Part 11

»Raggen må ta’ deras galna klädbonader», afbröt honom generalen vresigt, »såg jag icke i går på Norrbro en prästdotter som gick och spatserade i en vid sidenrob à queue trainante, som det lär heta på rustkammarspråket, och detta så att smutsen stänkte omkring henne. – Och då jag kom hit i afton, gick där icke en sådan där lång utstyrd räkel mot mig, som jag tog för själfva landtmarskalken. – Nå, hvem tror mans min unge vän att det var? – Jo – en assessor. – En skrifsudd och lagvrängare i entoilage-manchetter och med två betjänter i husarlivré med silfver på mössorna bakefter sig. – Skulle just gått an i salig kungens tid! – Men, tunnor attan, det är andra tider vi lefva i nu under detta skrifvarväldet!»

Svenske önskade generalen allra minst till Blåkulla, men då ett tillfälle att undkomma icke infann sig, nödgades han åhöra en utförlig redogörelse öfver generalens uppfattning om partierna i landet, huru han brukade bota rosen i sitt sjuka ben genom att bära en skinnpung med tysk såpa kring halsen, hur man i Preussen lagt sig till med järnladdstockar i stället för sådana af trä o. s. v.

Och när Svenske sent omsider befriades från sin plågoande, hade friherrinnan och Ulrika redan lämnat festen.

X.

»Hvad hon såg liknöjd ut», sade Svenske för sig själf, under det han gick upp till sitt rum i härberget. »Men hvad är det att bry sig om. Mina drömmar kunna ju aldrig blifva verklighet ... Hennes småleende var likväl förtjusande.»

Han stannade i trappan och stirrade tankfull mot månskenet, som föll in genom de dammiga fönsterrutorna. – »Dock, tusen gånger nej! det får ej ske! – Någon gång måste det sluta. Jag har ingen rätt att fordra hennes uppmärksamhet. Hon må gärna skratta åt min kärlek ... men hon får ej bli för mig annat än en vacker bild ...»

Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan ändrade sig och gjorde upp några nya kärleksplaner för de kommande dagarna, torde detta hafva skett i drömmens land.

Då Svenske vaknade omtalade nämligen Lars att hans herre fört »ett rysligt lefverne» under sömnen och flere gånger ropat ett fruntimmers-namn, hvilket efter den nya drömboken icke gärna kunde föra något godt med sig.

Antingen nu drömboken verkligen spådde sant eller Lars hade säkrare grund för sitt siareskap – allt nog, det onda, som skulle komma, lät icke länge vänta på sig.

Biskopen hade icke varit riktigt nöjd med Svenskes uppförande från den dag, då han erfor hans intresse för fröken Buddenbrock, hvilken dam enligt biskopens åsikt bort vara för Svenske liksom den förbjudna frukten för det första människoparet, alldenstund hon tillhörde det motsatta partiet. Det hade uppstått allt häftigare strider mellan den nyss så foglige ynglingen och den kanske något för stränge biskopen, hvilka strider slutat med att Svenske nästan helt och hållet upphört att besöka honom. I stället kom han att allt oftare sällskapa med Laforme, Meijersdorff och andra unga män af hattarna, hvilka med allt gevalt sökte locka honom öfver till partiet. Under vanliga förhållanden hade detta icke varit svårt, då han både af natur och böjelse drogs åt de krigiska, handlingskraftiga männens sida och icke åt de fredsälskande mössornas; men frändskapsbanden voro starka denna tid och han hade därför icke ens tänkt på att bryta med sin gamle vän och välgörare.

Med de nya vännerna lefde han ett allt annat än dystert lif. Han hade nyligen intagits i ett illustert ordenssällskap, där Dalin var själen. Icke sällan gick man från middagen hos den ene ordensbrodern till soupern hos en annan. Svenske var icke minst välkommen i sin egenskap af rival till Meijersdorff, hvars heta blod ännu lättare än förut kunde bringas i jäsning. Några vidare förvecklingar dem emellan uppkommo dock icke, då baronen, som i själfva verket endast ville profva sin styrka på oerfarna ynglingar, hade fått en afgjord aktning för Svenskes kallblodighet och skjutskicklighet. Tack vare friherrinnan Buddenbrocks försäkringar betraktade han honom icke häller såsom sin rival, trots den påtagliga uppmärksamhet, som Svenske på sista tiden visat Ulrika.

