Part 15

»Slå till du, om du vågar, jag har väntat därpå allt sedan vi gifte oss», skrek hon till med ett förskräckligt tjut. »Ett sådant odjur! – och det är nu trettiofem år sedan ... Men salig mor min», fortfor hon, torkande sig i ögonen med redgarnsförklädet, »hon sade alltid till mig: ’Göran Smedman är ingen karl för dig, flicka’, ja så Gud, sa’ hon inte det – men du var gudbevars så smärt och rak på den tiden och så snäll och öm mot mig och hade så artiga maner, när du stod bakom disken hos Nilssons där borta i hörnet.»

»Ja, det är då visst och sant att du behandlar mig sämre än en piga», återtog hon, efter en kort paus, högljudt snyftande, »gamla hjälpmadamen har det mycket bättre. – O, min skapare, att jag väl vore död och långt under jorden, då skulle du nog komma att ångra dig.»

»Skapa mig hit och skapa mig dit, ditt troll», sade åldermannen, i det han oroligt gick fram och tillbaka öfver golfvet och ömsom ryckte på den långa västen, ömsom fingrade sin tofviga peruk – »hör då upp någon gång med tjutet.»

Men ingenting hjälpte. Mor Katrina hade öfvertaget och det återstod honom slutligen intet annat än att ännu en gång retirera till nedre våningen, där han, efter att hafva stängt sig inne i sin innersta bodkammare, mätte golfvet med stora steg, då och då kastande en orolig blick på den gamla väggklockan i hörnet.

Men tiden förgick utan att någon biskop lät höra af sig. Klockan var redan öfver åtta. Kanske hade förräderikommissionen redan fått nys om saken? Denna tanke kom honom att rysa i alla leder. »Ja, det är tider vi lefva i», mumlade han för sig själf, »krediten slut, politiken slut ... men tyst; – det lät som om någon skulle rycka i bakporten.»

Han smög sig försiktigt ut på tå för att se efter hvad det kunde vara.

»Det är bara jag», svarade en ängslig stämma, då åldermannen frågade: ’hvem där?’

»Är det bara du, din stryker? – Nu gick det kantänka som en dans att låsa upp porten, din liderliga sälle; men jag skall lära dig att löpa ute så här dags på dagen. – När smög du dig ut? – Nyss på stunden, säger du. – Vet du icke, din utbasade tjufpojke», fortfor han, under det han lät sitt spanska rör susa i luften, hvilket kom pojken att skrika med full hals, »att alla herrtjänare och drängar, som vistas utomhus utan sin husbondes tillåtelse efter klockan 9 på kvällen eller löpa på krogar och källare under gudstjänsten, äro själfskrifna åt värfvarne? ... Hvasa? ... Ja, sprang hem i flygande fläng, säger du ... Inte så illa men’t, förstås ... Här är inte som hos franske ministern! ... På söder? ... Kanske hos holmfolket, pietisterna, svärmarena eller det andra packet? Hos mäster Beck, säger du? – Bättre och bättre, din sakramentskade gnäller. – I själfva spökhuset? – För att dra’ trollen hit, kantänka? Men jag skall, trå ta’ mig, lära dig att fara till Blåkulla, och det så att du aldrig glömmer Göran Smedman.»

Åldermannen hade behof af att finna ett föremål, på hvilket han kunde få uttömma sin vrede, och i husagans gyllene tidsålder var detta icke häller svårt att finna. Pojken hade därför troligen fått ganska dyrt betala sin föregifna nyfikenhet att se spöken i mörkret, om icke mor Katrina som en räddande ängel ofvanifrån kommit till hans hjälp. Redan vid hans första nödrop hade hennes spetsiga anlete visat sig uppe i trappöppningen och hon sporde nu med gäll stämma hvad det var för några filistéer och hedningar, som störde ärligt och gudfruktigt folks aftonbön.

»Håll hon sig vackert inne med sina aftonböner och lägg sig för pocker i våld icke uti hvad som icke rör henne», röt åldermannen, i det han, förbluffad öfver den oväntade inblandningen släppte sitt tag i gossens tröjärm.

»Hålla mig inne? ... Aftonbön? ... Bevars hvad nu pratas. Jag skall hålla mig inne, jag som hållit mig inne med dig, din morian, i den här peppardosan i snart fem och trettio år? Men må den onde ta’ mig, om jag skrämmes af sådana kämnärer!»

