Part 18

Men tvärt emot hvad Lars förutsagt vardt dagen, i synnerhet för honom själf, en riktig glädjedag. Han kunde ej rida förbi någon enda krog vid vägen utan att sätta skänkflickorna i rörelse, på det att han skulle få känna på det bästa starkölet. Och hans laxfärgade anlete strålade af lycka, när han med tungan slickade bort ölfradgan från de grå, raggiga knäfvelbårarna. Efter hvarje sådan njutning kom emellertid den lilla trehörnade hatten alltmera på sned och de grå, plirande ögonen vordo allt mattare. I stället lifvades hans musikaliska sinne och bäst det var, uppstämde han med full hals den gamla soldatvisan:

Ej raglande fötter, ej blinda ögon har den som sin första färdknäpp fått! Ej stammande tunga, ej täppta öron får den som den andra ej försmått! Ja, den som är full, han är stor som en kung – För sjung falleri, fallera, fallera – kung!

Uttömmande sina lungor till sista andetaget, skrek han omkvädet om igen, så att det gaf skallande ekon från de små skogskullarna på sidan om vägen. Slutligen, öfverväldigad af ruset, släppte han sitt hufvud mot bröstet och nickade stumt takten åt hästens rörelser, hvilka småningom ökats till sakta lunk.

Den långa ridten under solvärmen efter den ansträngande sjöresan hade äfven medtagit Svenskes krafter. Ehuru han icke, såsom Lars, oupphörligt druckit stopöl och ätit spicken braxen med ölättika, var dock hans viljekraft icke tillräcklig att hålla honom vaken. När hästen saktade af till skridt, kom äfven hans hufvud att sjunka ned mot bröstet.

Emellertid hade solen gått ned och en tät dimma börjat uppstiga i luften. Genom det grå töcknet sken månen dunkelt fram. Det var ännu ljust, men man hade svårt att tydligt urskilja något visst föremål. En och annan skogsdunge uppdök här och hvar med sina toppar ur dimhafvet, men för öfrigt var allt grått, tyst, osäkert. Icke en gång ängsknarren lät höra sitt enformiga läte.

Hästarna syntes färdiga att vid första tecken till fullkomlig frihet från sina herrars tyglar göra närmare bekantskap med det höga, frodiga gräset på dikesrenen. Vid ett något för tidigt försök af dem i denna riktning väcktes Svenske ur sina funderingar. Ordnande sina tyglar, gaf han sin häst sporrarna och ropade åt Lars att följa sig. Detta rop, som ekot återgaf från skogen, kom Lars att slå upp sina ögon.

»Tyst! – Stanna, nådig herre!» – ropade han enträget efter honom. – »Hör I då ingenting?»

Svenske höll genast inne sin häst och lyssnade. Skulle det kanhända vara borgarena som ville återkräfva sina hästar? Men rundt omkring rådde den djupaste tystnad.

Han vände sig om för att fråga hvad Lars menade. Men han kom sig icke för att göra det. Hvad hade väl inträffat? Hans bistre och trumpne följeslagare var icke mera samma person. Han kunde icke frigöra sig från en obehaglig rysning, då han såg framför sig en man, som stirrade honom rakt i synen med ett par glasartade ögon, medan han gapade med vidöppen mun.

Nu såg han dock att det verkligen var Lars. När allt kom omkring, var det kanske månen som förskräckte denne. Den var icke lik en vanlig måne, tyckte Svenske, utan liknade snarare återskenet från en aflägsen eldsvåda, när den spred sina rödaktiga strålar genom björkdungarna och bredde sitt sällsamma skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen.

»Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit intill honom.

»Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina förfärade blickar mot honom – »den hvitklädda flickan! Men tala inte till henne!»

Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och red med värjan i högsta hugg i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt alla sidor och utstötande de hemskaste rop.

Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han tog vägen. Men det dröjde en god stund, innan han återfann honom. Han låg då sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten. Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp.

Den återstående delen af färden tillryggalades utan några vidare äfventyr. Lars, som icke mer oroades af några andesyner, hade återtagit sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske frågat honom om orsaken till hans raseri. Lars hade endast svarat med en stum nickning, samt på upprepade frågor förklarat att han icke kunde omtala det, förrän månskiftet var öfver.

