Part 16

Han skulle fortsätta sin väg för att pröfva sin gissningsförmåga i det stora tvåvåningshuset, då han plötsligt kände sig gripen bakifrån af ett par kraftiga armar och en okänd röst skrek honom i örat:

»Hvarför lopp ni så, herre? Ni sprang ju som en förrädare och så har ni blå kappa och bruna knäbyxor.»

»Hvad vill detta säga, förbannade gatstrykare», röt Svenske till. »Släpp eller skall jag ...»

»Sakta, junker», sade Reiter, som nu framträdde, »och akta er vackert att öknämna kronans vakt. Hvar har ni lyktan? – Jaså, ingen lykta, säger ni – och ni tror att vi kronans ämbetsmän nöja oss med så ringa respekt?»

»Utan tvifvel, munsiör korsgevär», sade Svenske lugnare, då han märkte, med hvilka han hade att göra, »tror jag det. För den som presenterar sig bakom ens rygg kan vördnaden inte vara annat än klen. Om ni inte varit så försiktig att först försäkra er om min värja, skulle jag gerna velat salutera för att sedan nappas med er något litet om fältet ...»

»Stå ej och gapa längre på hans otäcka galgtryne» – ropade Reiter åt soldaterna, som, under det Svenske talade, sågo tvekande på hvarandra. – »Den här fågeln är en riktig ärkeförrädare det höres på munarten. Än en gång skall icke den förbannade kommissionären komma och slå mig på fingrarna för dålig vakt. – Framåt med er, lunsar!»

»Ett ord innan jag följer er», sade Svenske, »säg mig blott hvad meningen är med denna komedi?»

»Komedianterna äro i Bollhuset, herre! Här är rena allvaret. Om ni inte godvilligt följer med, är instruktionen klar: galgen eller krut och kula. Om någon, eho det vara månde, vid förspordt oljud, öfvervåld, slagsmål eller röfveri befinnes utomhus utan att vara försedd med lykta, eller om han har en så kallad blindlykta, skall han genast infångas, såsom skäligen misstänkt, och i häkte insättas och får han skylla sig själf om patrullen kunde komma att lossa af gevären.»

Svenske anmärkte visserligen att man icke brukade gå omkring med lykta midt i sommaren, men han fann snart att disputera icke tjänade till någonting. En röst hviskade äfven inom honom att det möjligen kunde vara hans morbror, som man tagit honom för, och han beslöt därför att godvilligt följa med. Om icke biskopen redan var häktad, kunde hattarnas spejare möjligen ledas på villospår.

»Satans kaniner, så ni glaffa i väg», ropade Reiter flåsande, under det han med värjan i högsta hugg skyndade att taga fatt dem.

»Ni gå ju, edra slynglar, som om ni ginge för betalning. Nej, släpp honom, bussar, och låt mig i stället sköta honom ... Ställ in er i ledet! – Och du, Flinta, kan säga kommissionären att vi redan hafva fågeln i buren.»

»Hör på, unge man», hviskade han i örat på Svenske, då Flinta aflägsnat sig ett stycke, »är ni eller är ni icke den där förrädaren, som underhandlar med engelsmännen? – Kom ihåg att Reiters öga är skarpsynt», tillade han, då Svenske icke svarade. »Ja, skarpsyntare än en kommissionärs, då han vädrar en dukatpåse i fickan på en nybakad riksdagsman.»

»Ni vet», fortsatte han, då Svenske fortfor att tiga, »att det är en osäker tid vi lefva uti och att ingen går riktigt säker på hufvudknoppen ... Helt visst kommer det ej att dröja många dar, innan man gjort äfven min herre odödlig.»

»Så, ni tror det?»

»Reiter», sa’ fänriken, »tag den där prästeförrädaren! För honom inför oss – han har brun kappa och svart peruk – så skola vi sätta honom på Smedjegården.»

»Smedjegården? – Har jag brun kappa och peruk? Ha präster uniform?»

»Hvad dräkten vidkommer, är det tids nog att tala om den, sedan man sett den vid skenet från ett vaxljus i ett annat rum. Jesuiter och förrädare bör man icke tro mera än jämnt. Munsjör Reiter är ingen narr – när man är gammal i gården, känner man gåsungarna på gången. – Men det vore i alla fall okärt, herre, om vår bekantskap snart skulle taga slut. Ni är en ståtlig ung man och om det är sant hvad folk säger, lära sådana som ni kunna göra guldstänger af fästningsgallren?»

