Part 21

Och detta märkliga kommandoord, som ingen sedermera vill vidkännas, detta ord, som skall tvinga gråten i halsen på deras barnbarnsbarn, vid tanken på alla olyckor som sedan följde, på allt det förtal, som sedan spreds vida omkring i landet, är nog för att få dem att förlora all besinning.

I vild oordning störta de tillbaka mot sin förra ställning. Deras officerare, som söka hindra dem, trängas omkull eller skjutas ned. Och snart finnas kvar af hela vänstra flygeln endast västerbottningarne, som hålla stånd.

På högra flygeln hafva emellertid södermanländingar och dalkarlar under tiden äfven gjort sitt anfall och tagit fiendens ställning. Men då de nu komma i vägen för egen artillerield, måste de stanna.

»Stå! Stå!» skriker södermanländingarnes chef, den åldrige öfverstelöjtnant Wasaborg.

»Är du rädd, gubbe!» svara de honom hånskrattande. »Har du fört oss i leken, får du leken tåla!»

Nu faller Gripenhjelm, öfversten för dalkarlarne. Major Wrangel springer fram för att återställa ordningen. Han vräkes åt sidan af de ursinniga knektarne, som icke kunna begripa hvarför man vill hålla dem tillbaka. Slutligen, utan att vidare låta sig hejdas, rusa de uppför den af små tallbuskar öfvervuxna sluttningen och störta i vildt raseri mot fienden.

Men själfva tapperheten skulle på denna olyckliga dag varda ett fel. Där uppe på höjden har fienden samlat sina bästa kärntrupper. Bajonett vid bajonett framblixtra mellan träden, och för den salva, som möter dem på nära håll, kan ingen trupp i världen hålla stånd. I vild flykt bär det åter tillbaka samma väg de kommit.

Dagens öde är därmed afgjordt. Fåfängt försöka västerbottningarne med sin musköteld att uppehålla fiendens kolonner. Deras chef, den tappre öfverstelöjtnant Durietz, har stupat. Nästan alla officerare äro döda eller sårade.

* * * * *

»Hur må våra plattfötter i denna menuetten?» ropade kapten Åberg med sin vanliga försmädliga min, då han under det korta uppehåll, som nu inträdde i striden, såg sin vän Krabbe andtruten klättra uppför sluttningen.

»Tackar som frågar! Har min fina bror fått inskriften klar på ölstopet, ty detta var ett satans fläng, och tunnor skock ...»

Majoren hann icke fullborda meningen, ty i detsamma kom en trepundig kula, som splittrade lavetten vid den kanon där han tagit plats och sände honom in i evigheten.

Nu rusade fienden fram från alla sidor. Striden upplöstes i ett vildt handgemäng. Under sin ende återstående officers, den tappre kapten Ehnbergs befäl, lyckades det emellertid för västerbottningarne att slutligen slå sig igenom. Fulla af beundran öfver så mycken tapperhet, gjorde fienderna honnör för den lilla skaran.

En annan flock, på sin höjd ett tjugutal män, lyckades uppnå fästningsgrafven och besätta de små husen innanför fästningsporten: corps de gardet och tullhuset.

Ett nytt uppehåll inträdde i striden som nu varat i tre timmar. Äfven segraren syntes trött af att kämpa. Ett ögonblick tyckte man sig höra chamaden blåsas utanför vindbryggan. Men det var ett misstag, och de små, hvita flaggor, som här och hvar visat sig på vallarna, till tecken att fästningen ville dagtinga, försvunno i krutröken. Skottväxlingen tog åter vid.

Inom några ögonblick voro ryssarne uppe på vallen. Från tullhuset och corps de gardet mottogos de af musköteld. Äfven från kyrkogårdsmuren, som en del tavastländingar höll besatt, och från fönstren i den bakom liggande kyrkan smattrade muskötsalvorna.

Men petarder och beckkransar komma snart det höga magasinet strax bredvid att stå i lågor, och resten uträtta kanonerna, som nu hunnit upp på vallen.

Svenskarne måste fly. Med svettiga, krutsprängda anleten, uppfläkta munderingar och utan hufvudbonader, söka de sin tillflykt bakom de brinnande byggnaderna. Hvarje hus blir en fästning, som icke dagtingar, förrän hon gått upp i lågor eller besättningen till sista man sprungit öfver klingan. Äfven kvinnorna deltaga i striden. Genom den täta krutröken synas deras blå och röda kjortlar fladdra för vinden, då de högt uppe på taken tillföra sina män och bröder ny ammunition, ty äfven borgerskapet deltager med samma förbittring som soldaterna i försvaret af sin stad.

