Part 22

»Ja, hvad mig vidkommer, känner jag mig alldeles som i fjor då vi slutade den där korfkampanjen, efter att i tjuguen dagar icke haft kläderna af kroppen», sade den andre, en äldre man med sträfva, inbundna anletsdrag och gråblå, genomträngande ögon. »Men här inne är ju riktigt varmt och hemtrefligt ... Just hvad som kräfves för att kunna arbeta med zèle och drift.»

»Tror hans nåd man kan se genom väggar och tak?» frågade Fiken, med en misslynt snörpning på munnen. – »Kunde väl inte gissa häller hvem det var där ute i mörkret som klappade på?»

»Hvarför inte det, mitt vackra barn? ... Psyche såg ju icke Amor. Men hon älskade honom ändå, fast hon trodde att det var ett vilddjur.»

»I komedien ja; men inte går det så till i verkligheten ... och så var den sköna fröken sjuk också, åtminstone gjorde hon sig till som hon varit det, för det spektaklet såg jag själf här om dagen med egna ögon.»

»Godt, mitt barn», afbröt den äldre, som under tiden tagit plats vid bordet, »vi lämna nu det där ... Säg mig i stället, om vi kunna vara säkra på att få vara fullkomligt ostörda.»

»Var det likt att någon skulle störa ers högvälborenheter.»

»Hvad är det för folk där ute i källarsalen?»

»Ingen som öfverste Lagercrantz bör vara orolig för», sade hon med en slug blinkning, i det hon såg honom djärft i ansiktet. – »Några hederliga borgare, som snart aflägsna sig – och herr Bisot.»

»Superbt, min ängel! Men säg mig, en attendant, har du hört hvad de tala om?»

»Om krig och generaler och några andra fasliga grymheter. Är det något annat, som deras högvälborenheter befalla, så sitter jag strax vid dörren», återtog hon, då han icke svarade, hvarefter hon med en nigning försvann genom dörren.

»Ett godt hufvud på den där flickan», sade den äldre fundersamt, i det han sköt länstolen närmare bordet. »Måhända skulle hon kunna vara oss nyttig efter en passande éducation. – Den där grobianen Stenflycht har haft stor nytta af sitt vackra kompani vid den sista riksdagen. – Men en annan gång ... Hur var det, mon frère, vill gubben på inga villkor lämna ifrån sig dokumentet?»

»Parbleu, om jag det riktigt vet. Han har visserligen förtroende för mig och talar vidt och bredt om allting som rör hans sak, men när fråga blir om att få se Wrangels bref och instruktionen han sände honom, då pesterar han och väsnas, som om det gällde lifvet.»

»Har nog icke så orätt däri», svarade den andre med ett cyniskt leende. »Men hvartill tror han sig väl kunna använda de där papperen?»

»Ma foi, hvartill? ... Hela processens utgång, tror han, hvilar på deras ägande. I går ville gamle Hamilton kräfva dem med våld, men då vardt han så desperat, att dottern fick convulsions hysteriques och alla människor – till och med gamle fältmarskalken – sprungo och letade efter eau de luce och kamfertstinktur.»

»Det hjälper ej; han måste _tvingas_. Bättre likväl om våld icke vore nödigt, och bäst af allt om den gamle mesen Hamilton icke fick tag i hemligheten. Han skulle naturligtvis genast lämna papperen tillbaka eller måhända rent af taga hans parti.»

»Bien possible! ... men jag tror för min del att Buddenbrock förr låter döda sig än lämna dem ifrån sig.»

»Något lämpligare måste uttänkas. Den, som finner medlet, gör partiet och landet en sådan tjänst – att icke ens visad _feghet mot fäderneslandets fiender_ sedermera torde skada honom, om den kunde styrkas. För min del anser jag att en belöning af tio tunnor vore det minsta han kunde ha att vänta.»

»Det är, vert et bleu, som att ta ner sjustjärnorna –.»

»Kan man icke gå kjortelvägen? ... Meijersdorff hade ju, om jag minns rätt, sina små partier med de damerna. – Koketta, högmodiga kvinnor äro förträffliga moyens, om man förstår sig på att rätt använda dem.»

»Jag spelade ut sista trumfen förra gången dokumentet var på tal.»

Den äldres grå ögon blixtrade till vid detta svar, i det han reste sig häftigt från bordet.

»Böfveln till karl», utbrast han, »att kunna taga lyckan i handen och icke vilja fånga henne? ... Än dottern då, för tusan? Fruntimret hade jag ju så när glömt? ...»