»Öfvermåttan förbunden för er goda tanke om min person», sade Svenske skrattande.

»Och så tänkte jag», återtog Reiter, sedan han icke utan möda hindrat sina motsträfviga ben att taga vägen midt uti en stor vattenpöl, »att då man icke får se en sådan där guldfågel hos sig mer än en enda natt, kunde det vara så godt om han genast finge flyga sin kos, hällre än att långa Gröningen vid Smedjegården skall få några extra sportler. Han håller näsan nog högt i vädret förut – och så hör han till hattarna, då jag är en lika god mössa som långa biskopen.»

»Nu ha vi gått så långt, att det väl inte tjänar något till att släppa mig.»

»Nå, nå, gunstig junker ... måttligt stor i orden! – Hvad man inte kan få, tjänar inte att efter trå. – Min herre har väl ingenting emot, om jag ber att få låna en Carolin. Ni kan göra en ny sådan igen af en gammal tennknapp, och det vore roligt att se hur mycket stopöl som mäster Slophauer på Tre Råttor vill skänka i för en sådan trollunge.»

»Det vore väl illa eljes», sade Svenske, i det han tog upp sin pung och gaf honom en daler. »Ni kan påräkna flere, om ni låter min värd, mäster Rinck, veta hvar jag finnes.»

»Herre», sade Reiter, i det han med belåten min vägde myntet i handen, »jag skall säga er hur det är. Jag har alltid älskat mina vänner ... Jag ser nu att ni är min vän, ty inga andra än vänner ha gifvit gamle Reiter så rikliga ölpengar – men ett ord i förtroende. – En vän kan man nyttja i nödfall och möjligen vända skulden på honom – stöt blott på Reiter och han skall icke skilja så noga på hvem af herrarne det var som hade den bruna kappan. För öfrigt», fortsatte han gnolande:

”Små skälmar till galgen följas åt; The store lyckas allt. De lefva uti ståt!”

»Men nu äro vi framme», afbröt han sig, då soldaterna i detsamma gjorde halt framför vakthuset. – »Stig mans oförskräckt på – Reiter känner vägen ... Men än ett ord! – Om den där skranglige Gröningen skulle hänga upp er nakna lekamen något oförsiktigt, så att ryggen kommer för nära muren eller fötterna för djupt ned i brunnsvattnet, så stick endast en Carolin åt honom och han skall hällre låta hänga sig själf, än han skulle vilja pina ihjäl en fågel, som värper sådana ägg.»

XIV.

Om det icke varit natten till en fredag och till på köpet till en fredag midt under själfva månskiftet, hade Lars säkerligen fäst mindre vikt vid att hans herre tillbragte natten utomhus. Det var inte så ovanligt att unga män i Svenskes ställning glömde sig kvar till morgonen hos Guillemots eller Lafonts.

Men nu var förhållandet annorlunda. Han hade nyss haft en obehaglig dröm. Morphei luftiga väsen hade försökt sätta en stor svart peruk på honom, trots hans ifriga protester. Antingen de nu verkligen haft något dylikt för händer eller det var braunschweigmumman som ville hämnas för visad ringaktning mot hennes ädla karaktär, allt nog, för Lars själf stod saken från första ögonblicket klar och tydlig. Och ju längre han grubblade, dess mera stadgades hans åsikt att någon olycka var å färde. För några dagar sedan hade för öfrigt »den hvitklädda flickan» visat sig för honom. Och när detta skedde, kunde Lars svära på att något styggt skulle inträffa, lika tryggt som på att ett lik skulle stå på bår i det hus framför hvilket nattugglan uppstämde sitt läte.

Då klockan slog åtta i Storkyrkan, kunde han icke längre tygla sin otålighet. Lämnande det ena trappsteget efter det andra bakom sig, fattade han slutligen det djärfva beslutet att utomhus göra sina efterspaningar.

Efter vanligheten stack mäster Rinck fram sitt röda anlete genom rutan på dörren för att se hvilken af hans gäster det var, som lämnade härberget. Då han såg att det var Lars, frågade han om icke hans storhet ville dricka hans ringhet till i en mugg godt svagöl, för att stärka sig mot morgonkylan. Men i stället för svar fick han endast höra ett vresigt mummel, som gjorde honom mindre angelägen att truga bort sina gåfvor. Och Brita, den lilla rödkindade skänkflickan, som stod hviskande med en ungersven bakom förstugudörren, var Lars nära att skrämma ihjäl, då han uppryckte den skrangliga porten med en kraftansträngning, som hade den varit den tyngsta och snedaste stallport.

