Part 20

Han skulle just lämna vallen, då rösten på nytt hördes, denna gång från motsatta sidan af pålverket, och nu kunde han tydligt urskilja hvarje ord.

»Förhållandena i S:t Petersburg utveckla sig allt gynnsammare», hörde han. »Vår dyrkansvärda prinsessa är likväl i största behof af vår hjälp.»

»Det är ännu omöjligt att göra något», svarade en annan i lägre ton. »Senast i dag gjordes ett försök, men det strandade på hans vanliga indifferentism. Han är sträng som Regulus och dygdig som Cato.»

»Då måste Wrangel skickas fram. En ryss är för honom som ett rödt skynke för en ilsken tjur.»

»Wrangel gör de facto allt som den andre icke önskar. – Men hur många man skickas emot honom?»

»Är ni rädd, min bäste? Endast ett par regementen af de farligaste motståndarne till revolutionen. Det är svårt att taga mera folk genom skogarna.»

»Hvad säger Chetardie om saken?»

»Excellentissime – och Crepi äfven.» –

»Mais que faire, om den tvärviggen vägrar?»

»Har nog ingen fara. – I nödfall bör han tvingas. – Var utan all inquiétude, min vän. Jag skall nog veta smida järnet, medan det är varmt ...»

Nu tystnade rösterna, hvilkas samtal på det högsta retat Svenskes nyfikenhet. Skulle några hemliga planer verkligen vara å bane? Hans morbrors afskedsord jämte det som förefallit under middagen gåfvo honom full anledning att misstänka hvad som hälst. Han beslöt därför att försiktigt smyga sig ned i grafven för att om möjligt från yttre grafbranten, genom någon springa i pålverket, utforska hvilka de samtalande voro.

Men knappt hade han uppkommit på bröstvärnets yttre sluttning, då ett doft buller nådde hans öra, som kom honom att öfvergifva denna plan. En blick på den dunkla kvällhimlen öfvertygade honom genast att hans första gissning, att det var åskan, var falsk. Bullret liknade mera det aflägsna dånet af en stor ryttarskara. Nu kunde han tydligt höra att det närmade sig skogsbrynet på andra sidan slätten. Han kunde tydligt urskilja hofslagen och prasslet bland grenarna i småskogen. Och innan han hunnit bilda sig någon föreställning om hvad som kunde vara å färde, utbredde sig ur trädens slagskugga en mörk massa, hvilken rörde sig snabbt fram emot fästningen öfver den nu i klart månsken liggande delen af fältet.

Han kände hur marken darrade under hofslagen. Var det förvakten, som flydde inåt fästningen, förföljd af fienden? Men styrkan var för stor. Eller var det måhända något fientligt öfverrumplingsförsök? Varningsropet ljöd nu från post till post utefter vallarna. Trummorna kommo i rörelse inne i staden. Vindbryggorna reste sig upp i luften. Soldater och borgare skyndade om hvarandra att besätta vallarne. Inom några minuter stodo artilleristerna färdiga vid sina stycken med glimmande luntor i händerna.

Men den sig närmande ryttarskaran tycktes förakta faran. I ett enda fyrsprång syntes den vilja sätta öfver den djupa grafven och de höga vallarna. Då, utan att ännu ett skott lossats, uppkom en skockning i leden. De stannade, liksom befälhafvaren i sista ögonblicket skulle tvekat. Hästarna vrenskades och gnäggade, medan de sparkade upp sanden omkring sig. Men det varade blott ett ögonblick, i det nästa var hela den stolta linien i vild flykt mot skogsbrynet. Fåfängt ansträngde vakterna på vallen sina ögon för att upptäcka några ryttare. Det hela var som en spöksyn.

Liksom de öfriga åskådarne stod Svenske slagen med förvåning öfver hvad den kunde betyda. Då fick han se Lars, som äfven skyndat ut.

»Nå Lars, hvad säger du om sådan klappjagt?»

»Skulle kanske kunna säga något, hans nåd ... Tycker nog det hade varit bäst att icke ställa till så mycket väsen för så’nt varsel.»

»Varsel? – Säkert endast något kosackskämt.»

»Inga kosacker, hans nåd. – Svarta hästar ... stora fladdrande vingar ... ej en enda ryttare.»