Nästan sig själf ovetande hade sålunda Svenske på samma gång trädt under krigspartiets fanor, som han allt tätare omspunnits af kärleksgudinnans förrädiska skimmernät. Han var icke häller fri från en viss portion själfkärlek och öfvermod, då han, tack vare sina framgångar, börjat uppskatta sitt eget värde. Den omsorg hvarmed han blåste bort dammet från sina spetsmanschetter och utslätade dessa i yppighetsförordningen så strängt förbjudna »Agremens poins d’Espagne», tydde på att steget till den cirklade hofmannens krets och vanor icke längre var så svårt att uttaga för honom som några månader tidigare.

Han förde Laforme under armen, hvars tal synbart intresserade honom, under det att de långsamt promenerade uppför Drottninggatan. Enligt den instruktion som den förre fått af fröken Liewen, sökte han på allt sätt underblåsa Svenskes vaknande böjelse för Ulrika; och han gjorde sig icke häller samvete af att öfverskrida densamma. Svenske fick icke allenast veta att det var Ulrika, som önskat hans närvaro på den kungliga assembléen, utan äfven att ryktet om den förestående förlofningen mellan henne och baronen var fullkomligt ogrundadt. Hennes far hade från början varit emot detta parti. Familjen Buddenbrock hade icke mer än partipengarna att lefva af och hvad baronens arf vidkom, visste en hvar att det sväfvade lika högt öfver molnen som Schulenbergs hessiska pension. I framtiden hoppades friherrinnan att få ärfva en rik morbror i Holland. Det var troligen detta arf, hvilket ryktet förstorat till millioner, som baronen fikade efter, – så vidt hans kurtis icke, såsom andra påstodo, snarast orsakades af fåfängan att vilja kallas konung Fredriks rival. »Emellertid», slutade Laforme, »är flickans mor lika exorbitant förtjust i honom, som flickan själf – hvilken kallar honom en mauvais plaisant – är trött på hans sällskap – som hon också visat med en och annan korg.» –

De hade nu hunnit till Wredeska huset, där franske ministern, S:t Séverin, hade sin bostad och dit de ärnade sig. Ministern skulle nämligen midt i Julivärmen gifva en af sina lysande middagar för de svenska vänner, hvilka de hotande ryktena om ett snart stundande fredsbrott förmått att utbyta trefliga landtgods mot hufvudstadens heta och osunda stengator.

Den ena vagnen efter den andra med betjänter i lysande livréer hade redan stannat vid ingången till ministerns bostad. Många af gästerna voro därför samlade i försalarna, då Svenske och Laforme inträdde. Om några minuter skulle hofmästaren med högviktig min förkunna att borden voro serverade.

Men – underligt att omtala – den stora råbocken, festmåltidens pièce de résistance, var ännu icke färdigstekt, hvilket oangenäma faktum förskaffade köksmästaren ett förfärligt hufvudbry. Mäster Lemartins röda anlete tycktes utsvetta riktiga blodsdroppar, då det sken framför den klara sprakande spisellågan nere i köket. Och för hans lifliga åtbörder och blixtrande ögonkast sprungo underkockar, sockerbagare, tårtbagare, stekvändare och diskerskor som om de varit från vettet.

Stekvändarne voro isynnerhet föremål för hans vrede, därför att de icke passat på de i fem rader hängande stekarna: – ett stort vildsvinslår och en rå bock, för att icke tala om kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor, änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jämn och enligt alla konstens regler afpassad stekning.

Förmiddagen hade varit så vacker; allt mera förföriskt hade den blå himmeln frestat kökspojkarnes unga sinnen, så att deras nyfikenhet till slut tagit öfverhand öfver pliktkänslan. Och när det första orätta steget var taget, gick det lätt med det andra. Den stora spaniefararen vid Skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af pliktkänsla och det var först då de märkte mästerkockens förgyllda käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på skeppsbron, som de anat början af den katastrof, som nyss timat och som, hvad grundligheten vidkom, haft få föregångare. Emellertid hade rättvisans skipande försenat stekarnas uppsättning en hel timme, och en hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett helt lif för en stackars stekvändare.