»Nå, lugna dig någon gång, mitt hjärta lilla!» inföll åldermannen, i det han gjorde sin röst så godmodig han kunde och gick uppför trapporna, »det är ju ingenting som står för lifvet, vet jag?»

»Nå, så håll dig då vackert stilla på helgdagsafton och för icke ett sån’t syndigt lefverne! – Läs i Franckes postilla eller i Arndts gudliga skrifter; det kan bättre anstå en ärlig borgare än att synda på vår Herres sabbatsafton.»

»Läsa och läsa», sade åldermannen af brytande, då han märkte att goda ord icke mera hulpo. – »Frid och ro säger du? Vacker frid och ro i det här huset för ditt gnäll. En gudelig själs enskilda andakt, säger du? Legat fyra nätter å rad med en bibel under hufvudgärden, men hafva väl gastar och spöken lämnat mig ett ögonblicks ro och frid för det?»

»Nu var det bestämdt någon som öppnade bakporten», afbröt han sig, i det han ryckte till.

»I dag är du då riktigt konstig i sinnet, min vän», sade mor Katrina med en sträng, högtidlig ton, »men det är icke godt att tala om gastar så här sent på kvällen. Vi behöfva dem icke häller för att väckas till tron; ty det står skrifvet att vi äga Guds rena ord, hvilket upptäcker vårt sinne och visar oss vårt invärtes fördärf i allehanda lärdomar och förmaningar i Kristi sinne och heliga förlossning, och visar oss huru vi skola lefva i och genom den heliga anda, som är vår arfspant och insegel, huru vi skola bortlägga det onda och förnyas till det goda och ...»

»Ta, ta, ta», afbröt åldermannen, alltmera orolig. »Är du framme nu igen med dina Dippelska villomeningar?»

Detta var en för djup förolämpning.

»Liksom det vore villomeningar», utbrast hon med flammande blickar, »att icke, som mången, falskeligen inbilla sig saligheten, utan söka honom i en lefvande tro och ett sannfärdigt väsen och ...»

»Men, se där är ändtligen vår högvördige biskop», afbröt henne åldermannen, som hela tiden haft blicken fäst neråt trappan, då han varseblef denne senare i portgången och skyndade sig att välkomna honom.

»Har förgäfves väntat där ute», sade biskopen, innan han svarade på åldermannens hälsning, »och misstänkte nästan, då jag icke såg något tecken, att hela sammankomsten blifvit uppskjuten.»

»Icke något tecken?» inföll åldermannen, mållös af häpnad. »Jag har ju vaktat det hela aftonen. – Nedtaget?»

Liksom ett ljus plötsligt gått upp för honom, rusade han rakt på dörren. »Jag kunde väl tro den där tjufpojken om något sådant», utropade han, då han efter en stund kom tillbaka, »och jag som icke skulle märka det.» –

»Sansa dig, käre», sade biskopen. »Jag satte själf å nyo upp tecknet åt engelsmannen och din ohörsamme tjänare kan du straffa i morgon. – Jordskedet sjunker allt djupare, om än till en början omärkligt», återtog han i allvarlig ton, under det att åldermannen reglade dörren. »Svea land sväfvar redan på branten af afgrunden; ingen ser den, men fallet varder därför endast så mycket förfärligare.»

Åldermannen återfick under samtalet småningom sitt vanliga humör. Men när den väntade underhandlaren dröjde att infinna sig och klockan led öfver nio, började hans oro på nytt att infinna sig.

»Ett så ohyggligt väder utomhus har man väl aldrig sett i Juli månad», sade han, i det han, ur stånd att längre sitta stilla, reste sig i stolen.

»Nå ja, storm och slagregn passa bra i stycke till dessa fariséers blodsdrömmar», sade biskopen lugnt; »själfva himlen har skäl att gjuta tårar.»

»Gud skall veta att tiden varder allt sämre och sämre.» Åldermannen började, i det han så tänkte, att gå oroligt fram och åter på golfvet. »Allt försämras, intet förbättras – men är då ryssen verkligen så farlig att nappas med, som man säger? – Han lär ju ej hafva ett enda krigsskepp i sjön. Mången gammal knekt har sagt mig, hur man förr i kampanjerna kunde taga ända till tjugu ryssar och knyta dem tillsamman med hakskägget.»

»Dumt snack! – Men tiden är långt framskriden. Kommer han i kväll?»

»Dukaterna äro här.»

