Part 2

De båda ryttarne hade hunnit ett godt stycke framåt Västerlånggatan, innan den äldre hunnit sluta sin långdragna berättelse. En stor blå och röd skylt, som svängde öfver gatan, kom emellertid hans herre att vakna upp ur sina funderingar och, ordnande sina tyglar, vände han sig till sin pratande följeslagare med den frågan, om de icke snart voro framme. Denne jakade till frågan med en nick på hufvudet och sade, i det han pekade på en större skylt, som framstack från ett hus längre fram på gatan: »Ers nåd får hålla till godo! Man har bättre ställen att välja på, såsom Kronan vid Drottninggatan eller Bacchus vid Skeppsbron, för att icke tala om flere andra ännu förnämligare, men vi skulle, förstås, taga vårt härberge så långt som möjligt in i det djupaste fördärfvet.»

»Man får se till att matsäcken icke tar slut redan vid första vägkröken.»

»Men ers nåds far skulle aldrig – och han var ändå en ganska god hushållare – velat fördjupa sig så långt in bland detta krämarpacket. Under fälttåget kunde det väl någon gång hända», tillfogade han med knipslug min, »men då var det endast för att utkräfva brandskatt, klippa några feta judar eller något annat som krupit undan bland rucklena; och då gick det lustigt till.»

»Det kan jag nog tro, men Lars vet ju att jag icke tycker om att min fars namn inblandas i sådana historier, och jag tycker icke häller om att man talar illa om människor, hos hvilka vi skola kvarstanna; ty, som man säger, den hönan är icke klok, som orenar eget bo. – Men här ha vi ju Vinfatet?»

»Rätt, nådig herre, här ha vi en af räfkulorna», svarade Lars, som icke tycktes mycket fråga efter rådet, »och se, räffar står ju själf där borta på tröskeln.» Under det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna, och sedan han vårdslöst kastat tyglarna åt den djupt bugande värdshusvärden, var han med ett vigt språng ur sadeln, hvarefter han skyndade sig att själf mottaga tyglarna på sin herres häst.

Värden på stället, den välfödde mäster Rinck, jämte ett par rödkindade tjänstflickor i bindmössor och redgarnströjor, hade emellertid skyndat sig att lösgöra de resandes sadelsäckar. Den först nämnde gjorde sig samtidigt underrättad om de resandes namn och karaktär, hvarifrån de kommo, samt frågade, då de sade sig komma från Finland, om öfverresan gått lyckligt, om de glömt att låta visitera sina saker vid Norrtull, om beslagskarlarne varit höfliga, om skjutshästarna från Ensta varit goda att rida på o. s. v., samt skyndade sig därefter, så mycket hans små korta ben förmådde, uppför en smal trappa, för att visa vägen till ett tarfligt möbleradt rum i tredje våningen, där han slutligen lämnade sina nya gäster med många bugningar, önskande dem i all ödmjukhet, som han sade, en lugn och angenäm sömn och hvila under hans ringa tak.

Vi vilja nu dröja några ögonblick, för att gifva läsaren en närmare beskrifning på de båda ryttarne, under det att de, vid det sparsamma dagsljus som ännu lyckades tränga sig in genom de smutsiga fönsterrutorna, uppacka sina små ryttarkappsäckar.

Den yngre af dem båda, eller den som under det samtal, för hvilket vi nyss redogjort, titulerats ers nåd, var en helt ung man – på sin höjd några och tjugu år. Utan att kunna kallas sköna, verkade hans anletsdrag tilldragande på åskådaren för det allvar, paradt med ungdomlig friskhet och oförvägenhet, som de uttryckte. De djupblå ögonen talade både om ett klart förstånd och medfödd karaktärsfasthet och gåfvo i förening med de gula lockarna åt det samma en äkta nordisk prägel. Han var därför en vacker typ af den urgamla Svenskesläkten, hvars namn han bar; äfven hans yttre i öfrigt passade därmed i stycke. Växten var reslig. Hans väl proportionerade lemmar tydde på en för hans ålder icke vanlig styrka. På alla hans rörelser kunde man också märka, att hans uppfostran icke skett under inflytelsen af ett vekligt salongslif, utan snarare i skog och mark tillsammans med björnar och vargar eller med kärfva bussar i fäkthuset eller i ridsalen. Intet af den tidens så i de yttersta detaljer ceremoniösa och cirklade umgängesmanér tycktes hafva hittat vägen till hans läromästare.

