jag tog den hit och den väntar nu i huset bredvid ... Men äro inga här ännu?»

»Blott två.»

»Man kunde börja med dem?»

»Utan nytta, den värste är icke här ännu.»

»Är ni säker på borgarena, att de ej skola taga parti för dem?»

»Bah ... Har ingen fara. – Den höglofliga förräderikommissionen?»

»Klockan tio skall han vara samlad.»

»Och min andel?»

»Min herres andel?»

»Ja, min andel?»

»Förstår icke!»

»Mina tusen plåtar?»

»De tusen plåtarna? ... De äro ju för länge sedan lämnade åt er?»

»Lämnade? ... När då, min betydande man?»

»Jag hade en liten fordran sedan gammalt, då jag hette Bertil bodgosse. Det var, om jag minnes rätt, nära tvåtusen plåtar?»

»Jaså, gunstig’ junker» – sade Bisot, i det hans smilande anlete öfverfors af en liflig rodnad, »det var alltså ugglor i den mossen! För sista gången, vill ni godvilligt lämna mig penningarna?»

»Litet tystare, min herre, om ni behagar.»

»Mina pengar? ...»

»I morgon få vi talas vid, till dess kan ni vara lugn!»

»Nå, må den onde ta er», skrek Bisot, som icke längre tycktes märka de öfriga gästernas närvaro, »jag må bli en ... om jag icke ...»

Slutet af meningen kunde icke uppfattas för det sorl, som i det samma uppstod vid bordet.

»Nej, stopp och belägg, go’ vänner» ropade mäster Flåberg. »Intet gräl mellan er, spottfolingar! Kom hit i stället och släck törsten.»

»Tala om mäster Bérand», fortfor han därefter, såsom ingenting händt, i det han vände sig till de öfrige bordskamraterne och makade Bisot och hans motpart till bordet, »tala om den där munsjören på tre kronor!»

»Nej, tacka vet jag mitt malaga sekt», inföll Lafont med öfverlägsen min.

»Nånå, mäster Storordig», svarade mäster Flåberg, med trygg min, i det han pustade ut ett rökmoln, »liten kan ock bli stor. Inte var det just så många år sen häller,» tillade han, förtroligt klappande Lafont på axeln, »då den här välaktade munsjören själf åt sin vattgröt med en smula ister uti på odukadt bord och vid skenet af en tunn talgdank; och då han ej hade flere kunder än att de väl kunnat sämjas tillsamman i en af de här stora tennmuggarna.»

»Sacre bleu! Hvad den tiden vidkommer», svarade mäster Lafont uppbrusande, i det han ställde sig vid disken och skrefvade med sina korta ben framför den siste talaren, »så rör den icke en sådan snushane för ett runstycke, en gång. Förstår han det? ... Ingen ska’ kunna säga att han icke fått hvad han ska’ ha hos mig ... för här är ingen krämarbod, där man kan ha dubbla alnmått ... Och inte är det häller värdt att komma hit och lysa med kvickheter.»

»Det ska mäster säga, som lyser själf, som en palt i en hornlykta.»

»Tyst källarmåns», inföll slaktaren med sin hesa basröst, »för annars kunde mäster Flåberg, vid lermuggar och ölkrus, klappa skinnpälsen tunn på honom.»

»Tacka vet jag skinnpäls- och porsölstiden!»

»Tyst med ditt käbbel, fader Lafont!»

Dessa rop öfverröstade slaktarens krigsförklaring.

»Hårdt mot hårdt förlikas blott svårt», pustade mäster Flåberg, då det ändtligen blifvit tyst. »Min herre var måttligt kavat», återtog han, i det han vände sig till den unge krämaren, som nyss varit i delo med Bisot, »minns då gamle Smedman var sin egen och min gunstig herre fick smaka hans spanska rör ... Knappt torr bakom öronen och vill lära folk dricka vin! ... Än en mugg! En hel så, hör hon, lilla näspärla! – Inte af de nya fingerborgarna, hör hon, för fan må ta dem och all den här souveräniteten! ... Skål, bror Bisot! Sen min betydande herre kom under mitt ringa tak, har allt gått galant – puh!»

»Inte illa ment, fader ålderman» – passade krämaren på tillfället att falla in. – »Inte ämnadt att fader ålderman skulle ta humör.»