»Vi måste på allt sätt påskynda rättegången», återtog han efter en stunds tystnad, hvarunder han oroligt börjat att gå fram och åter på golfvet. »Mössorna göra sig redo till en större räfst fram på våren ... De ha redan haft flere sammankomster på Tureholm. Düring, Fuchs, Spens, Åkerhjelm, Wrangel och alla de andra smågossarne springa dagen i ända för att värfva röster. – _Vi måste_ skynda oss. Saken bör vara klar, då de öppna kampanjen, så att vi icke förlora initiativet.»

»Certainement! Men på hvad sätt?»

»Dokumenten! Dokumenten ensamt gifva stöd för det formella i utslaget. Sedan får den stora hopen skrika så mycket den lyster på generalernas blod ... Hur var det?» afbröt han sig plötsligt, i det han stannade framför baronen. »Baronen känner ju _flickan_ närmare?»

»Ja, jag har under någon tid frekventerat den familjen!» svarade Meijersdorff dröjande.

»Ärnar då mon frère gifta sig med la belle?»

»Parbleu! ... Har verkligen funderat därpå en smula. Modern lär vänta stor förmögenhet en gång från Holland, hvarför jag i det hela ej haft något emot partiet. Generalen, den gamle tvärviggen är dock absolut mot ett giftermål, förrän han blifvit satt på fri fot.»

»Friaresaken åtager jag mig, om papperen komma i min hand. En rutten kvist kan borthuggas utan att man afskär hela stammen.»

»Men förmögenheten blir konfiskerad?»

»När den stolta fästningen en gång kapitulerar, hoppas jag mon frère inviterar mig till festtåget!»

»Fort bien», svarade Meijersdorff – att det var denne har läsaren förmodligen länge sedan gissat. – »Det skulle vara très curieux, om icke chamaden snart skulle låta höra af sig ... Konsten ligger i approcherna, mon frère, och här bör olyckan göra jordmånen lättare.»

»Är räfven utrökad, står boet orubbadt. Men hur var det med Bisot?»

»Den göken håller som bäst på att följa sin instruktion. Det hörs nog på tapaget där ute att han blifvit väl mottagen. – Han är van att göra sin déclaration en forme.»

»Icke fullt att lita på nu för tiden», sade den äldre tviflande. »Den gunstig herren har dock dem som följa sig. – Ts! – hvad var det? Jaså, det är gamle Björnberg som tassar redan där ute ... Ah! Se vår vän», afbröt han sig och vände sig mot den inträdande.

Den inträdande var en storväxt man med grofva, intetsägande anletsdrag och klädd i en brun rock med utslitna guldbroderier, knäbyxor af samma färg samt svart yfvig allongeperuk.

»Hvar äro de andra?»

»I hack och häl», hördes i detsamma flere röster utanför dörren. »Vi trodde att Lagercrantz skulle vara hindrad i afton ...»

En stund senare voro de förnämsta medlemmarne af Lagercrantzska fritroppen samlade omkring bordet, såsom bröderna Silfverschöld, Stjerneld, öfverste Ollonberg, Marks von Würtemberg, Wurt, Ruuth m. fl.

»Stora nyheter i Gazette d’Altona», sade Lagercrantz, sedan man en stund talat om likgiltiga ämnen. – »Cumberland är i fallande.»

»England är matt», sade Ollonberg. »Lumpna 75,000 pund i ett för allt till röstvärfning för förverkligandet af de hessiska planerna.»

»Hessen är vida farligare», inföll Schulenberg, som af hämnd för den uteblifna pensionen nu mera arbetade af alla krafter mot den hessiske tronkandidaten.

»Må England hitsända hela sin skattkammare», återtog Lagercrantz, utan att fästa sig vid afbrottet, »hvad betyder det? – När Birkenfeld icke längre kan drifvas fram, återstår endast Eutin och Ryssland och den förres utväljande torde förr eller senare varda ett conditio sine qua non för Finlands återlämnande.»

»Må Hessen gärna komma», inföll Björnberg med hetta, »och låt mans äfven England skicka hit öfver sina 40,000 man advokater, vi skola nog veta plädera questio quo modo, så att hessaren skall finna det både varmare och lugnare där han nu är.»

»Enligt min mening», sade Lagercrantz, »är det blott dansken som är farlig. Grüner är ett slipadt hufvud och har skaffat sig ganska god reda på våra förehafvanden.»