»Så mycket vet jag säkert», fortsatte åldermannen, återtagande sin förra tankegång, då biskopen mottog hans upplysning med tystnad, »att jag gjort hvad på mig ankommer för att vara beredd. För ett år sedan hade jag så mycket talg, hampa och holländska vekar i magasinen, att skeppar Soëkort aldrig i sitt lif sett så mycket – och linfrö sedan. – Skynda dig! sa’ jag till mig själf. Det tillhör hvarje god patriot att tänka i första hand på fäderneslandet; lägg därför icke dalern på kistbottnen utan se till att åtminstone hampa och talg icke komma att saknas, om någon krigsruptur skulle komma å färde.»

»Förmodligen är det nu min ärade brors mening att utlämna dem gratis åt folket?» inföll biskopen med en ironisk frågande min. – »Men hvad är det för buller på gatan?» afbröt han sig plötsligt och skyndade fram till titthålet på fönsterluckan, under det att åldermannen stod kvar på samma ställe, darrande af förskräckelse.

»Soldater som besätta gatorna? Här gäller det att hålla god min i dåligt spel – men tyst – de aflägsna sig redan. – Ja, om denna afton går förbi utan obehag, kan pipbruket på Långholmen tacka vår Herres synnerliga beskydd.»

»Pipbruket!» suckade åldermannen i ynklig ton. »Ja, så sant jag heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, går icke allt det där bakut – men är det sant som man säger», återtog han hviskande, då bullret på torget icke längre hördes, »att Frankrike lofvat Sverige stora subsidier?»

»Frankrike är nu den sol som lyser upp hattarnas horisont», sade biskopen, sedan han lyssnat en stund vid fönstret. »Franska regeringen liknar den förnäma damen, som hällre gifver den fattige rabarber än penningar och mat, för att därigenom kunna på samma gång visa sitt öfverlägsna förstånd och sin barmhärtighet.»

»Ts! – Nu komma de åter», utropade åldermannen, blek af förskräckelse, då ljudet af vapenslammer, blandadt med skrik och kommandorop, hördes utanför på torget.

»Är dörren stängd på inre sidan?»

»Med dubbla reglar.»

»Öppna henne då samt bred duken öfver dukatrullarna. Nej, lägg dem i dragkistan och slut till locket. Var för öfrigt lugn och låt mig sköta saken.»

»Herre min skapare, var det icke detta som anden hviskade i örat på mig i natt», kved åldermannen, »nu farväl både med pipbruk och annat med.»

»Må dessa slynglar komma», sade biskopen allvarligt, utan att höra på åldermannens prat, i det han med sitt vanliga lugn drog reglarna från dörren – »jag skall vid Gud se dem rakt i synen.»

XIII.

Stekpojkens berättelse hade gifvit Svenske många skäl till oro. Det var af stor vikt att hans morbror så snart som möjligt underrättades om den fara, hvari han sväfvade. Redan tidigt påföljande morgon hade han därför begifvit sig ut för att söka honom. Men han hade haft otur med sina besök. I biskopens kvarter sade man att denne var i sekreta utskottet och här påstod man att han icke varit där på flere dagar.

Ju svårare det visade sig att finna honom, desto oroligare vardt Svenske. På Riddarhustorget hörde han, huru man allmänt talade om kriget såsom nära förestående, samt att viktiga öfverläggningar därom pågingo i alla stånden. Men mösspartiets motstånd, sade man, var på långt när icke brutet; deras storkämpar höllo ännu ut och veko endast tum för tum. Det var därför så mycket märkligare att biskopen, som annars alltid kämpade i främsta ledet, denna dag icke fanns på sin post.

Efter ifrigt sökande och sedan Svenske förlorat allt hopp att träffa sin morbror före middagen, beslöt han att vänta till aftonen, då denne enligt värdinnans bestämda försäkran skulle besöka fröken Beata.

Där hade nu Svenske suttit en god timme i orolig väntan att biskopen skulle infinna sig. Ändtligen öppnades porten till stora gatan, men det var Stina som kom i stället för den väntade.

»Du har varit länge ute, klockan är redan sju», hördes gumman banna, då Stina andtruten stack in sitt anlete genom dörren.

»Herre jemini, så orolig! – Det var ju nyss i minuten, som jag gick bort, vet jag.»

»Nå – har du uträttat hvad du skulle?»

»Hans högvördighet kommer hit i afton, hans högvördighet hade nyss gått ut, då jag var i hans logis, och klockan var då endast kvarten öfver sex.»

»Du skulle vara hos honom innan half sex.»