»Sacre bleu, icke nog», ropade han med sin franska brytning, för femte eller sjätte gången börjande samma föreläsning –, i det han drog af sig sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarna, »icke nog att steka kött som att koka kött. Det skall, par Dieu, hafva sin goda rundliga tid, för att få den mörhet, som gör det bra för hälsan, så att det fördelaktigt inverkar på lifslängden, på vätskornas jämvikt och temperament. – Vet han, le petit», fortsatte han – i det han tog på sig sin mest förkrossande min i det han vände sig mot en af stekpojkarne, som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg – »dessa dumdryga krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta, morbleu, icke hur lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida. – De vilja härma de store och öfverlasta sina bord med rätter, som kosta mycket pengar – men, Dieu me damme! – har jag icke smakat på dem och sämre mat har väl aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan. – – Tillagad af ovana händer, säger han? – Nå det var då sant ...» »Och på vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde verkan, »herr munsiör tänkte jag aldrig på ...»

»Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att mäster Lemartin ej förstått att tillaga en rôti och en rôti de plus excellente. – Men tacka vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade svetten ur pannan. »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela världen; alltjämt nya såser, okända ragouter – icke endast kött och bara kött; nej själfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter – ack ja, min bäste vän – mon cher ami Marin! ... Han förstod le métier! – Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre, le duc, och dessemellan omelette på karptungor; ty dessa anrättningar, bör ni veta, voro hans herres favoriträtter.»

»Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana där écus och slutligen bara lifvet», inföll pojken. »Ja den historien har mäster berättat för oss många gånger förut ...»

»Taisez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; – och en sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak i kaskader, för att icke tala om de mera ädla vinerna, Malaga, de Grave, Sauterne, Bommes, Barsarac, Preignac, Langorance ...»

»Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne med eftertänksam min, »skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar därute vid Roslagstullen snart vara länsade ...»

»Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade mot en af kökspojkarne.

»Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun! ... Cassé! Ah, scélérat, jag skall ...»

Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens ogemena fröjd, tog sin återtågsväg undan sin förföljare öfver alla bänkar och bord.

Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren, som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett trollslag.

»Jag ville endast fråga», började denne med en viss försmädlig skärpa i tonen, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mattid, eller om de höga gästerna skola vänta på vissa dumma upptåg. – Oskickligare slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller annorstädes ...»

Att hans gamle motståndare hofmästaren skulle understå sig att inför hans egna undersåtar så djupt kränka honom, var mer än mäster Lemartins tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde sansa sig så mycket, att han kunde gifva svar på tal. Och hade icke hofmästarens resliga gestalt gjort ett så afskräckande intryck, torde det varit fråga om, huruvida icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu nöjde han sig med att till en början sätta händerna i sidorna och med en föraktfull min medlidsamt höja på axlarna, hvarpå han utan att låtsa om hofmästarens närvaro, gaf befallning åt sina underlydande att skynda på sina sysslor.

»Vite! Vite! Skynda er, slynglar, och bär upp hvad trappspringaren skriker om», ropade han då hofmästaren aflägsnade sig uppför trappan. – »Men hvart sprang den slyngeln som släppte kapunen i elden?» fortfor han och såg sig förvånad omkring åt alla sidor.

Ingen hade dock sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart kila upp genom skorstenen, hvilket hon trodde var Bertil, »som alltid hade något satty för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst ’Fader vår’ baklänges».

Det var emellertid icke tid för långa undersökningar. Under det att mäster Lemartin med själfbelåten min upplade de ångande stekarna och smakade på de välluktande såserna, då de upphälldes i de blanka silfverskålarna, voro hans undersåtar sysselsatta att bära de färdiga rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, där de fingo sina bestämda platser på de stora hästskoformigt ordnade borden.

Dessa omgåfvos endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar. Uti det inre rummet mellan bordsarmarna intogo hofmästaren, förskäraren och lakejerna sina platser.

Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordspjäser af silfver eller förgylld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att mottaga de större stekarna, hvilka omgifna med en krans af mindre fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfyllda med torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad o. s. v.

Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren hade med skäl kunnat säga åt sin misslynte kollega, att det icke var matlagningen allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen. När man så mycket talade om »finhet» och »vällukt», borde man äfven tänka något på rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att aptiten äfven härigenom skulle retas och gästerna förmås att äta mera och med bättre smak samt smälta bättre.