»Äro dina spöken framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi se till hästarna, så att inte tomtegubbarne stjäla bort fodret.»

»När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås med syndiga lustar och begärelser ...»

»Käre Lars, spökena får du ha för dig själf, men predikningarna bör du öfverlämna åt våra präster, som du ju håller så mycket af. Bäst gör du dock, om du lämnar mig i fred för bådadera.»

»Jag har, gudnås, varit en så syndig människa», mumlade Lars med gråtmild ton. »Men nu är jag omvänd.»

Svenske var icke i lynne att vilja höra hur grundlig Lars’ omvändelse var, då han kände honom tillräckligt för att förstå att han upptäckt någon ny ölsort och var på väg att återse den hvitklädda flickan, i hvilket fall det vore bäst att han vore inomhus. Han tillsade honom därför att följa sig till stallet.

Här möttes han redan utanför af vänskapliga gnäggningar och på de stora ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken han för hvarje dag kände sig mer fäst.

»Se, det var så, att han blef litet sömstucken i går», mumlade Lars, i det han förgäfves sökte tända ljuset i den spruckna hornlyktan.

»Sömstucken? – Hvad pratar du för dumheter», utfor Svenske häftigt. »Har jag icke sagt att han icke fick omskos, förrän jag sade till därom?»

»Går nog fram ändå, fast jag linkar ett slag, sa’ amiral’n med kopparbenet.»

»Skon är väl borttagen? Inte? Nå skynda dig då, för böfveln.»

»Kommer fort, sa’ han som klef ut genom fönstret. Det är blott den ena hofven, ty den lymmeln fick inte röra de andra hofvarna. – Han svor på att han skulle göra en sko så nätt, att hon skulle anstå själfva den vackra rådmansdottern.»

»Hvilken pratar du om? Hvad var det för en gynnare?»

»Han sade att han kände hans nåd.»

»Kände mig?»

»Ja, och så talade han så godt om gamle kungen och bjöd på utmärkt starköl och ...»

»Jag har en gång för alla sagt ifrån att du ej får släppa obehörigt folk till våra hästar», sade Svenske allvarligt. »Kom ihåg hvad du själf gjorde i Åbo. – Låt nu den sjuka foten stå öfver natten på fuktig lerjord och håll ett godt öga på den andre hästen, så att icke äfven den blir otjänstbar. – Om det finnes något fel på honom i morgon, är du icke längre i min tjänst.»

Denna skarpa tillrättavisning gjorde Lars med ens nykter. Det var första gången som hans herre lät honom förstå, att det fanns en gräns som icke fick öfverskridas ens af trotjänaren. Också var det med uppriktigt hjärta som han lofvade att förr skulle trollen få dränka honom lifslefvande än att ett tagelstrå skulle röras på hästarna.

Då Svenske återkom till rådmannen, sutto gästerna ännu vid sina vinkannor. Endast pastorn och majoren voro sysselsatta med att rulla tärningarna i brädspelslådan.

»Skock tunnor attan», ropade den sistnämnde mot Svenske, då han inträdde, »trodde jag icke att du redan gifvit dig på hemvägen för att skrika något i öronen på generalen.»

Svenske ansåg det icke löna mödan att, i den sinnesstämning majoren befann sig, fordra något slags upprättelse, utan nämnde blott i få ord att han hört ute i staden att larmet uppkommit till följd af några lösa kosackhästar, hvilka man sedan tagit fatt på vid Armilavakten.

Om än det besynnerliga uppträdet kunde på detta sätt få sin helt naturliga förklaring, kvarstod likväl för Svenske det hemlighetsfulla samtalet på vallen såsom en olöst gåta. Äfven berättelsen om hofslagaren, som sökt fördärfva hans häst, gjorde honom åtskilligt hufvudbry.

Under natten väcktes han af ett nytt larm. Nu var fienden, skrek man, i fullt tåg öfver gränsen. Så snart Svenske hunnit kläda sig, skyndade han därför till kommendanten.

Men denne tog ingen vidare notis om honom. Och på Svenskes fråga, om han befallde att han skulle stanna kvar, svarade han tvärt att han redan afsändt alla rapporter som han funnit af nöden.