En kal sandslätt med några här och där uppstigande bergknallar, samt längre i söder hafvet och i öster en samling låga trähus, rymmande på sin höjd ett tusental människor, var den tafla som mötte Svenske, då han vek af nedåt den bergiga halfö, på hvilken våra dagars Helsingfors sträcker sina vackra husrader. Kasaberget hade ännu icke fått sitt granitmurade Ulrikasborg, öarna i söder hade lika litet fått sitt af Ehrensvärds snille och Cronstedts förrädiska feghet på en gång lysande och sorgväckande namn. Där Sveaborg i en följande tid skulle resa sina väldiga murar, syntes för Svenskes blickar endast de kala Vargskären, mot hvilkas strand hafvet bröt in med glittrande vågor.

Vid Esbo tull var en liten skans uppförd af trävirke, med framför liggande jordvall ur hvilkens öppningar några svarta kanonmynningar stucko fram; den första krigiska syn som hittills mött dem i Finland.

»Från Åbo, kamrat! Här är vårt pass!» svarade Svenske på vaktkarlens fråga, hvarifrån de kommo. »Men kan du nu säga oss, hvar generalen har sin bostad?»

»Vid stora torget, rådman Huuks gård alldeles bredvid stora klockstapeln. Nådig herrn kan se den hit», sade soldaten, sedan han ändtligen lyckats resa upp slagbommen. »Men hans nåd generalen reste redan i förgår till gränsen.»

Det var en ledsam nyhet. Och Svenske måste därför redan följande dag fortsätta sin färd.

Trumpnare än någonsin lunkade Lars denna dag vid hans sida på sin rödbruna, långmanade skinnmärr, hvilken genom sitt egensinniga uppförande tycktes vilja visa att hon delade sin herres uppfattning om världens uselhet. Så hade Lars ridit hela förmiddagen, då Svenske, ihågkommande äfventyret under resan från Åbo, frågade honom, om icke månskiftet ännu vore öfver, så att han kunde få veta orsaken till det galna upptåget, hvilket han hoppades icke skulle förnyas.

»Hans nåd har, raggen ta mig, skäl och räson att vara ond på mig», sade Lars och syntes för ovanlighetens skull bli smått förlägen. »Men för tunnor attan gråkattor såg jag henne icke så tydligt framför mig som jag nu ser hans nåd där han rider.»

Så red han åter en stund utan att säga något. När äfven Svenske teg, återtog han efter en stund:

»Det kändes ackurat som om ett hvasst isstycke snuddat förbi anletet. Så började mitt hufvud värka, som om jag skulle ha logerat där en hel division fyrverkare, så att jag icke visste mera hvad jag var än krypet i kungens hårpiska.»

»Ja, jag kunde nog se det, käre Lars», sade Svenske, skrattande åt hans öppenhjärtiga bekännelse, »men någon hvitklädd flicka, som du pratade om, har jag däremot icke sett, sedan vi lämnade Åbo. Alla kvinnfolken äro här antingen blå eller röda.»

»För raggen i våld, skämta ej om sån’a ting. Det kan vara rätt så nog att jag såg henne skymta mellan träden – men hans nåd är för resten intet söndagsbarn.»

Svenske var icke själf fullkomligt fri från tidehvarfvets tro på syner och spöken och det låg också en viss tvekan i rösten, då han svarade Lars:

»Lägg emellertid bort sådant där löst prat och ställ icke till någon ny hetsjakt. Hästarna få nog svårt ändå att gå fram på de här usla vägarna.»

»Hans nåd har, för böfveln i våld, rätt», sade Lars undfallande, »men jag har nu i flere dagar känt mig så orolig till temperamentet. Nu har den där maran visat sig två gånger och gamle Lars får väl snart slå den stora chamaden, kan jag tro.»

»Hvad är det som gör dig så orolig? Du har ju allt hvad du behöfver. Med tillräcklig föda och rent samvete behöfver man hvarken rädas för troll eller spöken. Hvar var du, innan du kom i min fars tjänst, eftersom du nu för tiden finner allt så dåligt?»