Lars hade emellertid otur med sitt sökande. Hos biskopen hade man icke sett Svenske sedan dagen förut vid middagstiden och hos fröken Beata, dit han sedermera begaf sig, hade man icke sett honom sedan föregående afton, då han varit där med en ung dam, hvars namn Stina icke ville yppa.

Hans uppfinningsförmåga var härmed uttömd. Efter denna sista upplysning stod han länge tankfull med rynkade ögonbryn, vridande sina grå knäfvelbårar. Plötsligt tycktes han emellertid få fatt i något och utan att säga ett ord gjorde han en militärisk helomvändning och lämnade Stina åt sina funderingar.

En stund därefter vek han af uppåt Regeringsgatan.

»Hör på, min vän» – ropade han åt en pojke, sedan han låtit sina ögon en stund uppmärksamt öfverfara husraderna på båda sidor om gatan – »kalla de icke denna gatan Regeringsgatan?»

»Jo men så, käre herre», svarade pojken, som spratt till då han hörde den barska rösten bakom sig.

»Nå, då vet mans väl, hvar hennes högvälborna nåd fru Buddenbrock logerar?»

»Hon logerar i röda huset där borta. – Om herrn klappar på porten, lär strax någon komma och öppna.»

»Om jag känner krutet rätt», mumlade Lars, då han, följande pojkens anvisning, inträdde genom porten till det nämnda huset, »lär hon icke komma att ge många goda ord ifrån sig. Men skam i den som icke står i sina skor.»

I nästa ögonblick befann han sig inbegripen i ett lifligt samtal med friherrinnans kammarjungfru.

»Kalla mig lika väl munsiör som herre» – sade Lars vresigt – »för jag kännes lika litet vid någotdera. – Svara mig blott, jungfru näsperla, om ni vet hvar man gjort af min unge herre.»

»Kära junker, eller hvad ni är för slag, jag har ju sagt för tredje gången att jag aldrig sett er herre eller ens hört hans namn nämnas.»

»Smek mig icke med granna titlar; jag håller inte af så’nt aperi. – Säg mans strax om ni vet hvar min herre håller hus.»

Lars antog nu en bister uppsyn och hans kopparfärgade näsa fick, under det han talade, en allt starkare skiftning i blått.

»Fy, min herre! Ni skrämmer mig ju riktigt med edra impertinenta ögon!»

I det hon yttrade dessa ord, tog hon några hastiga steg tillbaka. När Lars nu följde efter blef hon så förskräckt, att hon uppgaf ett anskri och föll raklång på golfvet.

Det högljudda samtalet i förstugan hade emellertid väckt uppmärksamhet. Laforme, som för tillfället aflade en af sina vanliga förmiddagsvisiter, skulle just öppna dörren till förstugan för att se efter hvad som var på färde, då Lars klef öfver tröskeln och tvang honom till reträtt. Nu vardt det fröken Liewens tur att falla i vanmakt, och själfve Laforme kände en viss oro i hjärttrakten, på samma gång hans eleganta chagrinskor gjorde några besynnerliga pas åt sidan.

Lars lät icke oroa sig af de innevarandes bestörta miner. Utan att fästa sig vid Laformes gester och prat, som han för resten inte begrep, klef han på med fasta steg öfver golfvet och ställde sig, sedan han dragit hatten af hufvudet, med sin vanliga tvärsäkra min framför friherrinnan.

»En så täck och ung fröken», tänkte han, då han i detsamma fick se Ulrika vid ett af fönstren. »Denna måste det vara.» Därefter, ihågkommande sitt ärende, sade han kort och kärft:

»Jag söker min unge herre. Han har icke varit hemma på ett helt dygn och har säkert råkat ut för något trollty. – Nu så tänkte jag fråga hennes högvälborna nåd, om ni vet hvar han håller hus?»

Friherrinnan, som väntat sig något helt annat af denne våldgästning, kunde icke återhålla ett leende vid den oväntade frågan.

»Hvad heter då din herre?» frågade hon, då Lars, efter att hafva framsagt sin fråga, molteg.

»Det må hon lika väl veta som jag; unga fröken, som sitter där borta i fönstret träffade honom senast i går kväll hos fröken Beata Lavonia.»