Nu flyger kyrkporten upp i luften, sprängd i stycken af en petard. Och mellan de rykande spillrorna utrusar en flock män. Det är knappt ett tiotal. Deras unge anförare pekar med värjan upp mot redutten Faber.

»Upp, följ mig, bussar!» ropar han och rusar före dem uppför vallsluttningen.

»Stå!» kommenderar han, då de inkommit i redutten. »Hälften till sjösidan, andra hälften åt staden! ... Men hvad är detta, Lars? Ingen här och flaggan blåser?»

»Skola vi sänka henne, nådig herre?»

»Det är icke vår sak, utan fiendens.»

»Nådig herrns arm värker? ...»

»Där äro de! – Passa på, Lars ... där i hörnet ... Hvem föll där borta? ...»

»Nu äro vi femton!»

»Tillräckligt många som sällskap till evigheten! Ställ säkra karlar vid grinden!»

»Ja, hans nåd.»

»Hvar äro pistolerna? ...»

»De storma uppför gatan!»

»Tryck er intill vallen, bussar!»

»Nu sprang krutkällaren i luften!»

Svenske kom att tänka på att där i bastionen äfven borde finnas ett förvaringsrum för ammunition, som nu började tryta för dem. Slutligen funno de källaren, men dörren var stängd.

»Nå, bryt upp den!» sade Svenske beslutsamt.

Dörren gaf vika för Lars’ ansträngningar och de funno nu en stor mängd krutkärl uppstaplade där inne, ur hvilka de skynda att fylla sina kruthorn.

En djärf tanke far genom Svenskes hjärna. Om han skulle spränga sig själf med de stormande ryssarne i luften?

»Rulla ut faten till dörren!» ropar han åt några soldater, som äro längst inne i källaren. »Slå af locken och ställ kärlen närmare tillsamman!»

»Nu komma de djäflarne öfver grafven», ropar Lars i detsamma uppifrån.

»Tänd luntan och passa på, när jag ger tecknet! Du tvekar, karl?» säger han, då den soldat, som han gaf befallningen, med rädd uppsyn rusar mot öppningen.

»Gif hit», skriker han till, i det han rycker till sig den brinnande luntan och håller den beredd att sänkas i krutfjärdingen.

* * * * *

Skottväxlingen hade upphört och den hvita krutröken lägrade sig som en slöja öfver redutten. Soldaterna satte gevär för fot, i det de med nyfikna blickar syntes betrakta sin unge anförares åtgöranden.

Sorl af röster hördes nere från yttergrafven och nu ropade några att ryssarna voro öfver dem. Han kastade en hastig blick öfver det fängslande landskapet, som var öfvergjutet af den nedgående solens rödaktiga strålar, och ett uttryck af trotsigt allvar lade sig öfver hans anletsdrag, i det han sänkte den rykande luntan mot öppningen. Men innan den röda skören vidrört krutmassan, rycktes luntan ur hans hand.

»Ma foi, unge vän ... Sådan dårskap!»

»Är ni galen eller hvarför blandar ni er uti hvad jag gör?» utbrast Svenske och grep Meijersdorff i halsen, i det han sökte återtaga luntan ifrån honom.

»Sakta, mon frère! Sacré nom de Dieu ... inga extravaganser! – Att efter en hel dags fasta göra en så lång resa som den ni tyckes ha för afsikt att företaga, likar icke min dåliga mage ... De våra ha ju segrat ... Ryssarna springa som riktiga ankor där nere i vassen.»

En liflig gevärseld hördes i detsamma från grafven.

»De uppklättra redan på vallen», skrek Lars otåligt.

»Ni hör hvilka som segrat», svarade Svenske, och såg på honom med ett ironiskt leende. »Edra lögner lura mig för öfrigt icke.»

Svenske förstod nu hvad baronens mening var. Han ville underlätta för fienden att taga redutten i besittning genom att gifva honom tid att omringa dem från alla sidor. Hvad Svenske länge anat visade sig sålunda vara riktigt. Meijersdorff hörde till förrädarna.

»Sakta, min unge vän!» återtog denne. »Om man partout vill dö för fäderneslandet, bör det väl ske så att någon ser det ... Fi donc! ... En adelsman låta spränga sig i stycken i ett dylikt råtthål.»