Det kunde därför icke förefalla besynnerligt att hans dräkt icke var i öfverensstämmelse med det vanliga bruket utan redan vid första ögonkastet förrådde landsortsskräddarens smak och arbetsskicklighet. Men skulle han än för sin klädsels skull och det oöfverlagda i sina rörelser icke kunna hoppas att vinna jämnåriges beundran på en kunglig assemblé, skulle det varit i hög grad nedsättande för de unga skönheter, som vid denna tid befolkade Västerlånggatans fönsterrader, eller den unga damen i vagnen, om man påstått att deras hjärtan icke klappat varmare vid åsynen af den unge, ståtlige ryttaren i den gamla och välkända Carl XII:s-dräkten med gula uppslag och stora, blanka knappar.

Hvad hans följeslagare beträffar, var denne en af dessa väderbitna bussar, hvilka lika ofta fått sofva under bar himmel vid skenet från bivackelden som under sotad ås. Dräkten var om möjligt ännu mera omodärn än hans herres, och den grofva huggvärjan med det stora, af dubbla byglar bildade fästet kunde snarare tagas för ett stort stekspett än ett vapen ämnadt till tvekamp mellan vanliga människor. Rundt omkring det rödbrusiga anletet framstucko här och där några gråsprängda hårtestar, och de ljusgrå ögonen, hvilka kärft och trumpet plirade fram under de yfviga, i grått och rödt skiftande ögonbrynen, uttryckte på en gång kraft och slughet. Om vi vilja fullända porträttet, måste vi tillägga en stor, i rödt och blått skiftande näsa, hvilken på ett besynnerligt sätt delats genom ett bredt ärr, samt några gråröda skäggstrån, hvilka fåfängt sträfvade att antaga formen af ett stubbigt hakskägg. Bilden, såsom den i sammanhang tedde sig, påminde om en till hälften kolnad ek, som skogsbranden lämnat obesegrad, och som därför föraktfullt blickar ned på den glesa, tvinande ungskogen, hvilken varit nog djärf att träda i stället för de gamla ekarna, hennes forna kamrater.

»Hvar var det, Lars», sade Svenske efter en stunds tystnad, »som min morbror biskopen hade sin bostad? Jag måste redan i afton söka upp honom; ty säkert är han orolig öfver att min ankomst dröjt så länge.»

»Präster och biskopar taga sig icke vid något, som icke faller i tiondepåsen», svarade Lars trumpet, i det han sökte att med ett bristfälligt elddon tända eld på ett talgljus.

»Var det icke i Storkyrkobrinken?»

»Hos handelsmannen Anders Geist – i Storkyrkobrinken – ofvanpå källaren Spanska vinpipan ...»

»Kan jag då få veta hvar vinpipan ligger?» afbröt den unge mannen otåligt.

»Är det ej sent att gå ut? Mina ben äro alldeles styfva.»

»Du är öm om mig i dag, käre Lars», sade Svenske småleende, »annat var det i Krakolla, då du körde ut mig i smällkalla vintern för att härda skinnet.»

»Andra tider det», mumlade Lars för sig själf, i det han ändtligen lyckats tända ljuset, som han satte ifrån sig på bordet.

»Nu ger jag den onde både dig och dina tider», sade Svenske, förargad öfver att han icke kunde få en tydligare anvisning, »se bara till att du själf får något till kvällsvard, skall jag nog sköta mig som jag tål.»

Med dessa ord kastade han på sig sin långa ryttarkappa och var redan ett godt stycke ned i trappan, innan Lars hunnit utbyta sitt mummel till något mera begripligt ordflöde ...