Nu återkommo både fröken Liewen och kammarjungfrun till sans liksom genom ett trollslag, och detta utan både eau de luce och ungerskt vatten, samt togo genast med mycken ifver Ulrikas parti. Den gode mannen måste bestämdt sett miste; de erinrade sig nu, när de hörde att fråga var om fänrik Svenske, att de sett honom föregående dag, men Ulrika hade ju inte varit utomhus på flere dagar.

Det var ingen häller som tviflade på hennes oskuld, allra minst friherrinnan.

»Ulrika, mon ange», sade denna, afbrytande fröken Liewens förklaringar, »sök reda på min luktflaska, är du snäll. – Det är i sanning hög tid att den där munsjör Svenske, eller hvad han heter, kommer ur staden! Och ni, min gode man», sade hon till Lars, »torde göra lämpligare att söka er nattdrifvare till herre annorstädes.»

Lars, som icke förstått den förvirring som hans tal frambragte, var emellertid långt ifrån sinnad att gå sina färde med oförrättadt ärende.

»Om ni ock tog fram hela er jordebok och lofvade att jag skulle i all min dar få se efter både by och bonde och räkna räntepersedlarna båd’ utan och innan, får ni mig icke härifrån, förrän min unge herre kommer till rätta.»

Men nu hördes den manliga delen af betjäningen i trapporna och Laforme, som troligen ansåg sig icke längre kunna blottställa sitt goda namn och rykte genom att vara en overksam åhörare af dessa grofheter, uppvecklade försiktigt sina spetsmanschetter samt började fingra på sin spatservärja.

»Garde à vous, din tölp», utropade han, då de anryckandes steg hördes utanför dörren. »Annars ska’ jag, ma foi, lära dig savoir vivre.»

»Akta sig herre, ni kunde mjöla ner er fram såsom ni är bak», sade Lars grinande, utan att flytta sig ur stället.

Det torde vara ovisst om Laforme verkligen vågat draga blankt, ehuru han efteråt bedyrade för sina vänner att han till svar på detta fräcka tilltal gifvit den oförskämde tölpen en coup af sin klinga, ty i detta för hans reputation så kritiska ögonblick inrusade en talrik skara lakejer och kuskar, väpnad med käppar och andra primitiva stridsverktyg. Lars hade säkerligen icke kommit helskinnad ur deras klor om icke, just som den stora utkörelseprocessen skulle försiggå, Meijersdorff visat sig i dörren och med glädjestrålande ögon förkunnat den glada nyheten att kriget mot Ryssland ändtligen var förklaradt. Under den allmänna hänryckning, som följde på detta meddelande, fann Lars klokast att smyga sig ut.

Nyheten om krigsförklaringen spred sig med stor hastighet i staden. Öfverallt vardt det ett vimmel af glada människor. Alla kaffehus och källare voro öfverfulla. Man trängdes otroligt i de smutsiga lokalerna och höll tålmodigt till godo med det dåligaste vinet, i yran af att få fira en så glad dag. Det talades inte om annat än hämnd på ryssen.

De yngre af adeln lade i dagen sina fosterländska tänkesätt genom att ströfva gatorna omkring i patruller till häst och fot, för att näpsa, såsom det hette, landsens förrädare, men egentligen för att föra oljud och öfverfalla fredliga borgare.

Och hvilken mängd af nyheter och lösa rykten! Mösspartiet, hette det, hade velat lämna landet i fiendehand. Ryska ministern, visste andra berätta, hade uttagit flere hundra dukatpåsar från banken och utdelat dem i strutar, så lagda, att de liknat de strutar hvari skovax försåldes, o. s. v. När utdelningen egt rum visste man, äfvensom att det skett i ålderman Smedmans gård, som därför tagits i beslag af förräderikommissionen.

Alla dessa och ännu flere rykten hörde Svenske, då han styrde sin kosa öfver Riddarhustorget. Den senaste natten hade icke varit angenäm för honom. Detta oaktadt var det med en leende och belåten min som han betraktade de jublande folkhoparna. Orsaken var följande. När han, i vanlig ordning, tidigt på morgonen uppkallats till förräderikommissionens förmak, för att svara på anklagelsen att hafva plägat förtroligt umgänge med rikets fiender och hafva »i löndom velat belacka och beskymfa Kongl. Maj:ts Råd och Riksens höglofliga ständer», hade man icke väl hunnit börja förhöret med honom, förrän bud kommit från kanslipresidenten att den häktade först skulle inställas inför honom på hans ämbetsrum.