»När man, som han, går kjortelvägen, kommer man långt», sade Björnberg i föraktlig ton. »Det har jag alltid sagt. – En dam kan verka både med tårar och vackra ord ... jag känner till det där af gammalt.»

»Det minns äfven jag, ma foi», inföll Meijersdorff skrattande, »vackra Cecilia på Lorensberg –?»

»Mes amis», inföll Lagercrantz allvarligt, »intet skämt! ... Stenflycht har endast tolf fritafflar och 4,000 plåtar till pensioner och ...»

»Grüner har, par dieu, endast råd att hålla fem af de förra», inföll Meijersdorff. »Och sju måste det vara för att kunna räcka till för hela adeln.»

»Meijersdorff har måhända rätt», återtog Lagercrantz. – »Men en annan nyhet, mes amis? Lanmary har vunnit kungen för partiet. Jo, som jag säger! Han har tagit honom, tack vare sina förespeglingar om suveräniteten och arfsrätt åt grefvinnan.»

»Måttlig vinst», inföll Marks von Würtemberg torrt. – »Grüner åter har hela bondhopen på sin sida.»

»Stenflycht har äfven sörjt för att sådant folk inte skola felas vid våra bord. Sexton till aderton kuvert serveras dagligen för medlemmar af det hedervärda borgarståndet.»

»Par ma foi – fort bien!» ropade några af de yngre. »En skål för chefen!»

»Bönderna», inföll Marks von Würtemberg, »skrika dag ut och dag in på generalernas afrättning och danska kronprinsens utväljande. De hafva nog med biskopar förut, säga de, och vilja icke höra talas om Eutin. Till och med soldatesken är orolig. Sörmländingarne ha slagit ihjäl en löjtnant, som skulle föra dem från trossboden.»

»Ja, må det jäsa», sade Lagercrantz och gnuggade sina händer. »Valde vi tronföljare endast för att köpa fred för några lumpna bönders skrik och hotelser, vore vi väl de uslaste trälar på jorden och hade förspillt Göta och Svea mäns forna ära och anseende. – Lika väl sätta riket på auktion! ... Ett val som uppoffrar vår frihet må man gärna uppskjuta, ja ända till domedagsotta. Lyckligtvis är dock ingen fara», återtog han i lugnare ton. – »Birkenfeld är omöjligt drifva igenom – men med Eutin _går det_.»

»Generalernas sak måste först vara afgjord», invände Silfverschöld – »förr kunna inga kraftiga mått och steg tagas. Buddenbrock är dock en svår nöt att knäcka. Hans papper kunna icke jäfvas och så länge man bara går fort med suppositioner och antaganden, kommer man icke långt. Öfvergeneralen kan väl, för fannen, icke gärna ställas till ansvar, för att visst folk flydde som fuyarder och flyktingar ...?»

»Det gläder mig att höra att mina vänner och isynnerhet min ärade svåger är af den tanken», inföll Lagercrantz med en lätt ironisk ton. »Man kan lätt låta eget hat förleda sig till orättvisa. –»

»Men beträffande det omtalade dokumentet har det emellertid ingen fara», återtog han efter att hafva funderat ett ögonblick, »om blott min svåger smider medan järnet är varmt, skall jag nog laga så att papperen inom kort äro _utan_ allt värde. Det är emellertid viktigt att mon frère skyndar sig, ty annars kan allt ändra sig till generalens faveur ... Hm! ... Hans egen och grefve Liewens malice hvilade aldrig för att få mig störtad, då _de_ hade makten.» –

»Hvad betydde väl Lewenhaupts falskhet», inföll Björnberg, »om icke att han var kujonerad af de där Buddenbrockarnes kraftigare viljor.»

»Alla liffländare», sade Marks von Würtemberg torrt, »äro en och samma onda race och hålla ihop som ler och långhalm.»

»Han sade till mig midt i ansiktet», återtog Lagercrantz, »då jag innan Willmanstrandska aktionen ville att hären skulle rycka fram mot Wiborg, att jag och mina vänner förde en slingrande politik, stödd på hemliga underhandlingar och sväfvande allianser, som endast afsåg att skaffa oss själfva så stora fördelar som möjligt ... med ett ord att vi icke hade något allvar med kriget, utan endast ville göra svaga demonstrationer etc. etc.»