Det var redan mörkt, då Svenske utträdde genom porten; men mäster Rinck var nog artig att i egen person följa honom till Storkyrkobrinken och en gång väl framkommen hit, var det icke svårt att se mäster Geists skylt, som föreställde ett vinfat, och hvilken var inifrån upplyst af en rykande talgdank.

Huset, från hvilket skylten stack fram, var litet och oansenligt. Som det var efter den tid på kvällen, då alla krogar skulle stängas, hade dess invånare troligen redan länge sedan gått till hvila. Endast från ett fönster i andra våningen syntes ett matt ljussken bana sig fram genom vecken på de tätt åtdragna gardinerna.

En stund förut hade i det låga rum, hvarifrån ljusskenet kom, suttit tvänne äldre män, på hvar sin sida om ett skinnklädt bord, hvarpå ett enstaka talgljus flämtade matt i en stor kopparljusstake, belysande rummets enkla, nästan tarfliga inredning. Denna bestod af en i hvitt målad säng med höga fötter och omgifven af slitna sparlakan af grön slessing samt på den motsatta väggen några höga rygglänstolar, öfverdragna med skinn, samt en stor dragkista, med snedvridna messingsbeslag och sprucken stenskifva. De två öfriga väggarna voro fullsatta med bokhyllor från golf till tak, fyllda med gula och hvita pergamentsband, af hvilka senare äfven en del förirrat sig ned till stolar och bord.

Af de samtalande personernas dräkter kunde man förstå att de tillhörde det högvördiga prästeståndet. Deras ända till halsen igenknäppta svarta rockar med de hvita, flere tum breda nedhängande kragarna, de svarta kalotterna, som endast tilläto en krans af stripigt hår sticka fram rundt om ansiktet, angåfvo nämligen otvetydigt att så måste vara förhållandet. Båda hade synbarligen för länge sedan öfverskridit mannaålderns gräns och åren hade gått fram med djupa fåror i deras anleten. Men motståndet mot ålderdomens härjande hand hade varit olika. Hos den ene, den högvördige biskopen Juslenius, hade det varit kärft, vresigt, och hans anlete bar nu efter slutad strid en nästan asketisk prägel. Hos den andre åter, prosten Sinius, hade det varit mjukt, elastiskt, eftergifvande men på samma gång segt, och uttrycket i hans fylliga ansikte gaf också till känna att det måste finnas kvar inom honom en god portion af lefnadslust och förnöjsamhet både med sig själf och andra.

Deras blickar, som ofta mötts under samtalets gång, lade denna skillnad ännu skarpare i dagen; ty då den förres talade om den flinthårda viljekraften, de stålsatta grundsatserna, hvilka ingenting fick ändra, tydde den senares i stället på en lika hög grad af godlynt undfallenhet för andras kraftigare viljor.

Det hade rådt en stunds tystnad, då Juslenius, efter att hafva kastat en hastig blick ned på gatan, vände sig till sin kamrat, som långsamt bläddrade i en tjock foliant, med orden:

»Min ärade broder säger alltså att både Plato och andra forntidens vise hafva talat om Terra atlantis, hvilken Atlas skulle hafva burit på sina axlar, och som skulle hafva inneslutit en himmel med trädgårdar, där frukter af guld och ädla stenar växte. Men hur kan väl detta bevisas? Af hvad som är kan man nog sluta sig till hvad som har varit, och visserligen är det troligt att det funnits en tid, då alla växter gått fram ur sina första frön och alla djur ur sina ägg – men att det land, som först fick skåda denna härlighet, varit våra förfäders, därom är jag icke på något sätt öfvertygad af hvad min ärade broder nyss anfört. – Godt och väl alltså», tillade han, i det han reste sig upp, »hvad min ärade broder anfört om åtskilliga författare – och vare det långt ifrån mig att på nytt vilja jaga gallan i blodet på en gammal vän genom att blotta den lucka, som klarligen och tydligen kan märkas i argumentationen – men så länge det icke till fullo, hoc est in logico, kan bevisas, hur förvandlingen från en leende lustgård till ett land af is och snö är försiggången, är jag af motsatt mening.»