»Hans nåd frågar så mycket på en gång, att inte sju visa män kunna svara därpå! Men hemligheten skall en gång fram och det är så godt att passa på, innan _hon_ visar sig för tredje gången. Ty det är nog snart slut med texten, sa trollet, nappade mässhaken från prästen.»

Här tystnade han och sänkte blicken mot hästhalsen. Det var så långväga minnen, att han hade svårt att i hast få dem samlade.

»Salig far var smed i Uleborg», började han; »en skam till sägandes både burgen och välaktad borgersman. Mor min var en icke mindre rar och duglig kvinna, styrde allt i huset från det minsta till det största. Aldrig glömmer jag hennes ögon, då hon bannade mig.

’Lars’, sa’ hon en gång, då jag klättrat öfver vår grannes, linkrämarens, tak och stoppat tallkottar i hans skorsten, ’du är ett sådant odygdskräk, att den onde inte kan ge dig nog med stryk’ – men det var inte i går det.

Kom så kriget. Jag var med ifrån första fäktningen och under fulla tretton år såg jag icke mina föräldrar. Mycket folk och grufliga penningesummor hade på denna tiden utkräfts från vår stad och man önskade för själ och pina att fred skulle slutas. Förfärligare vardt det för hvarje dag. De våra tvungos baklänges mot norden och vår stad lämnades öppen för fienden, ja, trå ta mig, när jag tänker på den tiden, är hjärtat färdigt att hoppa ur halsgropen.»

»Under sommaren hade bönderna i lugn och ro fått sköta sitt jordbruk och mången trodde i sin enfald att fienden allt framgent skulle lämna dem i fred. Men så kom han öfver dem fram på våren som ett rykande jehu och nu vardt det en gruflig nödens tid. Många skyndade att fly undan och lasta på kärror och båtar gods och redbarheter. Hustrun gaf sig icke tid att vänta på mannens hemkomst, föräldrarna icke på barnens. Hela kusten lyste hvit af segel från båtarna som förde flyktingarna öfver till svenska bottnen och många, många dogo i vildmarken. Åkrarna sköflades, ängarna voro orödda, byar och gårdar, stora som små, brändes, de vuxna männen och barnen bortfördes i fångenskap, kvinnorna bundos vid kosackernas sadelgjordar och vilddjuren voro snart ensamma herrar öfver bygden.»

Lars gjorde här ett längre uppehåll.

»Ja, det var en tid», återtog han, efter att hafva strukit med afvigsidan af handen öfver ögonen, »och annat slag för allmogen var det då än att spela herrar vid riksdagen. Allt som icke i första hastigheten kunde undanskaffas togs af fienden. Utan skonsmål eftersatte han flyktingarna och jagade dem som vilda djur genom snödrifvorna, tills de slutligen, afklädda in på bara kroppen, dogo af hunger eller köld.

Det är dystra minnen, men det kan göra godt för en gammal syndare att någon gång få rifva upp dem igen ... och man måste gå i ordning med frågorna, sa hin onde, började med ärkebiskopen.»

»Samma år, som slaget stod vid Napo by», fortsatte han efter en stund, »satt jag en kulen februaridag hos mina föräldrar i vår lilla stuga. – Detta satans hugget öfver näsan, som hans nåd sett, och några andra skråmor hade gjort mig mindre kavat för någon tid. – Helt oförhappandes fingo vi höra ett fasligt skrikande utifrån gatan och då min mor skyndade till fönstret, såg hon hur kvinnor och barn flydde undan för en hop skäggiga, kutryggiga kosackhundar i trasiga munderingar, som slogo efter dem med spjutskaften ... Hvad som sedan hände är så rysligt, att jag aldrig talar om det. Ett par veckor därefter satt jag fången i Viborg. Far och mor hade de pinat ihjäl.

I Viborg såldes jag och kom till olika ägare, tills jag slutligen en vacker dag rymde min väg och kom öfver till Sverige, där hans nåds far tog mig i sin tjänst.»

»Men den hvita eller hvitklädda flickan, när kommer hon med?» frågade Svenske.