Efter en lång ed tillade han att som »hans hetlefrade unge herre» ändock bara vore till förargelse och besvär, kunde han gärna begifva sig hvart åt fanders han själf funne för godt. Men toge han vägen öfver Fredrikshamn, kunde han göra honom den tjänsten, så vida han kom ihåg det, att nämna för generalen en chef att ryssarne gått öfver gränsen. Svenske, som äfven tog humör, svarade helt snäft att han skulle följa anvisningen.

Han hade icke hunnit långt från fästningen, då uppstigande dammoln utefter vägen, enformiga ljud af trummor och glittrande bajonetter gåfvo tillkänna en mötande större truppkolonn. Var det den svenska hären som närmade sig? Då vore hans färd slutad. Han höll inne sin häst. Men han kunde icke uppskatta de mötande trupperna till mer än på sin höjd några tusen man. De hade synbarligen mycket brådtom; ty soldaterna hade tagit af sig rockarna och gingo i de långa gula västarna och deras skäggiga anleten voro böjda mot marken. När de kommo närmare, besannades hans antagande. De marscherandes matta, blodsprängda ögon talade om outhärdliga ansträngningar, då de blickade upp i drömlik dvala mot den ensamme ryttaren som bröt deras led.

»Hör hit, min herre!» ropade generalen, som red i têten för den andra bataljonen i ordningen, »hvart skall man rida?»

»Till högkvarteret.»

»Hälsa då general en chef att han må ligga stilla så länge han gitter, ty nu går gamle Wrangel på eget bevåg och eget ansvar mot ryssen.»

»Hoppas, herr general, att vi andra snart få följa efter.»

»Gör mans det, unge man, gör mans det. Det är nog en annan lek, detta, för sprätthökarna och hattjunkrarne, än att föra stat på Riddarhustorget och acortisera damerna på assembléerna i Stockholm.»

I det generalen med själfbelåtet leende yttrade dessa ord, återtog han sin plats i kolonnen och hälsade Svenske med handen till afsked.

En stund därefter var Svenske åter allena med Lars. Den ena afdelningen efter den andra hade slingrat sig fram genom de böljande sädesfälten och försvunnit i det bakomvarande skogsbrynet. Ännu hördes en stund deras trummor, som gåfvo genljud från bergen; men snart blef äfven tyst åt den sidan.

Utan att möta något annat anmärkningsvärdt, inträffade Svenske på kvällen i Qvarnby, där han, sedan general en chef nu blifvit fullkomligt öfvertygad om hans pålitlighet af sin son, till hvilken han satte ett obegränsadt förtroende, gaf honom order att tidigt följande morgon rida öfver till general Wrangel med uttrycklig befallning att i det längsta uppskjuta striden. Wrangels marsch hade väckt generalens största förvåning, då den icke blott var ett brott mot föregående order, utan stred fullkomligt mot de mått och steg, som han själf endast få timmar förut uppgifvit sig ämna vidtaga. »Men han hade ej velat», hade han skrifvit till Buddenbrock, »lämna Willmanstrands besättning och invånare till spillo, utan ville – ledd som han var blott af mod och deltagande – gå fienden till mötes.»

Hvad följden af hans egenmäktiga tilltag skulle blifva, var icke svårt att inse, om icke Buddenbrock hann att i rätt tid komma till hans understöd. Och detta var icke lätt. Det kräfdes åtta mils marsch på de uslaste vägar. Hästarna, som för den ringa fodertillgångens skull varit spridda på bete på en yta af flere mils omkrets, hade emellertid nu blifvit hopsamlade, och om bara Wrangel kunde uppskjuta striden ännu ett dygn eller taga skydd bakom Willmanstrands vallar, skulle Buddenbrock med säkerhet hinna fram till hans understöd och hejda fienden. Sista rapporten, som Buddenbrock nyss mottagit, då Svenske kom till lägret, hade likväl gifvit vid handen att Wrangel, såsom hörande till mösspartiet, var alltför afundsjuk på en af hattpartiets förnämsta ledare för att med honom vilja dela segerns, som han trodde, lättvunna lager och därför sannolikt högst ogärna skulle hålla sig på defensiven.

Hvarje sekund var därför dyrbar för Svenske och han pressade gång på gång sin häst att falla i galopp, med den påföljd att denne snart vardt alldeles uttröttad. Svenske måste därför med våld taga en ny. Men denne var en usel krake, som snart låg flämtande på vägen, ur stånd att mera resa sig.