»Salig Olof Rudbeck och flere andra vidt fräjdade auktoriteter hafva likväl påstått», inföll Sinius med ett godmodigt leende, »att Sverige var de gamles Manhem och att detta var ett paradis och en boning för gudar; samt att både Pallas, Flora och Venus, för att icke tala om andra lustgudinnor, där blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre ned åt södern.»

»Dumt snack, om Rudbeck så talat», svarade biskopen häftigt. »Utan orsak och medel, hvad verksamhet finnes i naturen? Då de hedniska poeterna tala om paradiset, kalla de visserligen, som min ärade broder säger, tiden för en stadig vår, ver temporis, ver ætatis, ver mundi, ver æternum – men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel, som af ett paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd gjort ett sådant island likt vårt?»

Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde emellertid ingalunda rubba den andres godmodiga lugn.

»Homerus, poeternas rätte fader, bevisade ju solklart», svarade Sinius säfligt, i det han lutade sig fram öfver bordet, »att både Flora, Pan, Pomona, Venus och Pallas haft sitt tillhåll här i norden. Tiden, då de vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom silfveråldern, därpå koppar- och järnåldern och ...»

»Leråldern», inföll Juslenius skrattande; »ja, jag känner fullständigt terminologien och har till och med nyligen läst min ärade brors senaste disputation om »Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och söndring från sitt Chaos» – men min käre broder skall icke taga hett vid sig för hvad jag nu säger», tillade han, då det ändtligen syntes på prostens röda ansikte att han icke var alldeles otillgänglig för en viss författarefåfänga. »På det att det goda förhållandet oss emellan icke må förspillas på sådana svårbevisliga hypoteser, vill jag gärna så till vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider varit, i jämförelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan – samt vill gärna äfven medgifva, att vårt land kunde hafva haft de åbor, som min ärade bror talat om, redan vid Noaks tid. Men låtom oss nu återgå till vårt egentliga ämne och rådgöra om tillståndet, sådant det _för närvarande_ är i landet; hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant som det borde och kunde vara.»

»Den som vill knäppa nötter med dig», sade Sinius, i det han torkade sig i pannan, »får icke godt om förtjänsten. Näst den långe grefven på riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, som äger större förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var det nu med hufvudfrågan? Min högvördige broder är således fortfarande ogunstigt stämd mot våra sträfvanden?»

»In nuce och in perpetuum; – min bror har emellertid mycket rätt däri, att det är af hög vikt att ståndet handlar conjunctis viribus, i synnerhet i frågor som denna, hvilken rör landets sanna förkofring.»

»Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, alltmera närma sig ...»

»Min ärade bror menar att krig och undergång kan lättare än eljes beredas vårt land?» afbröt biskopen.

»Vare detta långt från mig, men jag tror att man kan bringa landet till välmåga.»

»Jag känner alltför väl, hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om långsamhet och stillasittande», sade Juslenius, i det han reste sig från sin plats och såg den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med min röst bidrager till att hetsa folket till krig mot ryssen, förr må hela mitt stift förklara mig vara en ovärdig förkunnare af Guds ord.»

»Är det då icke förenligt både med Guds och människors lag, att de svaga söka finna de konjunkturer, med hvilkas hjälp de kunna återtaga från den starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke ryssen genom tusende illistiga konster gjort det sista fredsslutet endast till en död bokstaf? Hvem vet väl om han icke redan rufvar på att genom ett plötsligt öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har han icke behandlat dem af allmogen, som han röfvade bort under kriget?»

»Sant nog, han framgår grymt, där han får makten, men han är den starke och vi de svage, och mig synes därför klokast att vi med kristligt tålamod vänta och bida på Hans hjälp, hvilken säkerligen en gång skall bistå oss.»