Hvad som näst de dukade borden borde ådraga sig uppmärksamheten, var den utmärkt vackra sandstensspiseln i fonden af salen. Försedd ofvantill med en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och blomsterslingor, var den ett verkligt mästerstycke. Detta kunde äfven sägas om eldskärmen, hvilken var så inrättad, att den antingen kunde framdragas på golfvet eller användas för att tillsluta den manshöga spiselöppningen. Det jaktstycke, som var måladt på densamma, måste ovillkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, och detta icke blott för den enkelhet och otvungenhet hvarmed djurtyperna voro tecknade som icke ännu mer för färgernas friskhet. Vid en föregående fest hade general Stenflycht också, efter hvad som berättades, velat taga på sin ed, att han sett huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hört skallet af hundarna. Att generalen icke haft så orätt, skulle en närmare undersökning snart ådagalagt, om än orsaken till vildsvinets rörelser icke berott på någon dess egen åtgärd utan snarare på Bertil stekpojkes sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke alltid med tillbörlig försiktighet förstått att vidröra skyddet för sitt osäkra och farliga gömställe.

* * * * *

Några timmar hade förflutit sedan mäster Lemartin och hofmästaren haft sin »affär». I den mest upprymda sinnesstämning sutto gästerna kring bordet, under det att lakejerna, i dräkter med skimrande guld och silfverbroderier, kringburo de mångfaldiga desserterna eller fyllde glasen med den gamla bourgognen. –

»Ma foi, ett sådant förtjusande Barsarac! ... Superbt, riktigt ragoutant!» sade Laforme, i det han läppjande på sitt fyllda glas vände sig till sin granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken. »Hvilken fumet! I mitt tycke går det likväl icke upp mot detta magnifika vin, som nyss serverades på karppastejen, – ett sådant Bacharacher! – Ah! Det hade icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man, parbleu får leta efter.» –

»Man påstår också», svarade Höpken, småleende åt sin grannes förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Rotenbleicher af majestätet ...»

»Silence, messieurs!» hördes nu grefve Ekeblads röst öfver bordet. »General Lewenhaupt vill dricka med Er!» – »När en konung vill dricka någon till», fortfor han i hviskande ton, då de nedsatte sina glas, »och till på köpet vår _trettonde_ Carl, får man icke vara så distrait.»

»Mon frère är full af sarkasmer» – svarade Laforme liknöjdt. – »Man bör dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. – Je suis tout consterné af vår värds goda bourgogne», suckade han därpå, i det han med en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen.

»Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger», hviskade Höpken, i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett slugt leende spelade kring munnen. – »Sedan han druckit sina modiga 27 glas kanelbrännvin, tyckte han sig se hur vildsvinet där borta på eldskärmen sprang undan för hundarna och höra skallet af dem. – Men tyst, låt oss höra hur vår man sonderar öfversten.»

»Hur var det, min bäste öfverste?» hördes från öfre ändan af bordet general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order att hålla sig färdig ... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ... vi äro en concert med Ottomaniska porten ... tunnor attan! ... och en partagetraktat är afslutad med Danmark, som får Liffland? För mycket alldeles för mycket för de mjölkhararna. – England i krig, Österrike sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som sankte Petrus, då han ville prata sig in i himmelriket ... Men för tunnor attan», fortsatte han med hemlighetsfull min, »böra vi icke först jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jämvikt?» –

»Flottan bör vår vän amiralen där borta på hörnet bäst känna till», anmärkte öfverste Lagercrantz småleende.

»Den matguden! ... För djäfvulen, bror Stenhöök, är du allt fortfarande på tyska bottnen och gör dina fördelaktiga desseiner? – Tala då någon gång med dina gamla vänner. De tro annars att du satt på grund i matsundet, ha, ha, ha ... därför att du vimplar så förbannadt med dina brokiga klutar.»

»Se, min vän», hviskade Laforme i detsamma till Svenske, som satt till vänster om honom, »hur litet amuserad vår stränge amiral blickar omkring sig; han hatar, morbleu, lika mycket att tala då han äter, som han älskar själfva ätandet. Och att anfalla hans gammalmodiga bandrosor torde den onde själf icke våga sig på ...» »Men, mon frère», tillade han i en viss nedlåtande beskyddarton – »man kan sannerligen icke kallas en kavaljer comme il faut, om man icke förstår att sätta värde på denna frontignacen. En sådan haut goût! Vi måste tömma den i botten – parbleu! Detta är annat, herr general, än simpel ratafia ...»