»Strax, hans nåd. Tålig man trifs, sa bonden, rökade ut räfven. När ryssarne bränt hans nåds gård och hennes nåd icke mer hade rum för mig på den lilla holmen ute i skärgården, gaf jag mig åter på väg till min födelsestad. Men här kunde jag icke stanna för ryska spejare, som påstodo att jag under kriget svurit ryske tsaren trohetsed, och att jag därför måste åter gifva mig i deras våld ... På den kroken bet jag dock icke, utan begaf mig i stället till Stockholm.

Här var det bara nöd och elände efter kriget. Hvart man kom, gamla, uthungrade och trasiga knektar. En dag träffar jag en sådan där trollkonstnär, som lär finnas så godt om i det där räfidet, och han lofvade mig godt arbete på Bälsta hos arklimästaren Granatenflycht och jag var icke sen att mottaga anbudet. Men ångern var snar. Det hade varit mycket bättre, om jag i stället förts till röda Ryssland. Hans herre sysselsatte sig nämligen, så adelsman han var, med falskmynteri och gjorde guldringar och pengar af bara messing och tenn. Till medhjälpare brukade han mig och den herre, som värfvat mig, hvilken ej var någon annan än en förrymd fästningsfånge, som de kallade Laxen.

I början gick allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, tog polisen både mig och min medhjälpare samt förde oss till Smedjegårdshäktet, där vi dömdes flux till stegel och hjul, och efter vår husbonde, som kommit undan, trummades på alla torg.»

Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning.

»En mörk höstkväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra kämnärsrätten, insläpptes i vårt fängelse en stor högväxt man med mask för ansiktet. Han frågade om jag ville göra en rask gerning ... så skulle jag strax få nåd. – Jag frågade honom ej, hvad jag skulle göra; ty i det tillstånd, hvari jag befann mig, var jag redo till allt för att vinna friheten. Jag sade blott ja och därefter ej ett ord, när jag följde honom.

En täckt vagn väntade utanför porten, däri vi togo plats, hvarefter han knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde kan jag icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva därför. Mer än en timme var det nog som vi skakade upp och ner i det gamla skrället öfver gatstenarna, ty utom stadsportarna kan jag inte tro att vi någon gång voro. Ändtligen stannade vagnen och jag tillsades att klifva ur, hvarefter jag leddes af min följeslagare upp- och nedför flere trappor, tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln.

Jag befann mig då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta hvad det skulle vara; men för öfrigt var det endast kala väggarna. Mannen, som fortfarande bar mask för ansiktet, tilltalade mig nu:

’Innanför detta rum’, sade han, ’är en lifsfånge, som skall dö strax på stund. Men om han säger sitt namn eller om du frågar honom därom, skola vi äfven nödgas afrätta dig.’

Han hade nätt och jämt hunnit yttra dessa ord, då dörren till det inre rummet öppnades och en reslig storväxt man utfördes af tvänne andra, alla tre iförda svarta dräkter och med svarta masker för ansiktet.

Då den lifdömde fick se mig, glänste det till i hans ögon, som jag tydligt såg i hålen på masken. Jag kunde däraf förstå att jag var afsedd att spela någon rol vid afrättningen, men hvilken? Utom mig och de tre fångvaktarne fanns ingen mer än han i rummet.»

Lars öfverfors, i det han yttrade dessa ord, af en häftig rysning, och det dröjde en god stund, innan han åter kunde börja med låg, nästan flämtande röst:

»Man ville att jag skulle vara skarprättaren», hviskade han. »Då man drog bort ett grönt skynke, stod där verkligen under den underliga ställningen, som jag grubblat efter hvad det kunde vara, en stor stupstock och en af de maskerade männen framtog under ett annat skynke och räckte mig en bred yxa.»

»Jag tvekade ... men Gud förlåte mig ... det gamla krigskuraget var borta! Jag tänkte på fångkällaren och klippte till. Det var ett ögonblicks verk ...»