»Hvem för böfveln tror han tar humör öfver en nykterhetsdansares pip.»

»Nå, nå, jag sa’ endast att det icke var illa ment.»

»Menar sig förstås som de andre, så att det inte blir någon mening alls.»

»Skulle vara en ogemen ära för mig att få dricka ett stop rhenskt med fader ålderman.»

»Nå, så likar det sig då till något bättre. Men må fan, hör han än en gång, ta alla styfvermått och souveräniteten med ... Förrädarne kunna också göra sällskap, fast Gud ska’ veta, att när de äro borta kommer nog något annat satty i stället. – Kom nu, bror Bisot, skola vi känna på hvad gossen har att bjuda på ... Se så! Kom hit också mäster själf och stå inte längre och bliga där bakom disken.»

Medan mäster Lafont öfvertalades att slå sig ned vid bordet, hade två unge adelsmän inkommit. De sände ett hastigt ögonkast öfver rummet. Längst ner vid dörren suto någre af deras likar, som hittills i tysthet tömt sina ölmuggar. De slogo sig ner på den lediga bänken bredvid utan att efter vanligheten ropa på vin.

Ingen af de öfrige gästerne fäste till en början någon större uppmärksamhet vid dem. Endast krämaren kastade då och då en förstulen blick ner åt dörren, för att därefter med orolig min vända sig mot den pickande väggklockan strax bredvid i hörnet. För att döma af skänkflickans mörkbruna, oroliga ögon måste äfven dessa på något sätt ha att skaffa med de unga, välväxta männen.

»Nå, hvad nytt i staden?» frågade Buddenbrock de som sist trädt in, i det han makade rum åt dem vid bordet.

»Just ingenting», svarade den yngre af dem. »Men se där ha vi rymmaren», afbröt han sig, i det han tog Svenske i hand.

»Hur gick det då?» hviskade de andre ifrigt.

»Festina lente, mes amis ... jag måste först ta den här gamle vännen i hand.»

»När Cronhjort är vid det kuraget, får man intet ord af honom.»

»Hur det gick, frågar ni? Dåligt, ma foi.»

»Det var först i går», återtog han i lägre ton, »som jag fick tillstånd att söka min gamle chef. – Ni kan ej tro hur affallen han är ... Han var mycket nedslagen öfver papperen, som Meijersdorff ännu icke lämnat tillbaka.»

»Detta kunde man väl förstå.»

»Nu påstår den gamle räfven Wrangel att hans instruktion aldrig funnits till.»

»På den vägen kommer man inte långt», inföll Svenske.

»Hvilken annan väg står oss då till buds, mon frère?» frågade en af de andra unga männen i sarkastisk ton.

»Kan icke prompt säga det nu på stunden, men tror som jag alltid sagt att flykten är enda räddningen ... Men det måste ske snart.»

»Cronhjort torde dock icke häller ha så orätt», inföll kapten Buddenbrock, »ty så framt den ringaste gnista af rättvisa finnes i detta landet, kan min far icke ådömas något straff.»

»Ja, _om_ det funnes rättvisa, mon frère», återtog Svenske, »men hvar rättvisan håller hus veta vi alla. Alltså fasthänger jag vid min mening.»

»Min far vet sig själf alldeles oskyldig och vill därför icke söka sig någon olaglig befrielse, utan bidar hällre det öde, som Gud honom beskär.»

»Och du skulle tro på utgången af en votering?» frågade Svenske med ett sakta hånskratt. »Hur gick det i kommissionen?»

»Där var det en annan sak ... Lagercrantz hade där en afgjord öfvervikt.»

»Har han det ej i plenum? – Nej min vän, förr än din far är utom Sveriges gräns är han icke trygg.»

»Strussenfelt nämnde nyss något om prosten Sinius?» inföll Cronhjort. »Han hade ju lofvat att värfva röster inom stånden?»

»Sämre man kan man icke råka på», sade Svenske föraktligt. »Så länge allt går bra är han nog nitisk, men vid första motgången är det slut med _hans_ ifver.»

»Han säger själf», skrattade Buddenbrock, »att han offrades af modern under födslopinan åt det heliga äkta ståndet. Det är dock svårt att tänka sig något offer, när man ser hans välfödda lekamen.»

»Hur som hälst, mina vänner», återtog Svenske, när skrattet som följde på detta infall tystnat, »på honom kan man ej lita.»