»Ingen är för god, men mången för dålig därtill!» sade Svenske, hvars otålighet nu öfvergått till raseri, i det han drog värjan och rusade honom in på lifvet. Ett par häftiga stötar och Meijersdorff segnade, blödande ner på gräsmattan.

»Skynda er, nådig herre», skrek Lars i detsamma. »De storma redan från alla sidor.»

»Upp bussar på vallen!» skrek Svenske, i det han, lämnande baronen åt sitt öde, rusade med värjan i högsta hugg mot några ryska soldater som höllo på att klättra öfver pallisaden.

Men det var för sent. Det var ingen längre som följde honom.

Ett regn af kulor som slog smattrande mot pålverket, nådde äfven honom och kom honom att falla innan han hunnit halfvägs.

Inne i staden rasade striden ännu i flera timmar. Väldiga flammor ringlade sig upp mot himlen från de brinnande husen. Det var icke längre en kamp, det var ett blodbad, där de mördades jämmerrop endast öfverröstades af segrarnes vilda dryckessånger.

XVIII.

Ett år hade gått sedan de i föregående kapitel skildrade händelserna ägt rum och berättelsens trådar förena sig nu åter i hufvudstaden.

Det var en kall men solig höstafton 1742. Tornspiror och fönster glittrade i den röda aftonbelysningen och i det lugna vattnet mellan Staden och Skeppsholmen, där de många finnskutorna kastat ankar, aftecknades som i en spegel konturerna af deras skrof och tackling.

Men inne i de smala gränderna var det redan skymning, så att det var ganska svårt att kunna urskilja hvar skylten hängde, som utvisade ingången till det för alla stockholmare bekanta härberget »Holländska Thun».

Detta kunde dock ha sina fördelar, hvilket nog insågs af det par, som tagit sin tillflykt i den mörka portgången.

Han hviskade henne nu något i örat, som kom henne att skratta; men då han ville ta ut betalningen med en kyss, skrek hon till och flög sin kos uppför trappan.

Dörren till källarsalen öppnades i detsamma och i ljuset, som utströmmade därifrån, kändes han igen som en stor, rödbrusig gardeskorpral i hvitpudrad peruk och gula knäbyxor, där han stod som bäst och skyldrade på lek efter henne med korsgeväret.

Det var en egen syrlig dunst, som slog emot en, då man inträdde i källarsalen. Det luktade på en gång af gammal instängd tobaksrök, utspildt öl samt af oset af gammal kumminost och gräslök.

De smårutiga fönsterna voro sorgfälligt stängda med säkra bommar och endast oljelampan framme på disken och de flämtande glöden i spiseln, fingo bäst de förmådde söka skingra det rådande dunklet. Kring ett stort bord midt på golfvet sutto några borgare med tennmuggar och trästånkor framför sig, sysselsatta med att drifva väldiga rökmoln ur sina korta pipor. En källargosse höll på med att skölja några glas i en hög tvättbalja vid spiseln och resa dem på kant utefter den breda spiselkransen.

Ställets Hebe, som tronade på sin stol bakom disken, såg förstulet på gästerna, under det att hennes granskande blickar öfverforo ett tiotal karotter af hvitt porslin, fyllda med plockfink och andra älsklingsrätter. Själf såg hon ganska respektingifvande ut, fetlagd och rödkindad som hon var, i sin bindmössa och brandgula redgarnströja.

»En mugg till af detta ölet, vackra Fiken!» ropade en af gästerna, en grofväxt karl, med svartmuskigt anlete.

»Ja, det är då visst som amen i kyrkan», inföll hans granne, då hon öppnade luckan på golfvet, för att gå ner till ölförrådet, »att så sannt jag heter Göran Smedman, som hade krambod vid Packartorget, måste man icke draga på sig polska buffellädersstöflar om man skall gå ut när höstvätan börjar ... och hafva två stadiga, handfasta lyktgubbar, som kan dra’ upp en ur smutshögarne.»

»Och så kommer en sömnig hyrkusk», återtog den andre, i det han blåste upp sitt rödbrusiga ansikte och slog sin tjocka näfve i bordet, »och då ... pladask ligger man där i mörkret. Nej, hederligt folk kan snart icke gå på gatorna, utan måste bära sig såsom kungar och morianer.»