»När alltså oförmodligen ett rinnande vatten upphäfver sig och finnes skadligt», läste Silfverschöld från ett papper som han upptagit ur fickan, »söker alltid den förståndige hushållaren att upptäcka dess springkälla, för att dämpa och utöda ådran. Nu är questionen om rätta grundorsaken till den första motgången, som skedde då ryssarne gingo öfver gränsen vid Willmanstrand, samt de soutiens och de planer för själfva kriget som då uppgjordes af Buddenbrock ...»

»Som mes amis höra har han redan allt färdigt i sitt koncept, hvilket endast behöfver något corrigeras till skrifarten», afbröt Lagercrantz, skrattande. – »Det innehåller äfven mitt sentiment. – Jag har gifvit den gynnaren en coup de dents, fast nog kunde han hafva förtjänt ännu mer af mig. – Men mannen vill blifva af med lifvet», fortfor han med ett öfvermodigt hånskratt under det sällskapets beundrande blickar riktades mot honom. – »Han skulle krossa mig! – Ha, ha, ha – jag, som icke var mer än adelsman; men ärlig svensk adel kan nog uppväga hundra liffländska baroner ... A propos baroner, vi få icke glömma, Meijersdorff, de signa, jag markerat för nästa sammanträde – _en cas de besoin_!» –

»Hvad fanden prata ni?» hördes under den tystnad som följde på dessa ord, slaktarens väldiga basröst ifrån källarsalen. »Hvad förslag? – Vet ni inte skäms? Skola ni redan gå er väg? – Understå er blott! – Understå dig, Smedman, din gamle mes till ålderman? Det var som jag sa’ ... Salza tog fast generalen vid Ensta och nu vakar en officer och 100 man af gardet dag och natt öfver honom. – Nej, hör nu på hvad jag säger. – De göra ronden genom min bakport ... Vi dricka ännu ett stop? Hör hit, flickmänniska! – Ett stop äkta rhenskt, hör hon, och fyra rena muggar. Neej, säger jag, inte ett ord mer, sa’ klockarn läste in prästen i sakristian. Det gör er vid djäfvulen intet ondt, gossar ...»

»Men hvar tog denne munsiör Bisott eller Biså vägen ... Hör nu! Vill herrn veta hur gråsuggorna gnaga, efter herrn lurar så där i vråarna? Här lyssnar man icke, kan han få veta, på annat folks kärlekshandel ...»

Slaktarens glåmiga ögon glänste riktigt till, då han såg hur hans kamrater raglade fram till bordet. Han drog af sig sin fläckiga rock, knäppte upp den långa västen ända till halsen samt sjöng eller snarare skrålade med sin hesa basröst.

»Säg mig bröder, hvar finnes vinet? Hvar finnes vinet från söder?»

»Noch ein Stock, sa’ tysken – skål munsjör Bisot! Det var ju så du hette? Hur smakar ölet? – Bättre hos fader Turgot, var det? – Men skulle vi icke rätt och slätt kunna dricka brorskål – jag har, skam till sägandes, ett hus där uppe på Regeringsgatan bredvid Buddenbrockens. Där ska’ ni få bo till döddagar, om ni vill hålla till godo. – Se så, öppna korpgluggarne nu, mäster hårtång, för du får stå fadder ... Hvad för slag? – Vill herrn icke göra besked i vinet, när jag stigit upp för herrns skull!» – skrek slaktaren, ursinnig, då Bisot syntes tveka, i det han slog vinglaset i väggen, så att det splittrades i smulor.

»Nå hvarför står du då och menar och menar och väger på hufvudet?» fortsatte han då Bisot skyndade sig att dricka honom till. »Tror du kanske att jag icke druckit brorskål med grannare peruk än din i mina dar. – Trå ta mig om jag nånsin går på något kaffehus mer. – Dåligt folk, snarstucket folk! – Gamla kärnrasen den är utdöd, alldeles som hornboskapen. – Hör hit, jungfru nosgrann! Hvad har hon klottrat upp åt sig på brädet? Hvad för slag? Femton plåtar, sa’ hon. – Nå så skynda på då, sa’ roddarmadamen åt rospiggen, som satt på grund.»

Mäster Flåberg ville nu gå utan att ens taga rocken på sig.

»Stanna Flåberg, för stopp och belägg», sade perukmakaren, i det han grep slaktaren i kragen, men var nära att själf falla under bordet.