Denna motgång var så mycket större, som det endast återstod en fjärdedels mil fram till fästningen. Men kosta hvad det ville måste han hinna dit innan det blef för sent. En gång för alla ville han gifva ett prof på hvad han dugde till. Med rask takt borde han vara framme på kortare tid än en halftimme.

Ännu hade han ej hört något skott från Willmanstrandssidan. Mötande ryttare visste ingenting om något anfall. En af dem berättade till och med att fienden vändt tillbaka öfver gränsen.

Han hade just hunnit lossa sin väska från sadelbommen, då en ryttare visade sig uppe på backkrönet. Han kände genast igen att det var Schulenberg, på den svarta peruken och den tillgjordt förnäma hållningen. När denne fick se Svenske, hälsade han förtroligt, men tycktes mån om att ofrågad få fortsätta sin väg.

»Hvarthän, herr kvartermästare – är striden redan börjad?» frågade Svenske, icke utan ironi, då han såg att Schulenberg icke gjorde min af att stanna.

»Jag måste skynda. Öfver trettitusen ryssar äro som bäst i färd att förgöra vår lilla hop.»

»Och ni rymmer fältet?»

»Potz donner, min herre, en lägligare tid och ni skulle få göra bekantskap med min klinga.»

»Låna mig blott er häst i stället, kamrat, kunna vi uppskjuta den affären till en lägligare dag», sade Svenske leende. – »Äfven för mig är hvarje ögonblick dyrbart. Jag har generalens en chef order och måste hinna fram innan striden börjar. Jag tillåter mig därför att låna ert sto för några timmar», tillade han i det han grep fatt i betslet.

»Är min herre förryckt?»

»Mitt fulla allvar ... lämna mig er häst. Kanske arméns öde beror på om jag är framme i tid.»

»Om ni än vore en ny Simson, kunde ni intet uträtta där. – De våra komma för öfrigt snart denna väg tillbaka. – Jag har själf måst bana mig väg genom de ryska linierna för att utfinna den bästa återtågsvägen. Har ni icke hört hur det skjutits i flere timmar? Au revoir, min herre!»

I det Schulenberg yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och slog i detsamma till Svenske med handtaget af sitt ridspö så att denne måste släppa sitt tag. I nästa ögonblick var han försvunnen.

XVII.

Solen stod högt på himlen, då Svenske närmade sig det öppna fältet framför fästningen. Han hade uppbjudit all sin kraft för att hinna fram så fort som möjligt. Då och då hade han stannat och lyssnat. Men ännu hade intet skott uppväckt nejdens ekon.

Han kunde se redutten Faber skymta fram mellan träden i skogsbrynet. Ännu några steg, och den höga fästningsfronten låg utbredd i solljuset för hans blickar. På en höjd framför densamma syntes svenska hären och något längre bort i skogsbrynet rörde sig mörka linier, som måste vara fiendens.

Han kunde icke förstå hur Wrangel kunnat våga att med sina fåtaliga trupper intaga en så utmanande och på samma gång svag ställning. Det var ännu en gång det tomma skrytet som gick igen. Det skulle, förstås, illa anstått den svenska tapperheten att, äfven mot fyrdubbel öfvermakt, krypa ned bakom de höga fästningsvallarna. I första sammandrabbningen skulle ryssarne få lära sig hvad det ville säga att pröfva på svenskarnes mod och krigsduglighet. Den gamla Narvasagan, att en svensk var lika god som tio moskoviter, skulle än en gång bli sanning. På öppna fältet, i ärlig tvekamp, man mot man, skulle krafterna mätas. Och liksom den gamle Carolinen redan i dess gry velat kväfva hvarje tvekan hos motståndaren om ärligheten af sin utmaning, hade Wrangel låtit borttaga kanonerna från vallarna och uppställt dem mellan trupperna ute på fältet.

Han satt nu till häst framför fronten, omgifven af sin stab, och syntes uppmärksamt åse fiendens rörelser. Bakom honom rörde sig soldaterna åter och fram eller lågo utsträckta på den sluttande gräsmattan. Ytterst på flygeln stodo de karelska dragonerna, därefter södermanländingar och dalkarlar, sedan tavastländingar, västerbottningar och savolaksare och slutligen ytterst på vänstra flygeln återigen en afdelning af de karelska dragonerna.