»Hennes nåd är då riktigt försmädlig, liksom en tjänare icke skulle få se sig omkring en smula utan att löpa som en blindbock genom gatorna – och så är det ett så’nt fasligt väder – och långe grefven där nere på gatan står lik i dag, skall hennes nåd veta. Och så tyckte jag att det skulle vara roligt för hennes nåd att få veta huru likrummet såg ut – men herre min skapare, hvad det är för ena lik nu för tiden», fortfor hon, då gumman icke ville höra på hennes prat – »icke en gång peruk på liket – till svepning var intet annat än skjorta och lakan, allt efter den nya lagen, kantänka ...»

»Bästa tant» – inföll Svenske, som ju mer tiden led vardt dess oroligare, »det synes som han ej skulle komma; jag måste då söka honom på annat håll.»

»Han kommer nog om du väntar, mitt barn, det är så sällan som jag nu för tiden får se dig, att du gärna kan skänka mig några ögonblick.»

»Ja, det var blott ett enda rum», återtog Stina, »som var svartklädt och intet enda hvitklädt – och så få gäster sedan. – Endast de allra närmaste – och en liten procession, knappt trettio led – och legda likbärare – endast tre karosser – inga som höllo i bårtäcket – men bisättning och begrafning på en gång skall vara förnämt nu, kantänka. –»

»Det bör ju glädja oss gamla, kära Stina, att människorna blifva sparsamma», svarade gumman småleende.

»Folket, sa’ kopparslagarn midt emot», fortsatte Stina, som riktigt var i prattagen, »skickar dessa riksdagsmän hit till staden för att se efter att hvar man får sin rätt här i landet; men hvad göra de väl här, när de komma hit, annat än besöka källare och kaffehus och uppgöra förräderi mot kung och land. – Nyss på stund hörde jag talas om ett så’nt förfärligt förräderi, som skulle vara å färde, att blodet riktigt stockade sig i halsen. – Men att tänka på hur folk på ett anständigt sätt skall komma till grafven, därpå ha’ de, gudbevars intet förstånd ...»

Svenske ärnade just fråga hvilket förräderi hon menade, då det klappade på porten åt gatan.

»Hör icke Stina att det klappar på porten?» – afbröt gumman hennes ordflöde – »du skall få se, mitt barn», tillade hon, vänd till Svenske, »att det är vår biskop.»

Denna förmodan delades äfven af Svenske och han skyndade därför på samma gång som Stina till dörren för att möta den väntade. Men i stället för biskopen inträdde till hans stora förvåning en dam med åtdragen taftshufva.

»Det var då ett riktigt kärt besök», sade gumman, då hon fick se hvem det var. – »Nu kan jag förstå hvad Stina roade sig med i regnet! Men, hon visste väl» tillade hon småleende, »att gamla tant hade en vacker riddare att bjuda på till sällskap. – Stig fram då, min snälla Ulrika, och stå icke kvar hela aftonen vid dörren. – Här har du intet att frukta utan lägg af hufvan och saloppen. – Vår vackre riddare får icke bortröfva dig, då du är under mitt tak. I min närhet, ser du, förfryser fjärilen vingarna och han blir lika oskyldig som törnrosknoppen.»

Ulrika var rent af gudomlig, tyckte Svenske, då hon, efterkommande gummans uppmaning, och sedan hon, efter att hafva aflagt regnkappan och den korta rundskurna saloppen, med en öm omfamning hälsat henne, tog plats i fönstersmygen. Hennes ponceauröda robe framhöll också på ett utmärkt sätt den friska rodnaden på hennes kinder.

Svenske, som till tant Beatas stora förvåning fattat sin hatt för att aflägsna sig, stod där, tafatt och tvehågsen, midt på golfvet, under det att hans beundrande ögonkast följde Ulrikas minsta rörelser. Ju mera han såg på henne, dess mera tänjbar syntes honom tiden, dess mindre den fara hvari biskopen sväfvade. Han kunde ju dröja kvar några ögonblick till, tänkte han, och sedan gå till mötesplatsen, där skulle han nog i rätt tid träffa biskopen ... och nästan omärkligt föllo hatten och kappan åter ned på stolen.

Hans gamla tant tydde hans fundersamma min som blyghet och uppbjöd därför all sin godlynta rättframhet för att skingra förtrollningen. Ja, hon tycktes riktigt njuta af åsynen af det unga paret, då Svenske, efterkommande hennes uppmaning, tog plats vid Ulrikas sida.