»Nej stopp och belägg», skrek denne, som redan ändrat sin mening. »Nu ska vi alla tömma försoningsbägaren. – Nattstånden ovänskap, och nattståndet dricka luktar illa. Hör hon, flicka lilla, ett mått af det bästa – men tappa inte grumset med.» –

De fradgande muggarne tömdes om igen och om igen flere gånger. Då slaktaren ändtligen sent omsider befann sig på hemväg från »Holländska Thun» efter att med tårar i ögonen tagit afsked af den spenslige perukmakaren, var det Bisot, som fick äran att leda honom hela vägen. Det var äfven till honom, som han anförtrodde, under strängaste tysthetslöfte förstås, att enligt hans ringa uppfattning det verkligen var Buddenbrocks skuld att tiderna voro så dyra och att hafretunnan kostade en daler mer än under förlidna året. »Men välkommen till mig, när bror vill», slutade han sitt prat – »för jag bryr mig icke för ett halft runstycke om hvad den mesen Smedman pratade om dina intriger vid riksdagen. Han lefver nu på nådebrödet, den gamle kraken, och är därför litet ilsket afundsjuk på folk i en bättre ställning. – Nej, kom mans bara hem, ska’ bror få se. Se så kom nu! – Godt öl ur ordentliga stopmått ... inte sådana där fingerborgar, som halfstopen på krogarne ... Nå så farväl då till härnäst.» –

Med dessa ord skildes han från sin nya bror. En stund senare lyckades det äfven för åldermannen att få ett säkert tag om sin portklapp och hålla sig kvar där så länge att han kunde komma in.

XIX.

Det var en vacker, solig vinterafton. De gröna slessingsgardinerna för fönsterna till biskopens lilla rum, voro halfslutna och genom öppningarna kom solljuset i täta strålknippen genom rummet och satte fyrkanter på golfplankorna. Sinius och biskopen voro inbegripne i samtal.

Denna gång gällde prostens öfvertalningsförsök helt visst någon viktig fråga; ty den varsamhet och grundlighet, hvarmed han inledde den, gränsade nästan till det komiska.

»Ingalunda min tanke att lasta kunskapen om andra folks seder och bruk», svarade Juslenius på en af hans frågor. »Hæc sunt facienda, neqve illa omitenda, säga romarne. Men kunskapen om vårt eget bör likväl gå i _främsta_ rummet.»

»Nihilo nihil fit», – svarade prosten med en misstrogen skakning på hufvudet. »Om man icke känner något annat än sig själf, torde det vara svårt att utveckla sig till något högre. Vi ha ofta här i Sverige större svårighet att af en lysande, öfverlägsen tanke bringa fram något verkligt, än våra grannar att af ett solgrand skapa hundra volymer.»

»Vår ungdoms stora lust efter utländska resor kväfver de gagneliga företagen.»

»Min ärade bror har rätt äfven härutinnan. – Men om de utländska resorna äro så skadliga, hvar skola våra unge män få afhöra en Bass och Becker i Halle, kemister sådane som en Stabell, filosofer som Wolf i Marburg, Quesnay i Paris, Trochin i Amsterdam, Albinus, Gravesand, Boerhave, Haller och van Swieten i Leiden, och ...»

»Jag har icke sagt», svarade biskopen något ifrigare, »att icke den svenska vetenskapen bör söka lärde mäns råd i alla land – min käre bror har i sanning ganska litet af de gamles konst att höra på innan han svarar. – Jag har endast sagt att vår ungdoms lust efter utländska resor kväfver många gagneliga företag och jag påstår nu att denna min åsikt hvarken är orätt, falsk eller vilseledande.»

»Skulle det icke vara af lika stor nytta för vår ungdom att på närmare håll få deltaga i striden mellan Lockes och Leibnitz’s tillhängare som att strida för Gyllenborg eller Åkerhjelm?»

»Hm! ... Tvärtom.»

»Enligt min ringa tro är det Causas impulsivus eller moventes seu inductivus, det är de drifvande orsakerna till resan, som man i första hand bör fästa sig vid. Dessa utgöra nämligen antecedens eller det som går förut. Först därefter eller genom de rön, som man vet att den resande inhämtat, hvilka vi ju här kunna kalla media concludendi, jura & rationes eller slutmedlen, kan man i rätt ordning komma till conseqventiam ex præmisso, det är påföljden. Ett motsatt förfaringssätt», – fortsatte han, då biskopen endast svarade med att nicka några gånger – »är både skeft och vilseledande. Man kommer ofta till conseqventiam ex præmisso, där möjligheten tages för verkligheten ... För att nu endast hålla oss till de sista dagarnes händelser, hur har man icke behandlat Buddenbrock under juldagarne? Ingen har dock lyckats bevisa sanningen af premisserna, hvilka här voro själfva libellens tillmälen.»