»Har då icke Han redan nu gifvit oss det rätta tillfället? Äro icke konjunkturerna nu så gynnsamma, som de någonsin kunna vara? Turken har ju förtärt ryssens bästa krafter och våra soldater skola för öfrigt nog än en gång veta att slåss mot tio moskoviter!»

»Eländigt prat från ungdomen på riddarhuset», svarade Juslenius och fäste ett par skarpa ögonkast på den talande. »Vi äro ju ännu knappt så starka, att vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa mot en mäktig granne. Men det är lätt att se hvarthän I viljen drifva folkandan, och vår Herre lärer nog också en gång komma att straffa öfvermodet.»

»Mirabile visu, håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och engelsmän, fredskrukor och mössor», inföll Sinius, som hade svårt att längre spela sin rol som underhandlare. »Om annat hederligt folk, som vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det, att det skall förgås som Sodom och Gomorra endast för att det hyser en rättmätig tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall dock till slut nogsamt visa sig», fortfor han efter en stunds tystnad, »hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det som vill gå i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som sträfvar att framför allt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå på sin rätt och återtaga hvad våldet bortröfvat ...»

»Spara dylika lättsinniga talesätt», afbröt honom Juslenius allvarligt, »när såg min ärade broder att jag någonsin tog mutor af mina vänner?»

»Förlåt de oöfverlagda orden», återtog Sinius och räckte Juslenius handen, »och vare det långt ifrån min afsikt att påstå något sådant om min gamle vördade vän – men då lugn och krafter svika, glömmer man icke sällan vännen för de stora hindrens eller hastiga ordens skull.»

»Må ske då», svarade Juslenius, i det han fattade hans hand. – »I de stora idéernas jordmån frodas människoanden» – återtog han efter den tystnad, som följde på försoningen – »ju högre målet är, för hvilket vi sträfva, dess mera kraft och fasthet gifver oss vår Herre på färden – men vårt mål ligger högre än min ärade broder anar – det är generationers verk, som ni hattar vilja utföra på en gång genom några svaga, fast fåfänga och ärelystna partiledare och med det arma folkets blod och penningar. – Och I tänken icke på», fortfor han efter en ny tystnad, »att Sverige är krossadt. Många sådana andar som du och jag skola förtäras och uppgå i det eviga, innan den gamla kärnkraften på nytt ingjutits i folket, innan det ännu vet med sig att det, som du nyss sade, bor i de gamles Manhem; – men mån I akta er», fortsatte han efter en stunds tystnad, i det hans skarpa ögon fäste sig med ett underbart uttryck på den andres leende ansikte, »mån I akta er om I velen i fåvitskt öfvermod rusa mot faran; björnen dödar väktaren, om han tvingas öfver förmågan!»

Vid den tystnad, som följde på dessa ord, hördes porten till nedre förstugan uppläsas. Sinius, som synbarligen icke ville anträffas, där han befann sig, skyndade sig nu att taga farväl, i det han förklarade sig endast till en del kunna gilla hvad hans ärade broder senast sagt; men hoppades snart åter få fortsätta diskussionen om samma angelägna ärende.

När dörren tillslutits efter honom, stod biskopen en stund tankfull lutad mot bordet, tills en blick på det slocknande ljuset väckte honom upp ur hans funderingar. Sedan han framtagit och satt ett nytt talgljus i den stora kopparstaken samt gjort några slag fram och tillbaka på golfvet, satte han sig vid skrifbordet – hvars höga uppsatser och svängda ben nästan voro fullkomligt dolda af den mängd af böcker och pappersrullar, som betäckte detsamma eller lågo i stora högar på golfvet –, då en sakta knackning på dörren kom honom att vända blicken åt detta håll.

Den inträdande dröjde ödmjukt vid dörren; biskopen ansträngde därför förgäfves sina ögon för att igenkänna den person, som så sent på aftonen störde hans studier.

»Hvem är du, som besöker mig vid denna tid?» ropade han, i det han reste sig. »Äst du en dödlig människa, så stig fram, äst du däremot en ande, så säg mig, hvadan du irrar så bland människornas boningar?»