»Jag medför generalens en chef order», sade Svenske, i det han hälsade, »att herr generalen skall afvakta hans ankomst och icke inlåta sig i strid ...»

»I god tid som vår general en chef gifver sina befallningar», svarade Wrangel högdraget, i det han bröt brefvet, som Svenske räckte honom, och kastade en hastig blick på den dammige budbäraren. »Men, förstås! När man sänder fotgängare med expresse befallningar, kunna de icke komma fram med någon synnerlig fermeté.»

»Mina herrar», fortsatte han, sedan han ögnat genom raderna, i det han vände sig till de kringstående officerarne, »den lifländske baronen ber mig handla som en pultron, en förrädare. Skola vi visa honom att vi kunna handla utan hans förmynderskap?»

Ett jakande sorl lopp genom officersledet.

»Ni själf, unge vän», återtog han, vänd till Svenske, »bör en annan gång afhålla er från att uttyda de depescher ni bär i er ryttarväska. Sådant bevisar brist på éducation i métiern ...»

»Det gifves för djäfvulen icke heller någon tid till tvekan», afbröt han sig hastigt, i det han vände sitt barska, kraftfulla anlete mot den fientliga sidan. »Ser herrarne hur han börjar krypa fram där borta ur sina mullvadshål?»

Tvänne svenska dragonpatruller kommo i detsamma fram ur skogsbrynet och satte af i fyrsprång öfver fältet.

»Fienden har uppställt sig under musik och trumslag!» ropade kaptenerna Dunker och Depong, som anförde dem, nästan samtidigt, i det de höllo inne sina löddriga hästar. »Han är redan i full marsch mot staden!»

»Godt, mina herrar», svarade Wrangel lugnt och tillitsfullt. »Låt oss då se att enhvar handlar efter sin eds- och ämbetsplikt ... Baron Meijersdorff!» ropade han, då denne förtroligt hälsade Svenske. »Baronen får taga fanan om hand där uppe på redutten. Men hör noga på signalen! I händelse af désastre eller retirade får flaggan icke sänkas, förrän jag befaller det.»

I det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och red långs den svenska ställningen, i hvilken soldaterna nu började ordna sig till striden.

Alla Svenskes ansträngningar hade således varit onyttiga. Det tycktes vara hans olyckliga öde, att allt hvad han företog sig skulle misslyckas. Generalen hade icke ens brytt sig om att anvisa honom den plats han borde intaga i den stundande striden.

Strax till höger på höjden, såg han nu, voro artilleristerna sysselsatta med att ladda sina kanoner. Hos dem, tänkte han, skulle han vara välkommen, eller, om intet annat, vinna en friare öfversikt öfver stridsfältet.

Nu hördes den ena trumhvirfveln aflösa den andra. Med musköten på axeln hade fotfolket ordnat sig på fyra led långs höjdkammen. En annan afdelning fotfolk utmarscherade med fladdrande fana ur fästningen. Det var Willebrands värfvade soldater, som skulle fylla luckan mellan savolaksarne och västerbottningarne.

Ännu några ögonblick fortfor rörelsen inom de svenska leden. Här och där aflossades ett skott, för att profva afståndet eller rensa fängpannan. Därefter inträdde djup tystnad. Uppe på höjden stodo artilleristerna orörliga vid sina kanoner, med den rykande luntan i hand. Allas blickar voro vända mot de mörka linier, som skymtade fram mellan träden i det motsatta skogsbrynet.

Middagssolen sken dem rakt i anletet och vinden dref väldiga dammoln, som det fientliga rytteriet uppref från den torra marken, upp mot höjden. Det var äfvenså vid Holofzin, mindes de äldsta veteranerna, och deras skäggiga anleten logo på sitt trumpna, tvärsäkra sätt. »Kom bara hit», tycktes de säga, »och vi skola snart göra slut på den här saken.» Deras officerare ställde sig framför fronten. »Gören eder färdiga!» kommenderade de, vid den ena afdelningen efter den andra.

Snart var fienden inom skotthåll. Kapten Åberg, som förde befälet vid kanonerna, öppnade först elden. Men afståndet var ännu för stort och kulorna gjorde därför föga verkan.