»Gårdsägarne borde åläggas, bror Flåberg, att åtminstone en gång i veckan sopa gatan utanför sina hus, så att man kunde ta’ sig någorlunda fram nattetid», inföll den tredje i sällskapet, hofperukmakaren Ludvig Reincke.

»Nattetid? Nej, nu går det igen, sa’ Frodbomskan om svagölet!» – skrattade slaktaren hest. »Bror Smedman vågar sig, ta’ mig ock böfvelen, icke ens att _tala om_ att gå ut nattetid.»

»Minns på Eriksberg, härom da’n? Hm! Icke långt borta för bror själf», svarade den förre, med en menande blick på Smedman.

»Det ordet pliktar du för med nio daler, mäster hårfin», sade slaktaren, i det han på nytt slog handen i bordet.

»Jag gör en konst i dina dalrar! Hela skrået känner nog hurudan gnidare du är.»

»Gnidare kan du vara själf och inte jag», sade slaktaren i det han i vredesmod reste sig från bordet.

»Sakta, go’ vänner», inföll nu Smedman medlande. »Bror Flåberg är ingen gnidare, det skall vår Herre veta. När pipbruket gick omkull och jag måste cedera bonis för den dåliga kreditens skull, så lånade han mig hundra blanka plåtar.»

»Och testamenterade jag icke med varm hand en lika stor summa till en ny messhake åt prästen i Jakob?»

»Ja, med förord att gifvarens namn skulle stå i kyrkoboken och inrikestidningarna», invände perukmakaren försmädligt.

»Nej, vet nu skäms, din sakramentskade hårtång», skrek slaktaren, »för nu gnisslar du värre än trähästen på Hötorget, då någon rider på’n. Hin må vidare vara i brorslag med dig längre. Jungfru – betala!» skrek han, i det han med beslutsam min tog sitt spanska rör från spjället. Han ville dricka sitt öl vid ett annat bord.

»För mig kan du gärna sitta i femtusen år där borta på bänken», sade perukmakaren i försmädlig ton, »och dricka öl så att det växer brunnskrasse om halsen på dig – utan att jag skall kännas vid dig, du ilskna kanalje.»

»Sakta, sakta go’ vänner», tog åldermannen till orda i medlande ton. »Slå dig ner här igen, bror Flåberg. – Skola gamla vänner råka i lufven för det minsta ordkäbbel? – Nej, – salig gumman hade nog rätt, då hon sa’ att ...»

»Betala – jungfru!» skrek slaktaren ännu högre, i det han satte sin gröna karpus på hufvudet och slog på kullen med handen.

»Nej, hör nu, bror Flåberg», fortsatte åldermannen bevekande i det han fattade honom i rockskörtet. – »Hvad är väl detta för komedia? – Förr i världen gaf man hvarandra ett godt glåpord eller torrbultade hvarandra, så godt man förmådde, men se’n var allt bra igen. Hvart ska’ det väl dra’ hän om alla gamla vänner bli så snarstuckna som bror.»

»Jag ... människa ... förstår mig icke på skämt. Förr brukade icke en välaktad borgare skämta med sina gamla vänner – men nu är allt tillåtligt, förstås! Är det väl annat dagligdags än politik och gräl? – Men det var då en satans slyna! – Jungfru, – en mugg godt starköl till ...! Inte? ... Se bara hur hon klottrar figurer på brädlappen. Knäpp henne på näsan perukmakare med räknetaflan, så att hon skyndar sig litet fortare ... Men hvad är det väl för en gynnare?» afbröt han sig och sänkte rösten, i det han sneglade åt dörren. »Ser ut som han hade ondt samvete, den krabaten. Se bara hur han smyger sig som en fluga efter väggen.»

Den som på detta sätt ådrog sig slaktarens uppmärksamhet var en medelålders man, klädd i en hvit manchettskjorta, rödstickad tröja och vida holländarebyxor.

Utan att låtsa om att han var uppmärksammad, slog han sig ner vid ett mindre bord mellan fönsterna.

»Hör hit! Ett kvarter rhenskt af bästa slag», ropade han, i det han satte sig och slängde ifrån sig hatten på bordet.

»Sådan skräflande öfversittare», sade Smedman i det han makade sig närmare slaktaren. – »Alla dagar nytt folk. – Förr såg man icke ett nytt ansikte på hela långa året. – Gamle Johan Pfeiffer, som stod där bakom disken, i sitt gröna förkläde och snusbruna rock, kände hvarje kund bättre än den onde känner Siklabröderna, – ja, det var andra tider förr i världen ... men allt blir sämre och intet bättre ... Botten opp go’ vänner, sa’ jätten, drack ur sjön!»