Till en början rörde sig samtalet tämligen tvunget mellan de unga tu, som upplifvade sina minnen från den sista picknicken på Liljeholmen, hvilken, liksom äfven sista assemblén, föreföll tant Beata på långt när icke så lysande som festerna i hennes ungdom.

»För att nu icke tala om salig kungens begrafning och vår nu regerande konungs kröning», sade hon, »minnes jag flere andra solenna festligheter, där det gått mycket ståtligare till. – Ett bröllop, sådant som drottning Ulrika Eleonora gaf för en af sina hoffröknar, får man nu aldrig skåda.»

»Var det maskeraden om hvilken tant så ofta brukade berätta för oss som barn», inföll Ulrika, »och som föreställde Tasso’s befriade Jerusalem? – Prinsessan själf var ju Armida? – Hvad det måtte varit skönt att skåda de hvita alabasterbilderna mellan det täta löfverket?»

»När jag ser er nu, strålande af ungdom, går det lätt att tänka sig tillbaka till flydda tider. – Om jag inte skulle minnas denna dag? – Jo, så väl, så väl! Jag ser så tydligt de mythologiska personagerna röra sig fram ur den djupa skuggan på sidan af de med otaliga lyktor upplysta gångarna. Man trodde sig se ambassader från gudarnes hemvist, utsända för att skåda våra förgängliga nöjen. – Den ståtligaste af dem alla var Ascheberg, då han med sina tolf adjutanter föreställde Olympens tolf gudar.»

»Dagen därpå», fortsatte hon efter en stunds tankfullhet, »paraderade han på St. Clara gärde med elfvatusen man till häst och fots. – Det var något annat än de små mönstringarna nu för tiden på barnhusängen och rännarbanan.»

»Var det icke general Ascheberg, som gaf tant den vackra törnrosen, som ständigt ligger såsom bokmärke i tants bibel?»

»Unga fröken tänker icke på annat än kärlekspanter, kan jag höra», svarade gumman småleende, då Ulrikas anlete öfverfors af en skär rodnad. – »Liksom en åttioåring icke skulle hafva nöje af en vacker blomma, om ej bilden af en kavaljer återspeglar sig ur hennes kalk!»

Nu måste Ulrika i sin tur slå ned ögonen. Men Svenske skyndade till hennes bistånd.

»Men var det inte också fint, då borgerskapet mottog konung Stanislaus af Polen?» frågade han, utan att låtsa märka hennes bryderi.

»Jo, där var också en mycket stor solennitet», svarade gumman småleende ... »Själfva intåget var det festligaste! På trappan vid kungshuset harangerade rådet; enkedrottningen höll ett tal till den höge gästen, stående på en turkisk tapet under en röd sammetshimmel. Salig kungen lefde då ännu, och sättet hvarpå penningarna förstördes gjorde detsamma.»

»Kung Carl var ingen slösare», inföll Svenske ifrigt.

»Jo, en slösare på människoblod var han. Alldeles som dessa hattar äflas om att vara det nu för tiden. Att utgjuta människors blod är dock det största slöseri som finnes.» –

»Men kung Carl försvarade sitt land mot orättvisa anfall. – Han var en hjälte, som önskade ingenting högre än att kunna höja Sveriges makt och ära.»

»En konungs främsta plikt är att öka sitt lands skatter af lycka, mänsklighet och godhet. Han får därför icke förstöra det, hvarigenom denna skatt vinnes eller människornas välstånd.»

»Men lyckan tillhör icke blott de rike», inföll Ulrika tvekande.

»Helt viss, mitt barn. Lyckan kan bo lika väl i en koja som i ett slott. Men det är icke nog med att själf vara lycklig. Man måste äfven kunna arbeta för andras lycka och detta kan icke ske om bekymmer gnaga själen ... Men gumman jagar visst bort sina kära gäster genom sitt allvarsamma tal», afbröt hon sig småleende. – »Hvad tycker min lilla fröken om knypplingen? Är icke mönstret ganska vackert?»

Knyppeldynan med dess tillbehör togs nu i noggrant skärskådande. Men därmed hade också den kära tanten uttömt sina krafter, som blifvit likasom föryngrade för en stund i glädjen öfver de båda ungas besök. Hennes grå hufvud sjönk allt djupare tills det lutade sig med ett förnöjdt leende mot den mjuka stoldynan. En stund senare var det endast regnets smattrande på fönsterrutorna och väggurets knäppningar från vrån vid dörren som bröt tystnaden.