»Tunnor attan, min kruserlige hofjunkare», skrek generalen, som hörde de sista orden, »att tala med oss gamle om att dricka vin. Det vore som att vilja lära en dansk underhandlare att krångla om sekreta och separata artiklar. – Men metod och ordning i allt ... var med en gång under gamle kungens tid, då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pontak – eller hur, gamle krigskamrat?» skrek han till i örat på amiralen ... »Det var annat slag förr i världen – man pratade och slamrade mindre med sådana här fördömda politesser och artigheter, men drack ärligt och med besked ... Trå tunnor attan, ett sån’t ölsinne bror har – inte svara en gammal vän på skålen – än en gång: – skål för salig kungen!»

»Snart få vi höra hundskallet», hördes Dalins lågmälda röst ner ifrån ändan af bordet, då de gamla krigsbussarne tömde sina glas. »En förtjusande målning på den där eldskärmen», tillade han högre. »Sällan har man sett så lifligt tecknade djur.»

»Målningen?» upprepade generalen, som nu började taga hela bordssamtalet om händer – »tunnor attan, är den icke alldeles förbannadt bra hopsatt och så målad efter naturen, att den fått lif i sig ... Men potz donner wetter, rör den sig icke nu igen», skrek han till – »se mans bara på hur det sakramenskade vildsvinet skjuter fart!»

De yngre af sällskapet skrattade högljudt och sågo förstulet på Dalin, som lyckats att än en gång försätta generalens inbillning i verksamhet och som nu med väl speladt allvar utbad sig den äran att få tömma ett glas med generalen, i det han förklarade att det väl icke kunde finnas någon kavaljer, af de närvarande som kunde döma i denna tvist utom måhända amiralen, hvilken var van att äfven under storm och dimma observera rörliga föremål.

Amiralen, hvilken såsom Laforme ganska riktigt anmärkt, af allt på jorden icke hatade något så mycket som prat under en god middag, hade genast till följd af dagens politiska betydelse och för att icke förlora sin franska pension antagit ministerns bjudning. Han förklarade nu kort och godt att det visst var vinet, som förledt hans gamle väns och krigskamrats fem sinnen till dylika utsväfningar.

»Vin hit och vin dit, din gamle sjöbjörn», skrek generalen som retades af motsägelserna och skrattet, »tåla två glas bourgogne! – Minns, tunnor attan, på Grigsbys kaffehus i London för någon tid sedan, då käre bror såg hafvet, midt under källarsalen. – Nu säger jag fuller visst, och böfveln må ta’ den som nekar i kommandot. Svinet rörde sig nyss som om det varit lifslefvande.»

»Sakta, mes amis, quel embarras! Sätt er ner, min bäste general» ropade världen på fransyska, då hela bordsällskapet var färdigt att lämna sina platser. – »Je vous en prie, monsieur Stenflycht! ... Det är en verklig synd», fortfor han då lugnet inträdt å nyo, »att ej vår skicklige målare lefver, så att han kunde få höra dessa smickrande loford öfver sin konst. – Men vi kunna ju närmare undersöka taflan, när vi stigit upp från bordet.»

»Om Stenflycht vore vildgalten och någon annan landtkrabba hunden», svarade Stenhöök vresigt, »skulle jag tro att han sett rätt, ty nog har jag sett flere sådana gynnare som han i mina da’r hala undan för långhalsarna.»

»Väl, väl, min bror», inföll generalen, i det han slog handen i bordet, retad af den andres sarkasme, »jag skall visa både bror och dessa andra ungvalpar att här icke är fråga om några étatsraisoner och plurima vota.»

»Snart visar oss säkert generalen fullkomligt hur det gick till för i tiden», sade Dalin skrattande, då hans grannar fåfängt sökte rädda några glas från att falla i golfvet under generalens kraftiga åtbörder.

Värden hade emellertid vinkat till sig hofmästaren för att tillsäga honom att fråntaga eldskärmen och lämna den till generalens skärskådande, då samtalet fick en alldeles oväntad vändning. Generalen hade nämligen, under det han uttalade de sista orden, vändt sig till Svenske, och denne, som icke låtit vinglasen stå otömda framför sig, var icke i det tillstånd, att han fann det lämpligt att närmare öfverväga sina ord.