»Men det värsta var icke öfverståndet ...; ty knappt hade de maskerade männen hunnit breda skynket öfver styggelsen och hällt ut en korg sågspån, som de framdrogo ur en nisch, för att suga åt sig blodet, då en ung, hvitklädd flicka kom instörtande som en hvirfvelvind i rummet. Hvad hon sade, det må hin veta, men grät och snyftade gjorde hon så, att hon hade kunnat få stenar att gråta ... Hon ryckte med våld undan skynket. Hennes gula lintestar till hår yrde kring hennes likbleka anlete. Och allt sedan den stunden», slutade Lars, i det han med en orolig blick såg sig om, som hade han väntat sig att finna bekräftelse på sina ord, »har hon aldrig släppt mig. Natt eller dag, när hon visar sig, är ofärd nära och då hjälper hvarken starköl eller Hjärnes testamente.»

»En underlig historia», sade Svenske tankfullt. »Hvem kunde det väl vara som du på detta sätt var tvungen att afdagataga?»

»Därom torde man göra bäst i att icke forska. Det var många på den tiden, som kommo bort utan att man visste hvart. Förmodligen hade de för noga reda på gamle kungens död, och ... ja, det må hin veta alla konster ... Dagen därpå vaknade jag ett godt stycke utanför Hornstull med hundra äkta plåtar i pungen och med dem knallade jag mig redan samma dag öfver till Åbo.»

Svenske gjorde honom ytterligare några frågor. Men Lars svarade fåordigt och undvikande. Snart upphunno de några kompanier, som voro på marsch mot gränsen, och denna omständighet ledde tankarna öfver till närmare liggande frågor.

Och ju närmare de kommo gränsen, dess mer fylldes vägarna af tågande trupper och proviantforor. Krigsförklaringen, ehuru länge påtänkt, hade kommit så brådstörtadt, tack vare det invecklade korruptionsmaskineriet vid riksdagen, som tände krigsfacklan, att Buddenbrock knappt hunnit samla hälften af sina trupper, när krigsförklaringen redan utropades på torgen i Stockholm. Den återstående hälften låg kringspridd på rotarna eller var på tåg till krigsorten. Det hade varit svårare för det rådande krigspartiet att vinna öfvervikten i de voteringar, som afsågo utgifter för de erforderliga förberedelserna till kriget, än att i hufvudvoteringen genomdrifva själfva fredsbrottet med fullkomligt oförberedda trupper.

Med den största förvåning betraktade Svenske de oordnade hopar, som släpade sig fram långs vägarna. Nedböjda under tunga packningar, med rostiga gevär på skuldran och trasig mundering kunde man snarare hålla soldaterna för röfvare än reguliära trupper, afsedde till att användas i ett ordnadt fälttåg.

Lars skakade allt betänksammare på hufvudet, ju flere sådana afdelningar han red förbi.

»Sämre krakar», utropade han, då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag då i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådana ryttare se’n ... Månge ha säkert aldrig förr sutit på hästryggen.»

Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Halfva regementet, som icke hade några rockar, gick i kapotterna.

»Det skulle salig kungen låtit gå», sade Lars, i det han råkade i fullkomligt raseri. – »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta mig, om han icke varit man för att köra ut alla riksens ständer och sätta spolen i hand både på adelsman och bonde, så att det blifvit väfva vadmal af i bygden åt knektarne.»

XVI.

Enligt Buddenbrocks på fullgoda skäl stödda, fast af hans samtid mycket klandrade fälttågsplan skulle trupperna delas, allt eftersom de framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och ett annat fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta senare ansågs vara tillräckligt skyddadt af den tre och en half mil framför detsamma liggande Willmanstrands fästning.

Från dessa två läger stängdes öppningen mellan Saima sjön och Finska viken, där de enda större vägarna vid denna tid gingo öfver gränsen. Slutligen låg flottan utanför Aspö såsom ett flankstöd för arméns högra flygel.

Vid Qvarnby ärnade Buddenbrock själf föra befälet, vid Martila skulle generalen Carl Henrik Wrangel, en äkta mössa af renaste skrot och korn, föra befälet. Detta tyckte många var ett olyckligt val, ty Wrangel var visserligen en tapper soldat, som vid flere tillfällen ådagalagt ett stort personligt mod, men inskränkt, öfvermodig och lättledd, passade han ej för ett själfständigt befäl.