»Däri har Svenske nog rätt», sade Buddenbrock. »Han tog 5,000 plåtar af min mor, för att verka vid voteringen i kommissionen. I stället arbetar han nu allt hvad han förmår i motsatt riktning, genom hviskningar och stort effronterie, sägande sig vilja använda penningarna för egendomens conservation åt enkan.»

»Den lymmeln!»

»A propos penningar», inföll Strussenfelt, »hvarifrån kunna vi räkna på sådana?»

»Alla våra tillgångar äro uttömda», sade Cronhjort.

»Den saken skall jag nog draga försorg om», sade Svenske. »Jag har några tusen plåtar innestående hos en gammal vän, ålderman Smedman, och den summan torde vara mer än tillräckligt ... Äro vi blott ense om det öfriga?»

»Charmant», utropade de andre med en mun.

»Men din ålderman har ju slagit vantarna i bordet», sade Cronhjort med frågande min.

»Gjort konkurs?» utbrast Svenske och for upp.

»Ja, för tusan, känner du inte det? ... Han blef fast för den engelska underhandlingen och fick böta med hvad han hade. Din morbror gick fri den gången, fast han inte var långt borta från att komma i fällan.»

»Så blir det väl alltid någon råd», sade Svenske beslutsamt. – »Låtom oss blott fördela rolerna mellan oss.»

»Rätt så, mon frère, och vid det heliga sjutalet, som fullkomnar allt, skola vi blindt lyda vår store guldmakare.»

»Jakten har jag styrt om», sade Strussenfelt.

»Är kaptenen pålitlig?»

»Ser ut att vara en präktig karl. Kommer han blott utom Vaxholms tullbom, säger han, kan man vara trygg för att han skall ta sig fram vore det än till Amerika.»

»Om han blott finner rakaste vägen till Holland, finge man vara belåten», inföll Cronhjort.

»Konsten är först att få generalen ur huset», sade Svenske.

»Och ut på fartyget?» frågade Buddenbrock.

»Därmed är ingen fara», svarade Strussenfelt. »Under skeppsbryggan vid Kjermans hus vaktar dag och natt en af kaptenens säkraste karlar i en slup. På första vink är han färdig att ro ut till Vaxholmsskären.»

»Henrik bör så fort som möjligt underrätta sin far», sade Cronhjort. »Bäst vore om han redan i morgon afton kunde följa oss.»

»Men på hvad sätt?»

»Det blir alltid någon råd. – Vi ha åtta dagar kvar. – Misslyckas det en gång måste det lyckas en annan.»

»Än pass?»

»Än pass?»

»Strussenfelt har tagit ut två: ett åt honom och ett åt Henrik.»

»Men är det riktigt klokt», återtog Strussenfelt, vändande sig till Henrik, »att underrätta din familj? Mig synes att man borde vänta därmed tills allt vore öfver.»

»Strussenfelt har rätt», inföll Svenske. »Man måste öfverenskomma om något tecken.»

»Alla öfverenskommelser fördröja saken.»

»Tecknet kan vara mycket enkelt.»

»Säg något.»

»Om man skaffar sig tillträde till huset midt emot», sade nu Buddenbrock hviskande, »och hänger ut en näsduk genom ett af fönsterna.»

»Så att vakten genast skulle känna sig uppfordrad att undersöka huset ... Nej, det behöfves ej annat tecken än ett för ja och ett för nej. – _Ja_, om det kommer att ske samma dag, _nej_ i motsatt fall. Om någon ginge förbi och hälsade uppåt fönsterna kunde ju detta betyda ja, såge han däremot ner i gatan kunde det betyda nej.»

Buddenbrock inföll tankfullt: »Men då måste någon observera gatan hela dagen.»

»Hvarför det? ... Ett försök att rädda din far kan naturligtvis icke ske annat än nattetid. – Låtom oss därför bestämma tiden till mellan sju och åtta på aftonen.»

»Hvad han lider, denne stackars Celadon!» inföll Strussenfelt leende. »Det blir löjligt nog att se hur han accortiserar din syster genom fönstret.»

»Det är nog bättre om det är jag som håller utkiken», sade Buddenbrock allvarsamt. »Jag kan sedan lägga ett bref under marmorskifvan på Ulrikas byrå. – Hon har lättare att vinna tillträde till min far än jag.»