»Min vördade morbror får icke taga det så allvarligt», svarade en ung, klangfull stämma ur skumrasket, »jag är helt simpelt en vanlig dödlig och kom icke att tänka på att jag stod så här i skuggan.»

»Man tänker alltid så litet här i världen», sade biskopen, i det han tog Svenske i famn, »men det gläder mig emellertid att en gång få se dig, systerson, frisk och helbrägda. – Vacker och ståtlig, ser jag; du ser ut som en hel karl», tillade han, i det han fortfor att betrakta honom. – »Det är många år sedan jag såg dig, jag tror fulla femton; också är det långt från Österbotten till Åbo, och trägna göromål medgifva icke långa resor. Men hur mår min käre broder?» afbröt han sig, då Svenske icke sade något. »Lefver väl och med all hälsa, vill jag hoppas?»

»Min välgörare har slutat», sade ynglingen kort och tyst, liksom för sig själf.

»Icke mer i lifvet?»

»Det var fjorton dagar i går, se’n han dog.»

»Men han var ju i sin bästa ålder, kry och duktig: allt tycktes ju gifva hopp om en lång och säll lefnad?»

»Ingen kunde ana att det skulle gå så fort.»

»Jaså – ja, döden kommer ofta då man minst väntar honom, och vår Herres vägar äro outrannsakliga; men sätt dig ned, barn, och berätta; jag vet ju endast att du ärnade dig hit för att söka tjänst vid någon af de många knekthoparna, ty detta var allt hvad Lars Skeppare sade mig, då han sist var här från Åbo.»

»Vi ärnade skrifva, men som jag själf skulle fara hit, vardt det ingenting utaf och det fanns också intet annat än sorg och bedröfvelse att skrifva om. Den stora förmögenheten hade redan minskats betydligt under kriget, som morbror vet, och af det som återstod gick största delen förlorad, då de franska kaparne för tre år sedan togo bort den stora spaniefararen. Från den stunden vardt också morbror Henrik för hvarje dag alltmera sorgsen; de nymodiga bruken med inhemska manufakturer och allt hvad det heter, åstadkommo äfven förargelse, som förbittrade hans sista dagar. – Så dog, som morbror vet, mamma; ... och en dag – det var i slutet af förliden höst – hemkom han mer än vanligt sorgsen från hamnen, där en mängd nyfikna samlats för att skåda ett stort skepp, som dagen förut inlupit. »Stort fartyg», sade han, »men min spaniefarare var ändå vackrare.» Dessa ord voro de enda han yttrade hela den aftonen. Dagen därpå kallade han mig till sig, just då jag skulle gå ut för att jaga. »Barn», sade han, i det han fäste sina ögon på mig med ett obeskrifligt uttryck, »när jag är död, finner du intet efter mig, utan du måste tänka på att själf slå dig fram i världen.» »Inte dör väl morbror så snart», svarade jag. »Man kan icke veta, när det stora bokslutet skall göras upp. – Du är ung och stark», återtog han, »rider och fäktar som det anstår sonen till en af gamle kungens bussar; du bör därför kunna, som din far gjorde, själf bana dig fram genom lifvet. Men jag har tänkt att det därvid borde vara en stor lättnad, om det funnes någon god vän, som kunde föra dig på rätta stråten. Om jag därför en dag icke mer skulle finnas i detta lifvet, skall du begifva dig till min bror biskopen, så skaffar han dig nog fram de första stegen.»

Tårarna, som den unge mannen hittills lyckats återhålla, letade sig nu ner för hans solbrända kinder under den långa tystnad som följde på hans berättelse.

Slutligen reste sig biskopen och frågade, i det han vänligt lade sin hand på hans axel, »har du aldrig hört någonting om din far?»

»Nej, aldrig. Som morbror vet, vardt han tagen till fånga, när han försvarade mor och oss syskon mot ryssen. Värjan här», tillade han med en stolt blick åt sidan, »är det enda minne jag fått i arf efter honom.»

»Mången har fått ringare.»