»Det kan naturligtvis ej vara sant hvad ryktet vetat berätta», frågade denne vänligt, då Svenske inträdde, »att min unge vän glömt sitt fäderneslands välfärd för utländingens förespeglingar?»

»Ers excellens – jag tackar er af hela mitt hjärta för er välvilliga förmodan. Jag är fullkomligt oskyldig.» Svenske talade öppet och oförskräckt.

»Så har jag hela tiden trott, men huru kommer det sig då att de svåraste bevis tala häremot. Ni har plägat umgänge med vänner af partiet och ändock vägrat att tillhöra det. – En anklagelse för spioneri ... – Ja, vare det långt ifrån att jag tror något sådant», afbröt han sig, då han såg hur vreden färgade Svenskes kinder, »men det är ur mera än en synpunkt fördelaktigt att unga män förklara sina färger för oss äldre, på det att vi må kunna känna dem.»

Rodnaden, som uppsteg på Svenskes kinder då Gyllenborg talade om spioneri, försvann vid denna sista anmärkning och tycktes lämna kvar ett uttryck af villrådighet. Skulle han taga steget fullt ut? Men att ingå i hattpartiets led, var att fullständigt bryta med sin forne välgörare, den gamle biskopen, hvilken med mycket oblida ögon sett att han slutit sig till de unge af hattpartiet. Skulle han däremot neka och utsätta sig för en rannsakning, vore ju detta det samma som att bekänna att han visste något om sin morbror, ty ingen kunde hafva nog starka nerver att motstå de ohyggliga medel, som kommissionen hade till sitt förfogande för att utpressa sanningen. Det låg också en viss darrning i rösten då han svarade, att han ännu icke haft tillräcklig kännedom om partierna. Han ville därför endast kämpa, såsom hans far gjort, för konungen, hvars parti vore det enda som han ville tillhöra. Genom att sluta sig till hattpartiet skulle han skjuta ifrån sig sin frände och välgörare biskop Juslenius, hvilken, som hans excellens nogsamt kände, var en ifrig anhängare af mösspartiet.

»Vackert och ädelt tänkt af min unge vän», sade Gyllenborg vänligt – »men då fosterlandet är i fara, måste plikter mot enskilde sättas i andra rummet. – Vår nådige konung har särskildt räknat på sin finske våghals, som han kallar er.»

»Hör Hans Maj:t också till hattpartiet?» frågade Svenske förvånad.

»Dit höra alla, som hafva gamla Sveriges ära för ögonen.»

»Om kung Fredrik är med, är äfven jag med», utbrast Svenske med värme.

»Således har min unge vän icke längre lust att gå i vägen för sin egen lycka», sade Gyllenborg småleende, i det han klappade honom på axeln. »Det gläder mig!»

»Jag vill nu anförtro honom», tillfogade han i samma ton, »att Majestätet väntar med otålighet att få lägga ett af dessa diskreta uppdrag i hans händer, hvilka alla önska, men få kunna utföra. Vår vän generalen i Finland lär vara omgifven af mösspartiets spioner. Ni är utsedd att öfverlämna ett viktigt bref från kungen, samt sedermera vara Buddenbrock en trogen och tillgifven adjutant. Om några brottsliga stämplingar komma till synes, böra de skyndsamt inrapporteras till mig.»

Det var för Svenske lättare att lofva detta än att svara på den första frågan.

»Och om kungen skulle tala med er om Buddenbrocks familj», tillade kanslipresidenten, i det han vänligt klappade honom på axeln, »skall min unge vän noga väga sina ord, ty kungen är tokig i vackra flickansikten och fröken Ulrika är en satan så söt unge.»

Den glada sinnesstämning, hvari Svenske befann sig, ökades efter det samtal som han sedermera hade med konungen. Då han nu vandrade tillbaka öfver torget, kände han därför god lust att taga hela världen i famn. Blott en enda mörk punkt oroade hans sinne. Denna var biskopen. Hade hans morbror undgått sina ovänners förföljelse, eller hade också han måst öfvergå till kungens parti? Han måste genast söka honom, tänkte han, för att få svar på dessa frågor och anförtro honom sin lycka.