Staden Willmanstrand låg denna tid på en i Saima mot norr utskjutande halfö. Den var ännu föga betydlig hvad handel och näringar vidkommer, men var å andra sidan, såsom liggande vid en viktig strategisk punkt i landets försvarssystem, icke utan en viss betydelse såsom gränsfästning. Själfva halfön, på hvilken den var uppbyggd, utgjordes af en hög sandås, hvilken, i synnerhet mot landsidan, hade branta sluttningar. Utefter krönet af denna sluttning voro fästningsverken utstakade. Landfronten, bruten i tenaljform, hade på hvar sin flygel, där den ändade mot sjön, en s. k. redutt. Redutten Friesenheim, som Svenske såg på vänster hand, då han red öfver vindbryggan, låg nedanför höjden och stängde den omkring trehundra fot breda strandremsan. Redutten Faber åter, på motsatta flygeln, låg däremot på själfva krönet af den omnämnda sandåsen.

Sedan Svenske passerat vindbryggan och ridit igenom den af ett starkt palissaderadt utsprång skyddade fästningsporten, inkom han på en liten öppen plan, där närmast porten på höger hand låg det lilla tullhuset, medan han till vänster hade corps de gardet. Innanför dessa byggnader lågo till höger det nybyggda kronobageriet och en gammal barack samt till vänster en kyrka med utsprång och grafkor, omgifven af en tämligen stor, med stenmur inhägnad kyrkogård. På södra sidan om denna mur låg ett större magasin.

Genom de tillstötande tvärgatorna såg Svenske, under det han fortsatte sin ridt uppför Storgatan, en skymt af den stora öppna residenstomten, med dess gamla kanslihus och det nya våghuset, samt vid sidan om de trappor, som ledde uppför sluttningen, rådhuset, hvilket på samma gång var sätet för stadens trivialskola. Där bakom och något bortskymdt af de mellanliggande byggnaderna uppstack det nyligen uppförda tyghuset sin röda gafvel.

Då Svenske framkom till landskamrer Prinz’ hus, där general Buddenbrock hade sin bostad, mötte honom å nyo underrättelsen att generalen hade rest bort. Denna gång, fick han snart veta, hade han dock endast farit ut på en rekognoscering i närheten och väntades åter samma kväll. Som generalen medtagit hela sitt kansli, måste emellertid Svenske på egen hand söka sig härberge i staden.

Hvad hästarna vidkom gick detta ganska lätt. Inom en handvändning hade Lars fått rum för dem i ett lågt stall i öfre delen af staden. Men för Svenske själf var det icke lika lätt att finna ett passande härberge. Öfverallt hvar han klappade på mötte honom samma svar; alla gästrummen voro upptagna af »knektarne».

Slutligen befann han sig framför ett lågt trähus med en hög utskjutande trätrappa, på hvilken husdrängen låg och solade sig. På vinst och förlust beslöt han pröfva sin lycka och frågade till den ändan drängen, hvem som bodde där inne.

Denne molteg. Men hans breda grin tydde Svenske som en uppmaning att själf höra efter, hvarför han klef djärft på uppför den af svarfvade blå och röda pelare uppehållna förstugan och fattade låsvredet till den närmaste dörren som syntes ovanligt tung, hvarför han grep fatt i den med all sin kraft. Han kom därför att göra sitt inträde något hastigare än han väntat, då hon lätt och ljudlöst vände sig om på sina gångjärn.

»Intet krus och bång för så’nt lappri», ropade en hes basstämma emot honom och då han såg upp i detsamma, fick han se en äldre man med rödt, välmående anlete, som helt fryntligt grinade mot honom.

»Min unge herre söker rum, kan jag förstå?» fortsatte mannen, i det han drog några rökmoln ur sin korta pipa. »Men sådana finnas icke längre i hela sta’n.»

Svenske fann af detta tilltal att det var öfverflödigt att anhålla om härberge och sade endast några ord till ursäkt för det sätt, hvarpå han gjort sitt inträde.

»Hin kan ha ögon att se genom lyckta dörrar», svarade mannen godmodigt, i det han utstötte några väldiga tobaksmoln. »Skadar icke det ringaste ... Men är det tillåtet att fråga hvad min unge herre heter?»