»Det syns, han kommer från långresa», sade perukmakaren eftertänksamt. »Se hur hans tofviga hår hänger ner i synen på honom. Rundskor och slokig hatt, ombunden med en tågända. Kanske det är en finnskeppare?»

»Hör hit, landsman», sade slaktaren, ur stånd att längre kväfva sin nyfikenhet; »Hvad nytt utifrån?»

»Kännen I då inte den sorgliga nyheten att svenska hären på finska bottnen är tagen till fånga?»

»Bah! Det står i alla avisorna», sade perukmakaren i försmädlig ton.

»Hvem böfveln tror du, bror, läser de dumma avisorna», sade slaktaren med en föraktfull blick på den siste talaren. »Ser för resten icke i bok på hela långa året. Stopp och belägg för så’nt. Hvad rör en hederlig borgare för öfrigt om folket annanstädes är galet och slaktar sin nästa ... Men slå sig mans ner här min herre. – Fast vi förstås icke höra till storfolket kunna vi tömma ett godt glas rhenskt om det kniper.»

»Borgerskapet i Stockholm har ingen orsak att nu mera ställa sig tillbaka för några utländska orters», – sade den okände, i det han tog plats bredvid dem.

»Åja, – skam till sägandes var det icke så dåligt förr i världen heller», inföll åldermannen, i det han rätade på sig, – »men hur var det, min herre, med nyheten? ...»

»Sådan utbasad kannstöpare bror är», – afbröt slaktaren. – »Har du då icke fått nog i dina da’r af nyheter? – Hela förmögenheten, hus och gård, gick ju åt på nyheter och annat satty. Ska’ nu dina vänner, som hjälper dig fram på ålderdomen, också dra’s med i eländet? – Låt du mans hin håle bäst han gitter hållas med knektarne, herredagsmännen och nyheterna, så att hederligt folk i fred få sköta sina sysslor.»

»Ha ni hört att ryssen tagit hela Finland», sade den okände.

»Hm!»

»Och att vi snart kunna vänta hans galejor på strömmen.»

I ett nu for perukmakaren upp från stolen, och hade icke slaktar Flåberg gripit tag i hans rockskört och med andra handen i Smedmans peruk, hade säkerligen båda två räddat sig genom dörren innan någon hunnit blinka. Nu måste de stanna kvar.

»Inte ska’ ni bli vettskrämda för så’nt prat», skrek slaktaren. »Ha ni hört talas om skepparlögner? Nej, nu bjuder jag på ett stop till om perukmakaren sjunger sin nya visa.»

Flåberg hade en egen förmåga att få de bägge andra under sin lydnad och perukmakaren började, ehuru ovilligt, att stämma upp sin låt:

”Gardesgossar all, hafwa hjälpt på fall Swea land och rike. Sparat lif och blod, wisat ringa mod spelat gäck för alla ryssar och förtjänt blå påkekyssar. Wi ock ganska sannt, ha oss här bekant att er’ dater warit slätta. Fast uti wår stad, I på waktparad efter wanligheten sprätta. Näsan högt i wädret, fastän rädd om lädre I på Castenhof er sätta. Och af kronans pung, som ej mer är tung Edra tomma magar mätta. Borgargossar blå, som har luft att slå om det en gång skinnet gäller, Låt oß allihop, hwar en gardesglop ge en örfil, så det smäller! Ingen inkwartering eller nå’n förtäring skall man gifwa slika mesar. Will det gälla mer innan kort man ser att wårt borgerskap sig reser.”

»Nå, den var förbaskadt rolig, den skrifvarlåten», sade slaktaren storskrattande så att tårarne stodo i ögonen på honom, »ja så går det, när hararne leka krig.»

»Ni gör orätt, go’ herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände i allvarsam ton, när skrattet tystnat. Om inte de höge herrar, som hörde till tullsocieteten, befallt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid sjökanten, där de döde båtsmännen voro nermyllade, hade det nog gått bättre för dem.

»Det var en förfärlig syn», återtog han när de andre tystnade, »att se dem ligga i jordkulorna hela hösten i ände ... Här en arm, där en fot som stack upp ur den tunna mullen ... Fram mot julen, då snöslasket började, voro de något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. – Nej, go’ herrar, inte var det deras fel att det blef en så slät utgång på kampanjen!»