På en man sådan som biskopen hade krigsförklaringen verkat som ett åskslag. Hård, oböjlig och ensidig, hade han endast skådat framåt den bana, som han själf utstakat, och i hvilken han skickligt förstod att leda sina partivänner. För hans kraftfulla motstånd hade hattarna på sista tiden måst hejda sina anlopp och det hade synts alltmera sannolikt att mössorna snart åter skulle komma till makten. Då kom helt oväntadt denna våldsamma omkastning i sinnena, hvilken på en dag afgjorde landets väl och ve för den närmaste framtiden, och därtill, förebrådde han sig, hade han kanske själf varit förnämsta skulden genom sin oförsiktighet vid underhandlingen, hvarigenom denna blifvit bekant.

När han lutade sig tillbaka i länstolen och lät sina blickar tankfullt irra öfver sitt arbetsrum, var det en viss liknöjd slapphet, som låg utbredd öfver de eljes stränga och hårda dragen. Dagen hade varit för honom en dag af strid och ansträngningar. Och han hade ej, som mången annan af partiet, i sista ögonblicket fogat sig efter de starkares vilja. Nej, kämpande till det yttersta mot motståndarnes öfverspända eller egennyttiga planer, hade han icke slutat att strida, förrän allt var afgjordt.

»Om vår granne i öster», hade han sagt, under det hans kalla, lugna blickar öfverforo den bullrande församlingen, »icke såge sig i stånd att få lefva i fred för dessa oupphörliga getingstyng från svenskarnes sida, skulle han snart vara tvungen att helt och hållet krossa de som stungo honom. I skriken högt om svensk tapperhet och svensk klokhet, men tänken I icke på att de män i forna tider, hvilka gifvit eder rätt att tala härom, icke glömde det medel, utan hvilket ingen nationel kraft finnes, intet storverk kan genomföras, ingen utveckling af samhället tryggas: arbetet? Och hvar finnen I spåren efter det trägna och planmässiga arbetet, som ensamt är i stånd att sofra jordmånen för de stora männen och göra det möjligt för dem att utföra de stora gärningarna? Ingenstädes, endast svindlande luftslott, bottenlösa beräkningar – och med dem kan fuller ingen ny gränssten läggas vid Nevan.»

Men bullret och ropen på votering öfverröstade honom. Och tvärt emot lag och heder anklagades han för att hafva plägat umgänge med främmande lands ministrar. Rädslan för ett segare motstånd från mösspartiets sida afhöll visserligen för ögonblicket hans motståndare att fordra hans inställelse för förräderikommissionen; men hans politiska anseende var minskadt. Utpekad såsom en landsförrädare, tvangs han af skammen att lämna öfverläggningen. Det var minnet af denna strid, som gång efter annan vaknade upp i hans sinne med förnyad styrka.

»Abels blod ropar efter hämnd och i Herrens hand står vår hjälp och vår tröst», yttrade han halfhögt. »Ja, du sade så, Coyet. Ditt folk skall ock inom kort utgjuta strömmar af blod och pröfva de svärd, som du föraktfullt påstod darrade som ett ruskande löf. – Men i Herrens hand står vår hjälp och låtom oss därför hålla oss till honom ... Hur länge skall det då dröja», utbrast han häftigare, i det han reste sig, »innan folkens öden skola hvila på fastare grund än på blodiga svärdspetsar? – När skall människolif och människorätt gälla mera än dessa skenbilder, som människorna kalla makt och ära?»

Han stod länge tankfull.

»Men om en sådan tid skulle komma», återtog han lugnare, »skall väl mänsklighetens lycka varda större och allmännare? – När krafterna växa till öfvermått, inslå de ofta på osunda vägar. Faran föraktas, då hon är okänd, och man skall kanske le åt oss lika så föraktfullt som man nu ler åt forna släktens hårda pröfningar. ’Ni kämpade för edert fäderneslands makt och storhet’, skall man måhända säga, ’sådana drömbilder kunna icke locka oss att draga svärdet! Vi kunna öka vår storhet utan att mörda våra grannar. Vi göra det inom våra egna gränser och behöfva icke fika efter annans mark. Då ni voro röfvare och barbarer, äro vi det fredliga arbetets och den allmänna folkupplysningens banerförare.’ –»

»Men när ett sådant folk icke nödgas kämpa för högre plikter, icke nödgas bjuda lifvet för fosterlandets väl, skall det väl kunna älska eller ens fatta begreppet fosterland? ...»