Sedermera tillkom under en längre stund ett hviskande samtal mellan Svenske och Ulrika. På hvad sätt det började är svårt att säga, äfvenså att förklara meningen med de korta, ofullbordade frågorna och de stumma svaren. Men bakom de dunkla antydningarna och de fadda allegorierna, hägrade helt visst för dem båda ett paradis på jorden. –

»Förklaring, alltid förklaring», utbrast slutligen Ulrika med högre röst, »hvilken förklaring vill då kusin att jag skall gifva?»

»Kusin sade nyss att jag understundom var tråkigare än baronen. – Nu frågar jag, hvad det var som kusin i dag tyckte var så tråkigt?»

»Hör man på, herr egenkär! – Jag sade icke i dag.»

»Skratta icke åt mig. – Du har gifvit mig rättighet att älska dig, hvarför då plåga och förarga mig?»

»Den, som vill älska och vet hvad kärlek är, begär icke lof af någon att göra det.»

»Ulrika!»

»Hvarför så häftigt! Skall du redan aflägsna dig?»

»Jag skulle redan för länge sedan varit borta.»

»Vänta åtminstone tills tant Beata vaknar.»

»Klockan är redan nio», sade Svenske alltmera orolig, i det han upptog sin kappa från stolen.

»Hvad är det då, som så plötsligt kallar? – Någon hemlig picknick? – En bal på Lorensberg?»

»Ulrika!»

»Sade du något, mitt barn?» frågade gumman, uppvaknande vid Svenskes utrop. »Ack, jag kan förstå» – tillade hon, då hon såg att det var tämligen mörkt i rummet – »jag har sofvit en stund. Men jag hör från köket att Stina slamrar med grytan. Då är klockan redan öfver nio och ni måste tänka på hemfärd. – När skall vår unge kavaljer öfver till Finland?»

»Om jag det visste, bästa tant», svarade Svenske, som hade allt svårare att dölja sin oro; »kanhända redan i morgon!»

»När det blir, glöm icke bort att hälsa de snälla människorna i Åbo – jag lofvar i utbyte att se efter din ädelsten», sade hon småleende till Svenske, då denne böjde sig ner för att omfamna henne. –

Då Svenske utkom på gatan hade det upphört att regna. Genom det tunna molnfloret sände fullmånen sina dämpade strålar mot de våta hustaken, hvilka skimrade som silfver. Klockan åtta hade stekpojken sagt att mötet skulle hållas, och nu var hon öfver nio. Nattväktarne hade redan intagit sina platser och deras vackra sång hördes från olika ställen af staden.

När Svenske hunnit till Packartorget, stannade han och såg sig omkring. Det var där åldermannen hade sin bostad, men i hvilket hus visste han ej. Han stod en stund, villrådig hvart han skulle vända sina steg.

Packartorget hade fått sitt namn efter den myckenhet fisk, som fördes dit i båtar och sumpar från skärgården eller, i salt tillstånd, från längre bort liggande orter, då han uppackades och försåldes på detta torg. Så länge dager var, vimlade det ock af människor, som köpte och sålde; men då Svenske nu lät sina blickar öfverfara dess skimrande vattenpölar, var det folktomt. Utanför den sluttande strandbrädden, hvilken på sista tiden blifvit utpålad och på sina ställen försedd med träbryggor, speglade några mindre fiskarskutor sina mörka konturer i den glittrande vattenytan.

På västra sidan af torget, midt emot den öppna sjösidan, kunde åldermannen omöjligt hafva sin bostad. Här låg endast en lång, rödmålad materialbod, rikligt utsirad med utskurna brädlappar och smaklösa listverk. På södra sidan lågo endast några små envåningshus. På den norra sidan återigen låg ett större tvåvåningshus, hvilket efter beskrifningen just kunde passa in med det som han sökte. I detsamma föll hans blick på den höga skampålen, hvilken hemsk och olycksbådande reste sig midt på torget, öfverst prydd med en blank bronsbild, som sades föreställa den heliga rättvisan i en borgmästares skepelse. Han erinrade sig nu hur Lars omtalat hur det gick till, då Gyllenstjerna på våren stått där utsatt för pöbelns hån, och tyckte sig höra de skriande rösterna uppstämma förrädarevisan:

”Så går honom, så går flere, Som förråda kung och land. Stupestocken blir hans del, För hans grofva brott och fel.”