»Så går det alltid», sade han åt Svenske med en axelryckning, »när man icke själf får sköta sitt vapen. – Om den gamle, envise gubben låtit mig få behålla min plats där borta på andra kullen, hade helt visst ingen fiende vågat sig fram på slätten.»

Nu sågos ryssarne släpa upp några stycken på en höjd icke långt från den plats, där de stodo. Skulle de lyckas att där placera sitt batteri blefve det en hård strid. Och allt tätare följde de röda blixtarne på hvarandra från de små tallbuskarna, som stucko upp ur krutröken. Den ena styckekulan efter den andra borrade sig in i sluttningen nedanför det svenska batteriet.

Det var under skydd af denna fruktansvärda artillerield som det ryska fotfolket vågade sig ut på slätten. Två ståtliga grenadierregementen voro i têten. De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på höjden. Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den smala dalsänkning, som skiljde dem därifrån. Utan att bryta sina led klättrade de uppför sluttningen.

Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten efter den andra.

Nya regementen måste fram till deras understöd. Men innan de hunno fram, hade svenskarnes tålamod tagit slut. Utan att längre afvakta den öfvermäktige fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln och satte sig i marsch för att möta det på halfva vägen.

Den gråskäggige mannen, som red framför dem, var major Fieandt. Det var han som vid Storkyro anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och vid Selånger by med en handfull bönder slagit flere hundra ryssar på flykten. Sedan Narva har han varit med om tjugu fälttåg. – Hans kamrat till höger, den gamle, buttre öfverste Willebrand, har endast en batalj mer att komma ihåg bland sina många minnen.

Lyckan tycktes verkligen le emot de tappre. Fiendens första salva gick totalt förlorad öfver deras hufvuden och de hånlogo åt kulorna. Nu voro de själfva inom skotthåll. Ett kommandoord och rotarna slöto sig tillsamman. De främre leden föllo på knä, de bakre gjorde sig färdiga att öppna elden. Då slungade fienden sin andra salva mot dem. Den tog i fanspetsarna och fällde deras gamle chef till marken. De främre leden reste sig utan kommando, vacklade, råkade i oordning, medan de bakre aflossade sina skott i luften.

Är det väl finnar, som så nesligt vända om till flykt? Aldrig förr hafva de svikit sina fanor. Själfva fienden synes förvånad. En tredje salva som sändes efter dem gjorde förfärliga luckor i deras led.

»Stån och tänken på den ed ni svurit kung och land!» skrek Wrangel mot dem med hes stämma, i det han, hållande värjan i högsta hugg, red inpå de flyende.

Men det är skräck och rädsla, som för dem an. Äfven Willebrands värfvade fly och gifva allt förloradt. Generalen faller af hästen och föres på bår in till staden, likaså Willebrand. Nu ryckas äfven de karelska dragonerna, ytterst på flygeln, med i hvirfveln af de flyende. Innan de ens hunnit draga sina långa huggvärjor, eller fängkrutet fått matta glansen på deras nyskurade pistoler, släppa de tyglarna lösa och sporra sina lurfviga hästar i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket.

Svenskes hjärta hade klappat af stolthet, då han sett savolaksarne i väl rättade led rycka an mot fienden. Men nu, hur blygdes han ej öfver deras feghet! Utan att knappast gifva sig tid att bruka sina vapen, fly de, slagna af skräck. Han ville rikta kanonerna mot de uslingarne. Men fåfängt rusade han från den ena kanonen till den andra för att uppmana artilleristerna att göra det. De logo åt honom, som om de trodde att han var förryckt.

Ändtligen börja tavastländingarne, som ännu höllo linien, att röra på sig.

»Värjan ut!» kommenderar deras öfverste, den tappre Bildstein, han som för trettio år sedan, midt i den fientliga hären, bortsnappade konung Augusts bref till tatarernas höfding. Ännu samma ungdomliga oförvägenhet, samma käckhet i hans ädla anletsdrag.

Han ropar åt soldaterna att icke skjuta, förrän de kunna se fienden i hvitögat.

Och deras anfall kan fienden icke motstå. Inom några ögonblick ha de jagat in honom igen i skogen.

Men deras segerjubel blir tyvärr icke långvarigt. Då de se hur äfven de karelska ryttarne fly hals öfver hufvud från fältet, stanna de rådvilla. Då höres i det kritiska ögonblicket kommandoordet:

»Höger omvänder eder!»