»Wrangel visade ett oförlikneligt mod i Willmanstrandska affären», sade åldermannen eftertänksamt.

»Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slaktaren snäsigt. »Wrangel det är en ärans man, en af de gamle kärngubbarne ... Nej det är den där mesen Buddenbrocken, som fört olyckan öfver oss. – Han förledde vår hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Hur lämnade han inte Wrangel i sticket vid Willmanstrand? ... Han hade tretusen, ska’ ni veta, och Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som korfspa’. Prata om att inte Buddenbrocken är en förrädare ... Hä? ...»

»Stupestocken blir ock hans lön», sade den spenslige perukmakaren tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go’ herrar om vi skola dricka tappre Wrangels skål. Han är en man af den gamla goda tiden!»

»Allt blir sämre och intet bättre», sade Smedman halfhögt för sig själf, i det han med betänksam min satte ölstopet ifrån sig. – »Hvem frågade väl i salig kungens tid hvems felet var? ... Frös och svalt gjorde man. Men det fanns hjärta i kroppen. Fienden stod öfver oss både på sjökanten och vid norska gränsen och här hemma dogo de för pesten såsom flugor. Men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. – Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och libstickerot – eller boskapsteriak och ättika om det var mycket illa – ja, då fick man vara nöjd och med en troinnerlig bön till vår Herre söka den rätta hjälpen mot pestilentian ...»

»Då kunde också en hederlig krämare», sade slaktaren, »ha sin bod i behåll till döddar. Var det inte så bror menade? – Nu är det en annan sak och denne mannen har nog rätt att felet ligger hos de höge herrarne. – Jag har hört på flere än ett håll att Buddenbrocken hade kolifej med papister, jesuiter och aristokrater.»

»Ett sannt ord af min herre», sade den okände inställsamt. »Adeln är rätta orsaken till kriget. Genom gärder vill den utsuga borgerskapet och genom täta rekryteringar aflägsna böndernas söner, för att sedermera kunna få lättare bukt med de ofrälse.»

»Och därför ska’ borgare och bönder hålla ihop», skrek slaktaren, i det han slog sin breda näfve i bordet, »samt utrota all adel.»

»Först af allt generalerna», inföll den okände.

»Ja, först generalerna!» skrek hofperukmakaren. »Sverige ska’ styras af en kung och icke af många herrar. Se’n må adeln stå sitt kast.»

»Om det funnits förrädare vid hären», sade åldermannen, undfallande för denna störtsjö af ord, »tror jag nog att det är deras fel; ty mod och tapperhet har vårt folk!»

»... och skönhet också», skrek den oförbätterlige perukmakaren, i det han svängde sig på stolen. »Eller hur, vackra Fiken?» ropade han till skänkjungfrun, som trippade öfver golfvet. »En kyss, vackra nymf, som salig grefven sa’ till Britta på Förgyllda råttan, och mitt hjärta tillhör dig för evigt!»

»Fy skäms, mäster sprätthök», svarade den tilltalade med en snörpning på sin breda mun. »Hvad tror han Lina skulle säga, om hon hörde honom nu?»

»Trå ta mig om jag på åtta hela dar tänkt på lilla Lina. – Nej, du är det, Fiken, som är min hjärtetös, och nu skall du icke slippa så lätt ifrån mig som sist, då beslagskarlarne stodo vid disken.»

Efter att ha yttrat detta, lutade han sig framåt för att söka fånga henne. Men vid hans ansträngning att hålla sig uppe föll länstolen öfver ända och han själf framstupa på golfvet.

Då han slutligen lyckats resa sig upp och under de andres skämt åter intaga sin plats vid bordet, var föremålet för hans ömma låga försvunnet.

Fiken hade skyndat ut i källargången. Därifrån begaf hon sig in i ett litet, hvälfdt rum med fönster åt gårdssidan, där hon lyssnade en stund uppmärksamt, hvarefter hon slog eld och tände ett par smala talgljus på spiselkransen samt framtog några blankskurade tennmått, som hon satte på bordet.

Efter en stund hördes en sakta knackning på fönstret; den upprepades något starkare, då hon skyndade sig att draga från regeln. Där utanför stodo två män i neddragna hattar och vida kappor.

»Alltid lika vacker, ma foi», sade den ene af dem och klappade henne under hakan. »En sådan hy du har, lilla Fiken! Men hvarför lät du oss vänta där ute så länge? Kallt som i Februari.»