»Så», sade biskopen i det han rynkade ögonbrynen. »Det var alltså dit min käre broder syftade med sin svartbäckslatin. – Men Lewenhaupt och Buddenbrock _äro förrädare_; kom det väl ihåg. Såsom sådana skola de ock behandlas, hoc est _på intet annat sätt än såsom förrädare_.»

»Lewenhaupt må min vördade bror kalla så, men Buddenbrock? Har icke han, efter hvad alla underrättelser gifvit vid handen, varit den ende utom gamle Bosquet som röstat för att hålla stånd ...»

»Ja, då det var för sent. – Planen för krigsföretaget var, om bror så vill, god och för omständigheterna gynnande. Men allt samman vardt ju vid verkställandet fördärfvadt genom en förening af oskicklighet och trolöshet. Det finnes fakta, som tala ... De hemliga underhandlingarna på Kulvilaskogen, den tiden då hans bror var rysk kommendant på Wiborg? ...»

»Min ärade bror har då ej tänkt på ...»

»Hvad har jag icke tänkt på? ... Då Lewenhaupts myndighet och respekt var slut, var det ingen annan råd för rådlös man, förstås, än att gifva sig i krigskonseljens hand, eller med andra ord att göra hvad de andra ville. Då gaf han sig åt denne Buddenbrock, som förde alla de andra mesarne efter sin vilja. Ingen vardt därför i en hast större hjälte än denne Buddenbrock; ty när alla de andra ropade retirera, ropade han attackera. Han visste nog att han allena icke kunde göra krigsrådets beslut om intet.»

»Själfva grundorsaken till olyckan ligger dock väl inte hos Buddenbrock utan snarare hos dem som framkallat kriget. Men dessa hans gamla vänner, ha nu lämnat honom i sticket endast för att kunna rädda sig själfva.» –

Prosten gjorde här ett uppehåll. Det var tydligt att han öfverlade inom sig om rätta tidpunkten var inne att öfvergå till själfva grundmotivet för hans egen långa underhandling.

»Om man skulle», återtog han slutligen, med ett slugt ögonkast på biskopen, »söka vinna generalerna för vårt parti.»

Prosten sade vårt parti af den orsak att han, på samma gång det började gå illa i kriget för de svenska trupperna sadlat om ånyo och öfvergått till mössorna, hvilka varit nog beskedliga att förlåta honom hans föregående vinglerier.

»Hm!»

»Det är åtskilligt att vinna ...»

»Hvad fordra de?»

»Att de fängslade beredas tillfälle till flykt ... Tänk på fördelarna ... Vi vunno majoritet och kunde öppna räfsten med hattcheferna ...»

»Med hvilka? Tala tydligare.»

»Jag vill förutskicka den anmärkningen att jag visst icke i allo delar deras uppfattning som bjuda oss handen i denna sak. En respektabel penningsumma erbjudes nämligen dessutom ...»

»Men hvilka vilja de vinna, i Guds namn?»

»För min del svarade jag nej till propositionen ... har sedan funderat något på saken och tänkte nu endast i förbigående höra min ärade brors omdöme. Både domkyrka och universitetet i Åbo kunde ju bringas upp igen för den summa de bjuda!»

Biskopen tog ett steg tillbaka.

»Det är om mig alltså! Jag skulle ta emot förrädarepengar? – För att jag skulle medverka till att man skulle släppa dylika olycksfåglar, som med skryt och högmod skriat upp hela landet till krig? ... De skulle skrämma vilddjuren i skogen, sade de, och i stället sprungo de som harar och voro glada att finna skydd hos fienden! Man skulle lämna _dem_ onäpste?»

»Min vördade broder förifrar sig ... Detta hade jag icke menat ... Men vi ha mist Finland. Det få vi kanske ej tillbaka. Men ej få vi det bättre igen om vi nu taga de båda generalernas _lif_?»

»Hvad som sker står i Guds hand», sade biskopen allvarligt, i det han fäste en genomträngande blick på Sinius, »men framför allt är det vår plikt att laga så att vårt land icke blifver ett nytt Polen. Sådana uslingar, som icke hafva något visst fädernesland utan ständigt och jämt föra på tungan att alla folk äro lika goda, må _de_ göras evigt biltoge, må _de_ irra jorden rundt som Jerusalems vandrande skomakare, må _de_ städse sakna hem och fristad! – Men de som förråda det land de kalla sitt må de straffas _med bilan_.»